Den evangeliska läran om rättfärdiggörelse

Den evangeliska läran om rättfärdiggörelse

INLEDNING

Vi har sett den romerska förståelsen av rättfärdiggörelsen, det romerska evangeliet. Men mot allt detta ropade Luther: ”Sola Fide!” Rättfärdiggörelsen sker genom tro allena. Vi kommer att ägna en del tid åt att titta på vad Paulus skriver i Romarbrevet, men bara som introduktion till den reformatoriska uppfattningen om rättfärdiggörelse genom tro allena, vill jag ta lite tid att definiera några viktiga termer. Jag tänkte ta den här formeln som är så kännetecknande för reformationen, ”rättfärdiggörelse genom tro allena” och gå igenom ord för ord.

RÄTTFÄRDIG

För det första, ordet ”rättfärdiggörelse”. Ordet kommer alltså från latinets justificare, vilket ordagrant betyder att ”göra rättfärdig”. Ett av problemen som ligger bakom hela den här kontroversen är att man inte läste och utvecklade sina läror utifrån den latinska översättningen av Nya testamentet och inte från den grekiska grundtexten. När Vulgata talar om rättfärdiggörelsen är det med ordet justificare, vilket hämtas från den romerska juridiska världen. Att göra rättfärdig innebär att man har en person som inte är rättfärdig och så gör man så att den personen blir rättfärdig i sig själv. Så systemet om rättfärdiggörelse utvecklades utifrån frågan hur en icke rättfärdig person kan bli gjord rättfärdig? Men när en evangeliskt kristen talar om processen hur en person blir gjord rättfärdig talar vi inte om rättfärdiggörelse utan om helgelse. Så vi tror att rättfärdiggörelsen kommer först, och sedan följer helgelsen: först bryts syndens fördömelse över oss och sedan i helgelsen bryts gradvis syndens makt över oss. Men enligt det romerska synsättet, på grund av att man använder ordet justificare, kommer helgelsen före rättfärdiggörelsen eftersom Gud aldrig skulle förklara någon rättfärdig förrän man verkligen har blivit rättfärdig.

Men det grekiska ordet, dikaiosyne, handlar inte om att göra rättfärdig, det handlar om att räkna någon som rättfärdig, eller behandla någon som rättfärdig. Så själva hjärtat i den reformatoriska synen är att medan vi fortfarande är orättfärdiga förklaras vi rättfärdiga genom att Gud tillräknar oss Kristi rättfärdighet.

Så när Gud tittar på oss ser han att vi fortfarande är syndare. Men när vi har tro, räknar han oss, eller förklarar oss rättfärdiga. Luthers motto för att förklara det är den latinska frasen simul iustus et peccator. Det var hur han försökte förklara det tillstånd då vi inte är rättfärdiga i oss själva, samtidigt som vi i Guds ögon räknas som rättfärdiga. Frasen simul iustus et peccator betyder samtidigt rättfärdig och syndare.

Det kan låta som en motsägelse. Men själva poängen är att den troende inte är rättfärdig och syndare på samma sätt. I oss själva är vi fortfarande syndare, men vi är förklaras rättfärdiga på grund av att Kristi rättfärdighet, en främmande rättfärdighet, tillräknats oss. Detta sker genom imputation, tillräknande. Så i oss själva är vi syndare. Men i Kristus är vi rättfärdiga.

Vi sade inledningsvis när vi tittade på den romerska bilden av rättfärdiggörelse, att det börjar vid dopet med att Guds nåd gjuts in. En rättfärdig person, enligt Rom, är rättfärdig på grund av Guds ingjutna rättfärdighet, som sedan bebor den troende (possessed inherently by the believer).

Det evangeliska synsättet är vi förklaras rättfärdiga, inte genom att rättfärdighet gjuts in i oss utan genom att rättfärdighet tillräknas oss.

När reformationen ägde rum förekom det mängder av försök att överbrygga den spricka som blivit. Det sista försöket vid Regensburg kom nära. Men den punkt som man inte kunde komma överens om då eller nu handlar om just detta att Gud tillräknar den troende Kristi rättfärdighet (imputation). Detta har Rom alltid avvisat, att vi förklaras rättfärdiga genom en tillräknad rättfärdighet; en rättfärdighet som inte är vår egen. En rättfärdighet som Luther kallade alienum iustitium – en främmande rättfärdighet, en rättfärdighet som är extra nos – utanför oss.

