Förra gången tittade vi på vers 13 och vi började tala om den helige Ande. Vi talade då om att Anden är det som väcker oss, som gör att vi kan tro på evangeliet när vi hör det. Sedan talade vi om den helige Ande som ett sigill. Vi såg att ordet sigill hade fyra innebörder som alla går att tillämpa i den här versen.
Dels en innebörd som har med auktoritet att göra. När vi får Anden som ett sigill innebär det att vi beseglas med Guds auktoritet. Att den som försöker bryta sigillet får med Allsmäktig Gud att göra, att vad som än kommer emot oss – nöd, ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd. Varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken någon som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat kan skilja dig från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Du har den helige Ande som ett sigill.
En annan innebörd handlar om ägande. Det innebär för oss att Gud har friköpt sitt folk. Vi tillhör inte oss själva. Vi är i hans ägo. Vi bär hans märke. Vi finns inte till för vår skull, utan våra liv kretsar kring honom.
Han försvarar oss, men han regerar också över oss. Han är den gode herden: han beskyddar oss och han leder oss. Han vet vad som är bäst för oss och därför kan vi helt och fullt lita på honom. Vi kan förtrösta på honom.
Den tredje innebörden handlade om äkthet. När Gud ger den helige Ande är det Guds sigill – det är Guds tecken på att det är en person som verkligen tillhör honom.
Den fjärde innebörden handlade om garanti. Andens sigill är ett tecken på att Gud menar allvar. Han kommer inte ett enda får att gå vilse. Vi är hans verk, skapade i Kristus Jesus till de goda gärningar som han har förberett. Det är han som har påbörjat det goda verket i oss ska också fullborda det till Kristi Jesu dag. Han bevarar de sina!
Idag ska vi titta på den 14:e versen och fortsätta tala om Anden. Det blir ett lite ovanligt upplägg i två punkter. Jag tänkte först göra tre stopp i texten och kommentera de tre viktigaste begreppen vi har där och sedan tänkte jag i den andra punkten (som är dubbelt så lång) försöka tillämpa texten, försöka säga något om vad det innebär för oss som kristna att den helige Ande är verksam i oss.
Vi kommer från lite olika håll, men jag är ganska säker på att en stor del av er har en liknande kristen bakgrund som jag, där vi har fått höra en del undervisning om den helige Ande som är förvirrande. Jag har funderat på hur jag bäst kan motverka det. Det skulle ta otroligt mycket tid att gå in på varje detalj och jag vet inte ens om det skulle göra särskilt mycket nytta. Det som behövs är ett helt nytt paradigm, ett helt nytt tänkesätt kring Anden. Jag vet inte alls hur väl det lyckas, men jag vill gärna göra ett försök till det idag. Så det blir den andra punkten.
I. TRE STOPP I TEXTEN
Vi börjar med att titta i texten.
1. Anden är ett förskott
Efesierbrevet 1:14 (SFB-15)
14Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris.
Att den helige Ande omtalas som ett förskott innebär att det är en första utbetalning av det som ska komma. Andra översättningar talar om att det är en borgen eller en pant, men jag tycker att förskott är det bästa ordet. Det grekiska ordet handlar om att det är en försmak av samma sak som ska komma till fullo senare. Om man talar om pant eller borgen kan man tro att det är något annat som Gud har gett oss som ett bevis på att han menar allvar. Om jag provkör en bil på en bilfirma har jag några gånger lämnat mitt körkort som pant på att jag kommer att lämna tillbaka bilen om en liten stund.
Men här är det fråga om en förskott. Då är det förstås i ekonomiska termer, men det visar allra bäst vad det är fråga om. Det ska komma ett arv och den helige Ande är en försmak av den härlighet som ska komma. Det är som att framtiden, den kommande härligheten, bryter in här och nu.
Texten säger alltså att vi har fått den helige Ande. Det kommer en dag då vi ska få erfara Andens fullhet. Men inte desto mindre har vi fått ett förskott. Vi har den äkta varan, men vi lever fortfarande kvar i en tillvaro där vi dagligen kämpar med synd och misslyckanden. Men vad innebär det då att vi har den äkta varan? Det är det jag ska återkomma till i den andra punkten.
