Under hela våren har vi tittat på en enda mening i Efesierbrevets första kapitel. Vi har sett hur Paulus brister ut i en lovprisning – han börjar med att säga ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen!” Sedan fortsätter han att ösa på med stora ord om vad den här välsignelsen innebär. Man kan säga att han ger olika nyanser av den frälsning som Fadern ger oss genom vår tro på Kristus.
Vi får en ny familj. Han utväljer oss före världens skapelse och adopterar oss och blir vår Far. Han gör oss till medborgare i sitt rike. Kristus ger sitt eget liv för att friköpa oss ur dödens rike och föra oss in, heliga och fläckfria i Guds eviga glädje. Innan världens grund var lagd har han slagit fast i sitt eviga rådslut att allt skulle återinföras under Kristi herravälde – en plan som han utverkar in i minsta detalj – och i denna plan reser han upp ett nytt folk, sin församling, till sin ära. Detta folk ger han ett oförstörbart arv, han ger den helige Ande som ett förskott på den fulla härlighet som ska komma.
Efter vers 3-14, som alltså är en enda lång mening, berättar Paulus vad han ber för, när han ber för dem. Men man skulle också kunna säga att hela kapitlet är bön. I vers 3-14 har vi en lovprisande bön och i vers 15-23 har vi en förbön, en pastoral bön, en vädjande bön.
Det finns några stora lärdomar här och det är frestande att gå rakt in på de huvudpunkter som Paulus nämner, men jag tänkte spara dem till nästa predikan. Idag vill jag dels titta tillbaka på vers 3-14 som en lovprisande bön och dra några slutsatser som förhoppningsvis kan vara till hjälp i vårt eget böneliv. Sedan ska vi lite försiktigt gå in i det nya stycket och lägga märke till vilka det är Paulus ber för och varför. Två punkter alltså: (1) Paulus lovprisning, och (2) vilka Paulus ber för.
I. PAULUS LOVPRISNING
Vi har tittat noga på verserna 3-14, men vi har tittat på dem som en teologisk text. Vi har tittat på ord och begrepp och funderat på vad de betyder. Sedan har vi förstås försökt att förstå vad de betyder i våra liv och bett att Gud ska låta kunskapen bli till handling, så det har inte bara varit en intellektuell övning. Men all teologi som är värd något tar sig i uttryck i doxologi, i lovprisning. Bra, biblisk teologi inte bara lär oss vem Gud är, den lyfter våra hjärtan till lovprisning av honom. Därför är det inte alls svårt att se att Paulus i vers 3-14 visserligen säger stora och höga saker om vem Gud är, men han gör det i en lovprisning. Han börjar med att ropa ut ”välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far…!”
Här finns en lärdom för oss. Att när vi ber, så kan vi be som Paulus. Vi kan påminna oss om höga sanningar om vem Gud är och vad han har gjort och låta det väcka vår lovprisning. Att bara se på det och se på det igen, tills vi inser hur små de saker egentligen är, som upptar så mycket av vår uppmärksamhet.
Så låt oss nu titta tillbaka lite på verserna 3-14, på Paulus lovprisning och dra några slutsatser som kan vara till vägledning för oss i vårt eget böneliv. Jag vill lyfta fram sju korta men viktiga detaljer.
1. Trinitarisk
För det första. Paulus lär oss att den kristna bönen är trinitarisk – att vi närmar oss Gud som Fader, Son och Ande.
Om vi tittar på verserna 3-6 ser vi hur Paulus riktar blicken främst mot vad ”Jesu Kristi Gud och Far” har gjort. Han har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen, han har förutbestämt oss och adopterat oss in i sin familj. Titta på hur vers 3-6 slutar – där finns en doxologi; en lovprisning, ”till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade.”
