Här i det fjärde kapitlet får vi hela berättelsens upplösning, och det är så mycket som händer att jag inte ens ska försöka att kommentera det i sin helhet. Istället vill jag rikta in mig på en enda sak som jag tror är en del av syftet med varför bokens skrevs.
Förra veckan sade jag att bokens huvudbudskap att Gud kan, ja, han kommer att leda oss in i tider av lidande. Vi kommer att dra lidande över oss själva med våra egna dumma beslut. Men bokens poäng är att lidandet är ett verktyg i Guds hand. Han för sin historia, sin berättelse, framåt, och där är vi med. Och lidandet är med. Men det tjänar Guds syften på de mest förunderliga vis. Och sista ordet tillhör alltid Gud.
Men det finns ytterligare en huvudpoäng i den här boken, och den har vi i vers 14-15, när kvinnorna i staden prisar Gud tillsammans med Noomi.
Rut 4:14-15 (SFB-14)
14 […] “Välsignad vare Herren, som i dag inte har låtit dig vara utan återlösare. Må hans namn bli prisat i Israel! 15 Han skall ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom. Ty din sonhustru, som har dig kär, har fött honom, hon som är mer för dig än sju söner.”
De säger att Noomis sonhustru Rut har fött hennes återlösare. Det verkar inte stämma, eftersom det är Boas som är hennes återlösare. Men det stämmer. Det här är en text som pekar bortom sig själv; inte bara mot Boas som kommer fram som en hjälte i berättelsen utan mot Boas sonsonson David och ytterst sett mot Davids son, som skulle födas i Betlehem, Jesus Kristus.
Så jag tänkte att vi skulle ägna de här minuterna som är kvar åt att titta på berättelsens två hjältar, Rut och Boas och titta på hur de pekar fram mot Kristus. Rut och Boas blev till räddning för Noomi och Kristus blev till räddning för oss.
I. RUT
Först har vi Rut. Noomi bestämde sig för att återvända till sitt hemland. Så hon sade till sina svärdöttrar att de skulle lämna henne och söka ett bättre liv här, i deras hemland. Här hade de förutsättningar för ett gott liv. Här hade de sina ursprungsfamiljer och de kunde börja om i sina liv. Men om de skulle följa med Noomi skulle de inte ha någonting.
Men Rut höll sig kvar. Och hon sade de där berömda orden,
Rut 1:16–17 (SFB-14)
16 […] “Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig.”
Vad är det som händer här? Rut lämnar allt som hon känner till för att följa Noomi till ett okänt land, som dessutom råkar vara fiendeland.
Ger upp sitt liv
Men det är något som skiljer Rut från de flesta som lämnar sitt land och invandrar någon annanstans. Därför att de flesta emigranter tror och hoppas på ett bättre liv dit de kommer. De inser att det kommer att bli oerhört påfrestande att lämna allt och flytta någon annanstans, men de tror och hoppas ju ändå på att livet kommer att bli bättre. Många flyr ju från krig och trauma och förtvivlan. Men Rut säger ”jag följer med dig och jag förväntar mig att livet kommer att bli långt svårare än det är här. Må Herren straffa mig om något annat än döden skulle skilja mig från dig.”
Rut ställs alltså inför valet att stanna hemma i sitt hemland där hon har alla möjligheter att börja om, eller att följa med Noomi till fiendeland. Hon vet att om stannar hemma kan hon kanske leva ett tryggt liv, men då kommer Noomi troligtvis inte att klara sig. Å andra sidan, om Rut följer med Noomi förlorar hon alla sina egna möjligheter till ett tryggt liv, samtidigt som det finns en större chans att Noomi klarar sig. Rut inser att om Noomi ska kunna ha ett liv innebär det att Rut måste ge upp sitt liv. Om Noomi ska kunna få tillbaka sitt namn eller sin mark eller få någon avkomma innebär det att Rut måste ge upp sitt eget namn, sin egen familj, sina egna möjligheter.
Och det var vad hon gjorde. ”Dit du går vill jag också gå, och där du stannar vill jag också stanna.” Hon gjorde sig själv utblottad så att Noomi skulle kunna få möjlighet att leva. Hon lämnade sitt eget och gick in i ett liv i lidande, ett liv som främling.
II. BOAS
Sedan har vi Boas. Han iklädde sig ansvaret att bli Rut och Noomis återlösare. Det innebär flera saker. För det första skulle han behöva köpa tillbaka marken. Vi vet inte hur mycket mark det handlade om, men det är troligt att det skulle kosta honom allt han hade. Fast det kunde han väl göra. Men även om han gjorde det skulle familjen ändå inte upprättas eftersom det inte fanns några arvingar. Om familjen verkligen skulle bli återlöst skulle han behöva gifta sig med Noomi och få barn med henne som kunde föra familjen vidare. Det fanns en lag som sade att han kunde göra det. Han kunde gifta sig med Elimeleks änka och få barn med henne för att föra Elimeleks namn vidare. Men vem skulle göra något sådant? Han har väl egna ambitioner? Han har väl ett eget namn att föra vidare? Det var ju därför den andra återlösaren som stod närmare klev åt sidan.
Och dessutom—Boas skulle inte kunna gifta sig med Noomi, för hon är för gammal för att få barn. Han skulle behöva gifta sig med Rut. Med en moabitiska. 5 Mos 23 säger,
5 Moseboken 23:3 (SFB-98)
3 Ingen ammonit eller moabit skall komma in i Herrens församling, inte ens efterkommande i tionde led skall någonsin komma in i Herrens församling,
Vem skulle då gifta sig med en moabitiska? Boas. Han ingick förbund med denna främling så att allt som var hans också skulle bli hennes. Så att hon skulle kunna få ett helt nytt liv.
III. JESUS KRISTUS
Det leder oss till Kristus. I likhet med Rut lämnade han sin Faders närhet. Han gjorde sig själv utblottad. Av egen fri vilja lämnade han sin härlighet och blev en fattig främling i fiendeland, villig att lida och dö för den han älskar.
I likhet med Boas betalade han inte bara det pris som krävdes för att friköpa dig ur slaveriets bojor—han gör dig till sin; han ingår förbund med dig så att all hans rikedom också blir din. Fast du var en främling och till och med hans fiende! Du blir så att säga inte bara frikänd—all himlens andliga välsignelse kommer från Fadern till dig som sätter din förtröstan till Kristus.
I likhet med Rut utlämnade han sig själv att bli marginaliserad, hånad, slagen och dödad för att rädda den han älskar och har förbundit sig till.
I likhet med Boas är han vårt eget kött och blod. Han är människa, född av kvinna. Han är inte bara upphöjd i otillgängligt ljus och sänder en profet som säger hur vi ska leva för att göra oss förtjänta att komma in i hans paradis. Han gav oss inte en lära för att samla meriter, eller tekniker för att uppnå någon sorts upplysning. Nej, han blev som en av oss. En smärtornas man som var väl förtrogen med lidande och sjukdom. Han frestades i allt, men i vårt ställe levde han det fullkomliga livet – det liv som Guds rättfärdighet kallar oss att leva. Och i vårt ställe dog han den död som vår orättfärdighet och synd kallar oss att dö. Han är vår ställföreträdare. Han är vår medlare. Han för vår talan inför Fadern och säger, ”vilken skuld de än dragit på sig, vilken vedervärdig synd de än begått, vilket straff de än har förtjänat—sätt upp det på mitt konto. Jag kan bära det.” Och i vårt ställe bar han hela Guds vrede mot synden. På korset blev han som inte visste av synd till synd i vårt ställe. Vår synd spikades upp på korset och nu bär vi den inte mer.
AVSLUTNING
Så när vi läser om hur Gud upprättar Noomi genom Rut och Boas får vi också påminna oss om hur Gud upprättar oss genom Kristus. En väg som kantas av lidande men som slutar i uppståndelse och härlighet.
Låt oss be.
0 kommentarer