Anden väcker och bekräftar | Ef 1:13

Anden väcker och bekräftar | Ef 1:13

Vi går långsamt vidare genom Efesierbrevets första kapitel. Vi har sett hur varje vers är fullmatad med djupa lärdomar och vi har sett hur Paulus målar en bild som helt och hållet kretsar kring Gud. Nästan varje ord bidrar med ännu en nyans om hur Gud är tillvarons centrum; hur han skapat allt till sin ära och hur han har en plan som han utverkar i minsta detalj – en plan att återföra allt i himlen och på jorden under Kristi herravälde.

Även om vi fortfarande befinner oss i samma grekiska mening som har pågått sedan den tredje versen har vi nu kommit till en viktig förändring. Paulus fortsätter sin beskrivning av hur Gud verkställer sin plan att återföra allt under Kristus genom att först och främst upprätta ett folk, sin församling – men här i den trettonde versen lyfter han för första gången fram (åtminstone uttryckligen) den helige Ande, den tredje personen i gudomen.

Ingen odifferentierad Gud

Jag har flera gånger betonat hur viktigt det är för oss kristna att vi är klara i tanken när vi förhåller oss till Gud. Jag nämnde en av Englands största teologer, John Owen, som var verksam i mitten av 1600-talet. Han skrev en bok som heter Communion with God där han talade kraftfullt om hur viktigt det är att tänka trinitariskt om Gud, också när vi ber till honom. Han sa att det är omöjligt för någon att någonsin ha att göra med ”Gud”, eftersom det inte finns någon odifferentierad Gud att ha med att göra. Han sade till och med att de som försöker att närma sig Gud i sin tillbedjan utan att närma sig Gud ”i någon av treenighetens distinkta personer, avvisar evangeliets mysterium och alla dess välgärningar. Och det gör många,” säger han. 

Nej, i den kristna tillbedjan tillber vi varje distinkt person i treenigheten. Vi ber alltså inte till ”Gud,” utan vi ber antingen till Fadern, Sonen eller Anden. Det är en viktig grundläggande tanke att ha med sig. Att när jag ber, så ber jag inte till en odifferentierad, en opersonlig ”Gud”, utan jag ber antingen till Fadern, Sonen eller Anden, och vanligtvis ber vi till Fadern genom Sonen i kraft av den Helige Ande. 

Sammanhangets trinitariska struktur

Jag har också sagt att det finns en trinitarisk struktur i hela det här avsnittet, vers 3-14. I vers 4-6 handlar det om vad Fadern har gjort; i verserna 7-12 får vi se alltmer av vad Sonen har gjort för oss och i verserna 13-14 handlar det om vad den helige Ande gör. Det finns en ordning inom treenigheten. Det är tre distinkta personer med olika roller, men som är av samma väsen. 

Nu står vi alltså inför verserna 13-14. Jag har också sagt att den helige Andes roll är att tillämpa i oss den frälsning som Jesus har fullbordat åt oss, men också göra det möjligt för oss att överhuvudtaget ta emot den. Två saker alltså: Anden är den som uppväcker oss, som öppnar våra ögon, som föder oss på nytt så att vi ”kommer till oss själva” och ser vilken olycksväg vi är inne på. Anden övertygar oss om synd och vänder oss mot Kristus som vårt enda hopp. Men när vi väl fötts på nytt och börjat förtrösta på Kristus är Anden själva kanalen för Guds alla välsignelser i våra liv. Det är genom den Helige Ande vi får ta emot allt det goda Gud ger.

Så, med det i åtanke tittar vi nu på texten. Jag delar upp predikan i tre punkter: (1) ni hörde evangeliet, (2) ni kom till tro genom Andens verkan, och (3) den helige Ande som ett sigill. 

I.  NI HÖRDE EVANGELIET

Texten säger,

Efesierbrevet 1:13a (SFB-15)

13I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning […]

”Också ni” – en ny gemenskap av pånyttfödda

Det första vi kan stanna upp vid är uttrycket ”också ni”. Om man tittar noga kan man lägga märke till att Paulus talar om ett ”vi” och ett ”ni” här. I vers 11 säger han ”i honom har vi också fått vårt arv”, och här talar han om ”också ni”. 

