Reformationens nödvändighet

Om reformationens nödvändighet

INLEDNING

Var reformationen nödvändig? Spelar den någon roll för oss idag? Är den över? Det har man frågat sedan 1960-talet och då särskilt liberala, ekumenikförespråkare.

Olika kyrkosamfund har närmat sig romerska kyrkan. Många har dragit slutsatsen att reformationens protest mot Rom inte längre behövs. En grupp europeiska lutheraner anser att Rom och Luther inte längre är oense i fråga om rättfärdiggörelsen, bland annat Svenska kyrkans ärkebiskop. Under de senaste 25 åren har många ”protestanter” hävdat att reformationen är över – att reformationens frågor kring romerska kyrkans läror är inte längre något som skiljer oss åt.

Jag kommer att argumentera för motsatsen. Reformationen är inte över.

Men frågan, om reformationen är över, hjälper oss undersöka varför reformatorerna ansåg att en reformation behövdes från första början.

Huvudsyftet är inte att angripa romerska kyrkan, utan visa varför reformationen ägde rum från första början och vad det innebär för oss, i våra egna församlingar idag. Reformatorernas kritik mot romerska kyrkan stämmer in lika väl idag som för 500 år sedan även efter Andra Vatikankonciliet och påve Franciskus.

Men reformatorerna hade även kritiserat oss, och det är ju långt mer intressant än vad de hade sagt om Rom.

Francis Schaeffer sa 1974 i en liten bok som heter ”No Little People”,

Vår tids stora utmaning är inte liberalismen eller modernismen. Inte heller är det gamla eller nya katolska kyrkan, kommunismen eller ens rationalismen eller den stora konsensus som råder omkring oss. De är faror, men inte det största hotet. Det verkliga problemet är Kristi kyrka som försöker göra Herrens verk med hjälp av köttet, istället för Anden. Huvudproblemet är alltid i Guds folk, inte omständigheterna omkring dem.

Det är en vis, pastoral varning. Vi är problemet, inte våra omständigheter. Vi behöver själva se på de frågor reformatorerna tog upp för 500 år sedan. Det som ledde dem att påkalla reformation är fortfarande här.

Romerska kyrkan har formulerat sin lära mer pastoralt och vänligt i katekesen från 1992 än i dekreten från konciliet i Trento. Men alla problem som Luther och Calvin såg på sin tid finns fortfarande kvar.

Så, vad handlade reformationen om?

Jean Calvin skrev flera viktiga texter om behovet av reformation, men den allra viktigaste är den som han kallade Om nödvändigheten att reformera kyrkan. Jag tänkte att jag skulle utveckla lite ur den för att visa vad han menade att reformationen handlade om, vad som var reformationens kärna. Parallellt vill jag visa att alla problem finns kvar med hjälp av Katolska kyrkans katekes, och dessutom ska jag redan här försöka skjuta in lite tillämpningar om vad det kan betyda för oss idag.

För 474 år sedan bad Martin Bucer Jean Calvin att skriva denna lilla bok. Karl V, kejsare i Tysk-romerska riket kallade till riksdag i staden Speyer. En ”riksdag” är en formell samling som har myndighet över hela riket. Karl V figurerar tidigare i reformationshistorien. 1521 satt han över riksdagen i Worms där Martin Luther vittnade om att han stod på Skriften.

Karl V försvarade romerska kyrkan, men 1544 ville han invadera Frankrike. Då behövde han stöd både från lutherska och katolska ledare i riket, och därför var han på kompromisshumör. Så han kallade till riksdag i Speyer.

Här såg reformatorerna tillfället att förklara behovet av reformation och varför de som är engagerade i reformationen inte får förföljas och varför man behöver ta itu med frågorna. För nu skulle makthavarna vara tvungna att lyssna! Men vem skulle skriva detta? Vem skulle ges förtroendet att representera hela den reformerade kyrkan?

Då sade Martin Bucer: ”Det finns bara en man: Jean Calvin.” Så Calvin fick i uppdrag att skriva ett brev till tysk-romerska rikets kejsare och berätta varför kyrkan behöver reformeras. Där har vi Om nödvändigheten att reformera kyrkan.