2. Vi är Guds egendom
Nu går vi till den andra underpunktenoch tittar på nästa ord. Det är svårt att se i våra nyare bibelöversättningar. Om jag läser ur Helge Åkesons gamla ordagranna översättning framgår det tydligare.
Efesierbrevet 1:14 (Åkesons GNT)
14[Anden] är (en) pant på vårt arv intill (hans) egendoms förlossning, till hans härlighets pris.
Det står inget om ”folk” i versen, som vi har i båda de nyaste översättningarna. Det står att Anden är ett förskott på vårt arv till dess att Guds egendom friköpts eller förlossats eller befriats.
Texten säger att vi är Guds egendom, närmare bestämt, hans rikedom, hans stora skatt. Vi är den typen av egendom som gick i arv från far till son, eller från mor till dotter. Fadern lämnade efter sig marken, gården, djuren. Modern kanske hade ärvt en flaska parfym som var värdefull, mer värdefull än allt annat hon ägde.
Det är den typen av egendom att om du hade den skulle du ha den inlåst i ett bankfack. Eller om du hade den hemma och det började brinna skulle det inte vara några som helst tvivel om vilken av dina ägodelar du försökte rädda först. Du kanske har en tavla som är värd miljoner. Det spelar ingen roll om alla andra grejer brinner upp, men den tavlan vill du rädda till varje pris.
Det är den typen av egendom Paulus talar om. Vi är Guds egendom på det sättet. Vi är hans Stradivarius-fiol.
Det är ett ofattbart påstående. Han är Gud, allsmäktig och evig Gud. Han är skaparen av stjärnor och galaxer. Allt tillhör honom. Inför honom stiger lovsången ständigt, framburen av serafer. Änglavärlden i all sin prakt lyder honom. Han är den som skapat jordens skönhet. Himlarna förkunnar hans härlighet. Han ser på sin församling och säger ”ni är min älskade, ni är min egendom.” Hela jorden, hela kosmos tillhör mig, men ni är min särskilda skatt.
Det återkommer faktiskt flera gånger i Bibeln, men det är höljt i ett svårt språk så vi kommer inte riktigt åt det. Till exempel kan vi läsa i 5 Mos 32,
5 Moseboken 32:9 (B2000)
9då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom.
Eller 2 Mos 19:5
2 Moseboken 19:5 (B2000)
5Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk — ty hela jorden är min…
Långt innan vi talade om självförtroende och självförverkligande och att vara i kontakt med sig själv var detta en given del i den kristna tron. I vår kultur talas det om självförtroende hela tiden. Hur säger vi i vår kultur att man får självförtroende? En kort och ovetenskaplig undersökning genom att bläddra i några damtidningar ger följande svar: ”tänk på dina talanger. Gå ner i vikt. Sätt upp mål och uppnå dem, men se till att det är mål som går att uppnå. Ägna tid åt att göra sådant som du tycker är roligt. Umgås med människor som uppskattar dig. Klappa dig själv på ryggen.”
Det är så ändlöst tomt. När den som är kristen får veta att han eller hon är den eviga och allsmäktige Gudens särskilda skatt. När universums Herre ser på mig överflödar hans hjärta av glädje och han känner sig rik. Om Guds hus skulle börja brinna skulle jag vara den han allra först kastade sig över för att rädda. Han kan sitta på kvällarna och bara titta på mig. Han kan ställa sig vid min säng och titta när jag sover. Han gläds över att höra min röst. Min glädje är hans glädje. Min sorg är hans sorg.
Medan världen runt omkring är desperat efter bekräftelse och komplimanger och förtvivlat strävar efter andra människors applåder och hedersbetygelser kan den kristne vila i att han eller hon är Guds egendom. När de andra är nervösa och neurotiska kan den kristne begrunda vem man är i Kristus och där hitta den djupaste frid och glädje.
3. Vi ska friköpas
Men det är inte allt. Texten fortsätter och säger att
Efesierbrevet 1:14 (Åkesons GNT)
14[Anden] är (en) pant på vårt arv intill (hans) egendoms förlossning, till hans härlighets pris.
Eller som det står i Folkbibeln,
Efesierbrevet 1:14 (SFB-15)
14Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris.