Alla kommentarer och experter jag läst är överens om att ”vi” och ”ni” handlar om judar och hedningar. Från början gick det en skarp gräns mellan judar och hedningar, särskilt från judarnas sida. Man skulle överhuvudtaget inte umgås med en hedning. Men ett av de viktiga budskapen i Efesierbrevet, och faktiskt i hela Nya testamentet är att i församlingen; i den nya gemenskap som bygger, i det folk, den familj som kallas ”Kristi kropp”, i den försmak av det upprättade paradiset som vi kan ana här och nu, är skiljemuren mellan judar och hedningar nedriven. Församlingen består av ett upprättat folk, och så mycket av det som tidigare skilt oss åt, som har med syndens konsekvenser att göra, är borta. Vi är fortfarande olika folkslag och olika generationer, med olika kulturer och olika smak när det gäller mat och musik och tusen andra saker – samtidigt som Paulus säger i exempelvis Galaterbrevet 3:28,

Galaterbrevet 3:28 (SFB-15)

28Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

I församlingen är vi ett i Kristus, och de identitetsmarkörer vi tidigare haft för att skilja oss åt finns inte längre kvar. Det betyder naturligtvis inte att vi försöker sudda ut våra identiteter som exempelvis män och kvinnor, utan att våra yttre, sociala identitetsmarkörer inte kvalificerar oss till att kallas Guds folk. Vi har blivit infogade i Guds folk, inte för att vi har en särskild kultur utan för att vi har fått ta emot Guds nåd genom Jesus Kristus. Nu är vi först och främst kristna, och det färgar alla våra andra identitetsmarkörer. Vi är kristna män och kristna kvinnor. 

Vi ska tala vidare om det här när vi kommer till Efesierbrevets andra kapitel. Skiljemuren är nedriven. Det som tidigare var ”vi” och ”ni” är numera bara ”vi”.

”Sanningens ord” – evangeliet

Vi går vidare. Texten säger,

Efesierbrevet 1:13a (SFB-15)

13I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning […]

Från början var den kristna församlingen helt och hållet något som formades inom det judiska folket. Det judiska folket blev ett folk under slaveriet i Egypten. Ni minns att Gud kom till Abraham och sade till honom att lämna sitt land och flytta till Kaanan. Abraham gjorde som Gud sade och fick efter lång väntan en son, Isak. Isak i sin tur fick en son, Jakob. Jakob, som senare fick namnet Israel, fick tolv söner. En av sönerna var Josef, som blev såld som slav av sina bröder och han togs till Egypten. Men han steg i graderna och blev så småningom Egyptens mäktigaste man, efter Farao. När det blev hungersnöd i hela området fick så småningom Israel flytta till sin son Josef i Egypten. Och där under 400 år blev de inte bara en stor familj, utan ett folk. 

De befriades ut ur Egypten och leddes av Mose på vandring mot sitt gamla hemland, det land Gud hade lovat Abraham, Isak och Jakob. Under ökenvandringen fick de ta emot via Mose Guds lag vid Sinai berg. 

Poängen är att så länge detta folk hade existerat som ett folk, hade de gjort det med en självklar medvetenhet om att de var Guds utvalda folk. De hade lagen, som gjorde dem annorlunda mot alla andra folk. När Kristus kom uppfyllde han lagen och profeternas alla löften. Han var den allt hade pekat mot. Och vissa ur Israels folk såg det och kom till tro på Kristus. 

Men sen utvidgades Kristi församling och också hedningarna fick del i samma arv, samma löften och samma identitet som Guds utvalda folk. Men hur gick det till? Vad behövde de göra? Behövde de också börja hålla lagen? Vi talar här om en tradition som är 1400 år gammal – generationer av offrande, högtider och mängder av ceremoniella regler. Nej, det enda de behövde göra var att höra ”sanningens ord, evangeliet om er frälsning.” 

Det är en stor sak. Finns det ingeting de behövde göra för att få del i alla dessa löften? Nej, de behövde bara höra. 

De behövde höra ”sanningens ord”. Det finns alltså ett budskap med ett bestämt innehåll. Det handlar alltså inte om att man behöver uppnå ett visst känslotillstånd, eller genomgå några riter. Det finns något man behöver höra. 

Paulus sätter ett likhetstecken mellan ”sanningens ord” och evangeliet – det vill säga, de goda nyheterna – om vår frälsning. Sanningens ord är samma sak som evangeliet. Evangeliet är de goda nyheterna om vad Gud har gjort för oss i Kristus. Att det finns frälsning, som ett resultat av vad Jesus Kristus har gjort.  

