Vi fortsätter att gå igenom Jona bok. Förra veckan tittade vi på de tre första verserna i det första kapitlet och idag ska vi titta på resten av det första kapitlet, vers 4-16.
Förra veckan ägnade vi en del tid åt att fundera på vem Jona var och hur det kunde komma sig att han flydde från Guds ansikte och tog en båt västerut istället för att gå österut. Svaret är inte alldeles enkelt, utan det tycks ligga ganska djupt inbäddat i Jonas identitet. Det där med synd är komplext; det handlar inte så mycket om att bryta mot regler som det handlar att skapa sig en identitet som försöker att överleva utan Gud. Jona var en framgångsrik ledare i ett för tillfället förhållandevis framgångsrikt land. Nineve var det stora hotet mot Israels existens. Så när Gud kallar Jona att gå till Nineve och predika så är det en kallelse som för Jona är värre än döden. Han skulle hellre dö än att gå till Nineve och predika och riskera att Gud skulle förlåta dem. Därför att även om Jona är en Guds profet så har hans nationalism blivit en avgud för honom – det tycks vara vad som ger honom ett värde och ett syfte, och om han av någon anledning inte längre kan vara en framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land så faller hans identitet samman. Och det vore värre än döden.
Inclusio: fruktan
Idag går vi vidare och läser om vad som hände när han flydde. Och den text vi har framför oss är en text som handlar om fruktan. Texten är nämligen inramad av det som litteraturvetarna kallar för inclusio. Det är ett litterärt verktyg som används när en antik författare vill ange ett tema. Texten börjar med fruktan, den slutar med fruktan och mitt i har vi fruktan.
I vers 5 har vi precis läst om en våldsam storm som håller på att krossa skeppet och det står att sjömännen blev förskräckta. I vers 10 fick sjömännen veta vilken sorts Gud det var Jona tillhörde och det står att de greps av ”stark fruktan” – en stegring, med andra ord. Och till sist i vers 16 när de såg hur stormed lade sig står det att de greps av ”stor fruktan” (samma hebreiska ord som i vers 10). Här har vi alltså en tydligt avgränsad litterär enhet som handlar om fruktan.
Fruktans mekanismer
Men innan vi kommer in i texten skulle jag vilja ge en tanke eller två om fruktan som sådan.
Kanske är det enklast att komma åt om vi börjar med frågan om lidande. Vad är lidande? Man skulle kunna säga att lidande är det som uppstår när jag inte får det jag vill ha och istället får det jag inte vill ha. Låt säga att jag har något jag sätter värde på. Lidandet uppstår när det tas ifrån mig och jag istället får något jag inte sätter värde på. Det innebär att jag kan lida när jag förlorar saker som är goda och nyttiga för mig, som min arm eller min mat eller mina vänner eller mitt syfte i livet. Men det innebär också att jag kan lida när jag förlorar saker som kanske inte alls är nyttiga för mig, men som jag ändå sätter värde på. Låt oss till exempel säga att jag har en missriktad identitet, att jag har som syfte i livet att vara en framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land. Om nu denna identitet tas ifrån mig så kommer jag att lida. Men det är inte nödvändigtvis något som är ont för mig, tvärtom, det kan vara något gott för mig – även om själva separationen innebär lidande.
Om vi då talar om fruktan så är det rimligt att fruktan sker i relation till lidande. Vi känner fruktan inför ett osäkert mål. Om det kommer en björn och vill ta ifrån mig något jag sätter värde på, nämligen min hälsa, och istället ge mig något jag inte vill ha, nämligen smärta, så känner jag fruktan.
Nu kommer vi att märka i texten att sjömännens fruktan börjar som en ganska okomplicerad fruktan för stormen, men sedan blir den alltmer komplex. Och jag hoppas att när vi nu tittar på sjömännens fruktan, att vi också ska kunna lära oss något om oss själva.
Jag delar upp predikan i tre punkter: (1) stormen, (2) de religiösa sjömännen, och (3) den ende räddar de många.
I. I STORMEN
Jona 1:4–5 (SFB-14)
4 Men Herren sände en stark vind över havet, och det blev en våldsam storm så att skeppet var nära att krossas.5 Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.