Theodor Beza, Calvins efterträdare, kallar detta för hans tids största verk. Och jag rekommenderar den verkligen – det är underbar läsning. I brevet fokuserar Calvin på fyra frågor som han menar utgör kyrkans själ och kropp, och som alltså gått förlorade och behöver reformeras.

Kyrkans själ är tillbedjan och frälsning.

Kyrkans kropp är sakrament och församlingsledning.

Under alla dessa ämnen finns Skriften som kyrkans och den troendes högsta och enda absoluta auktoritet.

Så Calvin menar att reformationen handlar om tillbedjan – det vill säga, gudstjänsterna – frälsning, sakrament, församlingsledning.

Lyssna på hur han börjar:

Vi påstår alltså att då, när Gud reste upp Luther m. fl. som lyste vägen för oss i frälsningen, och som grundade och fostrade våra församlingar så var de läror som rörde vår sanna, rena gudsdyrkan och hur människor blir frälsta, i stort sett ur bruk. Vi hävdar att bruket av sakramenten på många sätt förvanskats och förorenats. Och vi hävdar att kyrkostyret hade förvandlats till ett väsen av vidrig och outhärdlig tyranni.

I detta textavsnitt sammanfattar han allt: tillbedjan, frälsning, sakrament och kyrkan. I texten fortsätter han skriva:

Vad är det då i huvudsak som kristendomen består av ibland oss och så förblir äkta? Det finns två saker…

När Calvin säger att det är två saker som kristendomen består av hos oss blir man ju intresserad, eller hur?

Han säger följande:

Under dessa förstås alla andra beståndsdelar: För det första, kunskap om hur Gud rätt ska tillbes; och för det andra om varifrån vi ska få tag på vår frälsning. [Det vill säga, rättfärdiggörelsen]

Det är alltså enligt Calvin de två absoluta kärnfrågorna i den kristna tron, och de två saker framför alla andra som reformationen handlar om. Och nu vill jag ägna återstoden av tiden i den här sessionen att kommentera framförallt vad Calvin kallade kyrkans själ det vill säga gudstjänsten och sedan rättfärdiggörelsen, och sedan lite kort kommentera det Calvin kallade kyrkans kropp, nämligen sakramenten och hur kyrkan ska ledas.

I. GUDSTJÄNSTEN

Så, för det första: reformationen handlar först och främst om frågan om hur Gud rätt ska tillbes. När han säger så talar han om församlingarnas offentliga gudstjänster.

För Calvin var alltså det främsta problemet med katolska kyrkan inte dess misslyckande att förstå rättfärdiggörelsen genom tron allena. Det var avgudadyrkan. Grundproblemet var avgudadyrkan. Viljan att tillbe Gud på vårt sätt, och inte på Guds sätt. Calvin säger att tillbedjan måste regleras av Gud allena och inte av oss. Han säger:

Jag vet hur svårt det är att övertyga världen om att Gud förkastar alla sätt att tillbe som inte sanktioneras av Hans Ord. De är övertygade, ända in i märgen, att allt de gör är godkänt så länge den visar nån typ av iver för att hedra Gud.

Alltså – så länge du har för avsikt att hedra Gud spelar det ingen roll om det sanktioneras av Hans Ord eller ej.

Detta säger Calvin är grundproblemet i romerska kyrkans system för tillbedjan. Att hela formen av tillbedjan är inget annat än korrupt. I Calvins ögon var den medeltida kyrkans tillbedjan rena avgudadyrkan. Sida upp och sida ner ägnades åt detta tema hos reformatorerna.

Men är detta relevant idag? Se på de första och andra budorden. Du ska inte ha några andra gudar och inte göra avbilder och tillbe dem.

Se nu i katolska kyrkans katekes 2141:

Den kultiska vördnaden för de heliga bilderna har sin grund i Guds människoblivna Ords mysterium. Den strider inte mot första budet.

Hur man kan ta ”du ska inte göra avbilder och tillbe dem” och sedan säga att kultisk vördnad för heliga bilder inte går emot detta bud vet jag inte.

Detta är inte från konciliet i Trento, utan katekesen från 1992. Men hur är det egentligen med vår tillbedjan i evangeliska kyrkor? Har inte vi attityden ”så länge vår avsikt är att hedra Gud och inte går emot Hans Ord, är det okej”?

