Den romerska läran om rättfärdiggörelse

Den romerska läran om rättfärdiggörelse

INLEDNING

Om man tar sig tid att läsa Luthers 95 teser ser man att det finns väldigt lite där om läran om rättfärdiggörelse. Men den diskussion som Luther ville ha handlade om hela det system som associerades med avlat. Inledningsvis var inte Luther emot avlat i sig självt, men han var emot det missbruk som hade uppstått. Men när han väl började skriva sina 95 teser väckte han frågor om hela systemet som är knutet till avlat, vilket också är knutet till den romersk-katolska förståelsen av rättfärdiggörelse och själva evangeliet.

För att förstå vad reformationen handlade om måste man ju först förstå den romersk-katolska uppfattningen, det som reformationen vände sig emot. Nu är det ju så att eftersom man i den romerska kyrkan hävdar att traditionen är ofelbar, vilket innebär att det är omöjligt att gå tillbaka och revidera något som kyrkan kanoniserat. Det innebär att förståelsen av rättfärdiggörelse, till exempel, inte lagts fram i all sin komplexitet vid ett enskilt tillfälle. Det är ett system som tagit många århundraden att utveckla, där lager läggs på lager av påvliga dekret.

Från ett teologiskt perspektiv kallas det romersk-katolska frälsningssystemet för sacerdotalism, vilket innebär att frälsningen administreras av kyrkan. Läran om rättfärdiggörelsen definierades inte förrän efter reformationens begynnelse, i det som kallades för den romersk-katolska kyrkans motreformation. Man svarade på reformationen med ett trefaldigt motdrag. Det första innebar begynnelsen av den spanska inkvisitionen, där människor som kommit till tro på reformationens budskap utsattes för svåra former av tortyr. Det andra innebar grundadet av Jesuitordern, en särskild prästordern som skulle bemöta de intellektuella frågorna – Jesuitordern grundades av Ignatius av Loyola. Ibland när man ser skrifter av jesuiter ser man efter deras namn titeln s.j. – Society of Jesus. De hör till gräddan av akademiska präster i den romerska kyrkan.

Men det stora motdraget i motreformationen var att kalla samman ett ekumeniskt koncilium, såsom man gjort i Konstantinopel, Efesos, Chalcedon och så vidare. Detta koncilium ägde rum i mitten av 1500-talet i den italienska staden Trento, på latin Tridentum. Det utgjordes av många sessioner under 18 år, och den viktigaste för oss när vi funderar på rättfärdiggörelsen är den sjätte sessionen. Där gjorde man två saker. För det första definierade man den romersk-katolska synen på rättfärdiggörelse. För det andra beslutade man ett tjugotal påbud, som var utfärdanden av dom över dem som hade, från Roms perspektiv, heretiska uppfattningar. Man uttalade anathema, förbannelse.

Det debatteras fortfarande om hur definitivt Tridentum är. Men vi har redan konstaterat att Tridentums dekret bekräftas i romerska kyrkans katekes från 1990-talet.

Innan vi går vidare är det också viktigt att notera att i debatter mellan evangeliskt kristna och romersk-katolskt kristna är det mycket vanligt från båda håll att sätta upp karikatyrer som man argumenterar mot. Från evangeliskt håll kan man till exempel säga ”vi tror på rättfärdiggörelse genom tro och de tror på rättfärdiggörelse genom gärningar.” Det är alldeles för förenklat för att man ska kunna säga att det är sant.

Så låt oss ställa frågan, vad är det då egentligen som Rom tror och undervisar?

DOPETS SAKRAMENT: INGJUTEN NÅD

I Tridentums sjätte session börjar man med att säga att rättfärdiggörelsens första steg är dopets sakrament, som man menar är rättfärdiggörelsens instrumentella orsak. Den instrumentella orsaken. När vi säger ”rättfärdiggörelse genom… – här använder vi ett instrumentellt dativ, vi talar om det medel genom vilket något sker.

Den här distinktionen, att man skiljer på olika sorters orsaker, går tillbaka till Aristoteles och hans distinktioner mellan orsaker. Han skiljde på den verkande orsaken, den formella orsaken, den ändamålsenliga orsaken, den materiella orsaken och den instrumentella orsaken. Vi ska återkomma till det här om en liten stund.