Men Jona hade gått ner i skeppets inre och låg där i djup sömn.
Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud. Det gäller inte bara sjömän; det gäller alla människor. När man drabbas av en storm visar det sig vem man verkligen är. Det spelar ingen roll du egentligen skulle vilja vara eller vem du säger till andra att du är – när stormen kommer, när lidandet drabbar, så visar det sig vad som finns innerst i ditt hjärta.
Utifrån det kan vi dra två slutsatser.
1. Inga ateister
För det första visar det sig i lidandet att vi alla har kännedom om Gud. Du kan kalla dig ateist eller agnostiker eller vad som helst. När stormen kommer visar det sig vad som finns innerst i ditt hjärta, nämligen att du vet att det finns en Gud, att han är grunden för din existens och att du behöver hans hjälp.
Jag hörde en pastor citera Mark Twain. Jag har aldrig läst Mark Twain själv så jag vet inte om han verkligen har skrivit så, men någonstans lär han ha skrivit några självbiografiska anteckningar och berättar om när han hade en anhörig som var sjuk. Och till sin stora bedrövelse upptäckte han att han bad. Han skrev ”jag bad. Jag bad som en fegis. Jag bad som en hund.”
Mark Twain var en stark kritiker till den kristna tron. Men när stormen kom kunde han inte låta bli att ropa till Gud. Nu bevisar ju inte det att det faktiskt finns en Gud, men det är inte heller min poäng. Det är inte ett argument för Guds existens. Däremot är det ett argument mot verkliga ateisters existens. Vilket också råkar vara precis vad Bibeln säger. Paulus säger i Romarbrevet 1 att det inte finns några verkliga ateister, utan att alla har tillräckligt mycket kunskap för att vara utan ursäkt.
Det är som CS Lewis säger om hur man kan veta vilka kryp som finns i källaren. Hur kan man ta reda på vilka kryp som finns där nere i mörkret? Han börjar med att säga hur man inte ska göra. Man ska inte knacka på källardörren, glänta och ropa ”hallå alla små kryp, nu kommer jag!” och sedan tända lampan och gå ner. Nej, man måste överraska dem. Man sliter upp dörren, tänder lampan och springer ner för trappan. Då kan man hinna se dem rusa iväg.
Det är när du är ur balans, när stormen dundrar som du kan se vad som egentligen finns där, längst ner på ditt hjärtas källargolv. Där har du vad du egentligen bygger ditt liv på. Där har du ditt verkliga jag.
2. Avslöjar din funktionella frälsare
Den andra slutsatsen är egentligen en fortsättning på samma resonemang. Stormen visar vad som är din funktionella frälsare, din egentliga gud. När livet är i ordning kan man ha vilka bekännelser som helst, men frågan är vad som händer när livet vänds upp och ner.
Ett bra sätt att få veta vad man egentligen lever för; vad man egentligen låter definiera vem man är och vad man får sitt värde från är att följa sin förtvivlan. Vi reagerar alla olika på olika sorters lidanden. När jag var 17-18 år och skadade mina knän vände det upp och ner på hela mitt liv eftersom jag hade investerat så mycket i min självbild på att vara en bra fotbollsspelare. När jag skadade knäna togs det ifrån mig och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Om jag skulle ha skadat knäna idag skulle jag knappt ha funderat på det, då är det bara ytterligare en liten fysisk smärta att leva med. Idag har jag andra avgudar att kämpa med.
Det går förstås att utveckla hur mycket som helst, men det är i alla fall en god tumregel: om du vill veta vad som är din funktionella frälsare, följ din förtvivlan. Vad har du som, om det togs ifrån dig, skulle leda dig in i förtvivlan? Jag talar inte bara om sorg – vad skulle leda dig in i mörker och depression, utan att du kunde se någon utväg? Vad skulle få din identitet att rasa samman? Den frågan är omöjlig att svara på utan att du får hjälp av en storm som obarmhärtigt rycker det ifrån dig och låter dig gå igenom lidandet, för att förhoppningsvis komma ut på andra sidan – vackrare, mognare och mer tacksam för allt det goda du har.
