Den kristnes bön att känna Gud | Ef 1:17-18

Den kristnes bön att känna Gud | Ef 1:17-18

Vi har långsamt gått igenom första delen av Efesierbrevets första kapitel och tittat på vilka ofattbara välsignelser vi har tillgång till som kristna. Vi har framförallt läst texten som en teologisk text och vi har tagit upp ett begrepp i taget och försökt att förstå det så gott vi kan, men i förra predikan tittade vi också på texten som en lovprisande bön av Paulus och drog lärdomar om vad det innebär för oss om vi vill be som honom. Förra gången gick vi också vidare till nästa del i det första kapitlet. Vi lämnade den långa lovprisningen i vers 3-14 och gick in i avsnittet där Paulus börjar be för brevets mottagare. Då hann vi bara börja skrapa lite på vad det faktiskt är han ber om, men det ska vi titta på närmare idag. 

Jag delar upp predikan i tre punkter, och så småningom ska jag förklara hur de hänger ihop. Men nu kan vi bara lägga märke till att vers 17-18 består av tre böner: (1) bönen om rätt kunskap om Gud, (2) bönen att förstå hoppet av Guds kallelse, och (3) bönen att förstå rikedomen av Guds arvs härlighet bland de heliga.

Den första bönen är mer övergripande och fungerar som introduktion till de andra, så vi går in i första punkten direkt. 

I.  BÖNEN OM RÄTT KUNSKAP OM GUD

Vi ser i vers 17 att Paulus ber att Gud, ”härlighetens Far, ska ge er vishetens och uppenbarelsens Ande.” Man kan tycka att det är en smula överraskande eftersom Paulus precis sagt i vers 13 att de har fått den helige Ande som ett sigill. När han precis har sagt att de har fått den helige Ande, varför ber han att Gud ska ge dem ”vishetens och uppenbarelsens Ande”?

Ber för kunskap

Versen fortsätter. Han säger ”så att ni får en rätt kunskap om honom.” Lägg märke till det. Vad Paulus ber för, när det gäller de kristna, framför allt annat, är kunskap om Gud. Han ber att de ska förstå vem Gud är, att de ska lära känna Gud. 

Det är verkligen anmärkningsvärt. Gång på gång i Paulus brev till församlingarna, och för all del i Apostlagärningarna, får vi se vilket hjärta han har för människorna i församlingarna. Han talar om att han vakar och ber för dem dag och natt, ofta under tårar. Han älskar dem! Han vill det allra bästa för dem. Han känner med dem. Han vet att många är fattiga. Han vet att många lider svårt. Många är sjuka. Han känner till trasiga familjer – inte minst familjer som rivits upp för att någon i familjen blivit kristen och blivit utstött av de andra. Det finns så otroligt många och allvarliga problem ute i församlingarna som han skulle kunna be för. Även om brevet inte är skrivet som ett personligt brev till en särskild mottagare utan snarare är tänkt att skickas runt till flera församlingar skulle han ha kunnat generalisera och be för saker som han vet präglar alla församlingar. Men han tar inte upp något sådant – han ber att de ska få en rätt kunskap om Gud. Han har precis gett dem teologi på en nivå som ger näsblod vid blotta anblicken, och nu ber han att de få rätt kunskap. 

Här finns en viktig lärdom. Allteftersom vi växer som kristna lär vi oss att stå inför livets alla händelser och säga ”jag känner inte till den specifika anledningen till att det här händer, men jag känner till en mer generell anledning. Den mest grundläggande anledningen till att det här händer är att jag ska lära känna Gud bättre.” I livets alla skeden, i glädje och sorg, i medgång och motgång, finns en unik möjlighet att lära känna Gud ännu mer. 

Hjärtats öga

Samtidigt är det viktigt att se att Paulus inte talar om vilken sorts kunskap som helst. Det är inte fråga om att vi i varje skede av livet ska lära oss en massa fakta om vem Gud är. Det är ofta till hjälp, men det är inte vad Paulus talar om här. Han fortsätter att förklara vad han menar i vers 18. Han säger, 

Efesierbrevet 1:18 (SFB-15)

18Jag ber att era hjärtans ögon ska få ljus så att ni förstår…

Han talar alltså inte här om en teoretisk kunskap i första hand. Han talar om att den teoretiska kunskap de har om Gud ska få bli en hjärtats kunskap. Han ber att deras hjärtans ögon ska få ljus; det är ett fantastiskt intressant uttryck. 

När Paulus talar om hjärtat menar han inte i första han sätet för vårt känsloliv, även om det också finns där, utan snarare sätet för vår vilja, våra begär, vår längtan. Så han ber att något ska ske med vår vilja och vår längtan. Men vad?

Han talar om ”hjärtans ögon”. Han slår ihop två kroppsmetaforer tillsammans. Vad menar han när han talar om ögon?

I Matteusevangeliet 6:22 talar Jesus om att ögat är kroppens lampa. Han menar många saker med det. I sammanhanget, i bergspredikan, har han precis talat om att ”där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”, och precis efter att han sagt att ögat är kroppens lampa kommer han att fortsätta att tala om att man inte kan tjäna både Gud och mammon på samma gång. Hans poäng med att säga att ögat är kroppens lampa är att våra ögon är det instrument genom vilket hjärtats begär och längtan manifesteras. Vi har en längtan i vårt hjärta. Och vi tittar på det vi längtar efter. Vi ser på något och vi längtar efter det. Ögat är själva instrumentet genom vilket det här utbytet sker.

Alypius vid gladiatorspelen

Det finns en oerhörd kraft i vad vi ser på. Det du fixerar din blick på kommer att uppfylla dig och forma dig så att du blir lik det du fokuserar på. 

För 1600 år sedan berättade kyrkofadern Augustinus en liten berättelse om sin kompis Alypius. Alypius var en seriös, from kristen som ville kämpa mot synden och undvika världens inflytande. På den tiden i det romerska imperiet älskade folk en rejäl gladiatorkamp. Mycket blod i sanden, väldigt populärt. Alypius avskydde det. Han ville hålla sig ren från allt det där. Augustinus berättar att några av Alypius vänner använde sig av vänskapligt våld och tog med honom till en gladiatorkamp och satte honom på första parkett vid arenan som formligen kokade av glädje inför den mest monstruösa grymhet. Det var fullt av jubel och vrål, men Alypius höll sina ögon stängda och förbjöd sig själv att tänka på den ondska som ägde rum precis framför honom. Men han kunde inte hålla för sina öron. En man föll i striden och arenan exploderade i ett vrål som slog honom med sådan kraft att han överväldigades av nyfikenhet och öppnade sina ögon. Folkets vrål gick in genom hans öron och tvingade upp hans ögon. 

Augustinus berättar att så snart han såg blodet drack han in barbariet och vände sig inte bort. Hans ögon var fastnaglade, han söp in galenskap. Och utan att vara medveten av vad som hände med honom fann han glädje i denna mordiska match. Han var berusad av blödtörstig njutning. Nu var han inte längre samma person som hade kommit in till arenan. Han tog galenskapen med sig hem så att den tvingade honom att återvända till arenan. 

Poängen med berättelsen är att det du ser på förändrar dig. Det kommer att etsas in i din själ. Vad det än är du vänder din blick mot kommer att forma dig till sin avbild. Så frågan är: är ditt öga friskt så att hela kroppen får ljus? Eller är ditt öga sjukt så att hela din kropp ligger i mörker? 

Paulus ber att ditt hjärtas öga ska få ljus, så att du lär känna Gud, så att du längtar efter Gud, så att du strävar efter Gud, så att du blir uppfylld av Gud och blir lik honom, så att du inte skulle behöva vackla av Satans frestelser efter pengar eller trygghet. 

Att internalisera Guds attribut

Han ber att ditt hjärtas öga ska få ljus så att det du vet om Gud på en teoretisk nivå; att han är oändlig i alla fullkomligheter; att han älskar dig med evig kärlek, att han är oändlig och fullkomlig i sin vishet, makt, rättfärdighet och ära. Han ber att du ska förstå det på den djupast tänkbara nivå, så att det formar din längtan. 

