Nu har vi kommit till den sista predikan i genomgången av saligprisningarna. Förra gången började vi titta på den sista saligprisningen, ”saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull för dem tillhör himmelriket.” Jag nämnde då att man brukar se det som den sista saligprisningen och sedan vers 11 och 12 en utveckling och en tillämpning av samma saligprisning. Jag nämnde också att den här saligprisningen är lite annorlunda eftersom den inte så mycket beskriver ett karaktärsdrag hos den kristne på samma sätt som de andra saligprisningarna utan tycks snarare beskriva en konsekvens som det här annorlundaskapet får.
Jag talade om att förföljelse är en del i det kristna livet och något som Jesus kallar oss in i. Vi tittade på varför vi blir förföljda och såg att det handlade om Guds rådslut och Satans vrede mot oss, men också för att vi som kristna är fundamentalt annorlunda och därför obegripliga för omvärlden, vilket orsakar olika former av aggression. Vi tittade också på hur vi blir förföljda och såg i texten att det finns två aspekter: dels den förföljelse som vill döda din kropp och dels den förföljelse som vill döda ditt namn. Jag ställde också frågan vem som förföljer oss och nämnde två kategorier: dels öppna fiender som vill skaffa bort den kristna tron med yttre makt, men också – och kanske framförallt i vårt sammanhang – dolda fiender; personer som kallar sig kristna men som inte alls är det, utan är hycklare. Som egentligen hatar den kristna tron som Bibeln talar om och som gör allt de kan för att skapa ett system som passar in i deras egen värld, och kallar det kristet.
Det var ungefär så långt vi kom. Idag ska vi titta lite närmare på den sista versen, där Jesus säger: ”Gläd er och jubla, för er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.”
”Gläd er och jubla.” Gläd er och jubla, fast de vill göra er illa. Gläd er och jubla när de försöker att svärta ner ert namn så att inget ni säger ska ha någon trovärdighet. Gläd er och jubla när de tar allt från er.
Det låter ofattbart. Hur är det möjligt? Det måste vara så att det finns tillgängligt för den kristne ett djupt källflöde av lycka, så djupt att det går djupare än vad alla omständigheter kan komma åt. Att oavsett vad som händer, oavsett vilken smärta jag just nu går igenom. Oavsett – känn kraften i det ordet – att vad som än händer så finns det för mig ett flöde av lycka som kan få mig att jubla. ”Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd”, detta talar Paulus om i Romarbrevet; det finns en livshållning som inget av dessa kan komma åt.
Det är ju precis det Jesus talar om i saligprisningarna. Det är saligprisningarnas själva budskap. Det finns en glädje för de som sörjer. Det finns en glädje för de som är fattiga i anden. Det finns en glädje för de som är förföljda för Kristi skull, för dem som är föremål för andra människors ondska, förtryck och förtal.
Frågan är förstås hur. Hur kan jag glädja mig och jubla när andra inte bara vill mig illa utan gör mig illa? Det är ingen lätt fråga. Hur gör man?
Texten ger oss en del vägledning. Om man ska sammanfatta det i en mening skulle det kunna låta så här: jag kan glädja mig i förföljelsen därför att den bevisar vem jag är, vart jag är på väg och vad som väntar mig där. Här har vi predikans tre punkter. Förföljelsen bevisar, den blir tecknet för mig (1) vem jag är, (2) vart jag är på väg och (3) vad som väntar mig där.
I. VEM JAG ÄR
För det första kan jag glädja mig och jubla i lidandet därför att förföljelsen bevisar vem jag är.
Annorlunda alla som inte är kristna
I nästan varje predikan utifrån saligprisningarna har jag återkommit till den viktiga principen som gäller när vi försöker förstå vad Jesus talar om här, nämligen att han beskriver karaktärsdrag hos de som tillhör honom. Han talar om de som tillhör himmelriket. Utifrån det förstår vi att det går en skarp gräns mellan de som tillhör hans rike, himmelriket, och de som tillhör den här världens rike. Att invånarna i den här världens rike söker lyckan åt alla håll medan invånarna i Guds rike följer en annan karta. De finns i ett annat system. De är obegripliga för de andra.