Rom tror att instrumentet genom vilket en person görs rättfärdig är dopets sakrament. Vad som händer i detta sakrament är att det sker in ingjutning (infusion) av Kristi rättfärdighet in i personens själ. Eller, som det ibland kallas, rättfärdigande nåd. Här används ett språk som beskriver nåd som en sorts substans som liksom hälls in i själen. Den tar sin boning i själen. Vi talar om nåd som något Gud ger, en friförklaring som vi inte förtjänar, men vi talar inte om nåd i termer som någon substans. Men enligt Rom, så gjuts den alltså in i själen, och den verkar ex opera operato, som betyder ur verkets verk. De tycker inte om att säga ”per automatik” men i praktiken är det vad det handlar om.

Om man tar emot dopets sakrament får man ta emot denna ingjutning av nåd och befinner sig i ett tillstånd av rättfärdighet. För att förbli i detta tillstånd behöver man samarbeta med denna ingjutna nåd. Språket de använder är cooperare et assentare, att samarbeta och instämma, med denna nåd som gjutits in i dig. När du samarbetar med denna nåd och instämmer med denna nåd, då bor den i dig så att du är rättfärdig i Guds ögon. Och anledningen till att du är rättfärdig i Guds ögon är att du verkligen är rättfärdig. Du samarbetar med nåden som gjutits in i dig.

Dödssynd

Så du är i ett tillstånd av rättfärdighet tills du begår en dödssynd. Rom gör en distinktion mellan dödssynder och förlåtliga synder (venial sin). Förlåtliga synder är verkliga synder, de behöver bekännas och förlåtas och allt det. Men de förstör inte den frälsande nåden som bor i din själ. Det gör däremot dödssynderna.

Calvin säger ju emot det här, när han ger uttryck för en evangelisk förståelse och säger ”all synd är dödlig i meningen att de förtjänar döden, men för en kristen är ingen synd dödlig i meningen att den förstör den kristnes frälsning.” Men för Rom, om du begår en dödssynd, om du dör efter att ha begått en dödssynd, kommer du till helvetet.

Man kan alltså, enligt Rom, ha frälsande tro och ändå begå dödssynd, ändå komma till helvetet. Jag ska förklara. Man skiljer mellan ett nödvändigt villkor och ett tillräckligt villkor. Om jag vill tända en eld behöver jag göra det i en miljö där det finns en viss nivå av syre i luften. Under normala omständigheter är syre ett nödvändigt villkor för eld. Men det är inte ett tillräckligt villkor. Om det vore ett tillräckligt villkor skulle det innebära att allt du behöver för att göra eld är syre. Man kan alltså inte göra eld utan att ha syre, men man kan ha syre utan att det blir eld.

Enligt Rom är tro ett nödvändigt villkor för rättfärdiggörelse. Det går inte att göras rättfärdig utan tro. Men det är inte ett tillräckligt villkor. Man kan ha sann tro utan att göras rättfärdig.

I en evangelisk tro, å andra sidan, är tron inte bara ett nödvändigt villkor för rättfärdiggörelsen utan ett tillräckligt villkor. Om man har sann tro har man rättfärdiggörelsen. Man kan inte ha sann tro utan att förklaras rättfärdig. Och man kan inte förklaras rättfärdig utan att ha sann tro.

Vi fortsätter i tanken om dödlig synd och tro. I Tridentums sjätte session definierade Rom tro enligt en trefaldig funktion i förhållande till rättfärdiggörelsen. Rom kallar tron för initium, fundamentum och radix av rättfärdiggörelsen. Tron är alltså, enligt Rom, rättfärdiggörelsens början, det första steget. Så när folk säger att Rom tror på rättfärdiggörelse utan tro så stämmer inte det. Man måste ha tro som inleder själva rättfärdiggörelsen. Dessutom är det rättfärdiggörelsens fundamentum, dess grund. Och för det tredje är tron rättfärdiggörelsens radix, dess rot eller dess kärna. Så för Rom är inte tro något man kan ha eller inte ha, det är ett nödvändigt villkor för rättfärdiggörelse. Nödvändigt, men alltså inte tillräckligt.

