Vi fortsätter att titta i Efesierbrevets första kapitel där Paulus ger oss det ena stora och tunga och underbara begreppet efter det andra, som ett pärlband. Låt mig bara påminna er vad det är han sysslar med här. Paulus talar om den kristna församlingen, som han kallar Kristi kropp. Kristi kropp är ett mysterium som inte tidigare var känt, men som nu har blivit känt, som han säger i 3:10. Här i första kapitlet börjar Paulus att tala om hur den här kroppen, hur de här personerna som skulle vara lemmar i kroppen formerades i Guds eviga rådslut innan världens grund blev lagd. Det är den första stora sanningen han lyfter fram: att församlingen, också den lokala församling som sitter här idag, planerades av Gud innan han hade skapat en enda atom. Det står i vers 4, att Gud hade utvalt oss i Kristus innan världens grund blev lagd.
Sedan visar Paulus hur Guds eviga plan verkställs. Han har en skara människor som han utvalt att vara heliga och fläckfria och här får vi se hur han gör oss heliga och fläckfria. Han gör oss till sina barn, och han gör det genom att han friköper oss, vilket är vad vi ska titta på idag. Sedan fortsätter Paulus så småningom till nästa stora sanning, nämligen att vi inte bara är utvalda, gjorda till söner och friköpta, utan att vi också har ett arv som väntar. Men det ska vi titta på när vi kommit några verser längre fram.
Nu ska vi titta på texten. Och det är verkligen en text som berör livets allra djupaste frågor. Här har vi evangeliet. Här bearbetas människans universella problem med skuld och här får vi se de genuint goda nyheterna som den kristna tron innebär.
Idag blir det ingen prydlig trepunktspredikan – jag tycker att texten är så pedagogiskt strukturerad att jag kommer att följa texten ord för ord och göra sex nedslag. Vi ska titta på var det innebär när texten säger (1) i honom, (2) är vi, (3) friköpta, (4) genom hans blod, (5) och har fått förlåtelse för våra synder, och (6) enligt hans nåds rikedom. Jag stannar till lite längre vid nummer 3 och 5, att vi är friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.
I. I HONOM
Texten börjar med orden ”i honom.” Här får vi repetera vad jag sade i förra predikan eftersom ”i honom” hänvisar till de sista orden i förra versen. ”Honom” är den person som Paulus i vers 6 kallar för ”den Älskade.” Det är Herren Jesus Kristus.
I förra predikan sade jag att när vi ser att Jesus kallas för ”den Älskade” så för det oss rakt in i treenighetens mysterium. Allt som Gud har gjort för oss har han gjort ”i den Älskade.”
Vi talade om att när vi läser evangelierna får vi vid ett par tillfällen se hur förhänget liksom dras undan och vi får höra hur Gud Fadern talar om sin Enfödde Son. När Jesus börjar sin offentliga verksamhet och döps av Johannes Döparen berättas det om att när Jesus kom upp ur vattnet öppnades himlen och den Helige Ande sänkte sig ner över honom som en duva. Och man hörde Gud Faderns röst från himlen som sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt 3:17).
På ett liknande sätt var det på förklaringsberget. Jesus tog med sig de tre närmaste lärjungarna upp på ett berg och där förvandlades han inför deras ögon. Och så sänkte sig ett lysande moln ner över dem, och ur molnet var det en röst som sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt 17:5).
När Gud Fadern talar om sin Son är det begreppet den Älskade som han använder. Det är en relationell term. Gud är tre personer av samma väsen. Jag sade också att det är en del av evangeliet. Evangeliet handlar om att Gud är en Fader som älskar sin Son, som genom sin Ande förenar oss med Sonen så att vi kan dela Sonens liv inför Fadern.
Guds Son är den Älskade. Genom sin Ande förenar Fadern oss med Sonen och när vi är förenade med Sonen kan vi dela Sonens liv inför Fadern.
Vad jag inte hann säga förra gången var hur viktigt det är att vi är klara i tanken när vi förhåller oss till Gud. En av Englands största teologer är John Owen som var verksam i mitten av 1600-talet. Han skrev en bok som heter ”Communion with God” där han talade kraftfullt om hur viktigt det är att tänka trinitariskt om Gud, också när vi ber till honom. Han sa att det är omöjligt för någon att någonsin ha att göra med ”Gud”, eftersom det inte finns någon odifferentierad Gud att ha med att göra. Han sade till och med att de som försöker att närma sig Gud i sin tillbedjan utan att närma sig Gud ”i någon av treenighetens distinkta personer, avvisar evangeliets mysterium och alla dess välgärningar. Och det gör många,” säger han.
