Att kalibreras till ‘det enda’ | Ps 27:4

Att kalibreras till ‘det enda’ | Ps 27:4

Idag firar vi gudstjänst för sista gången det här året, och vi är inne i en tid som jag älskar. Det är när man får ta ett steg tillbaka och titta på helheten. Man får utvärdera och ta ut en ny riktning. Vi går in i ett nytt och händelserikt år. Det är en tid när vi får fråga oss vad som är allra viktigast för oss. Vad som betyder mest av allt för oss. Vad som definierar oss och leder oss. 

Därför gör vi idag en paus från den vanliga predikoserien. Istället ska vi titta på Psalm 27, i synnerhet vers 4, och titta på vad psalmen säger om Guds skönhet. Den psalmen inte bara talar om Guds skönhet, den visar också vad Guds skönhet betydde för David, som skrev psalmen, och därmed vad den också kan betyda för oss. Jag hoppas att det kan betyda lika mycket för oss som det gjorde för David och att Guds skönhet också kan bli vägledande för oss när vi tar ut en ny riktning inför det år som ligger framför.

Det är häpnadsväckande läsning. Vi lägger kanske inte märke till det, eftersom den står i Bibeln och i en språkdräkt vi inte är vana vid annars. Men här påstår David saker som är så omvälvande att det är svårt att ta in. 

Löftet om trygghet

Om du vet något om David så vet du att han levde ett dramatiskt liv. Han tillbringade sin barndom som herde, där han uppenbarligen tvingades kämpa mot vilda djur såsom lejon och björn för att skydda sin flock med får. Han smordes till kung av profeten och domaren Samuel, men han blev inte kung direkt. Istället fick han tjänstgöra i kungens hov hos Saul, som blev mer och mer paranoid och vid åtminstone ett par tillfällen kastade sitt spjut och försökte nagla fast David vid väggen. David fick mer och mer inflytande och tvingades på flykt från Saul som ville döda honom, och han levde ute i vildmarken. Ibland ensam och ibland omgiven av en grupp soldater som följde honom. För David hörde det till vardagen att folk var ute efter honom och ville döda honom. 

Samtidigt var han en känslig själ, och vi kan läsa i flera av hans psalmer att han låg i sin säng och grät hela nätterna. Han visste hur det var att förlora ett nyfött barn. Han fick också uppleva senare i livet hur hans egen familj bröt samman, och hur hans son gjorde revolt mot honom och drev honom ut ur sitt palats och skulle ha dödat honom om han kunde. Istället dog hans son, vilket tog David hårt. 

Det är alltså inte vem som helst som skriver dessa ord vi läser i Psalm 27. Han börjar i första versen med att säga att han inte behöver frukta någon. Det finns motståndare och fiender som vill ta hans liv, det kan till och med komma en hel armé som är ute efter honom, och som startar krig mot honom, och ändå är han trygg. 

Senare säger han i vers 10,

Psaltaren 27:10 (SFB-15)
10 Om min far och min mor överger mig, tar Herren emot mig.

Vi kan konstatera att denna psalm rymmer hela skalan av mänskligt lidande. Vad David påstår att vad som än drabbar dig – om det är våld eller förtal, eller motgångar i arbetet, eller tragedier i familjen, eller om det till och med handlar om något som hotar ditt liv, så kan du ändå vara helt trygg. I denna psalm finns ett löfte om fullkomlig trygghet och frid – ja till och med glädje. David påstår, med ord från Gud, att det finns ett tillstånd där du kan gå ut i världen och vara helt fri från fruktan. Där du kan vara obegripligt – rent av provocerande – glad och fridfull, mitt i lidande och hotfulla omständigheter.

Lägg också märke till att det inte är en ignorant glädje, eller ett sorts flyktbeteende som blundar för hur livet egentligen ser ut. David talar inte om en ytlig enkel lösning som säger ”strunta i problemen! Det enda du behöver göra är att tänka positivt!” Det är inte ett löfte som handlar om att ”bara du kör huvudet i sanden så kommer allt att ordna sig.” David säger att hans fiender är runt omkring honom, men ändå är hans huvud högt, mitt i stormen och lidandet. 