En känd pastor sa för ca 15 år sen att kulturen får bestämma tillbedjan. De flesta hade nog inte uttryckt sig så vågat men vi ser mycket av detta. ”Så länge vår avsikt är att tillbe Gud, behövs inget tillstånd från Bibeln.”

Men om vi ska tillbe på ett bibliskt sätt betyder det minst två saker. Vår tillbedjan måste ordnas i enlighet med Bibeln och vår tillbedjan måste fyllas med Bibeln. Detta är verkligen en tankeställare för oss i vår tid. Ordnas tillbedjan efter, och är den fylld av, Bibeln?

Mottot för tillbedjan i våra församlingar bör vara: Läs Bibeln, predika Bibeln, sjung Bibeln, be Bibeln.

Har du märkt hur evangeliska gudstjänster sällan har mycket av Bibeln? Man kanske läser ur Bibeln innan predikan och sedan är Bibeln stängd utan att hänvisas till igen. Men minns ni vad Paulus sa till Timoteus i 1 Tim 4:13? ”Fortsätt att föreläsa Skriften”. En gudstjänst utformad av Bibeln kommer innehålla en avsevärd mängd bibelläsning. Offentlig läsning av Bibeln har varit central för tillbedjan sedan GT. Får de människor som besöker våra gudstjänster en rejäl dos av Bibeln?

Predikan

Och så har vi predikan. Predikas Bibeln på våra gudstjänster? Predikan är Guds främsta verktyg för att bygga upp sin församling. Rom 10:17 säger att ”tron kommer av att höra”.

Hughes Old skrev en massiv bok om hur Guds Ord lästes och förkunnades i kyrkohistorien. Han säger att från början har predikan varit menad att förklara Skriften. Paulus säger till Timotheos att han ska ”Predika ordet – träd fram i tid och otid” (2 Tim 4:2). Bibelutläggande predikan, vers för vers, bok efter bok, hela Guds rådslut har förekommit ända sedan kyrkofädernas tid. Ordets förkunnelse är en väsentlig del i tillbedjan som utformas efter Bibeln.

Bönen

Så har vi bönen. Ber vi i gudstjänsten? Är bönen biblisk?

Jesus sa att Hans Faders hus är ett bönens hus. Ber vi mycket när vi samlas och är bönen full med bibel?

Eller sången? Oftast tänker vi på musiken och på stilen. Men hur är det med sångernas innehåll? Är det bibliskt? Vår sång behöver vara biblisk och innehålla Bibelns språk och teologi.

Alla sångernas teman bör finnas i proportion till Bibeln. Rika på teologiskt innehåll, sånger som talar om Gud, människan, synd, frälsning det kristna livet och särskilt Jesus Kristus. Som uttrycker allt en människa kan gå igenom och känna.

Så, är vår tillbedjan reformerad i enlighet med Skriften? Frågan om varför reformationen började leder oss att fråga oss detta om oss själva.

II. RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN

För det andra, sa Calvin att det även handlade om frälsningen. Han riktade särskilt in sig på rättfärdiggörelsen, vilket vi ska ägna hela eftermiddagen åt att fundera kring. Calvin skriver:

Det finns ingen punkt som våra motståndare så inbitet bestrider än rättfärdiggörelsen. Får vi den genom tron eller gärningar? Kyrkans säkerhet hänger på denna fråga. På grund av felaktigheter här har kyrkan ådragit sig ett dödligt sår och hamnat på fördärvets brant.

Calvin insisterar på rättfärdiggörelsen genom tron allena. Han fortsätter,

Vi menar att oavsett hurdana en människas gärningar är, ses hon som rättfärdig inför Gud, endast på grund av ogrundad barmhärtighet eftersom Gud, utan att se till gärningar, fritt adopterar henne i Kristus genom att tillräkna henne Kristi rättfärdighet som om den vore hennes egen.

Calvin säger sedan att det inte handlar om huruvida man ska göra gärningar eller om Gud godtar och belönar dem, utan huruvida de, i sitt eget värde försonar oss med Gud. Om vi vinner evigt liv genom dem, om vi ska ha dem som grund för vår frälsning.