Ordet för ”förlossning” eller ”befrias” är exakt samma ord som står i vers 7 och är översatt med att vi är ”friköpta”. Det har vi talat ganska mycket om. Det är en ekonomisk eller juridisk transaktion som handlar om att någon är förslavad och hålls fånge som gisslan och att någon betalar ett pris, en lösensumma för att få gisslan fri. Det är ett pris som betalas i syfte att sätta den fängslade fri.
Man skulle kunna tycka att det är konstigt. Att det i vers 7 ser ut som att vi redan är friköpta medan det i vers 14 ser ut som att vi fortfarande väntar på att bli friköpta.
Eftersom det förekommer i samma mening är det uppenbart att Paulus menar att det finns flera nivåer, eller dimensioner, av att vi friköpts.
Föreställ dig att du hade en vän som hade varit inlåst i en fruktansvärd fängelsehåla under många, många år under en tyrannisk diktator. Han har levt på minsta möjliga och är bara skinn och ben. Han har levt i mörker och tortyr.
Föreställ dig att du köper honom fri. Du samlar ihop en gigantisk lösensumma och åker och hämtar honom. När ni nu kommer hem är han fri, eller hur? Det finns ingen som kan hota honom längre. Det finns ingen som låser in honom och torterar honom. Så han är fri, eller?
Ja, rent formellt är han fri. Men i sitt inre är han fortfarande en fånge. Han är fortfarande en bruten person. Han vaknar på nätterna och skriker av sina mardrömmar. Han litar inte på någon. Han har brutits ner under så många år att han kanske aldrig kan läka fullt ut. Det kommer att ta år för honom att förstå att han är trygg. Han är friköpt, men det återstår också för honom att bli friköpt.
På samma sätt talar Bibeln om att du i Kristus har köpts fri, du står inte längre under lagens dom. Din synd är förlåten, det finns ingen fördömelse för dig. Du är ute ur fängelset, du är verkligen fri. Samtidigt bär du fortfarande syndens märken. Du står fortfarande under syndens inflytande. Du faller ständigt. Du gör det du inte vill.
Men en dag, säger Paulus här, ska den fullständiga förlossningen ske. Vi kallar det förhärligande. Då ska du befrias till och med från syndens närvaro. En härlighet så fullkomlig, så kraftfull och så förvandlande att den explosion av skönhet som drabbar oss kommer att rena hela universum från allt som är fel. Allt som är fel med dig kommer att försvinna och inte finnas mer. All död, all förgängelse och förruttnelse, allt lidande, all sjukdom. Det är den yttersta gryningen, den yttersta våren.
II. ANDENS VERK I OSS
Där har vi de tre stoppen: att Anden är ett förskott, att vi är Guds egendom och att vi ska friköpas, eller förhärligas. Nu går vi in i den andra huvudpunkten och funderar på vad det innebär för oss här och nu att vi har fått Anden som ett förskott. Vad innebär det för oss att leva i Anden? Vad är det Anden gör med oss?
Jag vill nämna sex saker.
1. Ger oss liv
Det första vi kan säga att Anden gör är att han ger oss liv. I den nicaenska trosbekännelsen säger vi att vi tror på ”den helige Ande, Herren och livgivaren”. I begynnelsen, i skapelsen ser vi att Gud formade människan och sedan blåste han in livsande så att människan kom till liv—men det är också Guds Ande som ger oss nytt liv. Romarbrevet 8:11 säger att det var Guds Ande som uppväckte Jesus från de döda; på samma sätt ger Guds Ande nytt liv till oss.
Det här säger något grundläggande om oss människor, nämligen att vi inte har liv i oss själva. När Adam och Eva vände sig bort från Gud, vände de sig till döden. Som ett resultat av detta föds vi alla till död. Vi föds som andligt dödfödda, döda i våra överträdelser och synder (Ef 2:1). ”Död” i det här sammanhanget handlar inte om icke-existens. Det handlar om att vi är inkrökta i oss själva, bortvända från Gud som är livets källa, helt uppslukade av vårt eget självbestämmande, av våra hjärtans begär och längtan efter erkännande och bekräftelse, bekvämlighet och njutning.
Problemet sitter i vårt hjärta. I vårt naturliga tillstånd vill vi inte ha med Gud att göra. Men eftersom problemet sitter i vårt hjärta ger den helige Ande oss nytt liv genom att ge oss ett nytt hjärta (Hes 36:26; Joh 3:3-8). Verktyget han använder för att åstadkomma det är Guds ord, Bibeln (1 Petr 1:23; Jak 1:18). Genom Guds ord öppnar den helige Ande våra ögon att se vem Gud verkligen är och han för våra hjärtan, våra viljor tillbaka till Gud.
Vi som tidigare inte ville ha med Gud att göra, eller som ville hålla honom på behörigt avstånd, vill plötsligt lära känna honom. Och Jesus själv säger att känna Gud är det eviga livet (Joh 17:3).
Så Anden ger oss liv, för det första.
2. Ger sig själv
Som en fortsättning på det vill jag säga, för det andra, att Anden ger sig själv. Vad menar jag med det? Jo, jag menar att Anden inte är en abstrakt kraft som vi ska bli uppfyllda av, en sorts andlig dunderhonung som gör att vi kan åstadkomma fantastiska saker. Det är sant att vi ser ett fåtal tillfällen i Apostlagärningarna hur apostlarna och andra blir uppfyllda av Anden så att de till exempel kunde stå upp emot Stora rådet och tala med kraft och auktoritet. Men om de texterna leder oss att tro att den helige Ande är något vi ska söka att bli uppfyllda av för enskilda tillfällen så har vi missförstått vad det är Bibeln talar om.
Anden ger sig själv, så att vi kan känna honom och njuta av honom och så njuta av hans gemenskap med Fadern och Sonen. Det är ett helt annat paradigm än den karismatiska rörelsen som tror att Anden är något vi måste ha för att göra under och tecken och komma in i extaser och göra starka upplevelser. Det säger jag utan att förneka varken under och tecken eller känslomässiga upplevelser.
Det finns en tendens hos oss kristna att när vi söker Gud så söker vi honom för de grejer vi vill att han ska ge. Vi skyndar till honom när vi behöver något. När vi ber för hälsa. När vi har problem. När vi behöver sova och måste få lugn i tankarna. Men en nyckel i det kristna livet är att söka Gud för den han är i sig själv. Han har gett oss så mycket gott, och han fortsätter att ge allt gott – men det största av allt är att han har gett sig själv.
När man läser de gamla puritanerna så är det anmärkningsvärt hur ofta de talar om Gud som ett källflöde eller som solen. Det är förstås en bristfällig bild som inte alls fångar hela det mysterium som treenigheten innebär, men de talar ofta om att som solen ger av sig själv när den skiner på oss – sitt ljus och sin värme – så ger Gud oss sig själv, och den salighet och glädje han alltid åtnjutit.
Andens personliga närvaro i oss innebär att vi förs upp att njuta av Andens egen intima gemenskap med Fadern och Sonen. Det är inte en abstrakt kraft som uppfyller oss för enskilda tillfällen och sedan drar vidare. Han ger oss nytt liv genom att ge sig själv, och sedan förblir han hos oss. När han väl gett oss liv stannar han kvar och får det att grönska och bära frukt.
William Tyndale säger att ”där Anden är, där är det alltid sommar. För där finns alltid god frukt, det vill säga, goda gärningar.”
Det här är ett språkbruk som Jonathan Edwards plockar upp när han talar om att ”varje kristen är en blomma i Guds trädgård, och helig kärlek är den doft som uppfyller detta paradis.” Han säger det i sammanhanget av Romarbrevet 5:5 som säger att ”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.”
Det är främst det här det handlar om att vara uppfylld av Anden, långt mer än att göra under och tecken: Guds Ande andas liv i oss genom att låta oss lära känna Guds kärlek – genom att dra in oss i Guds kärlek och låta den överflöda till andra.
3. Lyfter vår blick
Hur går det till? Hur låter den helige Ande oss lära känna Guds kärlek? Punkt 3: Genom att öppna våra ögon så att vi kan se Kristi härlighet. Det är så han tröstar sina barn. Jesus sade i Joh 15:26,
Johannesevangeliet 15:26 (SFB-15)
26När Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då ska han vittna om mig.
I oss själva är vi upptagna av oss själva. Vi är som Narkissos i den grekiska mytologin som tittar på vår egen spegelbild, helt uppslukade av oss själva tills vi vittrar sönder och dör. Men den helige Ande ger oss nya ögon. Han lyfter vår blick bort från oss själva och till Kristus. När Anden visar Kristi skönhet, kärlek, härlighet och godhet till mig så väcker han i mig en allt djupare kärlek till Gud.
Att känna Gud är det eviga livet, och vägen till det eviga livet är att se på Sonen, Jesus Kristus.
Charles Spurgeon sade att det här är hemligheten till det kristna livets glädje. Han sade,
Det är alltid den helige Andes verk att vända vår blick bort från oss själva till Jesus; men Satans verk är det motsatta, för han försöker ständigt att få oss att betrakta oss själva istället för Kristus […] Vi kommer aldrig finna lycka genom att se till våra böner, våra gärningar, våra känslor; det är vad Jesus är, inte vad vi är, som ger vila för själen. Om vi ska övervinna Satan och få frid med Gud så måste det vara genom att se till Jesus.
”Morning, June 28” i Morning and Evening
Vårt nya liv började när Anden gav oss liv genom att ge oss nya hjärtan och vände vår blick till Kristus. Då kunde vi för första gången börja njuta och älska Kristus som Fadern alltid gjort. Och genom Kristus kunde vi för första gången börja njuta och älska Fadern som Sonen alltid gjort. Det var så det började och det är så det fortsätter.
4. Förenar oss med Kristus
För det fjärde: Anden förenar oss med Kristus. I Johannesevangeliets 17:e kapitel ser vi hur Jesus ber för de som Fadern gett honom. Han ikläder sig rollen som överstepräst och ber till exempel att de som Fadern har gett honom ska vara ett (vers 21). Det är hämtat från Psalm 133 som handlar om när översteprästen Aron smörjs till präst. Den är bara tre verser lång och den talar om hur ljuvligt det är när bröder är eniga. Det är som oljan som rinner ner över Arons skägg och ner på hans dräkt.
På samma sätt gavs Anden till Kristus (som betyder ”den smorde”) och förs vidare till de som tillhör honom, som är hans kropp. På grund av tron på honom är vi förenade med honom genom den helige Ande.
Jesus sade i Joh 16:14, att ”[Anden] ska förhärliga mig, för han ska ta av det som är mitt och förkunna för er.” Anden tar av vad som är Sonens och gör det vårt. När Anden sänkte sig över Sonen vid hans dop hördes Faderns röst ”Du är min son, i dig har jag min glädje.” Nu vilar samma barnaskap över oss som tillhör honom. Samma ord säger han till oss.
Jesus säger i Joh 17:23 att Fadern har älskat dem som tillhör honom så som han har älskat Sonen – han som i evighet vilat i Faderns famn (Joh 1:18). Anden som tagit sin boning i oss förenar oss med Kristus och lyfter upp vår blick så att vi kan komma inför Fadern och han ropar inom oss ”Abba!” Den högste Guden är min Fader. Sonen är min äldre broder, min hövding och försvarare och Anden är inte bara Jesu tröstare utan också min.
5. För oss upp i treenighetens glädje
För det femte: Anden för oss upp i treenighetens glädje. Genom att Gud sänder sin Ande ger han oss del i det liv som är hans. Från evighet har Fadern känt och älskat sin Son och genom att ge sin Ande låter han oss också få känna och älska Sonen. Vår kärlek till Sonen är ett eko av Faderns eviga kärlek. Genom att ge sin Ande till oss låter han oss dela den njutning som gläder honom allra mest, nämligen kärleken till sin Son.
Det är därför Jesus säger, ”Om Gud vore er far skulle ni älska mig” (Joh 8:42). Det som allra tydligast karakteriserar Fadern är hans kärlek till Sonen, så när vi älskar Sonen återspeglar vi det som tydligast karakteriserar Fadern. Det är den främsta anledningen till varför Anden är given. Puritanen John Owen säger ”inget gör oss så lika Gud som vår kärlek till Jesus Kristus.”
Men Anden inte bara låter oss återspegla Faderns kärlek till Sonen. Han ger oss också Kristi sinnelag och gör oss lika honom. Och det som tydligast karakteriserar Sonen är hans förhållande till Fadern; att han känner och åtnjuter Faderns kärlek och liv.
När vi blir alltmer lika Kristus så handlar det först och främst om att vi växer i vår glädje och kärlek till Fadern. I vår kärlek till Sonen ör vi lika Fadern. I vår kärlek till Fadern är vi lika Sonen.
Ser du? Anden ger oss nytt liv. Han ger sig själv. Han ger oss nya ögon så att vi ser Kristi härlighet. Han förenar oss med Kristus. Och i allt detta får vi del i det liv, i det eviga utflöde av kärlek som ständigt pulserar inom treenigheten. Genom att ge oss sin Ande låter Fadern oss få ta del i treenighetens eviga liv, kärlek och gemenskap. När vi är förenade med Kristus känner och älskar Fadern oss som sin egen Son; genom Anden börjar vi älska honom som vår Fader. Anden lyfter mig ur min inkrökthet och långsamt börjar jag älska som Gud älskar.
Det är vad vi är skapta för. Här finns det ursprungliga syftet med våra liv.
Ni vet att jag gärna citerar Heidelbergkatekesen från 1563. Nu är det dags igen. Den sammanfattar det så oerhört kärnfullt. I den 89:e frågan har vi fått veta vad det innebär att den gamla människan dör. Men den 90:e frågan lyder: ”Vad är den nya människans uppståndelse?” Det vill säga, vad är Bibelns samlade undervisning som svarar på frågan vad det egentligen innebär att vi har fått ett nytt liv? Svaret lyder:
Hjärtlig glädje i Gud genom Kristus, och att ha lust och kärlek till att leva enligt Guds vilja i alla goda gärningar.
Ni hör vad lustfyllt det är. Det kristna livet handlar inte om först och främst att vi ska göra goda gärningar. Det handlar främst om hjärtlig glädje i Gud. Att vi finner en sådan glädje i honom att vi därför vill leva ett liv som ärar honom.
Den helige Ande för oss upp i treenighetens eviga glädje och låter oss dela den glädjen, så att vi kan njuta av vem Gud är och ta del i hans eviga utflöde.
6. Sänder oss
För det sjätte: Anden sänder oss. Efter att Jesus uppstått kom han till lärjungarna på påskdagskvällen och hans första ord till dem var,
Johannesevangeliet 20:21–22 (SFB-15)
21”Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” 22Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: “Ta emot den helige Ande!
För oss som har hela berättelsen framför oss kommer det inte som någon överraskning. Jesus hade sagt att han skulle uppstå. Och han hade sagt att ”vad Fadern gör, det gör också Sonen” (Joh 5:19). Fadern älskade Sonen och gav sin livgivande Ande och uppväckte honom. På samma sätt andades Jesus helig Ande på sina lärjungar. Han hade redan sagt till dem att ”så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er” (Joh 15:9). Men Fadern sände också sin Son, och på samma sätt sänder Jesus sina lärjungar.
Det innebär att när vi går ut och berättar om Guds kärlek så återspeglar vi något av vem Gud är. Författaren till Hebreerbrevet säger så här,
Hebreérbrevet 13:12–13 (SFB-15)
12Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod. 13Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära.
Fadern sände Jesus ut till platsen för fördömelse, så att han kan föra syndare tillbaka som Guds barn. Nu sänder Jesus oss, inte så att vi ska dö för deras synder utan för att berätta för alla att vägen till Gud är öppen genom Jesus Kristus.
Varför sker allt detta? Varför sände Fadern sin Son?
Johannesevangeliet 17:25–26 (SFB-15)
25Rättfärdige Far, världen har inte lärt känna dig. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. 26Jag har gjort ditt namn känt för dem. Och jag ska göra det känt, för att kärleken som du älskat mig med ska vara i dem och jag i dem.
Guds mission, Guds sändande, springer ur ett ständigt utflöde av Guds kärlek. Detsamma gäller oss. Den helige Ande för oss upp att dela treenighetens glädje och gemenskap och den växande kärleken till Fadern och Sonen, och det i sin tur vänder oss att dela denna utåtriktade kärlek till världen.
AVSLUTNING
Det finns så mycket mer man skulle kunna säga, men här har vi en liten del av vad livet i Anden innebär, vilket helt enkelt är att leva som kristen. Nu har vi fått ett förskott, men det är äkta vara. Vi får växa i det. Vi blir ofta överraskade och nedslagna över hur självupptagna vi fortfarande är. Men Anden verkar i oss och han lämnar oss inte. Han fortsätter sitt goda verk, till den dag då vi ska förlossas i härlighet och få se Gud och lammet i all sin härlighet.
0 kommentarer