Det är inget komplicerat budskap. Men det finns några saker som bara måste vara med. Här är det extremt viktigt att vi inte slarvar och struntar i vissa delar av vad det enkla evangeliet vill säga. Om vi gör det innebär det att vi ger ett falskt evangelium och håller det sanna evangeliet borta från alla dem som så desperat behöver höra det i sin helhet. Dessutom kan det hända att människor sätter sin tro till ett evangelium som inte alls är ett evangelium, vilket får fruktansvärda, eviga konsekvenser. 

Man kan berätta evangeliet på många sätt. Till exempel kan man ta fram någon av de korta verser där Paulus sammanfattar vad det handlar om. Man kan läsa Första Tessalonikerbrevet 1:9-10

1 Thessalonikerbrevet 1:9–10 (SFB-15)

9De berättar själva vilken ingång vi fick hos er och hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden 10 och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda: Jesus, som räddar oss från den kommande vredesdomen.

Innan vi börjar tala om att man kan få ett bättre och lyckligare liv måste den som hör evangeliet förstå att det finns en oundvikligt kommande vredesdom. Man kan inte bli kristen utan övertygelse om sin egen synd. Att vara kristen innebär att jag inser att jag står skyldig inför Allsmäktig och helig Gud och under hans vrede. Förra veckan när vi firade påsk citerade jag Paulus från hans predikan inför filosoferna i Aten, när han sade till dem att ”Gud har bestämt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet” genom Jesus Kristus.

Den som hör evangeliet måste förstå allvaret i att en dag stå inför Gud utan någon medlare. Att möta den kommande vredesdomen i egen kraft. Evangeliets goda nyheter är att vi kan befrias från den kommande vreden eftersom Jesus Kristus har burit vreden i vårt ställe. 

Paulus säger i 2 Kor 5:18 att ”allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus.” Och för att det inte ska ske några missförstånd fortsätter han,

2 Korinthierbrevet 5:19–21 (SFB-98)

19Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.

20 Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! 21 Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.

Frälsningens goda nyheter är att Gud har gjort allt genom Jesus Kristus. Han har befriat oss från den kommande vreden, han har försonat oss med sig själv. Han har adopterat oss som sina barn och gjort oss till Kristi medarvingar. Allt detta är möjligt eftersom han gett oss trons gåva så att vi genom tron kan förenas med Kristus. Genom denna förening tillräknade han Kristus all vår synd och lade hela straffet på honom istället för på oss, och i utbyte tillräknade han oss Jesu eget fullkomliga liv och hans fläckfria rättfärdighet. Det är sanningens ord. Det är evangeliet om vår frälsning. 

Olika gensvar

Men vad innebär det då att ”höra”? Texten säger att vi hörde sanningens ord, vad betyder det? Vi ska återkomma till det om en liten stund när vi talar om vad det innebär att komma till tro, men just nu kan vi säga att ”höra” i biblisk mening inte bara handlar om att registrera ljudvågor, utan också innebär en viss form av gensvar. Ganska ofta används orden ”höra” och ”lyda” synonymt i Bibeln. 

När vi läser om vad som hände när apostlarna och de andra predikade evangeliet i Nya testamentet ser vi snabbt att de fick väldigt olika gensvar. Vissa hörde, i biblisk mening, men andra inte alls. Vissa blev jublande glada, men andra blev ursinniga och började förfölja och döda den som predikade. De grep dem och släpade fram dem inför stadens styresmän och sade ”här har vi dem som vänder upp och ner på hela världen!” (Apg 17:6)

Helt olika gensvar. Underbar glädje och brinnande hat. Vad beror skillnaden på? Den helige Ande.

Vi går till nästa punkt. 

II.  NI KOM TILL TRO GENOM ANDENS VERKAN

Den helige Andes verkan är helt avgörande. Vi predikar sanningens ord, evangeliet om vår frälsning för alla. Men inte alla tar emot det. Det som avgör huruvida någon tar emot det eller inte har med den helige Ande att göra. 

Paulus säger i Första Tessalonikerbrevet 1:5,

1 Thessalonikerbrevet 1:5 (SFB-15)

5för vårt evangelium kom till er inte bara i ord utan också med kraft och den helige Ande och full visshet.

Det kom med den helige Andes kraft. Då togs det emot. Då kunde det gro, få rötter och bära frukt. Efesierbrevet 2:1,

Efesierbrevet 2:1 (SFB-15)

1Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder.

Hur gör Gud någon andligt levande? Genom den helige Ande. 