Romerska kyrkan har inte ändrat sig i denna fråga. Se katolska katekesen, artikel 2019:

Rättfärdiggörelsen består av syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan.

Här har vi huvudskillnaden mellan den romerska kyrkan och den evangeliska.

Vi definierar rättfärdiggörelsen helt annorlunda. De slår ihop rättfärdiggörelsen med det vi kallar ”helgelse” under termen ”rättfärdiggörelse”. Guds verk för oss och Guds verk i oss.

Från denna punkt utgår all annan förvirring. Och just nu kanske du inte alls förstår vad jag menar, men det är alltså vad vi ska fördjupa oss i idag, och jag är ganska säker på att det kommer att bli klart.

III. SAKRAMENTEN

Det tredje som Calvin tar upp är sakramenten, men det hoppar jag över, för jag vill inte dra över tiden.

IV. KYRKOSTYRET

Det fjärde som enligt Calvin gör reformationen nödvändig är kyrkostyret. Han säger om detta,

Det är ett enormt ämne, för om jag ska gå igenom alla fel hos ledningen så kommer jag aldrig att bli färdig!

Men han fokuserar på pastorstjänsten och säger följande:

Förmånen och ansvaret att undervisa är huvudsaken i denna tjänst. Man är ingen sann pastor om man inte undervisar.

En av reformationen verkligt stora förtjänster var att återföra predikan till dess rätta plats i Guds folk och församlingens tjänst. Calvin beklagar att romerska kyrkans ledare inte predikar helighet och omvändelse utan genom sakramenten och obibliska traditioner utövar det grymmaste tyranni över Guds folks själar då de tar sig en makt som Gud inte givit dem.

Reformationen skulle befria kyrkan från de obibliska traditionerna. Men så läser vi från katolska kyrkans katekes, 936 och 937.

Herren gjorde den helige Petrus till synlig grundval för sin kyrka. Biskopen för Roms kyrka, Petrus efterföljare, är »biskopskollegiets huvud, Kristi ställföreträdare och herde för hela kyrkan på denna jord«.

Och vidare

Påven »har genom gudomlig instiftelse den högsta, fullkomliga, omedelbara och universella fullmakten för att kunna fullgöra sitt herdeuppdrag«.

Ingenstans i Nya testamentet ser vi någon apostel hävda sig vara oberoende och överlägsen de andra apostlarna. Överallt i NT leds församlingen av ett flertal gudfruktiga apostlar och äldste, under Bibelns auktoritet.

Apostlar tillrättavisar apostlar om de inte följer Bibeln, vilket visar att apostlarna står under Bibeln och är en del av flera gudfruktiga ledare som ömsesidigt står till svars inför varandra.

Under medeltiden var det också många i den romerska kyrkan som argumenterade för detta. Konciliarismen kom 200 år före reformationen. Och i den reformerade traditionen säger Westminsterbekännelsen:

Det finns inget annat huvud för kyrkan än Herren Jesus Kristus. Påven i Rom kan inte i någon bemärkelse vara densammas huvud.

I samtal med företrädare från den romerska kyrkan kommer ofta kyrkans enhet upp. De beklagar hur protestanter har splittrat kyrkan. Men jag vill säga detta, på största allvar, och det är obestridligt. Det största hindret för verklig enhet i kyrkan i hela världen är påvens anspråk på överlägsenhet över kyrkan.

Biskopen i Roms anspråk på överlägsenhet som påve är det som ensamt vållat mest splittring i kyrkohistorien. Det har vållat mer splittring än de vildaste kätterisekter vi kan tänka oss.

Calvin och reformatorernas punkter kvarstår, de finns svart på vitt i katolska kyrkans katekes. Men vad betyder det här för oss? Är våra lokala församlingar styrda efter Bibelns ordning, av ett flertal gudaktiga pastorer, lärare, herdar och äldste?

Vad behöver vi för reformer i våra egna församlingar på detta område? Bara en hastig undersökning visar oss att reformationen inte är över, utan alltjämt i högsta grad nödvändig och det är min bön att vår generation får vara en generation som är trogna Guds Ord och lär oss av de trogna pastorer som fanns för 500 år sedan om dessa saker som gäller oss än idag.