Nej, i den kristna tillbedjan tillber vi varje distinkt person i treenigheten. Vi ber alltså inte till ”Gud,” utan vi ber antingen till Fadern, Sonen eller Anden. Det finns mycket mer att säga om det här, men det är en bra grundläggande tanke att ha med sig. Att när jag ber, så ber jag inte till en odifferentierad, en opersonlig ”Gud”, utan jag ber antingen till Fadern, Sonen eller Anden, och vanligtvis ber vi till Fadern genom Sonen i kraft av den Helige Ande.
Och här har vi alltså, än en gång, hela frälsningsdramat: Guds Son är den Älskade. Genom sin Ande förenar Fadern oss med Sonen och när vi är förenade med Sonen kan vi dela Sonens liv inför Fadern.
Så när texten säger ”i Honom” handlar det om Jesus Kristus, den Älskade. Alla andliga välsignelser Gud välsignar oss med får vi när vi är förenade med Kristus genom tron. Han är den ende som är värdig att ta emot alla dessa välsignelser, men genom att han blev vår ställföreträdare kan vi, när vi tror på honom få del i allt som är hans.
Låt oss gå vidare i texten.
II. ÄR VI
”I honom är vi…” Vilka är vi? Ja, det är samma personer som Paulus talar om i den första versen i kapitel 2. Han säger ”ni som var döda i era överträdelser och synder.” Det är ”vi”. Men det slutar inte med att vi var döda, det kommer mer. Vers 2: ”Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn.” Det är Satan.
Så här långt är ”vi” alltså döda i våra överträdelser och synder, vi följde härskaren över luftens välde, det vill säga Satan. Dessutom säger Paulus i vers 3 att ”[vi] följde våra köttsliga begär och gjorde vad köttet och tankarna ville. Av naturen var vi vredens barn.” Det är vilka ”vi” är.
Vi kan fortsätta och se i vers 12 att ”vi” var ”utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. [Vi] var utan hopp och utan Gud i världen.” Och om det inte är tillräckligt kan vi titta i kapitel 4:17, och se att ”[våra] tankar [var] tomma och [vårt] förstånd förmörkat.” Vers 18: ”[vi var] främmande för livet i Gud därför att [vi var] okunniga och förhärdade i [våra] hjärtan.”
Vänner, det är ”vi.” Okunniga, förhärdade, utestängda, utan hopp, följande våra köttliga begär och härskaren över luftens rike, med tomma tankar och gränslösa i vår synd. Det är ”vi.” Det låter väl som ett trevligt gäng?
Nu vill jag säga något viktigt. Det här är ingången till evangeliet. Det här är ingången till all andlig välsignelse som Gud ger oss i Kristus. Jesus själv säger ”saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket.” Allt kristet liv börjar med att vi erkänner vår synd – att vi erkänner att vi verkligen är utan hopp, döda i våra överträdelser och synder. Du kan inte vara en kristen om du innerst inne tänker att du ändå är en hygglig person; att det finns de som är mycket värre än du. Vägen in till det kristna livet börjar med att du inser och erkänner att du är död i dina synder och utan hopp.
Om någon frågar dig varför du skulle komma till himlen och få del i det arv som väntar, så kan det inte finnas något tvivel. Det har inget att göra med att du är en god person utan har allt att göra med Guds nåd. Om du inte förstår det här och erkänner det här så finns det inget kristet liv för dig. Om du inte har förstått det här, om du inte har sett det här hos dig själv vill jag uppmana dig att be; att ropa att den helige Ande skulle övertyga dig om din synd. Att inte ge upp, utan be och be och be tills du får se dig själv från Guds perspektiv, så att du kan tala sant om dig själv och helt och hållet förtrösta på Kristi rättfärdighet och inte din egen.
Därför att nu är det ju så – tack och lov! – att Gud har valt att friköpa syndare, det är ju hela den här textens poäng.
Titusbrevet 2:14 (SFB-15)
14[Kristus] har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.
Det leder oss till nästa punkt.
III. FRIKÖPTA
Texten säger ”i honom är vi friköpta.” Vi är friköpta, återlösta. Teologen Benjamin Warfield säger i sin stora Jesusbok att det inte finns någon av Jesu titlar som är mer älskad för den kristne än ”återlösare”, därför att den uttrycker inte bara något av vad vi fått i vår frälsning utan också vad det kostade honom. Han säger vidare att det är det namnet på korsets Kristus. Att när vi säger ”Kristus vår återlösare” så framställer det korset för oss och vi får se för vårt inre det pris han betalade för vår skull. (The Person and Work of Christ, s 325.)