Denna psalm innehåller alltså en oerhört löfte om trygghet och frid mitt i lidandet, och det kommer från någon som vet vad lidande handlar om. Det är väl beprövade ord som har stått sig under årtusenden. 

Detta löfte har med Guds skönhet att göra. Nu vill jag ägna resten av denna predikan till att tala om hur det kan förverkligas i våra liv. Jag gör det under fyra rubriker: (1) att kalibreras till ”ett enda”; (2) att skåda Guds skönhet, (3) var vi kan finna Guds skönhet, och avslutningsvis (4) vill jag lyfta fram en av många konsekvenser som det ger i våra liv. 

I. ATT KALIBRERAS TILL ”ETT ENDA”

I psalmens första tre verser slår David an temat för hela psalmen. Vem skulle han vara rädd för? Herren försvarar hans liv. Vad som än händer, om så ett krig bryter ut mot honom så är han trygg. Varför då? David säger det i den första versen: ”Herren är mitt ljus och min frälsning.” Men det kan låta så triumfatoriskt. Var inte lidandet verkligt för honom? Jo, i högsta grad. Var finns då hemligheten? Titta i vers 4. Den börjar med orden ”ett har jag begärt av Herren.” I Bibel 2000 står det ”Ett enda ber jag Herren om.” 

Psalmens löfte om trygghet och glädje mitt i lidandet blir verklighet i våra liv genom två steg. Det första steget är att låta sig kalibreras till detta ”enda”, som David talar om. 

Det är en väldigt nyttig övning – rent av livsviktig. Att få backa tillbaka ett steg och se vad som verkligen betyder något. Om jag ska be om en enda sak – om jag ska sätta ord på vad som är allra viktigast för mig i hela livet – vad ber jag om då?

”Gud, jag ber att jag ska få det där jobbet.” ”Gud, jag ber att jag ska få träffa någon.” ”Gud, jag ber att vi ska kunna få barn.” ”Gud, jag ber att barnen ska må bra.” 

Våra böner avslöjar smärtsamt mycket om oss. De visar vad det är vi lever för ytterst sett. Jesus fick frågan om hur vi skulle be – uppenbarligen fanns det något hos honom som gjorde starkt intryck på hans lärjungar eftersom de aldrig bad honom att lära dem att uppväcka döda, eller bota sjuka, eller stilla stormar. Däremot såg de något fantastiskt när de såg honom be. Och de sade ”lär oss att be!”

En gång när han talade om hur vi skulle be sade han,

Matteusevangeliet 6:5 (B2000)
5 När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.

Vad Jesus säger är alltså att det som är kännetecknande för hycklarna är att de ber för att uppnå ett större mål. Just dessa hycklare som Jesus tar som exempel ber för att vinna människors beundran och bekräftelse. De står och visar upp sig för att människor ska se vilka andliga och fromma typer de är. Men principen bakom exemplet handlar om att vara en person som bara ber när det står på spel, det vi verkligen vill ha. Som går till Gud för att få det där andra som jag egentligen vill ha. Som bara ber när det verkligen är problem. 

I dina böner visar det sig vem som egentligen är din Gud. Vem du egentligen lever för. Om du ska säga ”detta enda ber jag Herren om” – vad är det? Där har du din Gud. 

Jesus fortsätter med att säga,

Matteusevangeliet 6:9 (B2000)
9 Så skall ni be: 
Vår fader, du som är i himlen. 
Låt ditt namn bli helgat.

Här visar han själva utgångspunkten och centrumpunkten i hela det kristna livet. Gud är vår far, som är i himlen. Jag ber att du ska låta ditt namn bli helgat. Att ditt namn – att den du är – ska få vara avskilt, upphöjt och annorlunda allt annat. Att ditt namn ska få vara i en klass för sig. Att vad som än finns i mitt liv – om så fiender omringar mig, om fattigdom eller sjukdom drabbar mig, om olyckans dag kommer, om så min far och min mor överger mig – så ber jag om detta enda: jag ber om dig. Att du skulle få vara det första och det största i mitt liv. Jag ber att du skulle låta ditt rike komma. Att du låter din vilja ske, i mitt liv. 