Om tiden tillåter ska jag utveckla det lite mer lite senare, men här har vi en grundläggande definition av rättfärdiggörelse genom tro allena.

GENOM

Det andra ordet är ordet genom. Det är en enkel term som är en gammal dativform, en preposition som anger medel. Om man frågar Rom, ”genom vilket medel blir jag rättfärdiggjord?” skulle de svara att det instrumentella medlet genom vilket jag blir rättfärdiggjord är dopet. Jag sade förut att dopet påbörjar den romerska processen av rättfärdiggörelse och det är den instrumentella orsaken till att en person är rättfärdiggjord.

Jag skulle vilja ta några minuter att säga något om vad det innebär att en orsak är instrumentell.

En av de äldsta frågorna inom filosofin är frågan om rörelse och förändring. Herakleitos har sina bevingade ord att man aldrig kliver i samma flod två gånger, eftersom floden har förändrats. Också du har förändrats. Han säger att allt som är, är i förändring. Förändring är det främsta kännetecknet på något skapat.

Från Aristoteles perspektiv är förändring ett slags rörelse. Han undersöker det och frågar sig själv, ”finns det olika sätt på vilka saker förändras? Finns det olika sorters förändring?” När han undersöker förändring tittar han efter vad som orsakar förändringen. Han konstaterar att det vore förenklat att anta att alla sorters förändring är av samma slag; det finns flera orsaker till förändring. För att kunna urskilja olika sorters orsaker använde han den klassiska illustrationen om ett konstverk, en skulptur, en staty.

Han skulle till exempel säga att den verkande orsaken till att en skulptur skapas är skulptören. Han är den person som åstadkommer förändringarna.

Men det finns också en materiell orsak. För en staty är den materiella orsaken själva materialet som den är gjord av, kanske ett block marmor, ur vilket statyn huggs fram. Den materiella orsaken är själva råmaterialet i vilket förändringen sker. När vi talar om universums uppkomst, vad säger vi är den materiella orsaken? Inget – det finns ingen. Det fanns inget, Gud skapade universum ur intet. Gud är den främsta och tillräckliga orsaken till hela skapelsen. Han skapade inte världen ur något som redan fanns, han skapade den ex nihilo. Men vad var reformationens materiella orsak? Vad var själva råmaterialet ur vilket reformationen verkades fram? Här talar man om tron allena. Konflikten kring tron allena var reformationens material orsak.

Den formella orsaken är den tanke, den plan, som konstnären använder för att forma fram sin skapelse. Han hugger inte på måfå, han har en inre bild som han förverkligar, som han formar fram ur råmaterialet. Han måste ha en form klar för sig. Vad var reformationens formella orsak? Vad var själva ritningen som låg till grund för reformationen? Skriften—Skriften allena.

Den sista orsaken är den ändamålsenliga orsaken, det syfte för vilket något existerar. I det här fallet kanske det handlar om att smycka kungens trädgård. Vilken var den ändamålsenliga orsaken till reformationen? Vad hade den för syfte? Guds ära och Guds ära allena. Att evangeliet åter skulle förkunnas rent och klart så att Gud skulle bli förhärligad och inte människor med olika meriter.

Av dessa fyra orsaker är ändamålsorsaken den viktigaste och styr de andra. Syftet med statyn påverkar ju valet av material, konstnärens verksamhet och hur idén om det färdiga konstverket ser ut. Den moderna fysiken räknar endast med verkande orsaker, det vill säga, med orsaker som föregår det inträffade och orsakar det, men för Aristoteles var ändamålsorsakerna de viktigaste och de förklarade hur världen ytterst fungerade.

Men det blir fortfarande alltför förenklat att bara tala om en verkande orsak. Det är ingen tvekan att det är skulptören som är den verkande orsaken, det är han eller hon som gett upphov till förändringen. Skulpturen är av honom eller henne. Men hur har han åstadkommit den? Här har vi den instrumentella orsaken, själva instrumentet genom vilket förändringen skett. I skulptörens fall är det en hammare och mejsel. Här har vi det svenska ordet genom, eller medelst.

Så när Rom talar om dopet som den instrumentella orsaken till rättfärdiggörelsen, är det själva instrumentet genom vilket personen förändras. Men reformatorerna säger ”nej, den enda instrumentella orsaken till rättfärdiggörelsen är tro. Det är inte dop, det är inte bot, det är endast tro.”

By the way, även om både Rom och evangeliskt troende använder sig av Aristoteles distinktioner inom kausalitet har båda sidor lagt till en ytterligare distinktion, nämligen (the meritorious cause), den meriterande orsaken. Återigen kommer vi till själva hjärtat av frågan: på vilken grund förklarar Gud någon rättfärdig? För Rom är det för att den personen verkligen är det. För evangeliskt troende är den enda grunden till att en troende förklaras rättfärdig Jesu Kristi rättfärdighet. Det är hans rättfärdighet och hans rättfärdighet allena som rättfärdiggör. Faktum är att själva frasen ”rättfärdiggörelse genom tro allena” är ett annat sätt att säga ”rättfärdiggörelse genom Kristus allena”.

Man brukar hänga upp reformationens återfunna ljus på tre olika ”allena”. Tron allena – det sker bara genom tro, inte genom tro och gärningar. Det sker genom nåd allena – genom nåd och inte genom några egna förtjänster. Och det sker genom Kristus allena – inte genom Kristus plus mina egna gärningar.

TRO

Så nu har vi tittat på vad vi menar med ordet rättfärdiggörelse och ordet genom, och nu ska vi titta på ordet tro. Vad menar vi när vi säger att vi förklaras rättfärdiga genom tro?

I reformationens tidiga skede tolkade den romerska kyrkan Luthers undervisning om tro allena som en utsvävande libertinism, eller antinomism – tanken att man bara kan tro på Kristus och sedan leva hur som helst, eftersom gärningar inte ansågs nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Så Luther tvingades att definiera vad frälsande tro egentligen innebär.

Historiskt finns en skillnad mellan forskare i synen på hur reformatorerna arbetade fram sin syn på vad frälsande tro är. Turretini, som var verksam på 1600-talet inkluderade sex eller sju eller åtta subtila nyanser av frälsande tro. Gordon Clark på 1900-talet reducerade dessa nyanser till två. Men den allra vanligaste och mest vedertagna förståelsen av frälsande tro i reformatorisk tradition är att den består av tre distinkta delar. Dessa tre kallas för notitia, assensus och fiducia.

Notitia

Den första delen, notitia, handlar om information, det objektiva innehållet. Ibland hör man idag sägas att det inte spelar någon roll vad man tror, att huvudsaken är att man är genuin eller uppriktig. Fast i den kristna tron menar man att det eviga livet hänger på vad vi tror. Det spelar roll. Det finns ett givet innehåll i den kristna tron, och vi har ingen auktoritet att ändra på det.

Så för att kunna tala om frälsande tro behöver man ha den mest grundläggande information om Kristus, om hans person och gärning. Man måste ha förstått de mest grundläggande delarna i evangeliet.

Assensus

Men frälsande tro handlar förstås inte bara om att känna till ett antal punkter av information. Man behöver också hålla det för sant – assensus – att tro att dessa saker om Jesu person och gärning är verkligheter, att det är sant.

Så här långt, säger reformatorerna, om vi har informationen, notitia, och vi håller den för sann, allt detta kvalificerar oss till att vara en demon. Eftersom demonerna känner till informationen. De vet att den är sann. De kan skriva full poäng på vilken teologitenta som helst.

Fiducia

Men förutom att bara ha kännedom och dessutom hålla den för sann, behöver man också fiducia. Fiducia har med förtröstan att göra. Man hyser en personlig förtröstan, det är något jag kan satsa mitt liv på.

Det är enkelt att förstå läran om rättfärdiggörelse, det är lätt att förstå den kristna trons evangelium – men att få poletten att trilla ner i hjärtat, i djupet av vår varelse är en helt annan sak. Att förtrösta på Kristus, och inte sammanblanda förtröstan på Kristus med en förtröstan på våra egna gärningar och förhoppningar och drömmar, vad det nu kan vara. Eller, och detta är viktigt, min egen bekännelse av tro.

Ett av vår tids stora problem är att göra skillnad på tro och vår bekännelse av tro. Alla som har tro är kallade att bekänna denna tro. Men inte alla som bekänner tro har sann frälsande tro. Jesus varnar att på den yttersta dagen kommer många att komma till honom och säga ”Herre, Herren, har vi inte gjort det här i ditt namn eller har vi inte gjort det där i ditt namn?” Och han ska säga till dem: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare” (Matt 7:21-23). Dessa personer hade gjort en bekännelse av sin tro, men de ägde inte vad de bekände.

På ett annat ställe säger han att ”detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt från mig” (Matt 15:8). Det är anledningen till att fiducia, förtröstan, är så viktig är så viktig för reformationen och den bibliska förståelsen av rättfärdiggörelse. Man måste ha sann förtröstan och inte bara en tom bekännelse.

Easy believeism

Det här är faran med praktiskt taget alla evangelisationsmetoder jag stött på, där man som evangelist jagar efter ett beslut hos den man vill övertyga. Vi tillämpa olika psykologiska tekniker som utvecklades och preciserades av Charles Finney i mitten av 1800-talet, där vi skapar en miljö där vi både sätter press och där vi underlättar för människor att ”ta ett beslut för Kristus”.

Finney påstod att det är möjligt för kyrkan att ständigt uppleva väckelse, och eftersom det är möjligt är det också kyrkans ansvar. Om hon inte lever i väckelse lever hon i synd. Det är så ofattbart arrogant att tro att vi bara kan övertala och manipulera människor in i Guds rike, och detta har den svenska väckelserörelsen svalt med hull och hår.

På en filosofisk nivå har vi den brittiska filosofen David Hume som försökte tränga in i trons substans, han försökte reda ut vad tro var för något. Hur och varför människor tror vad de tror. Han gjorde det klart att du kan fatta beslut om massa saker. Du kan fatta ett beslut att gå till affären och sedan gå till affären. Du kan fatta ett beslut att läsa en bok och sedan läsa en bok. Du kan fatta ett beslut att studera Jesus Kristus och studera Jesus Kristus. Men vad du inte kan göra som en viljehandling är att tro på något som du egentligen inte tror på. Jag kan inte besluta mig för att tro att Jesus är mitt livs Herre och frälsare. Jag måste övertygas. Jag måste ha assensus, försanthållande, inte som ett viljebeslut utan som en inre övertygelse. Jag måste verkligen tro att det är sant innan jag kan sätta min förtröstan till det.

ALLENA

Det sista ordet är allena. Rättfärdiggörelsen är genom tro allena. Vad innebär det? Det innebär att det inte finns någon tillblandning av gärningar i vår tro som är på något sätt en grundval för att Gud ska förklara oss rättfärdiga.

I den romerska bilden av rättfärdiggörelse handlar det om tro + gärningar. Enligt det antinomistiska synsättet är tro = rättfärdiggörelse, oavsett hur ditt liv ser ut i övrigt. De menar alltså att man kan vara kristen utan att Jesus är Herre över ditt liv eller att hans ord spelar någon som helst roll. Man kan vara medlem i en kyrka eller inte, man kan vara döpt eller inte, man kan vara otrogen mot sin fru eller inte. Likafullt är jag förklarad rättfärdig och förväntar mig himlen.

Men Luther sade att tro = rättfärdiggörelse + gärningar. Det vill säga, att om du har sann frälsande tro, kommer denna tro att ta sig i uttryck genom att du lyder Guds bud. Efter att du förklarats rättfärdig. Dessa gärningar som tas i uttryck efter att du förklaras rättfärdig är gärningar av ren tacksamhet och glädje för att han har gett dig allt du har. De tillför inga meriter inför Gud. Men om de inte är där bevisar det att du inte har tro. Eftersom sann tro alltid tar sig uttryck i gärningar. Luther uttryckte det så här:

Rättfärdiggörelsen är genom tro allena, men inte genom en tro som förblir allena.

Sann frälsande tro följs alltid av gärningar i lydnad av Guds ord. Men återigen, när han säger ”allena” innebär det att dessa gärningar på intet sätt bidrar till att Gud förklarar dig rättfärdig.

Ett annat sätt att säga detta är att vi förklaras rättfärdiga genom Kristi rättfärdighet allena. Det finns inget jag kan lägga till, till Kristi meriter. Inte heller kan jag dra bort något från Kristi meriter. Det är på grund av hans meriter, hans gärningar, som vi förklaras rättfärdiga.

Ytterligare ett sätt att säga det är att vi tror på rättfärdiggörelse genom gärningar allena. Det kan ju låta som en diametral motsats till att säga rättfärdiggörelse genom tro allena, men vad jag är ute efter är detta: vi förklaras rättfärdiga genom gärningar. Men de är inte våra gärningar. Det är hans gärningar. Och det är på grund av att Jesus fullkomligt uppfyllde lagen i sin fullkomliga lydnad som vi kan förklaras rättfärdiga av Gud. Eftersom han förtjänade välsignelsen som tillräknas oss.

Vi ska sedan när vi tittar på vad Paulus säger i Romarbrevet, när Paulus säger, ”Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar.” (Rom 3:20). Inte desto mindre förklaras vi rättfärdiga genom tron på honom som höll hela lagen.

Att tillräknas rättfärdighet

Låt oss nu stanna till lite vid detta att Gud tillräknar oss en främmande rättfärdighet. När vi skiljer mellan den romerska läran om rättfärdiggörelse och den evangeliska läran om rättfärdiggörelse gör vi en distinktion: den romerska uppfattningen är analytisk och den evangeliska är syntetisk.

Analytisk kontra syntetisk

Vad betyder det? När man tittar på olika påståenden kan man skilja mellan analytiska påståenden och syntetiska påståenden. Ett analytiskt påstående är bokstavligt talat en tautologi – en omsägning av samma sak. Det finns inget nytt i satsens predikat som inte redan finns i subjektet. Om vi skrev en matematisk formel skulle vi kunna skriva 2+2=4. Det finns inget nytt på andra sidan likhetstecknet från vad som redan fanns från början. För 2+2 är fyra! Och fyra är 2+2. Det läggs alltså inte till någon information efter likhetstecknet.

Ett analytiskt påstående är ett påstående som är sant per definition. Ett annat exempel: ”en ungkarl är en ogift man”. Om vi säger att ordet ”är” är likhetstecknet, vad har vi lärt oss? En ungkarl är per definition en ogift man. En ungkarl kan inte vara något annat än en ogift man. Det är förstås inte lika vattentätt som matematik, det går inte att vända på det och säga att en ogift man är en ungkarl, eftersom det kan vara en änkeman och så vidare. Men vi vet att en ungkarl är en ogift man. Det är sant i sig självt.

Att Rom har en analytisk bild av rättfärdiggörelsen innebär att Gud förklarar en person rättfärdig bara om och när denna person verkligen är rättfärdig. Gud analyserar personen och ser att han eller hon äger rättfärdighet i sig själv, han vet att denna rättfärdighet kom med hjälp av nåd och tro och Kristus och allt detta, men i slutänden kommer Gud inte att förklara denna rättfärdig om han inte verkligen är det.

Ett syntetiskt påstående är ett påstående där något läggs till i predikatet som inte från början fanns i subjektet. Om jag säger att ”ungkarlen är en förmögen man” så utsäger jag något om ungkarlen som inte per definition är en del i begreppet ungkarl. Jag säger något mer – i det här fallet säger jag att han också är förmögen. Ett syntetiskt påstående lägger till något som inte per definition finns i subjektet.

Varför kallas då den evangeliska förståelsen av rättfärdiggörelse syntetisk? Därför att jag förklaras rättfärdig av Gud, inte för att han utvärderar mig och finner rättfärdighet, utan för att något har blivit tillagt. Alienum iustitium – en främmande rättfärdighet, en rättfärdighet som är extra nos – utanför oss. Så när han ser på mig, ser han mig iklädd Kristi rättfärdighet och därför kan han förklara mig rättfärdig.

Konfliktens kärna: tillräknande

Det har skrivits olika dokument mellan romerska kyrkan och olika grupper av protestanter, och man har till och med påstått att man har nått en samsyn angående rättfärdiggörelsen. Men reformationens kärna, konfliktens kärna har alltid funnits kvar olöst. Det är frågan om ”imputation”, att Gud tillräknar den troende Kristi rättfärdighet.

Denna fråga förblir den fråga där vägarna går isär. Det är antingen eller. Antingen förklaras vi rättfärdiga på grund av vår egen rättfärdighet eller på grund av någon annans. Det finns ingen tredje väg. Det går inte att skriva dokument och försöka komma överens i alla andra avseenden. Det kokar ner till ordet ”allena”. Är det genom tro allena eller inte? Det är därför Luther fortsatte att komma tillbaka till det ordet. Det går inte att mixa; det är bara på grund av Jesus och hans rättfärdighet som vi kan förklaras rättfärdiga.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.