Fem juridiska termer
Här kommer vi in i själva hjärtat i den kristna tron. Om vi nu ska kunna förstå med någon precision vad det innebär att han har friköpt (eller återlöst) oss så får börja med att tala om vad det inte är.
Det finns fem ord i Nya testamentet som beskriver frälsningen i termer som är hämtade från den romerska juridiken.
1. Δικαιόω
Den första är δικαιόω (dikaioō). Det är en frikännande dom. Det handlar om att syndaren blir upprättad och förklarad rättfärdig. Det är det ordet vi översätter till just ”förklarad rättfärdig”, eller mer slarvigt, ”rättfärdiggjord.” (Jfr Rom 3:4, 4:23, 5:18; 1 Tim 3:16.)
2. Ἀφίημι
Det andra är ἀφίημι (afiemi). Det betyder ”att skicka bort” och handlar om en juridisk transaktion där en skuld blir utstruken. När priset är betalt tar man dokumentet där skulden står skriven och så stryker man skulden. Nu finns den inte mer. Det är det ord vi översätter med förlåtelse. (Matt 9:2; Rom 4:7; Ef 4:32)
3. Υἱοθεσία
Det tredje är υἱοθεσία (huiothesia). Det handlar om den juridiska process där någon som inte är ens biologiska barn görs till son. Det såg vi i den femte versen för några veckor sedan, det är det vi brukar kalla för adoption. (Rom 8:15; Gal 4:5)
4. Καταλλάσσω
Det fjärde är καταλλάσσω (katallassō). Det är det juridiska begreppet för när två stridande parter har hittat en lösning. De har försonats med varandra. (Rom 5:10; 2 Kor 5:18-20)
5. Ἐξαγοράζω / ἀπολύτρωσις
Det femte är ἐξαγοράζω (exagorazō) eller ἀπολύτρωσις (apolytrōsis). Det är det ord vi har i texten idag. Jag ska återkomma till vad det här betyder, men kortfattat kan vi säga att det är ett juridiskt ord för när man köper en slav fri. Att friköpa någon.
Alla de här fem begreppen berättar evangeliet på olika sätt. I rättfärdiggörelsen står syndaren anklagad och skyldig inför Gud, men på grund av sin förening med Kristus förklarar Gud syndaren rättfärdig, eftersom Kristus har uppfyllt alla krav. Genom tron får syndaren del i Kristi fullkomliga liv och i utbyte tog Kristus syndarens straff på sig själv.
I förlåtelsen står syndaren inför Gud med en skuld, men får på grund av Kristus sin skuld utstruken eftersom Kristus har betalat priset.
I adoptionen står syndaren inför Gud som en främling, men han görs till en son och arvinge i Guds familj, eftersom hans äldre bror Kristus var villig att bli en främling i hans ställe.
I försoningen står syndaren inför Gud som en fiende, men han görs till en vän eftersom Gud istället riktade sin vrede mot sin egen Son som ställde sig i syndarens ställe.
Och i återlösningen står syndaren inför Gud som en slav, men blir friköpt, eftersom Kristus gav sitt eget liv i syndarens ställe.
Ser du att alla dessa begrepp berättar samma goda nyheter, men gör det utifrån olika perspektiv? Alla dessa saker; rättfärdiggörelse, förlåtelse, adoption, försoning och återlösning får vi del av genom tron på Kristus eftersom han har betalat priset. Vi är anklagade, men han bar vårt straff och förtjänade vår rättfärdighet så att vi kan bli fria. Vi är skuldsatta, men han betalade vår skuld. Vi är främlingar, men han är en Son och gav upp sin plats i famljen så att vi kan komma in. Vi är fiender till Gud, men han tog Guds vrede så att vi kan bli Guds vänner. Vi är slavar, men Kristus köpte vår frihet med sitt eget blod.
Definition av “[att] friköpa”
Men låt oss nu fördjupa oss lite i vad det innebär att vi är friköpta. På svenska hör man precis vad det handlar om. I sin mest grundläggande form handlar det om att köpa någon fri. Det förutsätter dels att det finns ett slaveri eller en fångenskap och dels att det sker en transaktion som sätter den fångne fri.