Det löfte vi ser i Psalm 27; om fullkomlig trygghet, glädje och frid mitt i allt lidande förverkligas genom att vi först gör oss av med alla förväntningar på ett enkelt liv, eller ett bekvämt liv, eller ett liv i rikedom och framgång. Att vi omformulerar vår uppfattning om vad trygghet är. Att vi upphör att vara så upptagna av vad vi har precis framför ögonen – som vi vet att vi förr eller senare kommer att förlora – för att istället rikta blicken mot det som är evigt och oförgängligt. Minns du missionären och martyren Jim Elliots motto? 

Han är inte någon dåre, som ger vad han inte kan behålla för att vinna vad han inte kan förlora. 

He is no fool who gives what he cannot keep to gain that which he cannot lose

Ser du vilken fantastisk vishet som finns i detta? Den yttersta tryggheten är inte en fast inkomst. Föreställ dig vilken frihet att inte behöva oroa sig för vad vi ska äta, eller klä oss med, eller vilket arbete vi ska ha, eller vilken livskamrat vi ska ha – vår Fader som är i himlen vet precis vad vi behöver, och han har lovat att om vi först söker hans rike och hans rättfärdighet, så ska vi få allt det andra också. 

Så, steg ett i att se löftet förverkligas är att låta sig kalibreras till detta ”enda”.

II. ATT SKÅDA GUDS SKÖNHET

Det andra steget, och den andra punkten, är att skåda Guds skönhet

Det står i vers 4 att David ber om detta enda: 

Psaltaren 27:4 (SFB-98)
4 [Ett har jag begärt av Herren, detta söker jag:] att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet och söka honom i hans tempel.

Att skåda

Han vill ”se Herrens ljuvlighet”. Det hebreiska ordet för ”se” är inte det vanliga ordet som brukar användas för när man ser eller lägger märke till någonting. Det är ett ord som används nästan bara om att se i poetisk form. Det används också om profeter som får se saker bortom här och nu, i olika uppenbarelser. 

Det handlar alltså inte om att David bara vill lägga märke till Herrens ljuvlighet – han vill skåda den. Han vill betrakta den och begrunda den och njuta av den. 

Vad är “Guds skönhet”?

Han vill njuta av den, för det är själva poängen med att han talar om Herrens ljuvlighet – den är njutbar. Det är en syn, ett skådande som är ljuvligt. 

När man går på trottoaren är det bra att lägga märke till saker. Det är inte självklart att man gör i dessa dagar. Många går och tittar i sina telefoner och ramlar ner i kanaler, de trillar över stenar och nedför trappor, de krockar med andra som också går och tittar i telefonen. Det är helt enkelt en hållbar livsvisdom som vi fick lära oss när vi var barn: att vi skulle se oss för innan vi gick över gatan. 

Men här handlar det alltså inte bara om att lägga märke till något. Det handlar om att skåda något som är ljuvligt – själva skådandet är ljuvligt. David tittar på vad Gud är, på Guds olika attribut: på hans oändlighet, evighet, oföränderlighet, hans vishet, makt, helighet, rättfärdighet, hans sanning, godhet, trofasthet, kärlek och nåd och ser att det är vackert. Det är ljuvligt. 

Det finns flera olika ord för att beskriva Guds skönhet. Här, i Ps 27 har vi Guds ljuvlighet. I Jes 33:17 talas det om en kungs, det vill säga Guds, skönhet. Men där handlar det mer om hans excellens, hans fullkomlighet, hans prakt. Sedan har vi Ps 50:2 som talar om Guds skönhet som något åtråvärt och attraktivt. 

