Efesierbrevets andra kapitel är uppdelat i två halvor och det finns en uppenbar parallell mellan dessa. Först kommer en beskrivning av livet utan Kristus. I de tre första verserna beskrivs hur vi var döda. I verserna 11-12 att vi var främlingar. Sedan kommer det stora adversativet: men. I vers 1-3 var vi döda, men Gud älskade oss och gjorde oss levande, i vers 4-5. I vers 11-12 var vi främlingar utan Kristus och utan hopp, men nu, har vi kommit nära i Kristus och genom Kristi blod.
Vi som var långt borta har nu kommit nära. Hur har vi kommit nära? I Kristus och genom Kristi blod. Det är viktigt att lägga märke till det. Tyvärr står det inte i Kristus i våra svenska översättningar (utom SFB-98), men det är vad som står i grekiskan. Varför är det viktigt att lägga märke till det? Jo, för att det lyfter fram två olika aspekter av vad Kristus åstadkommit för oss och hur vi kan förklaras rättfärdiga genom tron på honom.
Kristi aktiva och passiva lydnad
När vi tittar på Jesu Kristi verk, som är grunden till vår rättfärdiggörelse gör vi en distinktion mellan hans passiva lydnad och hans aktiva lydnad.
Han passiva lydnad handlar om att han villigt utgav sig själv, ödmjukade sig själv intill döden på ett kors där han dog för våra synder. Han lät sig själv offras för oss. I den här delen av försoningen som Paulus talar om händer två saker, som hade sitt uttryck i Gamla testamentets offersystem. På försoningsdagen skulle blodet från ett felfritt djur stänkas på nådastolen i det allra heligaste. Det innebar en form av försoning för att tillfredsställa eller sona Guds rättvisa. Men ett annat djur användes också, en syndabock, där prästen lade sina händer på bocken och sedan drevs geten ut i öknen. Det symboliserade hur folkets synder överfördes eller tillräknades bocken. Att bocken sedan drevs ut i vildmarken, ut i öknen är därför att vildmarken är utanför lägret. Det är utanför staden. Det är, vad Jesus kallar för ”mörkret utanför”. Det är bortom, utanför gemenskapen med Gud, utanför Guds folk.
Samma sak ser vi ju i Nya testamentet. Kristus drivs utanför staden och dödas där och överlämnas till hedningarna. Han uppfyller fullkomligt allt som kännetecknar syndaboken. Folkets synd läggs på honom och på korset blir han övergiven och förbannad och sänd in i mörkret utanför Guds försonande gemenskap. Han blev en främling.
Båda dessa är olika aspekter i Kristi passiva lydnad, där han ger sig själv till försoning för våra synder.
Men sedan har vi hans aktiva lydnad, vilket också är helt centralt för Paulus undervisning om rättfärdiggörelse. Kristi aktiva lydnad handlar om hans fullkomliga liv under lagen. Den gamla Adam föll i synd genom sin olydnad och som följd av detta har alla hans efterkommande ärvt hans fördärv. Men genom den nya Adams fullkomliga lydnad blir vi nu genom tron på honom mottagare av en rättfärdighet som är verklig. En rättfärdighet som han verkligen har förvärvad i sitt liv, i varje dag av lydnad. I varje tanke till Guds ära. I varje ögonblick då han älskat Herren sin Gud av hela sitt hjärta, hela sin själv, hela sitt förstånd och all sin kraft. I varje ögonblick då han älskat sin nästa som sig själv.
Om allt han behövde göra var att betala för våra synder hade han kunnat komma ner från himlen på långfredagen och gått rakt till korset. Men det var mycket mer än så. Han behövde leva ett liv i fullkomlig lydnad så att hans rättfärdighet också kan tillräknas oss. Han underordnade sig Guds lag. Hans vilja var att göra Faderns vilja. Och han levde utan synd.
När vi förklaras rättfärdiga och förenas med honom är det hans rättfärdighet vi får tillräknad oss. Och i utbyte tillräknas vår synd honom på korset. Han blir till förbannelse i vårt ställe.
Det här innebär, att när Paulus använder orden ”i Kristus” i vers 13 – ”men nu, i Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära” – så är det en anspelning på vår förening med Kristus där vi får del av frukten av hans aktiva lydnad. Allt hans blir vårt. Vi får dela hans liv inför Fadern. Och sen, när Paulus i samma vers använder orden ”genom Kristi blod” så är det en anspelning på Kristi passiva lydnad, att han betalade priset för vår synd. Han tog vår plats som främlingar inför Gud och blev till förbannelse i vårt ställe.