Så, sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud. Stormen visar dels att det inte finns några verkliga ateister och dels vad som är din funktionella frälsare. Vi går vidare till nästa punkt.
II. DE RELIGIÖSA SJÖMÄNNEN
Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, det har vi redan klarat av. I stormen finns inga ateister. Men för att kunna hantera sin fruktan på ett konstruktivt sätt räcker det inte med att bara bli religiös. Det är kanske sant att det inte finns några ateister i stormen, men vad hjälper det?
Sjömännens religiösa utveckling
Om vi följer sjömännens fruktan så kan vi se en typ av religiös utveckling. Det är som att de under stormen när de fruktar för sina liv går igenom i alla fall två faser. I den femte versen står det att de blev förskräckta och ropade var och en till sin gud. Sedan, i vers 6 står det att de hittade Jona i skeppets inre och frågade ”hur kan du sova? Gå upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under.”
De är panikslagna. De har testat att ropa till sina egna gudar, men det hjälpte inte. Nu har de hittat Jona och det är som att de säger ”aha! Du har ju en gud! Våra gudar funkar inte, ge oss din!” De förväntade sig nog att Jona skulle ha med sig en liten staty av något slag.
Men låt oss titta lite närmare på sjömännens religiositet och fundera på varför den inte är till någon hjälp för dem.
Polyteism
Till en början är de polyteister. De hade aldrig hört talas om en Gud som är utan början och utan slut, som är utanför och bortom universum. Istället hade de massor av gudar som personifierade olika aspekter av skapelsen. De hade havets gud, jordbrukets gud, affärslivets gud, sexualitetens gud, solens gud, och så vidare. Alla dessa gudar krävde att man tillbad dem på olika vis och det var upp till dig att navigera genom livet genom att tillbe olika av dessa gudar. Om du var sjöman kanske du tillbad någon sorts havsgud. Om du var smed hade du säkert en gud för det. Och så fanns det ju gudar som representerade nationer och gudar som var familjegudar.
Själva idén är att man väljer något skapat som man gör till sin gud. Som man sätter sitt hopp till och som man låter sitt liv kretsa kring. Det är inte alls olikt den typ av sekularism vi har i vårt samhälle idag. Vi har gått hela varvet runt. Idag är det få som tror på en kungars Kung och herrars Herre, men ändå är varje människa tvungen att knyta sitt syfte i livet till något. Varje människa måste ha något som man investerar sin identitet i.
Det skapade ger ingen hjälp
Problemet är att när man inte tror på Bibelns Gud som är över allt skapat och istället väljer att sätta sitt hopp och sin mening till något som finns i den här världen så är det bara fråga om en religiositet som inte har något värde när stormen kommer. Därför att när du sjunker, sjunker guden med dig. Eller snarare så att när guden sjunker, sjunker du med den.
Låt oss säga, till exempel, rent hypotetiskt, att jag har en avgud. Jag har knutit upp min identitet i att vara en trovärdig och respekterad pastor. Så kommer det någon som misstänkliggör min karaktär och säger att jag är maktgalen och att jag ljuger. Samtidigt ser jag att mina vänner som borde veta bättre inte träder fram till mitt försvar, eftersom de har andra avgudar att försvara för egen del. Det finns inget jag kan säga till mitt eget försvar eftersom det bara skulle tas som ett argument för att jag ljuger och är maktgalen. Så allt jag kan göra är att se på hur min egen trovärdighet försvinner, vilket gör det omöjligt för mig att vara en trovärdig och respekterad pastor.
Vad gör det med mig? Ja, om jag inte hade knutit upp min identitet så starkt i att vara en trovärdig och respekterad pastor, om jag inte hade gjort det till en avgud, skulle jag ha blivit mycket ledsen. Men eftersom jag nu i detta hypotetiska exempel har gjort det här till min avgud, min identitet, mitt hopp och mitt syfte så blir jag förtvivlad och går in i mörker och depression.
Poängen är att om jag gör som de allra, allra flesta i vårt samhälle idag och sätter mitt hopp till något i den här världen, så kommer det inte att hålla mig uppe när stormen kommer. Avguden kommer att sjunka och jag kommer att sjunka med den.
Så tiotusenkronorsfrågan här är om du låter någonting i den här världen utgöra själva grunden för din identitet. Det är näst intill omöjligt att säga vad det skulle vara eftersom det är så svårt att sätta fingret på innan det tas ifrån en. Men det är värt att fundera på: vem är du? I alla olika sammanhang spelar du olika roller, så är det – det är helt naturligt. Men vad finns det som är gemensamt i alla dessa roller? Vad är din mest grundläggande identitet? Vad är din riktning i livet? Är den knuten till något i den här världen?
Så till en början är sjömännen polyteister. Men när Jona har berättat att han fruktar Gud den Högste. Han säger ”himlens Gud som gjort havet och det torra”. Det kallas för en merism, vilket är ett uttalande där man använder två motsatser för att uttrycka en totalitet. Jag kan till exempel säga att jag hade tandvärk dag och natt, vilket är en merism, ett sätt att säga att jag hade tandvärk hela tiden. Så när Jona säger att han ”fruktar HERREN, himlens Gud som har gjort havet och allt det torra”, är det ett sätt att han tillber den högste, den som är Skaparen bortom allt, som är suverän över allt.
Då står det för andra gången att sjömännen greps av fruktan. Men den här gången är det en värre fruktan än för stormen som var nära att krossa skeppet. Här har vi en man som flytt från Allsmäktig Gud, som kan göra vad han vill, när han vill. Som inte är förhindrad eller begränsad på något sätt. Och sedan ser vi i vers 14 att de ropar till honom, med det namn han har uppenbarat sig för Mose, JAG ÄR. Så nu tillber de inte längre sina små statyer som de har med sig i båten. Nu är de inte längre polyteister. Nu tillber de den Högste Guden. Nu har de blivit monoteister.
Förhandlar med Gud – fariséism
Problemet är bara att det inte heller är till någon hjälp. De är räddare än någonsin.
Det här är ofta svaret för den som vill gå från polyteism till monoteism. Den som är trött på att leva för sig själv och istället vill leva för den levande Guden. Man tänker ”nu ska jag städa upp mitt liv. Jag ska inte längre leva för min karriär eller pengar eller njutning. Nu ska jag läsa Bibeln. Nu ska jag be till Gud. Nu ska jag gå i kyrkan.” Och så börjar man förhålla sig till Gud som om det handlar om att hålla en massa regler. Men verkligheten är den att man fortfarande lever i fruktan. Man lever fortfarande som om man måste frälsa sig själv.
Titta på sjömännen. De går in i någon sorts relation med Gud, men den är helt grundad i deras fruktan. De förhandlar med Gud. De säger ”Gud, din profet säger att vi ska slänga i honom i sjön. Men vi vet att det inte är rätt att slänga i folk i sjön. Vi är rädda för dig, vi vill inte göra fel här. Låt oss inte gå under för att vi nu gör som han säger.”
Två sätt att vara på flykt från Gud
Jag hann inte säga det förra gången när jag talade om att fly från Gud, men det är viktigt att förstå att det finns två sätt att fly från Gud.
Det ena sättet är att bryta alla regler. Att i en sorts revolt göra som man själv vill. Att om Bibeln säger att det är klokt att gå höger så tänker jag gå vänster. Om Bibeln säger att jag bara ska leva med en kvinna så tänker jag leva med så många som möjligt. Jag har en idé om att frihet är detsamma som gränslöshet. Det är lite tonårsrevolt över det hela.
Det andra sättet att fly från Gud är att hålla alla regler. Att se till att göra allt rätt. Därför att då är jag som en skattebetalare – jag har gjort rätt för mig och då har jag också rätt att förvänta mig att Gud välsignar mig och tar hand om mig. Istället för att bryta mot reglerna blir jag en farisé vars liv handlar om mig själv och min självrättfärdighet.
Gör vad som helst OM…
Det är då jag är i ett tillstånd där jag tycker det är rimligt att börja förhandla med Gud. Om jag gör rätt för mig; om jag gör det här som du vill så kan du göra det här som jag vill.