När vi lägger samman dessa tre och talar om Guds skönhet så handlar det om något fullkomligt och excellent. Om du till exempel hör ett musikstycke som har den här typen av skönhet så vill du spela upp det för någon annan. Eller om du ska beskriva det säger du ”du skulle ha hört, det var det mest [det här] och det mest [det där] jag någonsin hört.” Det är åtråvärt, det vill säga, du kan inte bli mätt på det. Du vill ta in det. Du ser det och kan inte sluta titta. Du vill dricka det. Och det är ljuvligt. Det ger ro åt din själ. Det skapar frid och tillfredsställelse. Det är ett porlande källflöde som ger ny kraft och nytt liv. Excellent, åtråvärt och ljuvligt. 

Om jag är rastlös och missmodig och trött så vill jag gärna utsätta mig för skönhet. Om det är riktigt illa så sätter jag på mig hörlurar och lyssnar på Tjajkovskijs violinkonsert som framförs av någon virtuos violinist. Jag skådar skönhet, även om jag gör det med mina öron. Jag kan inte få nog av känslan av skönhet som skär som en kniv genom själen. Det ger ett andrum från allt som vill skjuta ner mig. Det skapar lugn och djup glädje. 

Det är precis vad Bibeln säger är kännetecknande för Guds skönhet. I Psalm 16:11 står det,

Psaltaren 16:11 (B2000)
11 Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.

Glädjens fullhet. Det går inte att få mer. Det är max. 

Ett mål i sig självt

Om det är en skönhetsupplevelse att möta Gud; att träda in i hans närvaro, som David talar om, så innebär det att vi kan komma ifrån de där hycklande bönerna som Jesus talar om. Han talade om hycklarna som ber för att få ut sin lön. De går till Gud får att få det där andra de egentligen vill ha. 

Om det är en skönhetsupplevelse att gå till Gud så blir det inte ett medel för att uppnå något annat, utan det blir ett mål i sig självt. Vi går till Gud för att få Gud. 

När jag sätter på Tjajkovskijs violinkonsert så är det en överväldigande upplevelse varje gång. Den sköljer över mig och den tränger undan allt annat. Den är inte ett medel för att få eller uppnå något annat. Jag lyssnar inte på den för att tjäna pengar, eller för att få bekräftelse eller något annat. Jag lyssnar på den för att jag vill. För att den är vacker. 

För den som är kristen är Gud den yttersta skönheten. Du kanske inte håller med om det, eller du kanske inte har upptäckt det, men då vill jag säga – med Bibeln som grund – att då finns det mycket mer av Gud för dig att upptäcka. 

Skillnaden mellan vad Jesus kallar för den hycklande bönen och den rätta bönen som vi ser exemplifierad i Ps 27, är att hycklaren ber och säger ”jag får inte ut något av det här. Gud svarar aldrig på min bön.” Medan den kristne längtar efter att bara få se och begrunda och lovsjunga vad Gud är: hans majestät och makt; hans vishet och konstfärdighet; hans kärlek och nåd. Det är ljuvligt och attraktivt och fullkomligt. 

Så vad David säger är ”jag kan vara helt trygg eftersom jag har gett upp vad jag inte kan behålla för att vinna vad jag inte kan förlora. Jag skådar Guds skönhet och finner honom mer och mer vacker ju mer jag umgås med honom. Han är min lön, och mina fiender kan aldrig ta det ifrån mig. De kan ta allt annat: de kan ta min hälsa, de kan ta min rikedom, men de kan inte ta detta. Om jag har detta är jag trygg. Nu är mitt huvud högt över alla fiender omkring mig.”

III. VAR VI KAN FINNA GUDS SKÖNHET

Jag inser att detta är stora ord. Men inte desto mindre är det en verklighet. Det är helt möjligt för oss alla att uppnå detta. Men om vi nu inte tycker att det är vackert att titta på Guds attribut, vad ska vi göra då? Hur kan vi finna Guds skönhet? 

Ytterst sett är det något Guds själv måste visa genom den Helige Ande. Det är inget vi kan producera själva. Men jag kan i alla fall peka åt vilket håll vi kan titta. 