Det här är en av anledningarna till varför jag tog så lång tid i förra predikan att berätta historien om Hosea och hans otrogna fru. Dels är det en stark bild på Guds kärlek och nåd mot sitt folk, men det finns fler nivåer i den berättelsen som illustrerar det vi talar om här i Efesierbrevet.
Hosea gifte sig alltså med en kvinna som hette Gomer. Han älskade henne och tog hand om henne, men hon var otrogen mot honom. Efter ett tag lämnade hon honom helt och gick från man till man och sjönk så lågt i sitt missbruk att hon till sist stod på slavmarknaden och skulle säljas som en handelsvara. Då tog Hosea troligtvis allt han ägde och gick och köpte sin fru fri. Det är återlösningen i ett nötskal. Hon var fånge, både bokstavligt talat i bojor, men även slav i ett missbruk. Men han tog allt han ägde – det motsvarade 30 silvermynt – och köpte loss henne.
Det här var inte alldeles ovanligt i romarriket. Om man hamnade i större skuld än man kunde betala blev man slav tills man hade arbetat av skulden. Men man kanske hade en rik släkting som kom och köpte slaven fri.
Teologi
Om vi nu tittar lite i Bibeln så har vi redan konstaterat att alla människor i sitt naturliga tillstånd befinner sig i fångenskap. Paulus säger ”av naturen var vi vredens barn, precis som de andra.” Det här gäller alla. Det finns ingen rättfärdig, ingen enda. Alla är slavar.
Vårt slaveri
Men under vem är vi slavar? Vi är fångar, men hos vem? Hör här: Jesus säger att vi är slavar under synden (Joh 8:34). Paulus i Rom 6:17, ”ni var syndens slavar”, eller Rom 7:14, ”såld till slav under synden.” Rom 8:21 talar om ”slaveri under förgängelsen.”
Så vad är det som har förslavat mänskligheten? Synd. Vi är slavar under synden.
Men Jesus köpte oss fria
Men nu säger Bibeln vidare, att det finns ett pris för att fången ska släppas fri. Vad är priset? Bibeln säger att syndens lön är döden, Rom 6:23. Det är vad synden kostar. Så för att köpa syndare fria från syndens slaveri måste någon dö. Hebreerbrevet 9:22 säger att om inte blod utgjuts, det vill säga, om ingen dör, ges ingen förlåtelse.
Det innebär att var och en av oss som lever i vår synd kommer att få betala för den med vårt eget liv. Den som ljuger. Den som inte hedrar sina föräldrar. Den som förtalar andra. Den som är girig. Alla sorters hycklare. Den som inte älskar Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sitt förstånd och all sin kraft. Död.
Men nu läser vi ju att ”i honom, det vill säga, i Kristus, är vi friköpta.” Det innebär att han betalade priset för att befria oss som tror på honom. Galaterbrevet 5:1,
Galaterbrevet 5:1 (SFB-15)
1Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte tvingas in under slavoket igen.
”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria!”
Galaterbrevet 1:3–4 (SFB-15)
3Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus, 4som har offrat sig själv för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern efter vår Guds och Fars vilja.
Han har alltså befriat oss från slaveriet under våra synder. Titta i Kolosserbrevet 1:13,
Kolosserbrevet 1:13-14 (SFB-15)
13Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. 14I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder.
Eller Galaterbrevet igen,
Galaterbrevet 3:13 (SFB-15)
13Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.
Eller Hebreerbrevet,
Hebreérbrevet 2:14–15 (SFB-15)
14När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, [det vill säga, Kristus blev människa] för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, 15och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv.
Så, alla människor är i sitt naturliga tillstånd fångar, slavar under synden och döden. Men Kristus går till korset för att betala lösensumman. Han friköper oss. Han köper oss fria från vår eviga död med sin död. Det är var det innebär att vi är friköpta. I honom är vi friköpta.
IV. GENOM HANS BLOD
Texten fortsätter, ”…genom hans blod.” Det här har vi redan varit inne på. Jag sade tidigare att vägen in i den kristna tron är att vara fattig i anden, att erkänna att utan Kristus är jag utan hopp. Att jag är en syndare. Och vi läser i Romarbrevet att syndens lön är döden. Det är därför jag är utan hopp! Men Kristus friköper mig genom sitt blod, genom sin död.
1 Petrusbrevet 1:18–19 (SFB-15)
18Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting som silver eller guld ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder. 19Nej, det var med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och brist.