Sedan kan vi se på vers 7-12 och lägga märke till hur Paulus där särskilt lyfter fram vad Sonen, Jesus Kristus har gjort. Att vi är friköpta genom hans blod, att vi har fått förlåtelse på grund av hans offer, och att allt ska återinsättas under hans herravälde. Och lägg märke till hur vers 7-12 slutar – med en doxologi.
Sedan kan vi se på verserna 13-14 och lägga märke till att de handlar om den helige Ande, som är ett sigill, en försäkran om att vi tillhör Gud och att vi har fått Anden som ett förskott på den fulla härlighet som ska komma. Och återigen, se hur avsnittet slutar – med en doxologi.
Samtidigt måste vi lägga märke till att alla personer i treenigheten är verksamma tillsammans genom hela bönen. Allt som Fadern ger, ger han på grund av Sonen genom Anden.
2. Riktad mot Fadern
För det andra: bönen är riktad mot Fadern. Det är där Paulus börjar och detsamma gäller oss. Det är framförallt Fadern vi vänder oss till. Det är Fadern som välsignar i vers 3, det är Fadern som utväljer i vers 4, det är Fadern som förutbestämt i vers 5, det är Fadern som ger oss nåd i vers 6, det är Fadern som låter nåd flöda över oss i vers 8, det är Fadern som låter oss veta sin vilja i vers 9, det är Fadern som genomför sin plan och ger vår frälsning ett syfte i vers 9 och 10, och det är Fadern som ger oss Anden som ett sigill i vers 13. Om och om igen handlar det om Faderns godhet, Faderns kärlek, Faderns intiativ i vår frälsning långt innan vi ville ha med honom att göra.
Paulus visar oss att när vi närmar oss Gud i våra böner; när vi kommer nära honom i Jesu Kristi namn, så närmar vi oss Fadern – vi närmar oss obeskrivlig godhet och välvilja och oändlig kärlek. Vi närmar oss den som älskade oss så att han utgav sin Enfödde Son så att vi inte skulle behöva gå under utan få evigt liv, men inte vilket evigt liv som helst, utan evigt liv som hans barn, som hans älskade. Han som älskar oss på samma sätt som han älskar sin evige enfödde Son. En Fader som aldrig kommer att lämna oss eller överge oss. Som alltid överöser oss med varje god och fullkomlig gåva. Som välsignar oss med all andlig välsignelse.
3. Orienterad kring Sonen
För det tredje är Paulus bön orienterad kring Sonen. Allt detta goda som Fadern ger, ger han oss i Kristus Jesus. Medan vi fortfarande var Guds fiender gav han sin Enfödde Son att dö för vår skull så att vi kan bli försonade med Gud, och på grund av vi är försonade med Gud har vi tillträde till Fadern.
Titta i vers 3. All andlig välsignelse får vi i Kristus. Vers 4: vi är utvalda i Kristus. Vers 5: vi är förutbestämda till barnaskap genom Kristus. Vers 6 och 8: Gud ger oss sin nåd och låter sin nåd flöda över oss genom den Älskade. Vers 7, 9 och 10: Gud friköper oss, låter oss veta sin viljas hemlighet, och inkluderar oss i den plan han beslutat och genomför i minsta detalj för att vi är i Kristus. Han ger oss den helige Ande och sätter sitt märke på oss för att vi är i Kristus.
Budskapet är glasklart: allt detta goda ger Fadern oss för att vi är i Kristus, på grund av Kristi frälsningsverk. Det är exakt vad Jesus själv säger i Johannes 14:6: ”ingen kan komma till Fadern utom genom mig.” Om du vill ha gemenskap med ljusens Fader som bor i otillgänglig ljus så är enda sättet att förtrösta hela ditt liv på Jesus Kristus. Han är vägen, han är sanningen och han är livet.
Så i vår bön riktar vi oss till Fadern, men vi är samtidigt orienterade kring Kristus. Det är på grund av honom vi kan komma till Fadern.
4. I Andens glädje
För det fjärde: vår bön präglas av Andens glädje. Titta återigen i vers 3. Alla dessa välsignelser beskrivs som andliga välsignelser. De är andliga till sin natur. Det betyder att de är välsignelser som ges genom det helige Ande. De ges genom Anden, vilket vi också får se i vers 13-14, och vi njuter av dem genom Anden. Det är Anden som vittnar om Kristus i våra hjärtan. Det är Anden som öppnar våra ögon och ger oss tro. Det är Anden som gör oss lika Kristus och väcker vår kärlek till Fadern. Det är genom Anden som Fadern utgjuter sin kärlek i våra hjärtan och väcker vår kärlek till Sonen. Det är genom Anden vi får ta del av den kärlek och glädje och det liv som ständigt flödar i treenigheten.
5. Gläds åt Guds herravälde
För det femte. Paulus lovprisning gläds åt Guds herravälde. Åt Guds suveränitet. Att Gud har allting i sin hand och att ingenting lämnas åt slumpen. Att allt, precis allt, kommer att samverka till det bästa för den som är i Kristus. Titta i vers 4 – det är Gud som utväljer. Inte du. Det är som Jesus säger ”det är inte ni som har utvalt mig, det är jag som har utvalt er” (Joh 15:16). Vers 5 – det är Gud som har förutbestämt. Det är han som innan världens grund blev lagd hade bestämt att älska dig. Vers 9, det är hans vilja, hans plan, hans syfte som utverkas. Vers 11, det är han som utför allt efter sin viljas beslut.
Hör du hur allt handlar om honom? Det är något av den mest trösterika och lovsångsväckande sanningar du någonsin kommer att fatta. Gud har kontroll. Det finns inget som är större än honom. Det finns inget som kan övervinna honom. Det finns inget han inte råder över. Han är värd att prisa. Och han vill mig väl. Han älskar mig med en kärlek som är bortom min fattning. Han är min herde och ingenting ska fattas mig. Han låter mig vila på gröna ängar. Han ger liv åt min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Oavsett vilket lidande jag går igenom behöver jag inte frukta, för han är med mig. Det är värt all lovsång.
6. Gläds åt Guds försonande verk
För det sjätte. Lägg märke till att Paulus lovprisning gläds åt Guds försonande verk. Om och om igen återkommer Paulus till vilka välsignelser vi fått på grund av att han har gett sin Son och försonat sig med oss. Paulus nämner nio välsignelser som är en direkt konsekvens av frälsningen vi fått i Kristus: (1) vers 3, han har välsignat oss, (2) vers 4, han utvalde oss, (3) vers 5, han förutbestämde oss, (4) vers 6 och 8, han gav oss nåd och han lät sin nåd flöda övers oss, (5) vers 7, han gav oss frihet genom att han friköpte oss med sin Sons blod, (6) han förlät våra synder, (7) vers 9, han lät oss veta sin viljas hemlighet, han gav oss ett syfte, (8) vers 11, han gav oss ett arv, och (9) vers 13, han gav oss Anden som ett sigill.
Allt det här är saker som är ojämförligt viktigare än ett jobb eller en bostad eller något annat av allt det goda som Gud ger oss. Det finns massor av välsignelser han ger människor som lever i fiendskap till honom. Men det här är välsignelser av evighet och det ger han till oss som är i Kristus. Inte för att vi har förtjänat det, utan bara på grund av hans oförklarliga kärlek till oss.
7. Till Guds ära
För det sjunde. Paulus lovprisning är just det – lovprisning. Den vill upphöja Gud för den han är, den vill ge honom all ära. I det här avsnittet, vers 3-14 har vi tre doxologier, i verserna 6, 12 och 14.
Den första doxologin, ”till ära och pris för [hans] nåd” handlar om att Gud har gjort allt detta för att hans nåd ska prisas. Den andra doxologin handlar om ”att vi som först har satt vårt hopp till Kristus ska bli till hans ära och pris.” Och den tredje kommer när Paulus talar om Anden, att ”Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris.”
Du ser hur allt handlar om Gud. Han är allsmäktig och han utväljer och förutbestämmer, han friköper och välsignar, han återupprättar och för oss in i frihet och härlighet, allt för att hans nåd och ära ska prisas.
Det finns många sorters bön som förvandlar våra liv. Det är livsförvandlande att få klaga inför Gud. Att få utgjuta sitt hjärta om sina tvivel och ge uttryck för den smärta som jag bär och på nytt få förnya sitt hopp och sin förtröstan på honom. Det är livsförvandlande att få komma inför Gud och be om förlåtelse för den synd som förgiftar mitt liv och för mig in på en olycksväg. Det är livsförvandlande att få träda fram inför honom och berätta alla mina önskningar, även om de är omogna och okloka och egentligen inte alls bra för mig. Det är livsförvandlande att få be för andra, att ropa till Gud om andras välgång, att andra ska få växa i Kristus och få uppleva Andens glädje.
Men jag tror inte att det finns någon sorts bön som är så livsförvandlande som att prisa Gud för den han är och ge honom all den ära som tillhör honom. Att få se hur för mig på rätta vägar för sitt namns skull. Det tar oss ur oss själva; det rycker oss ur vår självcentrering, vilket är kolossalt nyttigt för oss.
Vi älskar att vara i centrum för allting. Men vi mår inte bra av det. Vi klarar inte att bära bördan av våra egna liv, inte ens av vår egen lovprisning. Det gör oss inkrökta och navelskådande. För sanningen är universum kretsar inte kring oss. Inte ens våra liv handlar ytterst sett om oss. Den här församlingen handlar inte ytterst sett om oss. Det handlar om honom. Och när vi ser det, så upptäcker vi också själva syftet med våra liv. Plötsligt, när vi inte själva är i centrum så kan vi leva mer fullödiga liv än någonsin tidigare.
Värd att följa!
På midsommardagen år 1314 utan för den lilla staden Stirling ägde det största slaget i den skotska historien rum. Det kallas ”the Battle of Bannockburn” och var det slag där skottarna vann sitt oberoende från England. Skottarnas kung hette Robert the Bruce. Han hade aldrig kämpat i ett riktigt slag mot engelsmännen, även om han hade hållit liv i skottarnas kamp för oberoende i 20 långa år. Engelsmännen hade under kung Edward II samlat den största armé som någonsin hade skådats på de brittiska öarna och hade marscherat norrut och slagit läger utanför slottet vid Stirling. Den skotska armén hade aldrig mött engelsmännen i ett riktigt slag och man kan föreställa sig hur nervösa de var. En oprövad armé med en oprövad kung mot en erfaren armé som var minst dubbelt så stor.
Dagen före slaget red den skotske kungen Robert the Bruce på sin lilla höglandsponny och mönstrade trupperna. Och plötsligt var det en av de engelska riddarna, Sir Humphrey de Bohun som såg Robert the Bruce och påbörjade en attack mot honom från andra sidan fältet. Han satt med full rustning på en stor stridshäst och sänkte sin lans och siktade på Robert the Bruce där han galopperade i full fart mot honom. De skotska trupperna började skrika och ropa åt kungen att söka skydd, eftersom alla förstod att om den mannen dog skulle allt hopp om oberoende dö med honom. Men han lyssnade inte på dem. Han vände sin lilla ponny mot den engelska riddaren – det sägs att ponnyn var så liten att hans fötter nästan nuddade marken – och så stod han stilla och väntade. Riddaren närmade sig med full fart och precis när han skulle träffa Robert the Bruce med sin lans hoppade ponnyn åt sidan så att lansen missade och Robert the Bruce drog fram sin stridsyxa och klöv riddarens huvud itu.
Det skotska armén höll på att explodera. Deras kung hade hur lätt som helst slagit ner en skräckinjagande riddare med ett enda slag. När hans generaler klandrade honom för hans dumdristighet var hans enda kommentar: ”jag förstörde min bästa yxa.”
Författaren som berättar om Robert the Bruce, John Barbour, berättar att den kvällen var armén som förvandlad. Istället för att vara rädda för den stora engelska armén kunde de bara säga ”där är en kung som är värd att dö för. Där är en kung som är värd att följa.”
Vänner, det är bara en illustration. Den är så futtig att jag tvekar om det ens är hjälpsamt att jag berättar den. För hur mycket mer är inte det sant om vår kung? Han gick helt ensam. Satan och hans änglar avlossade allt de hade. Han var frestad i allt, men vek inte en millimeter. Han tog all vår synd på sig, och han bar all Guds vrede mot vår synd och lät den krossa honom. Han friköpte oss med sitt eget blod. Han är värd att följa. Han är värd att älska. Han är värd att tillbe, prisa och lovsjunga. Och när vi gör det lyfts vi ur oss själva, vi befrias ur vår självcentrering och vårt liv får den riktning och det syfte som det från början var tänkt att ha.
”Därför”
”Därför”, säger Paulus. På grund av allt det han precis sagt i vers 3-14; på grund av allt det som ger skäl till lovprisning, på grund av vem Gud är, på grund av Sonens försoningsdöd och alla de välsignelser vi får genom tron på honom, på grund av glädjen vi har i Anden, ”därför, när jag hör om er tro på Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga, kan jag inte sluta att tacka Gud när jag nämner er i mina böner.”
Ordet ”därför” pekar tillbaka på vad Paulus just sagt och vad vi just tittat på. Så nu går vi vidare och tittar på vilka det är Paulus ber för.
II. VILKA PAULUS BER FÖR
Han säger ”jag har hört om er.” Efesierbrevet är sannolikt inte bara skrivet till församlingen i Efesos utan var troligtvis tänkt som ett brev som skulle skickas runt till alla församlingar i mindre Asien, det vill säga, västra Turkiet. Han skriver troligtvis till personer som han inte känner personligen. Men han har hört om dem, och vad är det han har hört som får honom att tacka Gud för dem? Han säger,
Efesierbrevet 1:15 (SFB-15)
15Därför, när jag nu har hört om er tro på Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga
Det är som att Paulus sätter upp två kännetecken som får honom att dra slutsatsen att det här är kristna människor han skriver till; bröder och systrar som får alla de välsignelser han just räknat upp. Han säger ”så här vet jag att ni är kristna och mottagare av de löften jag nyss nämnt.”
Det är två kännetecken. Ett som har med lära att göra och ett som har med livet att göra. Lära och liv måste hänga samman. Det är lätt att hamna i ytterligheter åt båda hållen. På ena sidan säger man, ”det spelar inte så stor roll vad du tror, det viktiga är att du är uppriktig.” Eller ”i vår församling måste det få plats med en mångfald. Ingen ska känna sig exkluderad.”
På andra håll, även om det inte alls är lika vanligt i Sverige, är det viktigaste att man har precis rätt tro, men det är en livlös och ogästvänlig miljö. Man är van vid att hamna i konflikt med andra eftersom man har gjort sig själv till en sanningssägare som har som livsuppdrag att tillrättavisa alla andra.
Men Bibeln lämnar inget utrymme åt någon av de här positionerna. Gud kommer aldrig att säga ”att du omfattar rätt lära bevisar att du är kristen.” Han kommer inte heller att säga ”att du är hängiven och snäll bevisar att du är kristen.” För lära och liv måste gå hand i hand. Rätt lära ger upphov till lovprisning och lovprisning för oss ut i kärlek till varandra och vår nästa. Att vara kristen innebär att du lyssnar till Gud genom hans ord. Du kan inte vara kristen samtidigt som du ignorerar vad han säger i sitt ord. Att vara kristen innebär att du älskar de heliga, att du älskar dina bröder och systrar i Kristus. Att du förbinder dig till en lokal gemenskap av kristna och låter dem se in i ditt liv och låter dem älska dig.
1. Tro på Herren Jesus
Så låt oss börja med att titta på läran. Han säger ”när jag nu har hört om er tro på Herren Jesus.” Paulus sammanfattar hela den kristna tron med att säga ”ni tror på Herren Jesus.” Inte Jesus plus något annat. Det är skillnaden mellan den kristna tron och alla andra religioner. I Galaterbrevet och Filipperbrevet kommenterar Paulus en lära som var framgångsrik, nämligen att man behövde tro på Jesus och omskära sig. Men Paulus menar att om du lägger till något till Jesus så omintetgör du hela evangeliet. Det blir ett annat evangelium. För han är frälsaren; han har redan fullbordat allt som är nödvändigt. Han är allt. Att vara kristen innebär att ha allt sitt hopp i Jesus. All sin rättfärdighet i Jesus. Inte något jag gjort, inte för att jag är trevlig eller hjälpsam eller något annat fint jag tycker att jag är. Allt mitt hopp, all min rättfärdighet, all anledning för Gud att välsigna mig finns i Kristus.
Men lägg också märke till att han säger Herren Jesus. Han är Herren. Du tillhör inte längre dig själv. Du har överlämnat herraväldet över ditt liv dit där det hör hemma.
När Nya testamentet använder ordet ”Herre” är det det grekiska ordet κύριος. Det är ett ord med ett stort djup. Det kan betyda ”herre” som en respektfull titel ”sir”, men det kan också betyda mycket mer än så. När kejsar Augustus började påstå att han var en gud och han satte upp sitt eget tempel med egna präster och krävde att romarrikets invånare skulle tillbe honom kallade han sig själv för Kaiser (Caesar) Kyrios, Caesar är Herre, det vill säga Caesar är gud. Det var ju för övrigt därför de kristna kom att betraktas som samhällets fiender och ateister, eftersom de vägrade erkänna Caesar som κύριος. I den grekiska översättningen av Gamla testamentet översattes gudsnamnet till grekiskans κύριος. Så när Jesus kallas κύριος är det i regel ett sätt för Nya testamentets författare att tala om att han är Gud.
Det innebär att man inte kan tro på Jesus hur man vill. Bibeln kräver att du tror på Jesus som Gud. Och som människa, på samma gång.
Så här har vi två omistliga läror. Om Jesus som frälsare och om Jesus som Gud. Om du ändrar på något av det så har du en helt annan religion. För att kallas kristen behöver du tro på Jesus som frälsare och Gud, att din rättfärdighet kommer utifrån, från Gud, genom Kristus. Det finns inget du kan göra som du kan erbjuda Gud och få honom att acceptera dig. Det finns inga sakrament eller mänskliga riter du kan gå till som renar dig. Du kan bara ta emot honom och hans rättfärdighet genom tro och inget annat. Han är Guds rättfärdighet.
2. Kärlek till alla de heliga
För det andra: Paulus har hört deras tro på Herren Jesus och deras kärlek till alla de heliga. Det här är ett lika viktigt kriterium som att ha rätt tro. Eller om man vänder på det. Det är lika oroande om du inte har kärlek till de heliga som om du inte tror på Jesus som frälsare.
Det finns en massa dåliga skäl till att vara med i en församling. Ett är att du vuxit upp i kyrkan och är med för din nostalgis skull. Det ger en känsla av sammanhang och trygghet och känsla av tradition. Det ger en viss sinnesstämning. Det ger en känsla av rättfärdighet att vara med och göra goda saker. Men egentligen har du ingen riktig kärlek till sanningen. Du är egentligen inte alls bekväm med den där pastorn som envisas med att tala om omvändelse från synd. De andra i församlingen är dina vänner och du trivs bäst med dem som är mest lika dig. Ni är på ungefär samma plats i livet, ni har samma intressen och liknande familjeförhållanden. Men egentligen bryr du dig inte alls om de i församlingen som du inte har något gemensamt med. Därför att du inte är en kristen.
Du kanske bekänner Jesus som frälsare. Även om du inte läser Bibeln själv så har du hört tillräckligt många predikningar så att du kan skriva full poäng på teologitestet. Du har rätt tro. Men du saknar kärlek till de heliga. För att du inte är född på nytt. Därför att den som är en sann kristen, den som har sett sin egen synd och den som har sett skönheten i Guds nåd, den som hoppas på Kristus av hela sitt hjärta, kommer oundvikligen att växa in i en kärlek till alla de heliga.
Det innebär att även de personer som du inte har något kulturellt gemensamt med kan du prata om Kristus med, och det är allt ni behöver. När församlingen består av kristna så upphör den att vara en intresseförening som binder människor samman därför att de har mycket gemensamt. Vi behöver inte prata om sommarstugor och båtar och golf och arbete, eftersom vi har något långt djupare gemensamt som vi mycket hellre vill prata om. Vi upptäcker att trots att vi är så olika så älskar vi varandra, mycket mer än vi älskar dem som vi har våra kulturella saker gemensamt med. Vi upptäcker att vi mycket hellre än att sitta med våra släktingar och prata om jobb och bostäder och fritidsintressen så skulle vi vilja vara med våra bröder och systrar i församlingen och prata om den frälsning vi fått i Kristus.
Vi älskar alla de heliga. Men vi älskar i synnerhet den lokala församling vi är en del av. Det är extremt svårt, för att inte säga omöjligt att älska en odefinierad och okroppslig kategori av människor. Det är som när någon har vunnit i melodifestivalen och ropar ”jag älskar er!” Det är ett helt meningslöst uttalande. Det är nonsens. Möjligen kan man säga ”jag älskar det ni alla okända människor har gjort för mig. Det fyller mig med varma känslor när jag tänker på att ni har röstat på mig. Tack så mycket!” När man älskar någon så har kärleken ett objekt. Att älska alla de heliga innebär att du älskar den som är kristen varhelst du träffar honom eller henne, oavsett ålder eller kön eller kultur. Det finns ett band som håller er samman. Men det innebär också att du älskar en specifik gemenskap av människor. Aldrig mindre än så.
AVSLUTNING
Så – sammanfattningsvis har vi dels tittat på Paulus lovprisning. Vi har sett sju detaljer som också kan vara vägledande i vårt eget böneliv. Att vår lovprisning bör vara trinitarisk, riktad mot Fadern, orienterad kring Sonen, i Andens glädje, i glädje över Guds herravälde och suveränitet, i glädje över alla de välsignelser som försoningen innebär och till Guds ära – därför att han är värd att följa.
Sedan har vi tittat på vilka Paulus ber för. Han ber för dem som är mottagare av alla dessa välsignelser. Han ber för kristna han troligtvis inte känner personligen. Men han har hört om två saker hos dem som får honom att oupphörligen tacka Gud för dem, nämligen deras tro på Herren Jesus och deras kärlek till alla de heliga. Tron och kärleken går tillsammans.
Låt det också gälla oss här. Låt oss vaka över att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Låt oss vara noga med att läsa Bibeln, med att älska sanningen och vara ivriga att lyssna till Guds ord. Men låt oss också älska varandra som Kristus har älskat oss. Låt oss överträffa varandra i ömsesidig aktning, vara goda och barmhärtiga mot varandra, uppmuntra och bygga upp varandra, trösta varandra och vara gästfria mot varandra.
Allt det goda vi har, har vi fått som en gåva. Låt oss påminna oss om det och prisa Gud för den han är och för vad han har gjort för oss.
0 kommentarer