Vi kan se Guds skönhet i hans majestät och makt – i hans eviga och oföränderliga väsen. Vi kan se Guds skönhet i hans vishet – i hans skapelse och i hur han för hela historien till fullbordan. Men Guds skönhet framstår allra tydligast i hans kärlek och nåd. Så låt oss titta på templet. Det är där David säger att han vill söka Herren och Herrens ljuvlighet. 

Det var i templet som offren ägde rum. I det innersta rummet, som kallades för det allra heligaste, fanns förbundsarken. På denna låg ett lock av guld, som kallades nådastolen. En gång om året, på försoningsdagen, skulle översteprästen ta med sig blodet från ett felfritt djur in i det allra heligaste och stänka det på nådastolen. Och över nådastolen vilade Guds härlighet – hans påtagliga närvaro i form av en eldstod. Här har vi Guds skönhet – i offret som stänktes på nådastolen och i Guds närvaro i det allra heligaste. 

Det var nog ingen som förstod hur allt det där hängde ihop förrän många århundraden senare. Jesus fick en fråga av en samarisk kvinna om i vilket tempel man skulle tillbe Gud: i samariernas tempel i Samaria eller i judarnas tempel i Jerusalem. 

Men Jesus svarade inte riktigt på frågan. Han sa

Johannesevangeliet 4:21 (B2000)
21 Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern.

Fram tills dess skulle man tillbe Gud i templet i Jerusalem. Men något skulle hända då vi skulle kunna se Guds skönhet på många andra geografiska platser. 

Det som skulle hända var Jesus själv. Han ägde samma skönhet som Fadern, men för vår skull så uttömde han sig själv. Jesaja 53 säger att 

Jesaja 53:2b (SFB-15)
2 […] Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till.. 

När Jesus kom hade han inte Guds strålglans och ära. Han var ödmjuk och ringa. Han var ingen härförare eller känd filosof. Tvärtom, Jesaja fortsätter och säger, 

Jesaja 53:3 (SFB-15)
3 var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom (SFB-98, ”räknade honom för intet”).

Jesus Kristus, som var oändlig i sin skönhet, blev föraktad och så vanställd av vi vänder oss bort när vi ser honom. Han gick till korset och lät sig slås sönder och samman och hängas upp naken för att uthärda en långsam och plågsam drunkningsdöd. 

Han gjorde det för vår synd. Han tog den förbannelse vi förtjänat. Han tog den i vårt ställe, så att vi, när vi sätter vårt enda hopp till honom kan få den skönhet han har förtjänat. 

Nu kallas vi tillsammans för Kristi brud. I Guds ögon har vi oändlig skönhet. Vi tillsammans är templet, vi är levande stenar som är sammanfogade, och vi utgör ett levande tempel där Gud själv har sin boning. Så Guds skönhet är som allra tydligast i Jesus Kristus och hans lidande och död på korset för vår skull, men den lever vidare i hans församling. 

Det är stort. När du är i Kristus läggs hans skönhet på dig (Ps 90:17). Du behöver inte jaga den. Du får den gratis.  

Sammanfattning

Vad har vi sagt så här långt? I Ps 27 finns ett löfte om fullkomlig trygghet och frid, mitt i lidandet. Detta löfte blir verklighet i våra liv genom att vi först gör oss av med alla förväntningar på ett enkelt eller bekvämt liv. Att vi omformulerar vår uppfattning om vad trygghet är, och låter oss kalibreras till att be om ”detta enda”, vad som verkligen betyder något och som aldrig kan tas ifrån oss, nämligen Gud själv. Vi skådar hans skönhet, och söker honom som ett mål i sig självt, inte för vad han kan ge oss. Guds skönhet ser vi på många sätt, men allra tydligast i Jesus Kristus och hans offer i vårt ställe. 

Här skulle predikan kunna vara slut. Men jag skulle vilja ägna fem minuter åt en sista punkt om vad detta får för konsekvenser i våra liv. Jag hoppas att du kommer tycka att det är värt mödan. 