I den här världen uppfattar man att lyckan finns för den som finner personlig uppfyllelse utan att behöva offra något av sig själv. Att i sitt sökande efter mening uppnå sina mål utan att behöva uppleva något lidande eller förlust på vägen. I en naturalistiskt världsbild där det inte finns någon gud och där det inte finns någon mening som är större än mina känslor av välbehag är lidandet bara ett problem. Det är bara något som är i vägen mellan mig och det jag längtar efter.
Men den kristne är fundamentalt annorlunda. Jesus säger i saligprisningarna att vägen till lycka börjar genom att komma till insikten att inget jag har eller kan åstadkomma kommer att leda mig rätt. Det börjar med att vara fattig i anden. I stället för att stärka sig själv för att nå sina mål talar Jesus om att ge upp både sig själv och sina mål för att födas in i ett nytt liv där jag inte tillhör mig själv. Paulus säger ”och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20). Jag behöver inte sträva mer. Jag behöver inte arbeta för att bevisa eller uppnå. Jag lever ett annat sorts liv. Den som är i Kristus är en ny skapelse! Det gamla är förbi och något nytt har kommit. (2 Kor 5:17)
Det är fantastiskt befriande. Men det innebär också det som Jesus säger, ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan svärd.” (Mt 10:34) Med andra ord, om du tror på Kristus och vill leva det nya liv han ger så kommer det att orsaka en splittring mellan dig och de som inte är kristna – även om det handlar om dina egna föräldrar och syskon. Jesu Kristi evangelium skapar en skarp skiljelinje mellan den som är kristen och den som inte är det. Detta kommer oundvikligen att leda till förakt mot den kristne, och förföljelse.
Förföljelsen bevisar att jag tillhör Kristus
Men poängen är att denna förföljelse faktiskt bevisar för dig att du tillhör Kristus. På samma sätt som fariséerna hatade Jesus hatar de också dig. Inte för att du är fullkomlig som Jesus, men för att du tycks vara tillräckligt inriktad på Guds rike för att det ska bli förhatligt för dem. Hos dig finns något som provocerar dem till den milda grad att de måste göra något för att hantera dig.
I gott sällskap
Då säger Jesus: ”Gläd er och jubla […]. På samma sätt förföljde man profeterna för er.” Så om du ser att du är förföljd och förtalad för att du vill följa Kristus eller för att du har försökt föra någon tillbaka till en sann efterföljelse av Kristus så kan du veta att du är i det bästa av sällskap. Du är i samma tradition som profeterna, Guds utvalda tjänare, som nu är hos Gud och jublar med honom i evig glädje och härlighet.
Det här är ett av sätten på vilket Gud vänder allting till seger, till sin ära. Han använder till och med Satan och gör honom till en orsak till välsignelse för oss. Satan och hans hantlangare förföljer och plågar den kristne och försöker göra honom olycklig. Men bara det faktum att du blir förföljd för att du försöker leva helhjärtat för Kristus innebär att du är välsignad och kan se att det är en anledning att glädjas och jubla. Du kan vända dig till Satan och säga ”tack så mycket, din verksamhet mot mig bevisar för mig att jag är Guds barn.
Jakob argumenterar i sitt brev att lidandet är ett bevis för din kallelse och ditt barnaskap, att lidandet ger dig visshet om att du är Guds eget barn.
Det är den första punkten. Lidandet bevisar vem du är. Det är goda nyheter och därför kan du glädja dig. Varför är det goda nyheter för dig? Därför att då vet du vart du är på väg. Så vi går till den andra punkten.
II. VART JAG ÄR PÅ VÄG
Du kan glädja dig i lidandet eftersom det bevisar för dig vart du är på väg.
När vi nu går in i andra punkten kan jag inte hålla mig längre från att ta med er in i Hebreerbrevet. I den förra predikan tittade vi en del på Johannesevangeliets 14:e och 15:e kapitel som en parallell text till den här, som kastar ljus över de här korta orden vi har av Jesus. Idag, när vi talar om Jesu ord att vi ska glädja oss i lidandet, känns det alldeles givet att vi tittar en hel del på Hebreerbrevet eftersom det är ett av Hebreerbrevets huvudbudskap.
Hebreerbrevet är en predikan som gavs i hopp om att skapa i sina åhörare en teologiskt grundad uthållighet. Att uppmuntra predikans åhörare in i en livstil med en doft av radikalitet; som trots lidande och förföljelse fortsätter i glädje i ett liv som präglas av risktagande och uppoffrande och kärlek. Nu kommer vi att stanna kvar i Hebreerbrevet under resten av predikan. Jag vill visa för dig den bärande principen i Hebreerbrevet om varför de kan glädja sig trots förföljelse. Jag vill läsa för dig fem texter och ge några korta kommentarer.