Eller man kanske tänker lite mer dramatiskt: ”nu Gud, är det verkligen allvar. Jag bara måste ha det här. Jag är villig att göra vad som helst om du räddar mig ur det här eller ger mig det där. Vad som helst. Om du ger mig det här, då ska jag göra allt du vill sen.”
Det som är så ironiskt med de där bönerna är att de bevisar i sig själva att jag inte är beredd att göra vad Gud faktiskt vill. För vad är det Gud vill? Att jag älskar honom utan ”om”. När jag säger: ”jag gör vad som helst om” så visar jag att det som finns på andra sidan av detta ”om” är min egentliga gud. Det är vad jag egentligen lever för.
Ser ni? Man gör precis som sjömännen. Man ropar till den högste Guden. Man kan till och med ha en rätt och biblisk trosbekännelse. Men man är en farisé. ”Säg bara vad jag ska göra! Ge mig regler att hålla! Får jag slänga i profeten eller inte? Vad är det som gäller? Jag gör vad som helst, bara du räddar mig från att drunkna.”
Det är bara två olika sätt att fly från Gud. Inget av dem kommer i närheten av vad det innebär att leva som kristen. En kristen är en person som vet att han eller hon är frälst av nåd. Inte på grund av sina meriter utan trots sina meriter. Som vet att jag i mig själv inte kan förtjäna någonting, utan som lever enbart på grund av Guds kärlek och att han i sin nåd utgett sin Son så att jag genom tron på honom kan få liv. Att på grund av vad Kristus har gjort är jag oändligt älskad och jag kan därför leva ett liv i tacksamhet. Jag behöver inte jämföra mig med någon annan. Jag har inget att bevaka eller försvara. Min trygghet finns inte i något jag har gjort, utan i vad han har gjort. Min rättfärdighet handlar inte om mig utan om honom. Därför kan jag inte förhandla. Jag tillhör honom! Vad ska jag förhandla med? Att försöka förhandla med honom vore ju att säga att Kristi kors inte vore tillräckligt. Han har redan gett allt för mig och jag har redan allt i honom.
Sjömännens relation till Gud är en relation som baseras på fruktan och krav på att göra rätt. Den kristnes relation till Gud är en relation som baseras på först Guds godhet och nåd och därefter min tacksamhet. Det är en totalt annorlunda psykologisk dynamik än i alla andra livsåskådningar.
Men det betyder inte att den är fri från fruktan. Vi går in i den tredje punkten.
III. DEN ENDE RÄDDAR DE MÅNGA
I den tolfte versen säger Jona:
Jona 1:12 (SFB-14)
12[…] ”Ta och kasta mig i havet, så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er.”
Det är omöjligt att veta exakt vad det är som gör att Jona nu säger så. Är han fortfarande på flykt från Gud och vill hellre dö än gå till Nineve, eller börjar han mjukna?
Det verkar i alla fall vara så att han börjar tänka på någon annan än sig själv. När han säger att han vet att det är på grund av honom som stormen drabbat dem känns det som att han ser på dem och tänker ”det här är inte rätt. De borde inte dö på grund av mig. Det rätta vore att jag dog så att de fick leva.”
Först vill ju inte sjömännen kasta i honom, utan de riskerar sina liv med att försöka ro in till land. Men det gick inte. De fruktade för sina liv. Så de ropade sina ursäkter till Gud, och sedan kommer vers 15:
Jona 1:15 (SFB-14)
15Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri.
Och vad kommer sen?
Jona 1:16 (SFB-14)
16Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.
De greps återigen av stor fruktan – värre fruktan än de fruktade stormen i vers 5.
Jesus stillar stormen
Det är samma sak som vi ser i Markusevangeliets fjärde kapitel. Jesus har varit och undervisat och på kvällen satte de sig i en båt för att fara över den Galileiska sjön. Plötsligt kom en väldig storm som var på väg att sänka båten. Lärjungarna kämpar för sina liv medan Jesus låg på en dyna i aktern och sov. De väckte honom och undrade om han inte brydde sig om att de var på väg att gå under, varpå han reste sig i båten och talade strängt till vinden och sjön att tiga. Det blev alldeles stilla. Då greps de av stor fruktan och sade till varandra ”vem är han?” Till och med vinden och sjön lyder honom.