Det var vers 13, som vi nu måste lämna. Nu har vi istället fyra verser framför oss där Paulus utvecklar vad det är Kristus har gjort för oss, både vad han gjortoch hur han gjorde det.
Det är uppenbart vad hade gjorde. Det står i vers 14,
Efesierbrevet 2:14 (SFB-15)
14Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.
Grammatiken betonar ordet ”han”. Paulus vill verkligen få fram att allt detta handlar om vad Kristus har gjort. Det är hans aktiva och passiva lydnad som åstadkommit allt det här. Han levde hela sitt liv i fullkomlig harmoni med Guds syfte. Han betalade priset för vår synd med sitt eget blod. Det är han som är vår frid. Det är han som gjort de två till ett och rivit skiljemuren.
Men nu kommer vi till frågan hur han gjorde det. Vad var det han gjorde för att förena de två till ett? Svaret finns i verserna 15 och 16. De är fullmatade med saker vi skulle kunna dröja kvar vid, men jag skulle vilja hänga upp det som är kvar av predikan kring de tre huvudverb som Paulus använder. Först, att Kristus upphävde lagen (eller satte den ur kraft), sedan att han skapade en ny mänsklighet, och därefter att han försonade denna mänsklighet med varandra och med Gud.
Där är huvudpunkterna – att Kristus upphävde lagen, att han skapade en ny mänsklighet, och att han försonade denna mänsklighet med varandra och med Gud.
I. UPPHÄVDE LAGEN
Punkt nummer ett: Kristus upphävde lagen.
Efesierbrevet 2:14–15a (SFB-15)
14Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. I sin kropp 15har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar.
Här har vi alltså ett verb som Svenska Folkbibeln översätter med ”satt […] ur kraft”, som vi också skulle kunna översätta, som Bibel2000, med ordet ”upphävt”.
Vad menar Paulus? Jesus säger ju själv i Matteusevangeliet 5:17 att han inte kommit för att upphäva lagen utan för att fullborda den. Hur kan dessa två texter gå ihop? Ja, jag får säga som min favoritteolog, François Turrettini – här behöver vi distinktioner.
När vi talar om Gamla testamentets lagar och bud har vi genom hela kyrkohistorien såvitt jag vet delat upp dem i tre kategorier: morallagen, den ceremoniella lagen och den juridiska lagen. Morallagen sammanfattas i de tio budorden och fortsätter att vara bindande för alla kristna, men inte som ett sätt att förtjäna sin frälsning, utan som ett sätt att leva enligt Guds goda vilja. Det är den här kategorin Jesus talar om i bergspredikan. Han har inte kommit för att upphäva morallagen, utan för att fullborda den.
Den juridiska lagen handlar om det judiska folket som stat där och då och är inte tillämplig på vår situation nu. Vi kan läsa om den i exempelvis 2 Mos 21 som beskriver hur man skulle döma i en massa olika situationer, om en oxe stångar någon till döds, eller om man gräver en brunn och inte täcker över den och en oxe eller en åsna ramlar ner i den.
Den kategori som Paulus talar om i vår text är den ceremoniella lagen. Den var konstruerad för att separera judar och hedningar. Här fanns lagar om vad de skulle äta så att de inte skulle äta tillsammans med hedningarna så att de inte skulle gå in i relationer med dem och dela deras avguderi. Här fanns lagar om hur man skulle klä sig. Här fanns mängder av lagar om vad som var rent och orent – allt handlade om att hålla det judiska folket heligt, i bemärkelsen avskilt från de andra folken. De skulle inte se ut som de andra. De skulle inte tillbe som de andra. Överallt fanns regler och gränser mellan Guds folk och andra folk.
Det är de gränserna Jesus nu har upphävt. Han har tagit bort fiendskapen och gjort de två till en. Han har gjort dem till en ny mänsklighet. Han har byggt ihop dem till ett nytt tempel.
Så den juridiska lagen är inte längre tillämplig i vår situation. Och den ceremoniella lagen är upphävd. Här skulle jag vilja stanna upp en stund och säga något om hur vi då ska läsa Gamla testamentet. Är det bara en intressant historisk text eller binder den oss på något sätt?
Det här finns med i vår församlings trosbekännelse, som har sina rötter tillbaka via reformationen och in i Nya testamentet. Och här behöver vi återigen införa distinktioner.
Lagens tre bruk
Man brukar tala om lagens tre bruk. Vi har alltså först delat upp lagen i ceremoniell, juridisk och moralisk, och vi har sagt att det är den moraliska lagen som fortfarande är bindande för oss. Och nu är frågan hur den är bindande, det vill säga, hur ska vi som kristna läsa Gamla testamentet? Då talar man om tre bruk, eller tre ändamål.
1. Det civila bruket
Det första bruket av lagen kallas för det civila bruket. Vi säger i vår trosbekännelse att vi tror att den gudomliga lagens ändamål är, för det första, att vara ”en tygel att hindra de ogudaktiga från att utöva sina hjärtans alla onda avsikter.” Det civila bruket.
Det innebär dels att vi tror att Gud i någon bemärkelse har skrivit in sin lag i varje persons samvete, och att Guds lag är grunden för det vi kallar naturrätt, som handlar om att det finns vissa principer som är nedlagda i människans natur. Det är rättigheter och skyldigheter som anses naturliga och universellt giltiga för alla folk i alla tider.
Lagens första bruk handlar om att samhället stiftar lagar som ligger i linje med naturrätten i allmänhet, och med Guds morallag i synnerhet. Det skapar ett gott samhälle, eftersom det ”begränsar de ogudaktiga från att utöva sina hjärtans alla onda avsikter.” Ett samhälle där vi kommit överens om att det finns ett straff för den som stjäl, och att straffet står i proportion till brottet, är ett bra samhälle. Men varför är det så viktigt då? Ja, inte bara för att rättvisa är något gott sig självt, utan också för att det hindrar oss från att förfalla till fullständigt fördärv.
Vi säger i teologin att människan är totalt fördärvad i sin synd, men det betyder inte att människan är maximalt och fullständigt fördärvad. Det betyder att vårt syndiga tillstånd har infekterat hela människan och livets alla områden. Men det betyder inte att vi är så onda vi någonsin skulle kunna vara.
Fundera: vilken är den ondaste person du kan föreställa dig? Sannolikt tänker du på Hitler. Eller på någon av kommunisterna Lenin, Stalin, Mao eller Pol Pot. Tillsammans har de dödat mer än 100 miljoner människor. Men vad har alla dessa män gemensamt? Samtliga var personer som hade oerhörd makt, med ingen eller nästintill ingen som begränsade honom. Han var utan tygel.
Du och jag har tyglar – vi har begränsningar på oss som Hitler inte hade. Jag måste vara försiktig med hur jag kör min bil, för annars kanske jag blir stoppad av polisen och får böta. Eller också kanske jag kör på någon och då blir jag kastad i fängelse. Men Stalin behövde aldrig oroa sig för hur fort han körde sin bil. Det fanns ingen lag för honom. Om han gjorde något var det lagligt – inte för andra, men för honom. Han hade ingenting som tyglade hans hjärtas onda avsikter, och därför kunde han fortsätta längre och längre med sin ondska.
De mest skrämmande verserna vi har i Bibeln är när vi läser att Gud ”utlämnar dem till skamliga lidelser” (Rom 1:26). Han tyglar dem inte ens. Han låter deras hjärtan förhärdas. Eller i Uppenbarelsebokens sista kapitel, när han säger ”Den orättfärdige ska fortsätta göra orätt och den orene fortsätta orena sig.”
Vi kan vara mycket tacksamma för lagens första bruk, för att det i samhället finns ett styre som i viss mån återspeglar den moraliska lag Gud har skrivit i våra samveten och som tyglar våra hjärtans avsikter, för annars skulle samhället kollapsa i ett kaos av stegrande ondska.
2. Det pedagogiska / fostrande bruket
Lagens andra bruk brukar kallas det pedagogiska eller det fostrande bruket. Vi säger i vår trosbekännelse att vi tror att den gudomliga lagens ändamål är, för det andra ”en fostrare som för syndare till Kristus genom att visa dem Guds rättvisa krav och vrede över synden, deras egen oförmåga att uppfylla dessa krav och därigenom deras behov av nåd och syndernas förlåtelse.”
Vad betyder det? Det betyder att lagen är en spegel som visar oss alla våra brister och vår totala oförmåga att leva upp till Guds standard. Den visar oss och ger oss insikt om vår synd. Paulus kallar lagen för en pedagog, en barnledare eller en ”övervakare” i våra svenska översättningar, en barnuppfostrare som visar oss vårt desperata behov av en frälsare och kastar oss på Kristus (Gal 3:24).
Så när vi ser i Guds lag att vi inte ska ljuga kan vi vara tacksamma för ett samhälle där det är förbjudet att i en rättegång avge ett vittnesmål som är falskt. Men om Gud öppnat våra ögon kommer vi också snabbt till insikt att vi har ljugit och förtjänat Guds förbannelse. Det finns inget sätt för oss att själva försöka kompensera Gud eller betala straffet, eftersom alla våra rättfärdigaste gärningar väcker avsmak inför honom. Vi kan aldrig imponera på honom och peka på våra prestationer. Vi måste ha en frälsare, någon som köper oss fria; som kliver in i vårt ställe och tar straffet. Vi har ett behov av nåd. Det är lagens andra funktion. Att övertyga oss om synd och driva oss till Kristus.
3. Det didaktiska / undervisande bruket
Lagens tredje bruk brukar kallas det didaktiska eller det undervisande bruket. Vi säger i vår trosbekännelse att vi tror att den gudomliga lagens ändamål är, för det tredje ”en regel för de troendes liv att efterföljas enligt nya förbundets principer.”
Det handlar i grund och botten om att lagen visar oss det goda livet; det liv vi är skapade för att leva. Lagen visar oss en väg att älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själ, hela vårt förstånd och all vår kraft, och att älska vår nästa som oss själva. Den visar hur vi ska förhålla oss till och tillbe Gud, genom hans Son Jesus Kristus i ande och sanning, och hur vi ska avskilja en dag i veckan för vila och gemensam tillbedjan. Den visar oss att underordna oss dem som Gud satt i auktoritet över oss, att bevara liv, att hålla fast vid våra äktenskapsförbund, att vara varsamma med varandras namn och rykte och ägodelar och att vara förnöjsamma med de gåvor Gud ger oss. Allt detta är olika uttryck av kärlek till Gud och varandra.
När Paulus säger att lagen är helig, rätt och god är det i den här bemärkelsen han menar (Rom 7:12). Vi står inte under lagen som en väg till frälsning. Men lagen visar oss det goda livet och hur vi rätt kan älska Gud och varandra. Båda apostlarna Jakob och Johannes visar oss att det är helt centralt i ett liv som pånyttfödd kristen. Och det är alltså det här som Jesus talar om i bergspredikan.
Så, för det första: Kristus upphävde lagen, det vill säga, den ceremoniella lagen som satte upp alla gränser mellan det judiska folket och de andra folken. Den moraliska lagen gäller nu också oss som inte är födda judar. Den har ett civilt ändamål, ett fostrande ändamål och ett undervisande ändamål.
II. SKAPADE EN NY MÄNSKLIGHET
Då går vi till punkt nummer två: Kristus skapade en ny mänsklighet.
Efesierbrevet 2:14–15 (SFB-15)
14[…] I sin kropp 15har han satt lagen ur kraft med dess bud och stadgar, för att i sig själv göra de båda till en enda ny människa och så skapa frid.
Här ser vi hur Paulus går vidare från att säga hur Kristus har upphävt och tagit bort något gammalt till att ha skapat något nytt. Lagen hade orsakat en djup spricka i mänskligheten: på ena sidan hade vi det judiska folket och på andra sidan alla andra folk. De var främlingar för varandra och befann sig i fiendskap mot varandra. Men nu har alltså Kristus tagit bort det som höll dem borta från varandra och skapat något helt nytt.
Något helt nytt
Det grekiska ordet för ”ny” är intressant. För det är inte νεος som är det vanligaste ordet. Νεος betyder ny i tid. Om du har ett par byxor som det blir hål på och så köper du ett par nya byxor. Det är νεος. Men ordet som står här är καινος – det betyder att det är en ny sort; det är någon man aldrig sett förut. Det är inte nytt i tid, det är nytt i sitt slag. Det är en prototyp.
Så vad Paulus säger här är att denna nya människa inte alls är den yngsta eller den senaste. Det är en helt ny sorts människa. Eller, snarare, det är en helt ny sorts mänsklighet, eftersom Paulus talar om två folk som Kristus nu gjort till ett. Jag var inne på det här lite i den allra första predikan, i introduktionen till Efesierbrevet, att kyrkan är ett mysterium som nu har blivit känt. Det finns ingen föregångare; tidigare var det helt okänt. Det är som att denne nya Adam, Jesus Kristus, skapar en mänsklighet av ett helt nytt slag.
Johannes Chrysostomos, som var en 300-talets mest kända predikanter sa om den här texten att det är som att Gud har tagit en staty av bly och en staty av silver och lagt dem i en smältugn, ut fått ut en staty av guld. De har inte bara smält samman och blivit ett, de har blivit av en helt annan kvalité.
Återigen, lägg märke till att detta sker i Kristus, även om texten här säger att han gör det ”i sig själv”. Den här föreningen av de två folken som blir till ett helt nytt folk får sitt liv av sin förening med Kristus.
Tagit bort sociala kvalifikationer
Den här nya skapelsen förenar inte bara judar och hedningar. Den tar bort alla sociala markörer som tidigare kvalificerat oss på olika sätt. I Kolosserbrevet 3:11 säger Paulus,
Kolosserbrevet 3:11 (SFB-15)
11Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.
Eller som han säger i Galaterbrevet 3:28,
Galaterbrevet 3:28 (SFB-15)
28Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Det betyder inte att vi inte längre är män eller kvinnor eller svenskar eller något annat. Det är vi verkligen. Män är fortfarande män och kvinnor fortfarande kvinnor. Vi har fortfarande en mängd olikheter och särdrag. Men det betyder att dessa markörer inte längre kvalificerar oss inför Gud. Oavsett vem vi är har vi samma tillträde till Fadern. Vi har samma givna plats i församlingsgemenskapen. Det finns en ny enhet i Kristus, där all ojämlikhet är upphävd.
Vad betyder det för oss? Vi ska återkomma till det i nästa punkt som handlar om att Kristus inte bara skapade en ny mänsklighet utan att han också försonade denna mänsklighet.
III. FÖRSONADE DENNA MÄNSKLIGHET
Titta i vers 16,
Efesierbrevet 2:16 (SFB-15)
16Så skulle han försona de båda med Gud i en enda kropp genom korset, där han dödade fiendskapen.
Han dödar fiendskapen. Paulus nämnde fiendskapen också i vers 14 och där handlade det om fiendskapen mellan judar och hedningar. Men här beskriver han hur Kristus försonar dem med Gud, så här måste fiendskapen handla om fiendskapen mellan människa och Gud.
Fiendskapen mellan människa och Gud
Vi måste förstå att det finns saker som Gud hatar. Vi är så rädda för att tala om det, men egentligen förstår jag inte varför. Det finns saker som vi hatar och som vi hatar rättfärdigt. Vi läser om ungdomsgäng som ger sig på en gammal man och slår och sparkar på honom till en sådan grad att han inte kan återhämta sig, utan dör ensam och blödande på gatan. Vi läser om övergrepp mot barn. Hur rika västerlänningar åker till Thailand och köper ett barn att förgripa sig på för en natt för att sedan lämna dem på en soptipp, ibland så misshandlade och förstörda att de dör av sina sår. Om vi bara öppnar våra avtrubbade ögon och tar in detta upptänds vi av glödande rättspatos och ropar ut i vrede att detta inte är rätt.
Om vi, som är avtrubbade och korrupta, känner en sådan vrede över ondskan, hur mycket mer ska då inte Gud göra det? Om vi inte har en Gud som är vred har vi en Gud som är ond. Som ser på ondskan i likgiltighet och säger att det inte gör något. Det är inte kärlek. Om vi har en Gud som är kärleksfull har vi en Gud som är vred. Som ser på synden med glödande vrede och hatar den med starkaste hat.
Tack och lov har vi en Gud som är kärleksfull och inte likgiltig. Vi läser i Ords 17:15
Ordspråksboken 17:15 (SFB-15)
15Den som friar en brottsling
och den som fördömer en rättfärdig
är båda avskyvärda för Herren.
Det är en text som beskriver ett ondskefullt och korrupt beteende. Att frikänna en brottsling eller fördöma en rättfärdig. Det är en styggelse, det är avskyvärt för Herren. Han hatar det.
Problemet är bara att Bibeln, att Guds lag säger, och våra samveten också för den delen, säger att människan är en brottsling. En syndare. Som ljuger, bedrar och förleder. Som ytterst sett är helt uppslukad av sig själv. Som är Guds fiende.
Missförstå inte ordet ”Guds fiende”. Vi tycks tolka det som att vi håller uppe våra vapen mot Gud medan han sitter lugnt och i sin kärlek ber oss ta ner vapnen och komma och krama honom istället. Det stämmer inte. När det står att vi är Guds fiender innebär det att vi håller uppe våra vapen och att han håller uppe sina.
Han har gett löftet att en dag ställa allt till rätta. Han ska bekämpa ondskan. Han kommer för att strida mot sina fiender. Det är det Amos menar när han säger ”Bered dig på att möta din Gud” (4:12) Det är tröstande ord eftersom det visar att Gud är kärleksfull och hatar ondskan. Men det är djupt skrämmande ord eftersom hela mänskligheten har vänt sig bort från Gud och i sin ondska blivit Guds fiender.
När man som kristen talar om att man är frälst är det värt att fundera på vad man är frälst ifrån. Många skulle svara ”synden” eller ”syndens slaveri”. Men synden har aldrig varit ute efter dig. Synden är ingen person. Det är inte synden som ska döma dig.
Du har, om du tror på Kristus, blivit frälst från Guds rättfärdiga och glödande vrede. Om och om igen talar Gud att han ska komma med dom och skipa rättvisa. Domens dag är en stor och en fruktansvärd dag.
Och hur frälser han oss? Han dödar fiendskapen på korset. Det är förbluffande. På korset dödade han fiendskapen. För, bokstavligt talat, vad var det korset dödade? Det var Jesus Kristus. Det måste innebära att Gud gjorde Jesus till vår fiendskap och vår förbannelse och vår synd och att han krossade Jesus i vårt ställe.
Vad som händer på korset är att all Guds vrede mot ondskan töms ut över Jesus Kristus. För att frälsa en korrupt och ondskefull mänsklighet tar Guds Son det straff som synden förtjänat.
När Jesus ber desperat i Getsemane att han skulle få slippa lidandet om det var möjligt talade han inte om det fysiska lidandet. Han bad att bägaren skulle gå förbi honom. Då menar han Guds vredes bägare. Den innebar inte i första hand att han skulle lida fysiskt utan att han skulle bli avvisad från Faderns livgivande kärlek. Detta är Jesus, Guds son, som ur evigheten funnits i det eviga utflödet av Guds kärlek och glädje, men som nu står inför att kastas ut i mörkret utanför som en främling där man ska gråta och skära tänder. Han har blivit till synd; han har blivit något avskyvärt. Den som inte visste av någon synd har nu blivit övergrepp mot barn. Våld mot den som inte kan försvara sig. Han har blivit lögn och förtal. Han blir en styggelse i vårt ställe. Guds vrede drabbar honom i full kraft och han dricker bägaren till den sista droppen.
Försoning mellan varandra
Men det är inte allt som sker när Jesus dödar fiendskapen. Han försonar oss inte bara med Gud, han försonar också alla troende med varandra.
Den kristna församlingen är ett sammanslutning av människor som inte liknar något annat. Vi har Kristus i centrum. Han är vår frid. Han är vårt liv. Han är vårt allt. Och han har också tagit all vår fiendskap på sig. Vi kan inte förstå bredden och djupet i vår försoning med Gud om vi inte är en del i en kristen gemenskap som är försonad med varandra. De hänger ihop. Det är därför Paulus säger till den splittrade församlingen i Korinth, i 2 Kor 12:20,
2 Korinthierbrevet 12:20 (SFB-15)
20För jag är rädd att jag inte ska finna er sådana som jag skulle önska när jag kommer, och att ni inte ska finna mig sådan som ni skulle önska. Jag är rädd att jag ska finna strid, avund, vredesutbrott, själviskhet, förtal, skvaller, högmod och oordning.
Strid, avund, vredesutbrott, själviskhet, förtal, skvaller, högmod och oordning. Detta är saker som går emot själva naturen av vad en kristen församling är. Om det är något som förekommer i en församling måste vi omedelbart ta tag i det, för det har bäring på vårt andliga välbefinnande.
AVSLUTNING
Så vänner, låt oss vara en fridens och försoningens gemenskap. Kristus har gett sitt liv för oss och försonat oss med Gud och med varandra. Låt oss därför älska varandra ännu mer och överträffa varandra i ömsesidig aktning. Låt oss vaka över vår gemenskap och aldrig låta några sociala markörer definiera oss, utan bejaka den mångfald och de sociala olikheter som finns och tacka Gud för dem.
Vi läser vidare i vers 17 att Kristus ”har kommit och förkunnat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära.” Låt oss ta honom till föredöme. Han har fullbordat allt. Låt det vara samtalsämnet på våra läppar, och låt oss förkunna frid i alla de sammanhang vi rör oss under veckorna. Genom Kristus och endast Kristus finns den frid som varje människa längtar efter.
0 kommentarer