BOTENS SAKRAMENT

Men om man har tro kan man alltså fortfarande begå dödssynd. Här kommer problemet in. Om man begår en dödssynd förlorar man sin inneboende rättfärdighet. Och om man förlorar sin inneboende rättfärdighet behöver man vad Rom kallar, också vid Tridentum, rättfärdiggörelsens andra planka ”för de som gjort skeppsbrott av sina själar”. Bilden av att ha en planka kommer från sjövärlden. Man begår en dödssynd och förlorar sin frälsning, sin rättfärdiggörelse. Man begår skeppsbrott i sin själ. Frågan är hur man kan återinföras till rättfärdighet? Man skulle kunna tänka sig att man då skulle behöva döpas igen.

Men det fungerar inte så. I dopet får man, enligt Rom, ett outplånligt märke som man aldrig förlorar, även om man kommer till helvetet. Så man blir inte döpt igen, nej, för att återfå sin rättfärdighet inför Gud behöver man ett annat sakrament. Det är botens sakrament. Och då kommer vi till själva kärnan av den teologiska konflikten på 1500-talet.

Det finns fyra element i botens sakrament. För det första har vi bekännelsen av synd, i bikten. Om man begått en dödlig synd måste man bikta sig. Man måste bekänna sin synd för prästen. Och, för det andra, bekännelsen måste präglas av ånger. Den måste vara genuin, den måste vara ärligt menad. Det kan inte heller vara en ånger på grund av rädslan för att bli straffad. Det måste vara sann ånger, som vi ser i Davids psalm nummer 51, där hans hjärta utgjuts inför Gud.

Sakramentets tredje del är den prästerliga avlösningen. Te absolvo, säger prästen. Protestanter kan bli alldeles upprörda över det. De säger att de inte behöver gå till en präst för att bekänna sina synder. De behöver inte bikta sig. De går direkt till Gud. Men Bibeln säger att man ska bekänna sina synder. Det finns inget fel med att bekänna sina synder för en annan person, faktum är att det är svårt att argumentera bibliskt för att man inte ska göra det. Det finns inget fel med att pastor förmedlar förlåtelsens ord utifrån exempelvis 1 Joh 1:9, ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” När prästen säger te absolvo säger han inte att han har en sorts inneboende makt att förlåta synder. Han utövar en delegerad auktoritet, en auktoritet som givits honom av kyrkan när han vigdes till präst. En del av att vara präst är att man har auktoritet att uttala Guds förlåtelse över en ångerfull person.

Botgöring

Så här långt är allt gott och väl. Det är sakramentets fjärde del som orsakade all uppståndelse. När man bekänt sina synder och fått den prästerliga avlösningen kommer botgöringen (1459-60) för att åter få del av rättfärdiggörelsen. Det är här gärningarna kommer in. Det kan handla om att be ett antal Ave Maria eller Vår Fader. Ge allmosor eller andra goda gärningar. Detta är gärningar som krävs för att du åter upprättas till ett tillstånd av rättfärdighet.

Olika sorters förtjänst

I ett reformatorisk sammanhang talar man om rättfärdiggörelse genom tro allena. I ett romerskt sammanhang är det rättfärdighet genom tro och gärningar. Dessa gärningar kallas för gärningar som bringar kongruent förtjänst eller merit (congruous merit). Rom talar om meritum de congruo. Kongruent förtjänst skiljs från meritum de condigno, rättvis eller välförtjänt merit. (2006-2011)

Den rättvisa meriten är så meriterande att den kräver att Gud belönar den. Gud vore orättvis om han inte återinsatte personen som rättfärdig om den personen har meritum de condigno. Men Rom säger att botens sakrament inte ger välförtjänt merit, utan kongruent merit. Det innebär att om en person gör dessa gärningar av gottgörelse är det då rimligt eller passande att Gud belönar dem genom att upprätta dem till rättfärdighet. Gud skulle agera inkongruent, icke överensstämmande, om han inte gjorde det.

Nu är personen åter i ett tillstånd av rättfärdighet. Och han förblir i detta tillstånd tills han begår en dödssynd. Om han begår en dödssynd kan han dö och komma till helvetet eller gå tillbaka till botens sakrament och bli upprättad igen. Och igen, och igen och igen.

Om personen dör med någon orenhet på hans eller hennes själ, det vill säga med någon form av förlåtlig synd, då kommer man till skärselden. Skärselden är den plats där man renas från all orenhet. Man kan tillbringa två veckor i skärselden eller två miljoner år i skärselden, beroende på hur mycket som behöver renas. Men man kommer inte till himlen innan man är, kvalitativt sett, gjord rättfärdig. Inte förklarad rättfärdig, utan gjord rättfärdig.