Att få se en våldsam storm stillas är något som övergår vårt förstånd. Vi har ingen kategori för det. Att få se allmakt utövas på det där uppenbara sättet krossar alla våra invanda föreställningar om att Jesus bara är en snäll kompis eller en fin lärare. Att möta något som är så främmande inger en fruktan som är värre än att frukta för sitt liv i en storm.
Det är rätt att frukta Gud. Han är värd att frukta. Han är den ende som är värd att frukta. Jesus själv säger
Lukasevangeliet 12:4–5 (SFB-14)
4Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer. 5 Jag ska visa er vem ni ska frukta: Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta.
Så det finns verkligen en rättmätig fruktan inför Allsmäktig Gud.
Ps 130 – hos dig finns förlåtelse
Men samtidigt är det bara ena sidan på myntet.
Psaltaren 130:3–4 (SFB-98)
3Om du, Herre, tillräknar missgärningar, Herre, vem kan då bestå?
4Men hos dig finns förlåtelse, för att man skall frukta dig.
Det verkar vara så att samma typ av häpnad som det inte finns några kategorier för, samma häpnad som när man ser det stormande havet bli alldeles stilla på ett ögonblick och väcker fruktan – samma kategorilösa häpnad är verksam hos den kristne som kommer till Gud och får förlåtelse. Det borde inte kunna ske! Jag har ingenting att berömma mig av och han är trefalt helig, han är en förtärande eld i sin fullkomliga rättfärdighet. Om han tillräknar missgärningar, vem kan då bestå? Men ändå finns det förlåtelse. Hur är det möjligt?
Jonas tecken
I Matteusevangeliets tolfte kapitel är stämningen rätt het. Fariseerna hade precis anklagat Jesus för att driva ut demoner med hjälp av Satan och Jesus hade kallat dem för huggormsyngel och sagt att på domens dag ska människor få svara för varje onyttigt ord de talat.
Matteusevangeliet 12:38–41 (SFB-98)
38Sedan sade några skriftlärda och fariseer till honom: “Mästare, vi vill se dig göra ett tecken.” 39 Han svarade dem: “Ett ont och trolöst släkte söker ett tecken, men det ska inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken. 40 För liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så ska Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.
41 Nineves män ska vid domen uppstå med det här släktet och bli deras dom. De omvände sig vid Jonas predikan, och här är något som är större än Jona.
Det finns bara en storm som verkligen kan bli din död. Bara en enda. Det finns bara en storm som verkligen kan sänka dig. Det är att vid slutet av ditt liv se på hur du levt ditt liv och sedan stå inför fullkomligt rättfärdig Gud och avlägga räkenskap för varje onyttigt ord du talat. Varje handling du gjort. Här finns ingen som är rättfärdig, ingen enda. Den stormen kommer att bli din död.
Men Jesus säger att han är den större Jona, den fullkomliga Jona. Han tog den yttersta stormen. Han gick ner, inte i ett hav av mörkt vatten, utan ner i havet av Guds vrede mot synden. Han bar hela straffet på sig, och som reultat får du genom tron på honom njuta av havets stillhet; du får njuta av evig vila och glädje i glansen av Guds härlighet.
AVSLUTNING
Det är dags att avsluta och jag vill återkomma till där jag började. Vi kan leva vårt liv i fruktan, i att sträva efter antingen att behaga de gudar och de mål vi själva satt upp i den här världen. Men de kommer att krossa oss. Eller också kan vi försöka leva inför den högste Guden och hålla alla regler och bygga upp vår egen rättfärdighet. Men det kommer också att krossa oss. Eller också kan vi vända oss bort från att sätta vårt hopp till vad vi själva kan åstadkomma för att istället komma till honom som de syndare vi är och förtrösta helt och fullt på hans nåd genom Jesus Kristus. Istället för att förhandla och försvara och jämföra kan vi leva våra liv i glädje över att Kristus har gjort allt och priset är betalt. Då kan vi också vila i att han har tagit den yttersta stormen, och i utbyte gett oss evig glädje.
Så fråga dig själv vem du är innerst inne. Vad är din djupaste identitet? Och be om mod att släppa taget om det som håller dig bunden till den här världen.