Paulus skriver till församlingen i Korinth, och talar om det budskap han hade anförtrotts att predika för dem. Han säger,

1 Korinthierbrevet 2:8 (SFB-15)

8Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre.

Den här världens härskare kände inte igen den här sanningen. De kände inte igen härlighetens Herre. Hur hade då församlingen i Korinth kommit till tro? Han säger, 

1 Korinthierbrevet 2:10 (SFB-15)

10Gud har uppenbarat det för oss genom sin Ande. Anden utforskar allt, även djupen i Gud.

Han fortsätter,

1 Korinthierbrevet 2:12 (SFB-15)

12Men vi har inte fått världens ande utan Anden som är från Gud, för att vi ska veta vad vi fått av Gud.

Ingen människa kan tro på evangeliet utom genom den helige Andes verkan. Lite senare i Första Korinthierbrevet säger Paulus att ingen kan säga att Jesus är Herren annat än i kraft av den helige Ande. Det betyder förstås inte att det är omöjligt för någon icke-troende att forma de orden, utan att de orden är dårskap för honom. Han kan inte tro det om inte den helige Ande har visat det för honom. 

1 Korinthierbrevet 2:14 (SFB-15)

14En oandlig människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.

Det är i det här sammanhanget som Jesus säger i Matt 11,

Matteusevangeliet 11:25–26 (SFB-15)

25Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. 26Ja, Far, så var din goda vilja.

Ni minns Jesu liknelse om såningsmannen i Matteus 13. En såningsman gick ut för att så. När han sådde föll fröna i olika sorters jord. En del rycktes bort av den onde, en del vissnade eftersom de inte hade några rötter. En del kvävdes av världsliga  bekymmer och bedräglig rikedom. Men en del föll i god jord och bar mycket frukt. 

Hur ska vi tänka om allt det här – ska vi försöka ta varje tillfälle att berätta evangeliet? Är det meningsfullt? Ja, verkligen. Vi ska berätta för alla. Och vi ska göra det så bra och trovärdigt vi kan. Vi ska göra allt vi kan för att vara begripliga och undanröja eventuella hinder för tron. Och när vi har berättat så bra vi kan, så ber vi till Gud eftersom all växt kommer från honom. Vi ber av hela vårt hjärta. Vi ber och ropar och vädjar och gör allt vi kan för att rycka dessa människor ur djävulens grepp. Och sedan sover vi gott på natten, eftersom det inte är upp till oss. Vi behöver inte oroa oss för att vår evangeliepresentation inte blev perfekt. Vi behöver inte oroa oss för om vi kunde ha sagt mer eller om vi borde ha sagt mindre, eller om vi skulle lagt upp det på något annat sätt. Vi fortsätter förstås och ber, och om vi får tillfälle berättar vi igen. Men resultatet ligger i Guds händer. 

Frälsande tro

Låt oss återvända till texten. Den andra delen av versen säger, 

Efesierbrevet 1:13b (SFB-15)

13[I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning,] i honom har också ni, när ni kom till tro […]

Paulus talar om att de kom till tro. Och vi har talat om att höra, som ett gensvar till evangeliet. Vad betyder det egentligen när Bibeln talar om tro? 

När de protestantiska reformatorerna reformerade kyrkan och tog tillbaka Nya testamentets lära om rättfärdiggörelse genom tron allena, det vill säga att frälsningen kommer endast genom tro på Kristus och inte genom våra goda gärningar, såg man ett behov av att förklara vad denna tro är, att ge den en biblisk definition. Man lade märke till tre centrala aspekter i hur Bibeln beskriver denna frälsande tro. Man kallade dessa för notitia, assensus och fiducia.

Notitia

Den första delen, notitia, handlar om information, det objektiva innehållet. Ibland hör man idag sägas att det inte spelar någon roll vad man tror, att huvudsaken är att man är genuin eller uppriktig. Fast i den kristna tron menar man att det eviga livet hänger på vad vi tror. Det spelar roll. Det finns ett givet innehåll i den kristna tron, och vi har ingen auktoritet att ändra på det. 

Så för att kunna tala om frälsande tro behöver man ha den mest grundläggande information om Kristus, om hans person och gärning. Man måste ha förstått de mest grundläggande delarna i evangeliet. 

Assensus

Men frälsande tro handlar förstås inte bara om att känna till ett antal punkter av information. Man behöver också hålla det för sant – assensus – att tro att dessa saker om Jesu person och gärning är verkligheter, att det är sant. 