Det är det mest grundläggande behov du har – att lära känna honom bättre. Alla själsliga problem du har; all oro, går tillbaka till att du inte på djupet har förstått vem Gud är. Du kanske har en teoretisk kunskap om att han är fullkomligt och oändligt vis. Men den kunskapen har inte gått in i ditt hjärta. I ditt hjärta är du orolig. Men om du verkligen förstod i djupet av ditt hjärta att han vet bäst; att han inte bara känner till allt, han har skapat varje liten atom, han har satt allt i rörelse och han uppehåller allt. Allt som sker, sker enligt hans vilja. Han har all makt. Om du på djupet förstod att han har all makt, att han är fullkomligt vis och att han vill dig väl – varför skulle du vara orolig? Han säger att du inte ska göra dig några bekymmer, för han har omsorg om dig! Men du har inte förstått det i ditt hjärta och därför oroar du dig. 

Vår gudsbild formar oss

Vad vi tror om Gud påverkar hela våra liv. En av de texter som format mig allra mest är en ganska konstig text i Jesaja 46:1-4. Jag växte upp med en bild av Gud som är väldigt främmande för Bibeln. Han var snäll och god, men väldigt liten. Han liknade väldigt mycket en fotbollstränare som stod vid sidlinjen och ropade ut instruktioner till spelarna som var ute på planen och kämpade den riktiga kampen. Även om han var mäktig och god var han förhindrad genom en massa regler så att det ytterst sett var upp till oss på planen att föra hans rike framåt. Djupt destruktivt. 

Så stötte jag på den här märkliga texten. 

Jesaja 46:1–2 (SFB-15)

1Bel sjunker ner, Nebo måste böja sig, deras bilder läggs på djur och boskap. De som ni bar på är en belastning, en börda för den trötte.

2Tillsammans sjunker de ihop och böjer sig. De kan inte rädda bördan, de måste själva gå i fångenskap.

Den beskriver avgudabilder som lastas upp på vagnar. Kanske är det en stad som invaderas och det gäller att snabbt packa ihop alla tillhörigheter och fly. Så man lägger upp sina gudabilder på vagnen och sedan rullar man iväg. Men gudabilderna är en belastning och en börda. Och plötsligt hoppar vagnen till och en gudabild är på väg att falla ner i vägdammet. Så någon kastar sig raklång för att fånga den. 

Det var den gud jag trodde på. Som måste räddas hela tiden. Men det är inte den Gud som Bibeln beskriver. Det är en avgud som inte kan rädda någon. 

Bibelns Gud säger: 

Jesaja 46:3–4 (SFB-15)

3Så hör på mig, ni av Jakobs hus, alla ni som är kvar av Israels folk, ni som har varit lagda på mig från moderlivet, burna av mig ända från modersskötet.

4Jag Är densamme tills ni blir gamla, och jag ska bära er ända tills ni blir grå. Jag har gjort det förut, och jag kommer att lyfta, bära och rädda er.

Den förste guden kan vara hur snäll som helst. Han kan vara en välmenande gammal morfar. Men så fort det stormar går hans rygg av. Det är upp till dig själv. Det är en gud som lämnar hela världen på dina axlar. Du får frälsa dig själv. Det här är ateistens gud, men det finns också många kristna som i praktiken lever som ateister. Som inte har en Gud som tål att kasta sig på utan som måste hjälpa sig själva.

Den andre Guden är Bibelns Gud. Han har burit oss ända sedan vi låg i mammas mage. Han är densamme – han ändras aldrig. Han tröttas aldrig. Han ska bära oss ända tills vi blir grå. Han har gjort det förut och han kommer att fortsätta att göra det. Varför skulle vi oroa oss? Han har omsorg om oss! 

Se inte till pengar – pengar kan inte rädda dig. Se inte till din egen förmåga, din egen vishet eller din egen kraft. Se till honom! Paulus ber att vårt hjärtas öga ska få ljus, så att vi på djupet förstår vem han är. Så att det formar våra liv. Så att vi längtar efter att känna honom mer än vi längtar efter pengar eller njutning eller något annat. Han är vår njutning. Han är vår glädje. Se till honom och låt honom uppfylla ditt hjärta och förvandla dig.

Paulus bön om rätt kunskap är en övergripande bön som fungerar som en introduktion. Sedan går han vidare och ber för tre specifika områden som har med kunskap att göra. Han ber att deras hjärtans ögon ska få ljus så att de kan förstå tre saker. I grekiskan är de fint uppställda som tre punkter där alla börjar med ordet ”vilket”. Det är att de ska förstå (1) vilket hopp han har kallat dem till, (2) vilken rikedomen är i hans arvs härlighet bland de heliga och (3) vilken väldig storhet av hans kraft är i oss som tror. 

Jag hinner bara kommentera två av dem idag, så tar vi den tredje nästa gång. 

II.  BÖNEN ATT FÖRSTÅ HOPPET AV GUDS KALLELSE

Så, punkt nummer två: bönen att förstå hoppet av Guds kallelse. 

Inte vår kallelse, utan hans

Jag tycker att översättningen, som är den bästa av de svenska översättningarna har fått offra lite för mycket av den grekiska textens innebörd för att bli lättbegriplig på svenska. Paulus använder för många substantiv för att det ska bli vettiga meningar på svenska. Men här måste vi se att det han först och främst ber om är att vi ska förstå hoppet – det är själva huvudordet – men det är inte ett hopp Gud har kallat oss till, utan det är ett hopp som kommer av Guds kallelse. 

Det är inte något han har kallat oss att göra eller tänka eller känna – det är ett hopp som kommer som en konsekvens av något som han redan har gjort för oss. 

Han har kallat oss. När Paulus talar om kallelse menar han något alldeles särskilt. Det är när Gud kallar oss ut ur mörkret och in i sitt underbara ljus. När han, genom den helige Ande, tar bort våra hjärtan av sten och ger oss ett hjärta av kött så att vi vill ha med honom att göra; så att vi längtar efter honom och söker honom. När han genom Anden vänder oss till honom själv och för oss ut ur vårt tillstånd av synd och död, till nåd och frälsning med Jesus Kristus. 

Vi var andligt blinda. Det spelade ingen roll hur många gudstjänster vi var på och hur vi fick Kristus framställd för våra ögon – vi kunde ändå inte se. Vi kände honom inte och sökte honom inte. Förrän den dag han kallade oss. 

Paulus skriver om sig själv i Galaterbrevets första kapitel,

Galaterbrevet 1:13–16 (SFB-15)

13Ni har ju hört hur jag betedde mig förr inom judendomen, hur våldsamt jag förföljde Guds församling och försökte utrota den. 14 Jag gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk och ivrade än mer fanatiskt för mina fäders stadgar.

15 Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd 16 beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom bland hedningarna.

Eller som han skriver i Första Korintierbrevet,

1 Korinthierbrevet 1:21–31 (SFB-15)

21När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror. 22Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, 23men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. 24Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. 25Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

26Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt, inte många var mäktiga, inte många förnäma. 27Nej, det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, 28 och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, 29för att ingen människa ska berömma sig inför Gud. 30Tack vare honom är ni i Kristus Jesus. För oss har han blivit vishet från Gud, rättfärdighet, helgelse och återlösning, 31för att det ska bli som det står skrivet: Den som berömmer sig ska berömma sig av Herren.

Paulus beskriver något som är omöjligt. Judar kan inte tro på det som är en stötesten och grekerna kan inte tro på det som är en dårskap. Men här har vi några som ser att Kristus är Guds kraft och Guds vishet. Vad är skillnaden mellan dem och de andra? Är det att de var mer intelligenta än de andra? Att de var mer moraliskt fullkomliga? Att de hade gjort sig förtjänta av det på något sätt? Nej den enda skillnaden hade med Guds kallelse att göra. För att ingen ska kunna berömma sig. Ingen ska kunna peka på några egna meriter. Den som berömmer sig ska berömma sig av Herren. Allt handlar om vad han har gjort. Det är hans kallelse. Hans nåd. Hans kraft. Hans vishet. 

Hoppet är vissheten att det är sant

Vad innebär det då när Paulus talar om hoppet som kommer av Guds kallelse? Hoppet är vissheten om att det verkligen är sant. Vissheten om att jag är kallad, inte för något jag själv har gjort, utan enligt Guds eviga beslut. Vissheten att jag kan säga som Paulus, att han utvalde mig redan i moderlivet och kallade mig genom sin nåd. 

Hoppet är vissheten att jag inte längre är död i mina överträdelser utan att han verkligen har gett mig nytt liv. Att han har fört mig ut ur mörkret och in i sitt underbara ljus. Att den stora sjukdomen som är synden, har blivit botad. Att den stora skulden, som är synden, har blivit betald.  

Inte genom att se på oss själva

Kära vänner, ingen får missa poängen här: det är ett hopp som kommer av Guds kallelse. Det är inte ett hopp som kommer av vad du har gjort, eller något du förväntas producera. Det kommer av vad han har gjort. 

Det finns kristna ledare som ger usla råd till människor som kämpar med frågan om de verkligen är frälsta – om de verkligen är förlåtna, om Gud verkligen älskar dem. De kan säga: gå till en särskild plats, kanske utomhus och säg: ”Herre, om jag aldrig tagit emot dig som Herre och frälsare förut så gör jag det nu.” Sedan, kan de säga, ska du lägga en sten där, eller skriva i din Bibel eller köra ner en pinne i marken och skriva datumet när du verkligen gav dig själv till Gud. Så att när du blir orolig igen kan du gå ut och titta på din sten och du kan säga: ”ja, jag gav mig själv till Kristus precis här.”

Det är ett uselt råd. Vad de säger är att om du vill veta om Gud älskar dig så ska du minnas vad du har gjort. Det är helt bakvänt – hur ska du kunna veta om du verkligen gjorde allt rätt? Vad Paulus säger här är att om du vill ha hopp, om du vill ha visshet, om du vill veta att Gud verkligen älskar dig, så ska du påminna dig om att din frälsning beror på hans kallelse. Titta inte på dig själv! Se på honom!

Frågan är inte vad du har gjort en gång i tiden. Frågan är vad du vill just nu. Frågan är inte så mycket om du tror på gud, utan om du tror på Bibelns Gud. Vill du ha med honom att göra, även om det kostar dig allt? Ser du synden i ditt liv och vill du kämpa mot den? Längtar du efter att få lära känna honom mer? Efter att få leva för honom? Att få höra hans röst i hans ord? Vill du tro på honom?

Frågan är inte så mycket hur det går – alla kristna tycker att det går dåligt. Alla har sina sorters tvivel och motgångar. Alla har sina problem och ju mognare de är som kristna, desto mer bekymrade över synden tycks de bli. Frågan är om den helige Ande inom dig sträcker sig mot Bibelns Gud och ropar ”Abba! Fader!” 

Han säger i Jesaja 65,

Jesaja 65:1 (SFB-15)

1Jag lät mig sökas av dem som inte frågade efter mig,
jag lät mig finnas av dem som inte sökte mig.
Till ett folk som inte åkallade mitt namn sade jag:
”Här är jag, här är jag.”

Det är inte du som har sökt reda på honom. Han lät sig finnas av den som inte sökte honom. Om du söker honom nu är det för att han är verksam i ditt hjärta. Se inte på dig själv; se på honom. Här har du ditt hopp. 

III.  BÖNEN ATT FÖRSTÅ RIKEDOMEN I GUDS ARVS HÄRLIGHET

Punkt nummer tre: Paulus bön att de ska förstå rikedomen i Guds arvs härlighet. 

Min älskade är min och jag är hans

Återigen är det stora ord. Han ber att vi ska förstå vilken rikedom som finns i Guds arvs härlighet. 

Det är svårt att veta vad Paulus egentligen menar – han menar att vi som är kristna är Guds arv, Guds egendom som vi talade om i vers 14, eller om han är vårt arv. Båda läsningarna passar in i sammanhanget och båda finns hos Paulus på andra ställen. Men för predikans del spelar det ingen roll eftersom båda är sanna. Det är, som Höga visan säger, ”min älskade är min och jag är hans” (2:16). 

Översteprästens kläder

I Andra Moseboken 28 står det hur översteprästen Aron skulle klä sig. När han skulle gå in i det allra heligaste inför Guds härlighet skulle han ha en efod, ett klädstycke över axlarna som skulle prydas med juveler, en på varje axel, där namnen på Israels tolv stammar skulle ristas in. Dessutom skulle han ha en bröstsköld, en sköld över hans hjärta som skulle vara prydd av tolv ädelstenar, varje sten med namnet på en av Israels stammar. Så när Aron kommer inför Guds härlighet gör han det inte tomhänt. Han bär folket på sina axlar och på sitt hjärta. 

Det är en bild av hur Jesus Kristus träder fram inför Fadern. Han kommer inte tomhänt. 

Se rikedomen i den här bilden. Jesus Kristus träder fram inför Fadern med juveler på sitt hjärta, inristade med namn. Han bär oss fram inför Fadern – inte med sorg eller vrede, utan med ofattbar kärlek, godhet och omsorg. När Fadern ser Kristus med sin bröstplåt, ser han hänförande skönhet. 

Vår djupaste längtan

Det här knyter an till våra allra djupaste behov. Behovet att bli sedd, bekräftad och älskad. Vi vill så gärna rädda oss själva. Vi söker vår bekräftelse i usla brunnar. Vi tänker ut planer hur vi ska bli rika eller hur vi ska göra det ena och det andra för att det ska gå bra för oss. Vi tänker att ”om jag bara kan få det där jobbet”, eller ”om jag bara kan hitta en livspartner”, eller ”om mitt barn bara kunde klara av det här.” Då ska allt bli bra. Eller vi oroar oss när vi inte vet vad vi ska göra. Men djupast sett behöver vi förstå innebörden i orden ”Herren är min herde; mig ska inget fattas.” 

Vi behöver förstå att även om vi får pengarna vi längtar efter eller partnern vi längtar efter eller om det går bra för våra barn, så kommer det inte att ta hand om oss. Det enda som kommer att ta hand om oss, det enda som kan bära oss, är Gud. 

När vi glömmer hans arvs härlighet

Att förstå rikedomen i hans arvs härlighet är att förstå att när jag har Gud, har jag allt jag behöver. Jag behöver inget annat, för jag har redan allt. Allt annat är tomhet. 

Det är när vi glömmer rikedomen i hans arvs härlighet som vi upptäcker att vi har fullt upp med att jaga avgudar.  

Berättelsen om Esau

Det finns en märklig detalj i berättelsen om Jakob och Esau. Jakob och Esau var tvillingar, men Esau föddes först och därför var det han som fick rätt att ärva hela egendomen. Så var det, den äldste hade förstfödslorätten och fick i princip hela egendomen. Det var för att egendomen skulle bevaras intakt genom generationerna och inte behöva delas upp. Så Esau skulle få allt och Jakob nästan inget. 

Men Esau var en man som trivdes i vildmarken. Han var en jägare. En gång hade han varit ute länge och kom hem och var helt utsvulten. Jakob var hemma och hade precis gjort en soppa som Esau tyckte såg väldigt god ut. Han sade ”låt mig äta av soppan, för jag är helt utmattad.” Jakob började direkt att förhandla och sade ”sälj då din förstfödslorätt till mig.” Esau svarade ”Jag håller ju på att dö. Vad ska jag då med förstfödslorätten till?” Så Esau sålde sin förstfödslorätt för en skål soppa. 

För oss som läser berättelsen verkar det vara så obeskrivligt dumt och kortsiktigt. Men vi gör samma sak! I Kristus har vi allt vi behöver. Allt är vårt. Vi är barn till den Högste. Han regerar över oss, han skyddar oss, han leder oss på rätta vägar för sitt namns skull. Ändå vänder vi oss bort från den rikedomen för att få en sorts omedelbar tillfredsställelse av vad vi för tillfället önskar. Det är som att vi tittar på en skål soppa och säger: ”jag kommer att dö om jag inte får det här jobbet. Vad ska jag då med förstfödslorätten till?” Vi glömmer vilken oerhörd rikedom som är vår och så ger vi oss själva till synd som bara förgiftar oss. 

AVSLUTNING

Vänner, vägen är smal. Vi lever i hoppet på det som vi inte ser. Men låt oss be med Paulus att den helige Ande ska ge oss ljus till våra hjärtans ögon så att vi kan se vem Gud är. Så att vi längtar efter honom och vill lära känna honom mer. Så att vi förstår vilket hopp som kommer av hans kallelse. Att allt vi har, har vi för att han har gett oss det. Så att vi förstår att i honom har vi allt vi någonsin behöver. Allt vi någonsin behöver. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.