IV. “DETTA ENDA” GÖR OSS DJÄRVA

När vi har funnit ”detta enda”; när vi ser med Jim Elliot att han är ingen dåre som ger vad han inte kan behålla för att vinna vad han inte kan förlora, så gör det oss djärva på en nivå vi aldrig kunnat föreställa oss. 

Jag ser att Herren är min herde, och när Herren är min herde så ska ingenting fattas mig. Vad har jag att frukta? Han förser mig med allt jag behöver. Han leder mig på gröna ängar för sitt namns skull. Och även om jag vandrar i dödsskuggans dal så fruktar jag inget ont eftersom han är med mig. Han är allsmäktig. Han är oändligt god. Mitt i dödsskuggans dal kan jag förtrösta på att han leder mig rätt. Han till och med dukar för mig ett bord i mina fienders åsyn. Jag kan glädjas och njuta mitt i mörkret och stormen. 

Vilket liv detta innebär, vänner! Du lever för Gud. Du behöver inte oroa dig för vad som ska hända. Du kan se ut över världen och se var behoven är som störst. Var har människor inte hört evangeliet? Var kan du hjälpa de nödställda? Du kan gå dit han leder; du kan dela evangeliet och säga vad han säger att du ska säga, och du behöver inte vara rädd för vad som ska hända. Du är i hans hand!

Allen Gardiner

Allen Francis Gardiner föddes 1794. Han gjorde karriär som sjöman i den brittiska flottan. Han var framgångsrik – han tjänstgjorde som kommendörskapten (commander) då han beslöt sig för att ändra inriktning i sitt liv och bli missionär. Han samlade pengar och fick så att han kunde ta med sig mat som skulle räcka ett halvår. Så han reste till Yaghan-folket som bodde på öarna längst söderut i Sydamerika, det sydligaste folket i världen, ett nomadfolk som förflyttade sig mellan öarna i kanoter. 

Gardiner och hans sällskap på sex personer – en kirurg, en snickare, en lärare och tre fiskare – anlände den 5 december 1850. Men Yaghan-folket var mycket fientliga. Gång på gång anföll de missionärerna och tog den mat de fört med sig. Landet var kargt och klimatet tärande. De gick in i det värsta lidande de någonsin erfarit. En efter en dog de svältdöden – vilket är en långsam, utdragen och mycket smärtsam död. Gardiner var själv den siste överlevande. Hans sista dagboksanteckning är daterad till den 6 september 1851 (nio månader senare), troligtvis samma dag som han själv dog av svält. Där citerade han först Ps 34:11

Psaltaren 34:11 (B2000)
11 Lejon kan lida nöd och hungra, de som sökt sig till Herren saknar ingenting.

Detta är en man som tynar bort och dör av hunger. Det allra sista han skrev i dagboken var 

Jag är överväldigad av Guds godhet.

I am overwhelmed with a sense of the goodness of God

Det är värt att fundera på. En man som dog av svält. Helt utan hopp, mänskligt sett. Som hade rest ut för att förkunna evangeliet för ett folk som stal från honom och ville döda honom. Hans kropp var helt nedbruten. Ändå var hans sista ord att han var överväldigad av Guds godhet. 

Han gick inte till Gud för att få något annat än Gud. I sina sista andetag innan han svälter ihjäl noterar han detta: överväldigad av Guds godhet. Han hade lämnat allt. Och han hade förlorat allt. Han hade inte ens fått en ordentlig kontakt med folket han reste till. Men han hade inte förlorat någonting. Tvärtom. Han bad om detta enda. Hans liv var Kristus och döden en vinning. 

AVSLUTNING

I detta rum sitter det många som skulle kunna vara Allen Gardiner. Du skulle kunna vara Allen Gardiner. Visst vore det underbart att få bryta upp från allt det som binder dig och allt du oroar dig för? Det finns ett liv för dig som är större än du någonsin kunnat föreställa dig. Herren är din herde. Han är ditt ljus och din frälsning. Vad skulle du frukta? Så vänner, låt oss gå in i nästa år med en klar vision av Guds skönhet för ögonen och låt oss njuta och glädjas över vem han är. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *