Efter att ha tittat i två veckor på det första kapitlet i Jona bok kommer vi nu in i andra kapitlet. Det finns fortfarande mycket som jag inte tagit upp i det första, men jag tror ändå att vi har fått med oss det viktigaste. Först tittade vi på det sammanhang i vilket Jona bok utspelas och vi funderade lite på Jonas karaktär, hans person. Vi såg att det som kanske allra främst karaktäriserade honom var att han var en framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land, även om det också präglades av stor korruption. Det kan ju nämnas att troligtvis var han samtida med profeterna Amos och Hosea, vars budskap innehåller något av den mest svidande kritiken vi överhuvudtaget har i Bibeln – Amos kritiserade orättvisorna i samhället och Hosea kritiserade folkets tillbedjan. Men hos Jona hör vi inget sådant. Det enda vi vet om honom var att han talade ord till kungen om hur kungen skulle kunna utvidga landets gränser. Jona verkade inte ha några större problem med den omfattande korruptionen; han var mest intresserad av att vara en framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land.
Därefter såg vi hur han flydde från Gud när han fick uppdraget att gå till Nineve och predika och vi kan läsa senare i boken att anledningen till det var att han var rädd att Gud skulle förlåta dem deras synder. Här förstår vi något av hur komplex den här boken är. Den talar om synd, men inte så mycket om synd som att bryta regler, utan snarare som en inre drivkraft bort från Guds goda. Att försöka skapa sig ett själv, en identitet utifrån något som ligger vid sidan av Gud. Vi såg lite av det förra veckan när vi tittade på hur de religiösa sjömännen fungerade när stormen kom, i synnerhet när vi tittade på deras fruktan.
Det ledde hursomhelst fram till att Jona offrade sitt liv. Han såg att det inte är rätt att sjömännen dör för hans skull när det borde vara tvärtom – så han gav sitt liv för sjömännens skull. De slängde honom överbord och stormen lade sig, vilket fick sjömännen att frukta Gud ännu mer. Jona sjönk ner i djupet mot sin död, men så säger ju texten att han svaldes av en stor fisk. När vi nu kommer in i det andra kapitlet så består det av en bön som Jona bad när han var i fiskens mage.
Det är ett oerhört intressant kapitel. Vi ser att det sker någon sorts pånyttfödelse i Jona, vilket också får ett väldigt konkret uttryck i att fisken till sist spyr upp Jona på land, vilket leder till att berättelsen börjar om. Det här kapitlet talar underbart om Guds nåd, men det blir också extra intressant i ljuset av vad som kommer sedan, när det visar sig att det ändå är väldigt besvärligt för Jona att se hur Guds nåd också är verksam hos de förhatliga assyrierna. Det är som att något monumentalt händer med honom i fiskens mage, men samtidigt har han extremt svårt att släppa de gamla avgudarna. Den gamla Jona finns fortfarande kvar och vägrar att släppa taget.
Så jag tänker så här: vi skulle kunna ånga på och gå igenom vers för vers och titta på den här vackra bönen, men då finns det en risk att vi missar den kanske allra viktigaste poängen med hur det här kapitlet fungerar i förhållande till berättelsen i övrigt. Så nu tar jag en risk, som jag nog inte skulle ha tagit om jag inte var trygg med er – eftersom jag vet att ni klarar av att jag håller en predikan som kanske inte alls fungerar. Jag tänkte nämligen göra en liten tvåstegsraket. Först skulle jag vilja ta upp vers 9 som talar om avgudar, och så tänkte jag riskera att ta på mig föreläsningshatten göra en lång utsvävning från texten och försöka fånga och förklara den här dynamiken vi ser i Jona bok och tillämpa det till vår tid och visa hur avguderiet fungerar för oss här och nu.
Sedan blir det andra steget i tvåstegsraketen att i nästa vecka gå tillbaka och i ljuset av den här predikan tala om Guds nåd och hur vi mer konstruktivt kan forma en karaktär som är riktad mot Gud.
Så idag blir det lite föreläsning och jag talar om synd på det sätt som Jona bok talar om synd, i synnerhet utifrån vers 9. Sedan, i nästa vecka blir det mer konstruktivt utifrån Guds nåd, vilket är resten av kapitlet.
Mycket av boken handlar alltså om att forma en identitet, eller en karaktär, eller ett själv. Jag ska återkomma om de här orden, eftersom vissa ord är mer förvirrande än andra. Men nu tar vi alltså en liten paus från texten och funderar mer i allmänhet på det här med identitet. Jag lägger upp det i tre punkter. Först tittar vi på vad det innebär att forma en identitet, i synnerhet i modern tid. Det blir den allra längsta punkten. Sedan ska jag försöka konkretisera mig och säga något om att ha en karaktär som är formad av avgudar, vilket är vad texten talar om. Sedan, avslutningsvis, hur vi kan motarbeta de här avgudarna.
I. FORMANDET AV EN IDENTITET
Så, för det första, vad innebär det att forma en identitet?
Vad är en identitet?
Vi kan börja med att ställa frågan: vad är en identitet? Det är inte så lätt att svara på. Jag skulle påstå att själva begreppet mest är förvirrande. Egentligen tror jag att vi snarare borde tala om karaktär och så småningom ska jag förklara varför. Men ordet identitet kommer från latinets identitas, som i sin tur kommer från idem, som betyder ”samma”. Identitas betyder ”sammahet”, ”sameness”. Jag nämnde förra veckan att vi människor befinner oss i ett ständigt socialt samspel där vi i olika sammanhang spelar olika roller. Frågan är vad som är detsamma, vad som är gemensamt i alla dessa roller. Det skulle kunna sägas vara vår identitet. Man skulle också kunna tala om kärlekar – vilka är de kärlekar som djupast formar mig? Eller vilka är de uppfattningar eller hållningar som karaktäriserar mig? Vad har jag för riktning, djupast sett?
I det här sammanhanget måste vi också nämna vårt behov av bekräftelse. Vi måste veta att vi är på rätt väg, antingen genom att vi jämför oss med andra eller genom att någon som vi respekterar helt enkelt berättar det för oss.
Historisk exposé
Där har vi lite tankar om vad en identitet är. Om vi då går vidare och frågar vad en modern identitet är – för det finns verkligen en sådan – så är det till hjälp om vi först skaffar oss en historisk överblick om hur det här har fungerat. Här gör jag en kort sammanfattning av en bok som heter The Sources of the Self – the making of the modern identity som är skriven av en kanadensisk filosof som heter Charles Taylor.
Antiken
Han börjar med antiken, där han säger att det högsta goda var heder. Heder var förknippat med att ge sitt liv för det bästa för sin familj, eller klan eller nation. Individen tillhörde det större sammanhanget och vad han eller hon kände eller tänkte om det var inte relevant. Det fanns manliga och kvinnliga former av heder. Den manliga handlade om att ge sitt liv på slagfältet och den kvinnliga formen handlade om att föda så många barn som möjligt. Inte för sin egen skull, utan för det större sammanhangets bästa. Det är, med andra ord, en helt extern identitet. Du ignorerar eventuella känslor och egna tankar för att ge dig själv för det större sammanhanget.
Här var det också samhället som avgjorde om du hade heder – som talade om för dig om du var värdefull eller inte. Eller dina föräldrar. Du behövde inte bekräfta dig själv, all bekräftelse kom utifrån.
Ungefär så här var det under lång tid. Det sker egentligen inga radikala förändringar förrän vi kommer fram till modern tid. Vi kan alltså kalla det för en traditionell identitet, att uppoffra sig själv för det större sammanhanget. Jag tar inte det jobb jag helst vill ha – jag funderar överhuvudtaget inte i de banorna – jag föds in i ett värv. Jag gifter mig inte med den personen jag vill, jag gör vad min familj vill.
Upplysningen
Men det här förändras när vi kommer till 16- och 1700-talet. Då kan man tala om en modernitet som kom i tre stadier. I början hade vi Decartes och John Locke som fortfarande trodde på det högsta goda utanför oss själva – att det fanns värden som alla borde sträva efter. Men de förkastade Bibeln eller traditionen som auktoritet, däremot menade de att vi ska använda förnuftet. Vi ska inte låta någon annan tala om för oss vad det goda är, det avgör vi själva som tänkande människor. Men eftersom auktoriteten i hög grad nu flyttar in i oss själva blir det också upp till oss själva att ge bekräftelse. Det är vårt förnuft som avgör.
Romantiken
Modernitetens andra våg kom med romantiken, under 17- och 1800-talet. Här har vi Rousseau som en nyckelfigur. Romantikerna sade att vi inte alls ska gå till förnuftet för att finna det goda, vi ska söka det i vårt hjärta. I vårt känsloliv. De trodde att människan i grunden är god, och sättet att finna det goda där ute är att finna det goda här inne. Inte genom att räkna och mäta och väga, utan genom konstnärliga uttryck.
1900-talet
Men när vi kommer till 1900-talet så möter vi för första gången övertygelsen att det inte finns någon absolut moral. Det man tidigare sett som moraliska värden utanför oss menar man nu antingen är produkter av evolution eller av att vi helt enkelt har kommit överens om att vissa saker är goda och vissa saker är onda. Nu tror man att det inte finns något gott utanför oss som vi måste knyta an till för att leva ett gott liv. Nu gäller det att söka inom oss efter det goda och vi själva är de som avgör vad som är rätt och fel och gott och ont. Och ingen kan bekräfta oss utom vi själva.
Att forma en modern identitet
Det är den historiska exposén. Taylor säger att vi har gått från att vara utvärtes till invärtes. Den traditionella identiteten är extern, den är utvärtes, där jag underordnar min egen individuella lycka för det större sammanhangets goda. Och då blir jag också bekräftad av samhället. Men den moderna identiteten är invärtes. Jag inte bara söker i mig själv för att finna det goda, jag skapar och bestämmer själv vad som är gott.
Vi har gått från att följa våra plikter till att följa våra begär. I traditionella kulturer är vi våra plikter. Det var inte så länge sedan det stod våra yrken i telefonkatalogen. Det var inte heller så väldigt länge sedan vi hade efternamn som talade om vår plats i samhället. Jag heter Lithell – det är ett soldatnamn, men det är lite mer sofistikerat än att heta Lantz, eller Sköld eller Björk. Jag är mina plikter. Jag lever för att bidra till familjen eller samhället i någon form. Men i den moderna identiteten går jag in och försöker finna vilka begär som karaktäriserar mig och vad jag vill vara och göra och sedan går jag ut i samhället och kräver att alla ska erkänna och bekräfta mig. I det traditionella samhället uppoffrar och anpassar jag mig efter samhället. Men i det moderna samhället kräver jag att samhället anpassar sig efter mig.
En sista skillnad. Den handlar om var sker den stora diskussionen, själva krisen, sker. I det traditionella samhället går jag ut och får förklarat för mig vad det goda är och sedan går jag in och debatterar med mig själv. Jag säger ”jag vet att det är svårt, men det här är det rätta!” Diskussionen sker inom mig. Men i den moderna identiteten sker diskussionen där ute. Jag går först in och funderar ut vem jag vill vara och sedan går jag ut och skriker åt alla och säger ”ni måste erkänna vem jag är. Ni måste acceptera hur jag väljer att definiera mig själv.”
Elsa i Frost
Det här får massor av uttryck, inte minst i de tusentals berättelser som formar vårt samhälle. Nuförtiden har vi ytterst svårt att förstå oss på de gamla hjälteberättelserna om hur de lägger ner sina liv för andras skull, och verkar samtidigt bortse från alla inre tvivel. Tvärtom, våra berättelser ser ner på det sättet att tänka.
Ett praktexempel är prinsessan Elsa i Frost. Hon har sin stora sång, hon sjunger:
Be the good girl, you always have to be
Conceal, don’t feel, don’t let them know
—let it go!
Här går hon från en traditionell identitet till en modern identitet.
It’s time to see what I can do
To test the limits and break through
No right, no wrong, no rules for me
I’m free!
Problem med moderna identiteter
Jag går alldeles för fort fram, men jag hoppas att du i alla fall fått en känsla för den rörelse som skett, inte minst under 1900-talet. Lägg märke till att jag inte ute efter att försvara det traditionella sättet att forma en identitet, eftersom jag menar att Bibeln visar ett tredje sätt. Men innan vi går vidare till nästa punkt vill jag visa hur den här moderna identiteten är djupt problematisk. Här får du sex anledningar till varför den är problematisk.
1. Motsägelsefull
För det första är den moderna identiteten motsägelsefull. Jag ska alltså gå in i mina känslor för att söka det goda. Men mina känslor är fulla av motsägelser. Jag kan älska saker som står i motsats till varandra. Jag kan älska att äta glass varje dag och jag kan älska min goda hälsa. Jag kan älska en person som jag vill dela livet med och jag kan älska en karriär som kräver hela livet.
2. Skör
För det andra är den moderna identiteten oändligt skör. I en traditionell identitet är mina föräldrar de som avgör om jag är på rätt spår eller inte. Det innebär att jag inte har så mycket självbestämmande, men om mina föräldrar säger att jag är bra så tystar det alla andra röster. I den moderna identiteten förväntas jag bestämma själv om jag är på rätt spår eller inte. Men människan fungerar inte så, vi kan inte bekräfta oss själva. Vi är sociala varelser och vi kan bara förstå oss själva i dialog med andra. Man måste ha någon på utsidan. Men eftersom man inte ha det behöver man oändligt med bekräftelse.
Det får som konsekvens att jag blir en dröm för marknadsföring. För när jag köper en tjänst eller en vara så köper jag in mig i ett varumärke, en livsstil. En identitet. Om jag har den här telefonen, då vet jag att jag är en sån här person som jag vill vara.
En annan konsekvens av den här sköra identiteten som bara slukar bekräftelse är att vi inte längre kan hantera konflikter. För om du inte håller med mig så innebär det att du inte bekräftar mig och om du inte bekräftar mig så attackerar du mig som person. Du underminerar min identitet. Allt blir polariserat och vi förlorar alla möjligheter till hälsosamma konflikter.
3. Förkrossande tung
Ett tredje problem med den moderna identiteten är att den är förkrossande tung. Den traditionella identiteten handlar om att passa in. Att spela sin givna roll. Den moderna identiteten handlar om att stå ut. Man måste vara smart eller vacker eller framgångsrik eller begåvad på något annat sätt. Och man måste förverkliga sig själv. Man lägger ett tryck på sig själv som är helt orimligt.
4. Fragmentiserande
Ett fjärde problem är att den moderna identiteten är fragmentiserande. Den förstör gemenskaper. Den moderna identiteten är djupt individualistisk, vilket innebär att alla relationer jag har är villkorade. Om jag känner att den här personen inte längre bekräftar mig så har jag rätt att gå därifrån. Jag offrar aldrig min lycka för det större sammanhangets skull. Varför? Det är ett av de grundläggande villkor som den moderna identiteten baseras på. Det är ju precis det vi har lämnat.
5. Konkurrerande
För det femte är den moderna identiteten konkurrerande. Den tvingar mig att jämföra mig med hur det går för andra människor. Jag vet att jag är bra antingen för att det går bättre för mig än för någon annan. Eller för att jag åtminstone inte är som en av dem. Jag är Moderat, jag är i alla fall inte som en av de där makthungriga och lata socialdemokraterna. Jag är Socialdemokrat, jag är i alla fall inte som en av de där giriga moderaterna. Och hursomhelst, oavsett om jag gillar höga eller låga skatter så är jag i alla fall inte som en av de där rasistiska sverigedemokraterna. I den moderna identiteten förstår man sig själv genom att demonisera de andra.
6. Bedräglig
Det sjätte problemet med en modern identitet är att den är bedräglig. Vi bedrar oss själva. Tanken om att vi själva kan bestämma rätt och fel håller helt enkelt inte. Låt säga att du är kvinna som står inför ett val. Ska du vara hemmafru och ägna ditt liv åt att ta hand om din familj (det vill säga, ett traditionellt kvinnligt ideal) eller ska du göra karriär (ett traditionellt manligt ideal)? Då finns det förstås en väldigt stark värdering i vårt samhälle som säger ”du skulle bara våga välja familjen.” Var kommer den värderingen från? Den kommer inte från dig, den kommer från kulturen där du lever. Du gör exakt vad kulturen vill att du ska göra. Hur vi än gör så finns det moraliska ramverk utifrån vilka vi avgör vad som är onda och goda handlingar. Den moderna identiteten är bedräglig i själva grundtanken.
Det är just det som är min poäng med hela den här första punkten. Jag har tagit de är 20-25 minuterna för att hjälpa dig att se att det finns en självklar förväntan i vårt samhälle att du ska förkasta alla yttre auktoriteter och söka inom dig själv och utifrån de begär och uppfattningar och kärlekar du finner där inne berätta vem du är, och sedan ska du gå ut och kräva att alla andra erkänner den person du säger att du är. Det är självbedrägeri. Och hela den här rörelsen ligger väldigt nära, om den inte är helt identisk, med den mekanism som beskrivs i Jona 2:9, att hålla fast vid tomma avgudar.
II. EN KARAKTÄR FORMAD AV AVGUDAR
För om vi nu går vidare till den andra punkten och funderar på en karaktär som är formad av avgudar, kan vi påminna oss om texten igen. Jona är alltså i fiskens mage och ber en bön som handlar om att han är på väg in i döden, men Gud räddar honom. Och så i slutet har vi den här nionde versen som säger
Jona 2:9 (SFB-14)
9De som håller fast vid tomma avgudar överger den nåd de fått.
Jona vill inte leva
Versen är inte alls svår att förstå. Han säger att man kan inte tjäna två herrar. Antingen lever du för Gud eller också för en eller flera avgudar. Men det här är alltså sagt av en person som inte så mycket senare kommer att vara så arg att han ber Gud att ta hans liv. Han är så arg att han vill dö! Här har vi ett säkert tecken på en avgud: om du förlorar något som gör att ditt liv töms på mening, om du är så arg eller förtvivlad att du inte längre ser någon mening att leva – där har du din avgud.
Vad är viktigare än Gud?
Men egentligen behöver det inte vara så drastiskt. Frågan är vad som finns i ditt liv som är viktigare än Gud.
Luthers Stora Katekes
I Martin Luthers Stora Katekes skriver Luther om den kristna trons absoluta grunder – sådant som han menar att alla kristna måste ha förstått för att överhuvudtaget få kallas ”kristen” och ta del av Herrens måltid. Det är de tio budorden, den apostoliska trosbekännelsen och Herrens bön. Luther menade att dessa tre borde läsas och studeras dagligen eftersom de är så grundläggande.
När han förklarar det första budet, att vi inte ska ha några andra gudar så säger han att alla andra bud utgår från det här. Man kan inte bryta något av de andra buden om man inte först brutit mot det första budet. Till exempel säger det nionde budet att man inte ska ljuga. Ändå ljuger vi. Varför ljuger vi? Man kan svara lite generellt och säga ”för att vi är syndare.” Ja, men varför ljuger du vid det här specifika tillfället?
Under alla synder finns avguderi
Luther menar att när du ljuger, till exempel, så är det en indikation att det finns något som är viktigare för dig än Kristus. Du kanske ljuger för att få människors bekräftelse eller för att undvika risken att tappa ansiktet eller för att tjäna pengar eller få inflytande – någonstans under lögnen finns ett begär efter något som är större än begäret att leva under Kristi herravälde. Under alla synder finns synden som bryter mot det första budet som säger att vi inte ska ha några andra gudar. Den enskilda synden visar att vi visst har andra gudar.
Lägg nu märke till att det här har med förtröstan att göra. Det behöver inte alls ha med din teoretiska kunskap att göra. Du kan säga att du tror på Gud och vill leva det liv han kallar dig in i. Det är ju det här som gör det så svårt. Jona kunde alldeles säkert skriva alla rätt på teologiprovet. Han säger ju så fint här att de som håller fast vid tomma avgudar överger den nåd de har fått. Ändå verkar det som att han inte riktigt tror på det själv. Det är som att det finns en teoretisk kunskap som inte riktigt trillat ner i hjärtat. Här är det något som händer med honom, något posititvt, men samtidigt är det helt klart så att han slits mellan olika hållningar.
Under den enskilda synden – lögnen – finns avguderi. Och under avguderiet finns en otro på evangeliet, även om jag säger att jag tror. Det finns helt enkelt så många intressen jag behöver bevaka, det finns kärlekar som är så starka att jag inte kan eller vill eller vågar gå den smala väg det innebär att följa Gud. Att leva i Guds nåd är så evinnerligt svårt eftersom jag måste släppa taget om alla de saker som jag tror gör mig värdefull. Inte blir det lättare av att jag lärt mig sedan barnsben att söka inom mig själv och förlita mig på och identifiera mig med alla de begär jag hittar här inne.
III. ATT MOTARBETA AVGUDARNA
Vi fortsätter resonemanget i den tredje punkten. Hur kan vi motarbeta avgudarna? Det här ska jag ta mer tid för i nästa predikan, men jag måste ju säga något kort om det redan nu.
Frälsningen finns hos HERREN
Den sista raden i Jonas bön finns i vers 10: ”frälsningen finns hos HERREN!” Den fina gamla teologen Ed Clowney säger om den versen att den sammanfattar hela Bibeln. Det är Bibelns centrala tema. Jona visste förstås om det. Frälsningen finns hos HERREN – inte hos mig själv. Det finns inget jag kan göra som gör mig mer kvalificerad att ta emot Guds nåd. Det spelar ingen roll hur framgångsrik ledare jag är, eller hur framgångsrikt mitt land är, eller mitt företag. Eller min familj. Eller min församling.
Jona vet att frälsningen finns hos HERREN. Att den är av nåd och inget annat. Och samtidigt verkar det som att den här kunskapen inte satte sig särskilt djupt hos Jona. Eller hos mig.
Det är som en läskautomat. Man lägger in sin peng, men inget händer. Man måste ta tag i den och skaka den tills man hör pengen trilla ner, och ut kommer läsken. Det är så vi fungerar. Evangeliet går in; det finns där inne. Men det vill inte trilla ner ordentligt. Jag är fortfarande lika driven av mina begär som jag var innan jag hörde evangeliet. Jag behöver skakas om för att det ska trilla ner. Jag behöver utsättas för evangeliets förkunnelse vecka efter vecka. Jag behöver läsa Guds ord, jag behöver samtala och formas av mina bröder och systrar i församlingen. Och så trillar det ner. Ibland kanske jag hickar upp det igen och faller tillbaka i gamla avguderier, men det är delvis därför det är så viktigt att ha en god vana där det finns en kontinuerlig kamp om mitt hjärta.
Thomas Chalmers
Jag vill få med en sak till innan jag slutar. För att motarbeta avgudarna i mitt liv behöver jag ha en riktning, en hållning mot det högsta goda. Jag kan inte leva för att bli respekterad i mitt arbete, till exempel, och samtidigt försöka utöva någon sorts viljekraft att kämpa mot synden att till exempel sluta ljuga för att tala om hur bra jag utför mitt arbete och hur viktig jag är.
Den skotske pastorn Thomas Chalmers var verksam i början av 1800-talet. Han höll en berömd predikan som han kallade ”den utdrivande kraften hos en ny kärlek.” Hans poäng är att man inte kan ändra dåliga vanor genom viljekraft. Man behöver driva ut sina avgudar genom att ta in något annat, något vackrare och större. Han menar att hjärtat är omättligt; det bara måste vara riktat mot något och ha begär efter något. Och det enda sättet att fördriva en gammal destruktiv kärlek är genom den utdrivande kraften hos en ny.
“Du är inte mitt liv!”
Det här innebär att vi ständigt får öva oss på att titta på alla de goda sakerna som vi älskar, till exempel våra arbeten, och säga till dem: ”du är vacker och nyttig och jag sätter värde på dig. Men du är inte mitt liv! Mitt liv är långt större och syftar till något långt högre. Om jag förlorar dig kommer jag att sörja, men mitt liv tar inte slut.”
AVSLUTNING
Nästa vecka ska vi, om Herren vill, titta mer på hur man utifrån evangeliet formar en karaktär som är riktad mot Kristus. Men redan nu kan vi påminna oss om orden i Kolosserbrevet 3,
Kolosserbrevet 3:1–4 (SFB-14)
1 Om ni nu har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. 2 Tänk på det som är där ovan, inte på det som är på jorden. 3 Ni har ju dött, och ert liv är dolt med Kristus i Gud. 4 När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då ska också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom.
Vänner, Kristus är vårt liv. Inget annat. Frälsningen finns hos Herren, inte hos oss själva. Det finns inget vi kan bidra med. Vi kan bara ta emot det av nåd. Så låt oss rikta hela våra liv mot honom och släppa taget om de avgudar som tvingar oss in i destruktiva identiteter. Han är vårt liv. Det är till hans ära vi lever, och en dag ska vi uppstå från de döda och träda fram i härlighet tillsammans med honom.