1. Accepterade med glädje 10:32-25
Vi börjar med Hebr 10:32-35.
Hebreerbrevet 10:32–35 (SFB-14)
32 Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. [Det vill säga, när de kom till tro.] Ni fick utstå hård kamp och mycket lidande. 33 Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så. 34 Ni led med fångarna [så antingen var de där själva eller också hälsade de på, oavsett vilket var det riskabelt] och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar [så när de gick till fängelset plundrade man deras hus], eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående.
35 Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön.
Somliga kristna hade kastats i fängelse. Andra stod inför ett val, vad skulle man göra? Om vi besöker våra bröder och systrar i fängelset vet de att vi är kristna, och de kommer att kasta oss också i fängelse. Så antingen kastades man själv i fängelse eller också led man när man stod tillsammans med de som kastats i fängelse.
Vad var det då som skapade denna djupa glädje och djärvhet och frimodighet? Det var deras fantastiska övertygelse om att det de skulle ärva, att den lön som skulle komma var så överlägsen i sitt värde att den gjorde att förlusten av deras nuvarande ägodelar framstod som ingenting.
Vers 34: ”ni accepterade med glädje – med glädje! – att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående.” Vers 35 kallar detta som de äger, detta som är bättre och bestående, för en stor lön.
Vad som skapade denna djärva livsstil som riskerade allt och trotsade lidandet var en grundläggande insikt i den kommande lönens oändliga värde. De vet att det som kommer är värt allt. Att ingenting som händer mig nu kan mätas mot den glädje som ska komma. Det skapar en radikal frihet och frimodighet. Det finns inget jag behöver hålla fast i.
Vi dränks i prylar, bekvämlighet och trygghet. Anledningen att vi dränks i dem är inte att de är så många utan att vi faktiskt tror att vi behöver dem. Det tar livet av oss. Dessa människor blev fråntagna alla sina ägodelar. Alla sina hus, bilar, datorer, telefoner, böcker. Deras goda anseende i samhället. Allt togs ifrån dem och texten säger att de accepterade det med glädje. Det var ett märkligt folk. Och det som gör att de kan glädjas mitt i allt detta var den lön som skulle komma, och den betyder allt.
2. Hade blicken riktad mot lönen 11:24-26
Vi går vidare till nästa text, kapitel 11, vers 24.
Hebreerbrevet 11:24–26 (SFB-14)
24 I tron vägrade Mose som vuxen att kallas Faraos dotterson. 25 Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. 26 Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för [samma argument som vi precis sett i kap 10] han hade blicken riktad mot lönen.
Så hur kunde Mose utstå vanära och förtryck? Han hade blicken riktad mot lönen. Här är principen: nuvarande uppoffringar görs möjliga av hoppet till en framtida lön.
3. Somliga torterades 11:35b
Tredje texten. Kapitel 11:35, mitt i versen.
Hebreerbrevet 11:35 (SFB-14)
35 Andra blev torterade och accepterade ingen befrielse, för de ville nå en bättre uppståndelse.
De ville nå något bättre. De visste att de hade det inom räckhåll. De kunde vara frimodiga trots lidandet, för de visste att de hade något bättre som väntade.
4. Uthärdade korset för att nå glädjen 12:2
Vi går vidare till den fjärde texten i kapitel 12:2.
Hebreerbrevet 12:2 (SFB-14)
2 Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.
Hur kunde Jesus, Guds egen son, uthärda korset och skammen? Han gjorde det genom att se på den glädje som låg framför honom, och på det sättet är han ett exempel för oss. Oförstörbar glädje bryter in från framtiden och blir den kraft som håller oss uppe i nuet.
Ser du hur det fungerar? Principen är enkel. Är det hur det fungerar för dig? Om det inte är så det fungerar för dig vill jag uppmana dig att gå till Gud i bön, att gripa tag i honom och inte släppa honom förrän han öppnat dina ögon. Paulus bad i Ef 1
Efesierbrevet 1:18 (SFB-98)
18 Jag ber att era [hjärtas ögon ska få ljus], så att ni [ser] förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga,
Han ber detta för troende, för kristna. Varför ber han så för kristna? För att våra hjärtas ögon alltjämt är grumlade. Vi ser inte. Det är därför vi lever som världen lever och dränks i våra prylar. Må våra hjärtas ögon öppnas så att vi ser vilket hopp han har kallat oss till och hur rikt på härlighet hans arv är för oss. Om vi såg det skulle vi med glädje acceptera vilket lidande som helst och vi skulle säga med Paulus ”för oss är livet Kristus och döden en vinning.”
5. Söker den stad som ska komma 13:12-14
Femte och sista texten. Kapitel 13, vers 12.
Hebreerbrevet 13:12–14 (SFB-14)
12 Därför har också Jesus lidit utanför stadsporten, för att helga folket med sitt eget blod.
Han gick ut dit. Utanför porten är där smärtan finns och uppoffringar görs. Golgata är där. Det är där orenheten finns. Där finns de onådda folken. Där finns människor av andra kulturer, stammar och språk. Där finns fattiga och segregerade stadsdelar. Grannar och kolleger är där ute. Dit gick han. Vers 13,
13 Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära.
Och sedan en sista gång, samma argument. Samma princip för hur denna djärva efterföljd formas.
14 Här har vi ingen stad som består,
Vänner, sten ska inte lämnas på sten. Allt ska förgå. Allt ska brytas ner. Hur kan vi leva för allt detta, som vi får ha som leksaker under några år? Det ska förgå. Vi är som Sisyfos, som anstränger sig till det yttersta och rullar sin sten uppför berget, bara för att, vid dagens slut, se den glida honom ur händerna och tumla tillbaka ner för berget. Det ska förgå. Det enda som kommer att överleva elden är det som är byggt på klippan. Det som är gjort i kärlek till Kristus. Hebreerbrevets författare säger, ”här har vi ingen stad som består,
…men vi söker den stad som ska komma.
När vi ser det djup vers 14 bjuder oss in i är det som att kliva in i en ny värld. Här är vi främlingar och pilgrimer. Här finns det inget som håller oss kvar. Och därför finns inget i denna värld som vi inte kan uthärda. Vi söker den stad som ska komma. Vi håller blicken fäst på den glädje som ska komma. Vi äger något bättre, något bestående. Vi ser den lön som ska komma.
Principen är så uppenbar och lätt att förstå. Vi värdesätter vår framtida lön oändligt mer än vi värdesätter denna värld. Nuvarande uppoffringar görs möjliga av hoppet till en framtida lön. Oförstörbar glädje bryter in från framtiden och blir den kraft som håller oss uppe i nuet. Men vad handlar det om, mer specifikt? Vi vet var vi är på väg. Vi är på väg mot himlen och vi ska få ta emot en stor lön, säger Jesus. Men vad är det för lön han talar om? Exakt vad är det som gör att vi kan jubla? Vad är detta bättre, detta bestående som Hebreerbrevet talar om? Vad är det som väntar oss där? Vi går till den tredje punkten.
III. VAD SOM VÄNTAR MIG DÄR
Svaret är enkelt: det är Jesus Kristus – varken mer eller mindre. Han är vår glädje. Han är vår lön. Han är det som består. Han är den som ger oss vår glädje, han är den som gör oss djärva och oförfärade. Han ger kraft att uthärda lidandet.
Inte bara ett medel för vår frälsning
Du kanske tycker att det låter för enkelt. Det känns kanske som lite av ett söndagsskolesvar. Och den ivrige bibelläsaren skulle kunna invända och säga, ”men vänta, presenteras inte Jesus i Hebreerbrevet som medlet för vår frälsning, är han inte den som gör allt möjligt och öppnar vägen till Fadern? Är inte han den som öppnar dörren så att vi kan få vår lön? Är han verkligen själva lönen i sig själv? Han talas ju om den som renar oss från synderna (1:3; 2:9; 2:17; 9:24; 10:12) och som en överstepräst som medlar för oss (2:17; 4:14; 7:17), och för ”trons upphovsman och fullkomnare” (12:2)?
Jodå, så är det. Jesu Kristi majestät, ära och härlighet gör honom lämplig för att vara medlet för vår frälsning. Han är den som försonar oss med Fadern. Han är medlet för vår rättfärdiggörelse, helgelse och eviga liv. Men i detta medlande verk på korset förkunnas själva höjdpunkten av hans härlighet inför hela skapelsen. I hans blod framstår hans härlighet i en klarhet och skärpa som aldrig tidigare skådats, därför att Guds nåd görs tydlig som aldrig förut. Så i detta medlande verk framstår Kristus själv inte bara som medlet utan själva målet, själva syftet för varför vi blev skapade. Vi är skapade för att prisa härligheten i Guds nåd, Ef 1:6.
Guds nåd! Guds härlighet når sin kulmen, sitt klimax i framställningen av Guds nåd. Och Guds nåd framstår som klarast i Jesu Kristi blod. Den härlighet vi ska se och njuta av för evigt är härligheten hos Lammet som blev slaktat (Upp 5:9, 12-13). Det är den sång som ska ljuda genom hela evigheten. ”Värdig är du, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett kungadöme för vår Gud.” Det är den yttersta skönheten och glädjen som kommer att tillfredsställa vår själ för evigt, den ofattbara skönheten i upprättelsen av syndare genom lammets blod. Kan du förstå att han gjorde det?
Han är medlet, han är biljetten in i härligheten. Men han är också målet, han är härligheten. Han är den vi känner i det bättre livet. Han är ljuset i den stad som ska komma. Han är vår skatt, vår lön. Han är vårt allt. Så alla bilder av Kristus i Hebreerbrevet tjänar inte bara till att framställa honom som vägen till frälsning, utan också själva målet i sig själv. Allt boken säger om honom intensifierar vår kärlek till honom och vår längtan efter honom som vår yttersta lön.
Kristus i Hebreerbrevet
Lyssna bara vad Hebreerbrevet säger om honom. Han är,
– Guds slutliga uppenbarelse (1:2)
– Arvinge till allt (1:2)
– Världens skapare (1:2)
– Utstrålningen av Guds härlighet (1:3)
– Guds väsens exakta avbild (1:3)
– Han uppehåller hela universum genom sitt mäktiga ord (1:3)
– Han fullbordade rening från våra synder (1:3)
– Han sitter på Majestätets högra sida i höjden (1:4)
– Han är Gud, vars tron består i evighet, med rättens spira (1:8)
– Hans regerar för evigt (1:8)
– Alla änglar tillber honom (1:6)
– Hans glädje är över alla andra varelser i universum (1:9)
– Han är krönt med ära och härlighet på grund av sitt lidande (2:9)
– Han är den som för oss till frälsning (2:10)
– Han var fullkomlig i sitt lidande (2:10)
– Han blev kött och blod (2:14)
– Han gjorde djävulen, som hade makt över döden, maktlös (2:14)
– Han befriade oss som levt i rädslans slaveri (2:15)
– Han är en barmhärtig och trogen överstepräst (2:17)
– Han har medlidande med oss, därför att han själv varit frestad i allt (4:15)
– Han var utan synd (4:15)
– Han ropade högt under tårar, och Gud bönhörde honom (5:7)
– Han blev källan till evig frälsning (5:9)
– Han är den fullkomliga översteprästen i kraft av sitt oförstörbara liv (7:16)
– Han träder fram inför Guds ansikte för vår skull (9:24)
– Han ska träda fram en andra gång för att frälsa dem som ivrigt väntar på honom (9:28)
– Han är densamme igår, idag och i evighet (13:8)
AVSLUTNING
Alla dessa bilder av honom tar vi med oss in i det lilla ordet ”honom” i 13:13. All härlighet i honom, varje facett av hans oändliga majestät och skönhet öser vi in i detta lilla ord.
13 Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära.
Jesus står inte och pekar åt oss och säger ”gå dit!” Han säger: ”jag är här ute! Du är där inne i värmen och tryggheten, men jag är här! Kom till mig!”
Varför kan vi jubla och glädja oss när människor förföljer oss för Kristi skull? Därför att förföljelsen bevisar för oss vilka vi är – att vi är Guds barn, annorlunda, heliga och obegripliga för den här världen; för att det bevisar för oss vart vi är på väg – mot himlen och mot den lön som väntar oss där, nämligen Jesus Kristus själv. Den ljuvaste gemenskap med Kristus du någonsin kommer att uppleva är gemenskapen med honom i hans lidande. Det blir inte ljuvare än så. Alla som har varit där vet det. Så låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans vanära. Han kallar oss dit. Och i hans gemenskap har vi all vår glädje. Salig är den som flyr till honom. Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt on om er för Kristi skull.