Saving Private Ryan
Saving Private Ryan är en dramatisk berättelse som utspelas under Andra världskriget. Den har två huvudpersoner, dels en amerikansk fallskärmsjägare som heter Ryan och en kapten som heter Miller som får i uppdrag att bege sig till fronten för att leta upp Ryan och rädda hem honom till USA. Miller tar med sig en grupp soldater och beger sig genom kriget för att leta upp Ryan. Innan de hittat honom har två av soldaterna dött. När de väl hittar honom kan Ryan inte fatta det. Varför skulle just han bli räddad? Varför skulle han förtjäna att få åka? Varför inte någon av de andra som har kämpat precis lika hårt som honom?
Vid filmens klimax har också kapten Miller blivit skjuten i bröstet – han är någon sorts messiasfigur genom hela filmen. Han sätter sig mot vraket av en bil och Ryan böjer sig fram över honom. Och med sitt sista andetag säger Miller ”earn this!”
Hur kan man förtjäna att en mängd soldater gett sina liv för att jag ska kunna resa hem och leva vidare? Messiasfiguren i Saving Private Ryan väser med sitt sista andetag att Ryan ska förtjäna förtjäna hans död. Det är omöjligt! Men tack och lov var det inte Jesu sista ord på korset. Han ropade att det är fullbordat! Vi lever av nåd. Nåd kan inte förtjänas.
Det är som att Paulus säger till oss ”kom ihåg, när ni kommer till er himmelske Fader, att ni kommer till den Fader som gav sin egen Son för er skull.” Det är därför Jesu titel ”återlösare” är så vacker. Guds kärlek till oss är så ofattbar, så överflödande, så generös och förunderlig. Han gav sin egen Son för oss.
V. FÖRLÅTELSE FÖR VÅRA SYNDER
I honom är vi friköpta genom hans blod. Och, som en konsekvens har vi fått förlåtelse för våra synder.
Förlåtelsens ekonomi
Ni minns att förlåtelsen var en av de där fem juridiska termerna jag nämnde tidigare? Det grekiska ordet betyder ”att skicka bort” och handlar om en juridisk transaktion där en skuld blir utstruken. Det finns en sorts ekonomi här.
Anledningen till att förlåtelse är ett så stort problem är att synd orsakar skuld. Synd kostar alltid någon något.
Om jag säger att jag kommer att möta dig vid restaurangen klockan ett och sedan glömmer bort det, så innebär det att du förlorat den tiden. Om du lånar ut din jacka till mig och jag slarvar bort den innebär det att du behöver köpa en ny. Om jag talar illa om dig, så är det en kostnad för dig (även om den inte kan mätas monetärt, utan snarare i form av ett skadat rykte).
Om du vill förlåta mig de här skulderna är enda sättet för dig att göra det att absorbera, betala kostnaden. Det går inte att förlåta någon bara genom att säga det och på så sätt få skulden ur världen. Det finns helt enkelt ingen skuld som förlåtits utan att förlåtaren betalat priset. Om du förlåter mig för att ha slarvat bort din jacka så innebär det att du får betala priset för en ny eller leva utan (vilket ju också är ett pris). Om du förlåter mig för att jag talat illa om dig innebär det att du betalar priset i form av ditt skadade rykte, utan att ge igen. Du avstår från att tala illa om mig när du får chansen.
Så här långt alltså: varje synd är en skuld, och varje förlåtelse är en absorption av densamma. Det går inte att förlåta utan att betala skulden. Att förlåta är att stryka ut skulden, det vill säga, betala den själv.
Vi kan inte förlåta oss själva
Men vad händer då om skulden är för stor för att jag någonsin ska kunna betala den? Om jag tappar kontrollen över min bil och kör rakt in i ett hus jag aldrig kan ersätta, eller ännu värre, ett barn? Vad händer när skulden helt enkelt är större än något värde jag någonsin kan erbjuda i ersättning?
Djupt inne i varje människa finns en medvetenhet att jag har en utestående skuld. Att jag inte har gjort rätt. Att jag inte ens levt upp till den standard jag sätter upp för andra att följa.
De flesta tänker inte på det. Det kanske bara kommer stunder av insikt och klarhet några gånger under livet. Andra lever dagligen med det och har svårt att hantera sina känslor av skuld, och tar skuld också för saker som de inte borde. Men jag tror att en sund och sann känsla av skuld är en allmänmänsklig erfarenhet.
Richard III
Shakespeare kommer ofta tillbaka till det här. Om man lyssnar till exempel på kung Richard III, som är en på alla sätt bedrövlig, mordisk och omoralisk figur, så klagar han:
Mitt samvete talar många tusen språk, och varje språk berättar många berättelser. Och varje berättelse dömer mig som en usling.
Och åhöraren tänker ”ja! Du är en usling!” Men den eftertänksamme åhöraren tänker ”vänta lite…”
Lady MacBeth
Lady MacBeth drev en mordkomplott, där hon mördade kung Duncan av Skottland, så att hennes man kunde bli kung. Men efter mordet genomförts plågades hon svårt av sitt samvete. Hon drevs till vansinne. Hon tittade på sina händer och såg blodfläckar på dem och tvättade dem frenetiskt.
Bort, fördömda fläck! Bort, säger jag! […] Här luktar det blod fortfarande. Alla arabiens väldofter kan inte få bort lukten från den här lilla handen. Å! Å! Å!
Hon är helt vansinnig. MacBeth tittar på henne och vänder sig till läkaren och frågar om det inte finns något botemedel.
Kan du inte ge hjälp åt sjuka själar? Dra upp en sorg som rotat sig i minnet? Radera ut de plågor som står skrivna i hennes hjärna, Och med glömskans motgift rensa, ur bröstets trängsel ut det trångmål som trycker hjärtat?
Läkaren svarar att mot denna sjukdom finns inget botemedel. ”Sådant får patienten klara själv.”
Därför provocerar Jesu förlåtelse
Men det är ju det här som är problemet! Innerst inne vet vi att vi inte kan förlåta oss själva. När Jesus gick omkring och började förlåta synder var det oerhört provocerande, delvis därför att hans samtida hade förstått just detta. Vem är han att ge förlåtelse!? De visste att en människa kan inte förlåta sig själv. Och en människa kan inte förlåta en annan människas synder, ytterst sett. Det är bara Gud som kan förlåta synder!
Förlåtelsens pris
Men här har vi poängen med att det finns en ekonomi i förlåtelsen. En synd, en överträdelse innebär en skuld. Ibland säger någon ”men kan inte Gud bara förlåta? Varför ska det vara så besvärligt med lidande och död? Är inte Gud kärlek? Kan han inte bara släppa det här?”
Nej, det kan han inte. Det vore korrupt. Och Gud är inte korrupt. Han är sanning. Han är rättfärdighet. Han är godhet. Han är helighet. Därför sänder han sin Son, sin ende son, den han Älskar, för att betala priset med sitt eget blod. Och under den sista kvällen innan han blir korsfäst firar han påskmåltiden med sina lärjungar. Och det står så här,
Matteusevangeliet 26:26–28 (SFB-15)
26Medan de åt tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tag och ät. Detta är min kropp.” 27Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: “Drick av den alla. 28Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Han gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Han friköpte dig, så att du inte längre ska vara en slav under synden, utan leva i frihet. Han gav sitt blod så att du skulle få förlåtelse. För att din skuld skulle bli utstruken. Så att du inte längre skulle vara Guds fiende utan bli försonad med honom och bli hans vän. Så att du inte skulle stå anklagad utan förklaras rättfärdig. Så att du inte skulle behöva vara en främling, utan göras till hans barn och arvinge.
Skillnaden mellan himmel och helvete
Jag får hoppa över den sista punkten. Jag ska bara säga det här, det är viktigt: skillnaden mellan himmel och helvete, skillnaden mellan evig välsignelse och glädje eller evig fördömelse och sorg är Guds förlåtelse. Helvetet är att tillbringa evigheten i Guds närhet, utan förlåtelse, att försöka fly undan Guds allnärvarande och förtärande helighet, som en främling och hans fiende. Himlen är att tillbringa evigheten i Guds närhet där Kristi blod har betalat vår skuld och du har förklarats rättfärdig och tagits upp som Guds barn.
AVSLUTNING
Att vi i Kristus är friköpta genom hans blod och har fått förlåtelse betyder allt. Det finns inget större eller viktigare. Om du är här idag eller om du hör det här inspelat som inte har fått syndernas förlåtelse vill jag uppmana dig att inte lämna rummet innan du har sökt Gud och den förlåtelse han ger genom sin Son. Överge din självrättfärdighet och förtrösta helt på Kristus.
Det gäller för övrigt oss andra också. Låt oss dagligen omvända oss och söka Guds förlåtelse. Och låt oss tacka honom för att han har sänt sin son för att friköpa oss och bryta syndens slaveri.
0 kommentarer