Så här långt, säger reformatorerna, om vi har informationen, notitia, och vi håller den för sann, allt detta kvalificerar oss till att vara en demon. Eftersom demonerna känner till informationen. De vet att den är sann. De kan skriva full poäng på vilken teologitenta som helst.

Fiducia

Men förutom att bara ha kännedom och dessutom hålla den för sann, behöver man också fiducia. Fiducia har med förtröstan att göra. Man hyser en personlig förtröstan, det är något jag kan satsa mitt liv på. 

Det är här som vi bara kan tala om tro som en verkan av den helige Ande. Det är enkelt att förstå läran om rättfärdiggörelse, det är lätt att förstå den kristna trons evangelium. Jag kan också hålla den för sant. Jag kan titta på alla fakta och komma till slutsatsen att de är rimliga  – men att få poletten att trilla ner i hjärtat, i djupet av vår varelse är en helt annan sak. Att förtrösta på Kristus, och inte sammanblanda förtröstan på Kristus med en förtröstan på våra egna gärningar och förhoppningar och drömmar, vad det nu kan vara. Det är här det är så träffande, som Paulus skriver i 1 Tess 1:10, som vi tittade på tidigare, 

1 Thessalonikerbrevet 1:9 (SFB-15)

9De berättar själva vilken ingång vi fick hos er och hur ni omvände er till Gud, bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden

Vi har alla avgudar i våra liv, som vi sätter vår förtröstan till. Vi tycks aldrig helt bli av med dem; det är en ständig kamp. Ena stunden sätter jag all förtröstan till mitt arbete, så att hela min person skulle falla samman om mitt arbete försvann. Nästa stund sätter jag all förtröstan till att jag ska vara en älskad förälder eller syster eller bror eller något annat. Men gensvaret till evangeliet är att jag omvänder mig; att jag vänder mig bort från alla avgudar och sätter hela min förtröstan till den levande och sanne Guden. Men än en gång: också det är ett verk av den helige Ande. Så be om Andens kraft att förtrösta på Jesu ställföreträdande offer. Att söka honom och hans rättfärdighet, framför all den bekräftelse som världen kan ge. 

Då har vi tittat på första delen av versen. Vi har sett att Gud gör ett nytt folk, där de gamla identitetsmarkörerna är irrelevanta, att detta nya folk formerades genom att vi hörde sanningens ord, evangeliet om vår frälsning. Vi har sett att det det är Andens verk att vi kom till tro. Och vi har skrapat lite på frågan om vad frälsande tro är. Nu går vi till den sista punkten och tittar på vad det innebär att vi fått den helige Ande som ett sigill.

III.  DEN HELIGE ANDE SOM ETT SIGILL

Efesierbrevet 1:13 (SFB-15)

13[I honom har också ni, när ni hörde sanningens ord, evangeliet om er frälsning, i honom har också ni, när ni kom till tro,] fått den utlovade helige Ande som ett sigill.

Om man tittar på hur begreppet ”sigill” användes i antiken kan man se fyra innebörder.

1. Säkerhet

Den första innebörden handlar om säkerhet. Man förseglade något så att ingen skulle kunna öppna det – ingen skulle kunna bryta upp sigillet utan att det ansågs vara en kränkning av den auktoritet som sigillet symboliserade. Här har vi den härliga detaljen i Matt 27, precis efter att Jesus dött och blivit begraven.

Matteusevangeliet 27:62–66 (SFB-15)

62Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen, samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus 63 och sade: ”Herre, vi har tänkt på att den där bedragaren sade medan han ännu levde: Efter tre dagar ska jag uppstå. 64 Befall därför att graven ska säkras fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.”

65 Pilatus sade till dem: ”Här har ni en vaktstyrka. Gå och säkra graven så gott ni kan.” 66 De gick och säkrade graven genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.

Har ni tänkt på att de inte bara satte ut en romersk vakstyrka, ytan de ”säkrade graven genom att försegla stenen.” De satte ett sigill på stenen. Budskapet är: ”den som bryter detta sigill gör det i strid med Roms auktoritet. Den personen får med Rom att göra!” 

Den uppståndne Jesus verkade inte vara särskilt nervös över att få med Rom att göra. Men vad innebär det att den helige Ande sitter som ett sigill på dig som är kristen? Det är ett kännetecken, en förklaring för hela världen att du är beseglad i Kristus. Den som bryter det sigillet får med Allsmäktig Gud att göra. Det är en auktoritet som ingen kan trotsa.

Romarbrevet 8:31–35 (SFB-15)

31Vad ska vi nu säga om detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? 32 Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?

33 Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. 34 Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. 35 Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?

Vad som än kommer emot dig – nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd. Varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat kan skilja dig från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Du har den helige Ande som ett sigill. 

2. Ägande

Den andra innebörden handlar om ägande. Den som bär någons sigill tillhör någon. Det kan vara boskap som är märkt, eller ägodelar. Men hör här.

Uppenbarelseboken 7:2–4 (SFB-98)

2Och jag såg en annan ängel som kom upp från öster med den levande Gudens sigill. Han ropade med stark röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet: 3 ”Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänares pannor!”

4 Och jag hörde antalet av dem som hade fått sigillet, etthundrafyrtiofyra tusen från Israels alla stammar:

Här har vi sigillet dels i den mening vi alldeles nyss talade om. Inget kan skada den som bär sigillet, eftersom det vore en kränkning av den högstes auktoritet. Men den andra meningen är helt enkelt att han har friköpt sitt folk. Vi tillhör inte oss själva. Vi är i hans ägo. Vi bär hans märke. Vi finns inte till för vår skull, utan våra liv kretsar kring honom. 

Han försvarar oss, men han regerar också över oss. Han är den gode herden: han beskyddar oss och han leder oss. Han vet vad som är bäst för oss och därför kan vi helt och fullt lita på honom. Vi kan förtrösta på honom.

2 Korinthierbrevet 4:16–18 (SFB-15)

16Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. 17 Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. 18 Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.

3. Äkthet

Den tredje innebörden handlar om äkthet. Det är en symbol som försäkrar att det inte är fråga om en förfalskning. Det är äkta vara.

Romarbrevet 4:9–11 (SFB-15)

9Vi säger ju att Abraham fick tron tillräknad som rättfärdighet. 10 När fick han den tillräknad? Som omskuren eller som oomskuren? Inte som omskuren, utan som oomskuren. 11 Han fick omskärelsens tecken [sigill] som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.

Det var inte tecknet, eller sigillet som förklarade Abraham rättfärdig. Han var redan förklarad rättfärdig genom tron. Omskärelsen var bara ett tecken på vad Gud redan hade gjort. Precis som vi gör med dopet. När vi döper någon är det dopkandidatens sätt att inför hela världen bekänna sin tro på Kristus, men det är också församlingens sätt att inför hela världen intyga att vi har undersökt dopkandidatens tro och liv och vi intygar att det är äkta vara. 

När Gud ger den helige Ande är det Guds sigill – det är Guds tecken på att det är en person som verkligen tillhör honom.

4. Garanti

Det leder oss in på den fjärde och sista innebörden. Om det är en person som verkligen är genuint född på nytt, en person som verkligen tillhör honom, så är också sigillet en garant.

2 Korinthierbrevet 1:20–22 (SFB-15)

20Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen, för att Gud ska bli ärad genom oss. 21 Det är Gud som befäster oss och er i Kristus och som har smort oss. 22 Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en garant i våra hjärtan.

Andens sigill är ett tecken på att Gud menar allvar. Han kommer inte ett enda får att gå vilse. Vi är hans verk, skapade i Kristus Jesus till de goda gärningar som han har förberett. Det är han som har påbörjat det goda verket i oss ska också fullborda det till Kristi Jesu dag. Han bevarar de sina! 

Andens sigill är garantin på att vi tillhör honom. Jag ska tala mer systematiskt om den helige Ande i nästa predikan, men ser du Andens frukter i ditt liv? Ser du kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning? Kanske! Det är alltid en kamp och jag skulle tro att ju längre man kommer i kampen mot synden, desto större syndare tycker man att man är. Men kanske kan man över femton år eller så se en ganska tydlig förändring? Den helige Ande verkar i dig! Och om den helige Ande verkar i dig, kommer han att fortsätta att verka i dig dag för dag tills du ska stå inför honom, iklädd Kristi rättfärdighet och få höra 

Matteusevangeliet 25:21 (SFB-15)

21[…]Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!

AVSLUTNING

Avslutningsvis. Den helige Ande uppväcker oss från de döda. Han ger oss trons och omvändelsens gåva så att vi kan gensvara på evangeliet med tro. Och Gud ger oss den helige Ande som ett sigill, ett tecken på att Gud försvarar oss, regerar över oss, har fött oss till ett nytt liv och kommer att bevara oss in i en evighet i hans glädje. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.