Detta är, i ett nötskal, Roms version av evangeliet. Man kan se den radikala kontrasten mellan detta och det reformatoriska evangeliet. Den stund jag har tro har jag himlen. Jag har det eviga livet. Jag adopteras in i Guds rike. Mina synder är förlåtna en gång för alla. Kontrasten mellan dessa två synsätt är samma konstrast som mellan dåliga nyheter och goda nyheter. Det är två radikalt skilda förståelser av evangeliet, ja, det är två helt olika evangelier.

KYRKANS SKATT

När Luther satte upp de 95 teserna 1517 ifrågasatte han hela det romerska systemet som hade med rättfärdiggörelse att göra. Han trodde fortfarande på det romerska systemet, men frågor hade börjat tränga sig på. Bland dessa frågor fanns frågan om kyrkans skatt. (Lat. thesaurus meritorum – förtjänsternas magasin).

Kyrkans skatt var avgörande för hela konceptet med avlat. Det var avlaten som skapade denna löpeld inledningsvis efter de 95 teserna, på grund av det sätt som Tetzel sålde avlaten, men den större frågan är vad hela systemet handlar om och var det kom ifrån.

Det utvecklades, som så mycket annat, under många år. Det grundas ytterst sett i tanken på att Kristus gav nycklarna till kungariket till Petrus. Påven anses inneha ämbetet som brukar nycklarna. Och så tänker man att denna auktoritet bland annat innefattar fördelningen av avlat. Jesus sade till sina lärjungar i Joh 20:23, ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”

Idén om kyrkans skatt hamnade i förgrunden i samband med att man började sälja avlat. Man tänker sig en skattkammare som innehåller en oändlig mängd förtjänster eller meriter, som romerska kyrkan anser sig ha rätt att fördela till dem som saknar sådana. Den främsta källan till denna oändliga mängd förtjänster är förstås Kristi förtjänster. Men det är inte bara Kristi förtjänster som fyller upp detta magasin, utan även förtjänsterna hos Jesu mor Maria. Och därefter lade man till meriterna hos dem man helgonförklarat.

Det har funnits mycket få människor i historien, enligt Rom, som har dött och kommit direkt till himlen. Den överväldigande majoriteten av människor dör med orenhet kvar i sin själ, det vill säga, med förlåtlig synd, och tillbringar längre eller kortare tid i skärselden, och blir renade innan de kan komma till himlen.

Problemet är att människor som befinner sig i skärselden inte har tillräcklig rättfärdighet för att komma in i himlen. Då finns det en handfull personer i historien som dött utan några orenheter i sin själ, med tillräckliga förtjänster för att komma in i himlen direkt. Men de hade inte bara tillräckliga förtjänster så att de själva kunde komma in i himlen, utan de hade också en tredje sorts förtjänst som vi ännu inte nämnt. Vi har tittat på distinktionen mellan kongruent förtjänst, den förtjänst som det är rimligt eller passande att Gud belönar, och den rättvisa eller välförtjänta förtjänsten (meritum de condigno), den merit som är så meriterande att den kräver att Gud belönar den.

Men här finns alltså en tredje merit, som på latin kallas supererogatio. Det är en sorts merit som ges till en person som gjort gärningar av supererogatio, gärningar som är så meriterande att de gått bortom vad plikten fordrat. Man har gjort mer än vad någon kan förvänta. Det är alltså en extra-merit, en sorts överflödsmerit. Om du gör mer gärningar än du behöver för att komma in i himlen så sätts dessa överflödsgärningar in på kontot i förtjänsternas magasin. Och det är ur detta magasin som kyrkan, genom påven, har makt att applicera meriter till den som saknar.

Så det som pågår i hela detta system av avlat är att genom ”givandet av allmosor”, det vill säga, genom köpet av avlaten, så gjorde påven ett uttag ur förtjänsternas magasin och applicerade dem på de som befann sig i skärselden, så att de kunde röra sig vidare mot himlen.

Detta avslutar vår översikt av den romerska förståelsen av rättfärdiggörelsen. Jag kommer att återkomma till detta när vi tittar på kontrasterna mot den reformatoriska uppfattningen.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *