Gåvor från den uppstigne Kristus | Ef 4:11

Gåvor från den uppstigne Kristus | Ef 4:11

När min fru och jag blev ett par när vi var 21 år gamla var det mycket som förändrades. En sak som blev en stor förändring för mig var detta med att få och ge gåvor. Jag upptäckte nämligen att hon var otroligt bra på att ge gåvor. Inte så att hon gjorde det särskilt ofta, men jag var alltid överraskad eftersom när jag fick gåvan så insåg jag att jag hade pratat om att jag behövde en sådan sak för flera månader sedan och sedan hade jag glömt bort det. Det var som att hon förde en anteckningsbok över saker jag sa och lyssnade bättre på mig än jag gjorde själv. 

Det var nytt för mig. Jag insåg att jag tidigare inte hade tagit det där med gåvor på särskilt stort allvar. Jag tyckte nog att jag hade gjort det och kunde köpa dyra saker, men här öppnades en helt ny värld för mig. Jag insåg att gåvor handlar mindre om prislappen och mer om att faktiskt förstå något om den andra. 

Här kommer vi till en text som handlar om att Jesus Kristus, efter att han stigit upp till himlen ger gåvor till sin församling. Vi såg i förra predikan hur Paulus beskriver Kristus som en segrande kung utifrån Psalm 68, där han kommer i sitt segertåg upp för Sions berg efter att ha vunnit striden och med sig för han fiendekungarna som han besegrat – synden, djävulen och döden. Han kommer i sitt segertåg under folkets sång och jubel och så fördelar han krigsbytet. Han ger gåvor till sin församling. Han har rätt att ge gåvor eftersom han har segrat i striden.

Så vad ger han då för gåvor? Det får vi i vers 11, som vi ska titta på i dag. Apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. 

Det är en lite märklig lista. Den liknar inte den vi har i Första Korinthierbrevet 12 eller Romarbrevet 12 där Paulus räknar upp andliga gåvor. Dels är det en ganska kort lista och dels verkar den väldigt smal. Vi läste ju i vers 7 att var och en av oss har fått en gåva utmätt av Jesus av nåd. Men de här gåvorna verkar dels vara till församlingen som helhet och dels är det bara en minoritet i församlingen som står i tjänst för övriga församlingen genom dessa gåvor. Eller för att uttrycka det klarare: det är bara en minoritet i församlingen som är dessa gåvor till övriga församlingen. Hur kan det komma sig?

Ja, dels förstår vi från listorna som 1 Korinthierbrevet 12 och Romarbrevet 12 att det här inte på långa vägar är en uttömmande lista, utan Paulus tycks nämna just dessa saker med ett särskilt syfte. Det verkar nämligen som att Jesus Kristus, som känner oss bättre än vi gör själva och som vet precis vad vi behöver, har gett oss något som syftar till vår mognad – både som individer som som församling. Paulus är i ett sammanhang i Efesierbrevet 4 där han talar om församlingens enhet, och här har vi gåvor som är avgörande för att församlingen ska växa och mogna och blomstra. Så låt oss titta på dem och se vilka lärdomar vi kan dra av dem. 

I dag kommer vi bara att titta på den 11:e versen. Vi kommer alltså att återkomma i detalj till syftet med dessa gåvor. Vi sparar alltså frågan varför? till nästa gång och så ska vi idag ägna oss åt frågan vad? Jag lägger upp predikan i tre punkter, där den sista är betydligt längre än de första. I den första punkten (1) ska vi titta på de tre första gåvor som Paulus räknar upp: apostlar, profeter och evangelister. I den andra punkten (2) tar vi sedan herdar och lärare. Och därefter kallar jag den tredje punkten (3) för ”herdens främsta uppdrag” för att fördjupa resonemanget.

Guds ord-gåvor

Men låt mig bara göra en iakttagelse innan vi kommer till några detaljer. Alla dessa gåvor som Paulus nämner är gåvor som har med Guds ord att göra. Alla är Guds ord-gåvor. Och redan här, innan vi ens kommit till några detaljer, är det viktigt att betona att ingen individ, ingen församling kommer att mogna i sin tro utan att formas av förkunnelsen och undervisningen av Guds ord. Om Guds ord inte är så närvarande att det är en formerande kraft i ditt liv så kommer du inte att mogna som kristen. 

Jag talar inte bara om söndagens predikan, även om jag i högsta grad talar också om söndagens predikan. Den spelar en mycket viktig roll för vår kristna mognad. Om söndagens predikan inte ger ordentlig föda från Guds ord så kommer församlingens medlemmar att i bästa fall vara undernärda. Men det handlar alltså inte bara om predikan utan om alla de samtal som pågår mellan oss i församlingen under veckan, där vi samtalar om tron och med hjälp av Bibeln försöker vara till hjälp för varandra i vår kristna vandring. Utan Ordets tjänst, utan Guds ord som en närvarande, formerande kraft kommer det aldrig att finnas någon kristen mognad. Så låt oss då titta på dessa gåvor och hur de bidrar till att Guds ord formar församlingen.

I. APOSTLAR, PROFETER OCH EVANGELISTER

Vi går till den första punkten: apostlar, profeter och evangelister. 

Apostlar och profeter

Först nämner Paulus apostlar och profeter. Eller egentligen står alla i bestämd form, så en mer ordagrann översättning skulle vara apostlarna och profeterna. 

Det första vi måste lägga märke till här är att Paulus har talat om ”apostlar och profeter” två gånger tidigare i Efesierbrevet. Först har han talat om apostlar och profeter i kapitel 2, vers 20 där sa att församlingen är uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund där Jesus Kristus är hörnsten. Där ser vi att deras roll är en grundläggande roll för den kristna kyrkan. De tar emot uppenbarelse från Gud i en tid då församlingen inte hade Guds ord nedskrivet. Gud inspirerade apostlarna att skriva ner det som vi idag kallar för Nya testamentet. 

Den andra gången Paulus nämner apostlar och profeter är i Efesierbrevets 3:e kapitel och den 5:e versen. Där skriver Paulus om mysteriet som ni har blivit uppenbarat för apostlarna och profeterna. Där ser vi att apostlarna och profeterna har fått ta emot uppenbarelse som aldrig tidigare hade blivit given. De tog emot den direkt ifrån Gud och förmedlade den till oss i skrift. 

När Nya testamentet talar om apostlar är det i lite olika bemärkelser. Den tydligaste gruppen, den som är främst förknippad med ämbetet apostel är förstås de tolv som Jesus själv utvalde och sände. Förutsättningarna för att vara en apostel var för det första att man skulle vara ett ögonvittne till den uppståndne Jesus. Paulus nämner det här kriteriet när han argumenterar för sitt eget apostlaskap i Första Korinthierbrevet 9:1-2 när han säger, ”Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett vår Herre Jesus? Är inte ni mitt verk i Herren?” Så även om Paulus var en senkomling till apostlaskaran måste han ha haft ett personligt möte med Jesus själv och sedan dessutom blivit sänd av honom. 

Så man behövde vara ett vittne till den uppståndne Jesus och vara sänd av honom. Det finns med andra ord ingen grund för att tala om en apostolisk succession som går från en person till en annan. Det finns en apostolisk succession när vi för över de apostoliska sanningarna från en generation till nästa, men Bibeln ger inget stöd för ett apostlaämbete som lämnas över mellan olika personer. Tvärtom, en apostel i den här meningen, en apostel som lägger grunden för själva kyrkan, är ett ämbete som dog ut med de apostlar som verkligen var ögonvittnen till Jesus. Det hör till själva ämbetets natur att det är övergående. När grunden är lagd ligger den kvar och ingen kan ändra på den. 

Däremot talar Nya testamentet också om apostlar i en annan bemärkelse. I Andra Korinthierbrevet 8:23 talar Paulus om Titus och några andra bröder vars namn inte nämns som församlingarnas apostlar. I Svenska Folkbibeln är ordet apostlar där översatt till ”sändebud”. Det finns alltså en skillnad mellan Kristi apostlar och församlingarnas apostlar. I den här meningen finns det förstås apostlar också idag eftersom församlingar sänder ut personer för olika syften. Det kan vara som missionärer att grunda församlingar eller det kan vara att föra församlingens talan i en konferens där flera församlingar samarbetar. 

Även när det gäller profeterna måste vi skilja på de profeter som Paulus talar om här och profeter i andra bemärkelser. Paulus talar om de profeter som bidrog till kyrkans grundläggning; de profeter som fick ta emot Guds uppenbarelse i hemligheter som Gud aldrig tidigare hade talat om. Han tycks alltså inte tala om personer med profetisk gåva som han talar om i Första Korinthierbrevet. Det här är personer som bidrog till att Guds ord blev tillgängligt för oss. Kristus gav oss apostlarna och profeterna som lade församlingens grund, som fick Guds hemligheter uppenbarade och därmed gav han oss Guds ord. 

Vad innebär det då att ha profetisk gåva? Ja, det är en stor fråga som jag har ägnat ganska många timmar åt under veckan, men jag måste lämna den frågan till ett annat tillfälle. Men låt mig bara säga att både Bibeln och kyrkohistorien är fylld av personer som haft en profetisk tjänst i meningen att de har kunnat tillämpa Guds eviga ord i specifika situationer, men även personer som fått ingivelser av Gud som ligger i linje med hans ord som är till vägledning eller uppmuntran eller övertygelse om synd i specifika situationer. Det här är en spännande dimension av det kristna livet och något som Bibeln uppmanar oss som församling att söka, för församlingens uppbyggelse. Här finns verkligen något som vi som församling kan växa i: en hälsosam, biblisk profetisk tjänst som bygger upp församlingen och som ärar Gud. Så låt oss skapa tillfällen då vi kan fortsätta att fördjupa oss i vad det är och öva oss i det. 

Evangelister

Evangelisterna då, vilka var det? Ja, också det är en svår fråga. Ordet ”evangelist” nämns bara tre gånger i Nya testamentet. Det är här i Efesierbrevet 4:11, och det är Filippos som utsågs till diakon i Apostlagärningarna 6, som sedan nämns igen i Apostlagärningarna 21:8 som där kallas ”evangelisten Filippus”. Och sedan har vi Paulus ord till Timotheos i Andra Timotheosbrevet 4:5, att han ska göra en evangelists gärning. Så det är svårt att veta om det fanns ett ämbete som kallades för evangelist på Nya testamentets tid och vad det i så fall innebar. Alla kommentarer jag tittat på spekulerar i att evangelisten var en sorts församlingsplanterare, en person som gick ut med evangeliet dit det inte tidigare var känt och förkunnade evangeliet och etablerade församlingar. Det är en intressant tanke, men eftersom vi har så få bibeltexter som talar om evangelister så kan vi inte veta. 

Däremot vet vi att evangeliets tjänst blomstrade i den tidiga kyrkan. Att alla kristna var bärare av de goda nyheterna som hade förvandlat deras liv och delade evangeliet var de än var, vilket är en del i det uppdrag som Jesus gett oss alla. Dessutom är det inte orimligt – även om Bibeln aldrig nämner det specifikt – att tänka sig att somliga kristna har en särskild andlig gåva att evangelisera som innebär att de är extra skickliga på att förklara evangeliet på ett sätt som människor förstår och som förvandlar deras liv.

II. HERDAR OCH LÄRARE

Låt oss gå vidare till nästa punkt, som jag kallar ”herdar och lärare”. 

Anledningen till att jag talar om herdar och lärare under samma rubrik är hur den grekiska texten i versen är ordnad. Det finns nämligen separata bestämda artiklar framför orden ”apostlar”, ”profeter”, och ”evangelister”. Men när Paulus sedan räknar upp ”herdar och lärare” gör han det under samma bestämda artikel. Om man skulle säga det på engelska där man har artikeln separat skulle man kunna säga ”the apostles, the prophets, the evangelists and the pastors and teachers”. Det finns en tumregel i grekiskan att om två substantiv står samlat under samma artikel så talar det om samma sak. Dessutom är det grekiska ordet för ”och” ett mycket vanligt ord som kan betyda fler saker än så. Det kan också ha en fördjupande innebörd, vilket skulle kunna innebära att ”lärare” är en fördjupning eller en förklaring av ”herde”. 

Det här är inga vattentäta argument. Men av alla kommentarer jag läst säger alla utom en att dessa två ämbeten rent grammatiskt borde betraktas som samma. Dessutom har vi det teologiska argumentet att när man tittar på herdens uppdrag så handlar det om olika former av undervisning. Och när man funderar på vad det innebär att undervisa Guds ord i en församling är det omöjligt att frikoppla det från herdens uppdrag som om det vore två separata ämbeten sida vid sida i församlingen. Därför drar jag slutsatsen, både utifrån grammatiken i versen och utifrån Bibelns undervisning om vad herdeskapet innebär att dessa två talar om samma sak. 

Och det här ämbetet vet vi mycket om utifrån Nya testamentet, och det är något som i högsta grad fortfarande är verksamt i bibliska församlingar. Det är det ämbete som ibland beskrivs med ordet herde eller pastor, ibland med ordet äldste och ibland med ordet biskop eller församlingsledare. Alla dessa tre används synonymt, vilket alltså innebär att de talar om samma sak. 

Jag ska fördjupa mig om ett ögonblick, men om man talar väldigt kortfattat och övergripande, vad är pastorns uppdrag? Ja, om man fortsätter med bilden av herden så skulle man kunna säga fyra saker, (1) att beskydda flocken, (2) att ge föda åt flocken, (3) att leda flocken och (4) att ta hand om de svaga. 

1. Beskydda

Hur beskyddar pastorn flocken? Genom att i sin undervisning varna för olika villoläror som kan verka attraherande för församlingsmedlemmarna på olika sätt. Därför är det viktigt att en pastor är teologiskt klarsynt och kan se igenom och avslöja de dimridåer som så ofta läggs ut för att dölja falsk lära. 

2. Ge föda

Vad innebär det att ge föda åt flocken? Ja, även här handlar det förstås om undervisning från Guds ord. Därför måste en pastor vara en god lärare. Målet, som vi får från sammanhanget här i Efesierbrevet är att flocken ska växa i andlig mognad.

3. Leda

För det tredje måste en pastor kunna leda sin flock. En flock utan herde kommer för eller senare att skingras. Om det saknas ledarskap blir församlingen som får utan herde. En herdes översyn är Kristi gåva till församlingen för församlingens enhets skull. 

4. Ta hand om de svaga

En viktig aspekt i pastorns ledarskap är att ”vaka” över flocken, som Petrus säger Första Petrusbrevet 5:2. Det innebär att man också håller ett särskilt öga på de svagaste i flocken. När någon i församlingen vacklar i sin tro hör det till pastorns uppdrag att vara där och laga det som gått sönder; att ge andlig vård och vägledning. Om någon försvinner vill vi alla i församlingen söka efter den personen, men det är pastorernas ansvar att se till att den personen inte bara försvinner ut i tomheten. Därför bör en grupp äldste ägna den största delen av sin tid åt att diskutera medlemmar för att försäkra sig om att alla mår väl. Och be för dem, att Gud som är den store läkaren får ge den läkedom den skadade behöver.

“Gav”

Innan jag går vidare till sista punkten vill jag bara återkomma till texten och fundera lite på ordet ”gav”. Texten säger att Kristus gav några till apostlar och profeter och så vidare. Vad betyder det? Betyder det att han skapade dessa ämbeten som princip eller betyder det också att han ger specifika personer till församlingen? Jag tror att Paulus menar att Kristus inte bara gav varje herdar och lärare till varje församling som princip utan att han verkligen ger specifika personer som gåvor till församlingen. Låt oss titta lite snabbt på några bibeltexter. 

Apostlagärningarna 20:28 (SFB-15)

28Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.

Så han säger till äldste till församlingen i Efesos att den helige Ande har satt dem där. Ytterst sett var det ingenting ni beslutade er för, något ni anmälde er till eller något som församlingen beslutade, även om alla dessa saker kan ha hänt. Ytterst sett är det den helige Ande som satte er där.

Matteusevangeliet 9:37–38 (SFB-15)

37Och han sade till sina lärjungar: “Skörden är stor men arbetarna är få. 38Be därför skördens Herre att han skickar ut arbetare till sin skörd.”

Att ”sända” är grekiskans ἐκβάλῃ, att kasta ut, som en boll, ut i tjänst. Vad det än är, är det något som skördens Herre gör. Och han uppmanar oss att be så att han sänder verkliga personer av kött och blod. 

Lukasevangeliet 12:41–42 (SFB-15)

41Petrus frågade: ”Herre, talar du om oss i den här liknelsen, eller om alla?” 42Herren sade: ”Vem är den trogne och kloke förvaltaren som hans herre sätter över sina tjänare för att ge dem deras mat i rätt tid?

Den kloke förvaltaren är en bild av församlingsledare som Herren sätter som ledare över sitt hushåll i sin egen frånvaro. Här har vi ytterligare ett grekiskt ord som vi översätter till ”sätter” på svenska. Det är Herren som sätter, som utser förvaltaren. 

Det verkar alltså tydligt att Kristus inte bara gett varje församling en principiell och teoretisk gåva. Det verkar som att han faktiskt insätter verkliga personer i tjänst för församlingen, som gåvor till församlingen. 

Då, kära vänner, har vi egentligen kommit igenom texten. Men fast jag har ägnat en halvtimme åt att bara prata om en enda vers känns det som att det saknas något. Jag skulle vilja ge lite mer smaker och dofter av vad det egentligen är vi pratar om när vi pratar om pastorernas uppdrag. Därför vill jag ta med er till ytterligare en bibeltext i en lång tredje punkt som jag kallar ”herdens främsta uppdrag.” 

III. HERDENS FRÄMSTA UPPDRAG

Det är en text jag har predikat för er förut. Men låt oss gå dit igen. Det är några av aposteln Paulus allra sista ord. Det är en ödesmättad text som han skriver till sin älskade lärjunge Timotheos och han ger Timotheos det viktigaste råd han har till en pastor. 

2 Timotheosbrevet 4:1–2 (SFB-15)

1Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike: 2predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning.

Paulus sista och kanske mest bestående förmaning till Timotheos är att han ska predika ordet. Han ger en rad av 9 imperativ, nio uppmaningar där den första är ”predika ordet” och fungerar som en rubrik till allting. Han börjar i den första versen att höja temperaturen fem gånger. Det är oerhört allvarligt. Han åberopar både Gud Fadern och Gud Sonen och han påminner Timotheos att han en dag ska stå inför Kristus och avlägga räkenskap för sin tjänst. Det är med andra ord inte en tid för prokrastinering och velande. 

Predika ordet

Sen kommer han till den huvudsakliga uppaningen: predika ordet! Lägg märke till att han inte säger ”dela” eller ”prata” eller något annat. Paulus uppmanar Timotheos att stå upp som en man och proklamera. 

Ni minns att det grekiska ordet är ett ord som är hämtat ur deras kultur. En härold som representerar Caesar. Som meddelar att Rom har vunnit en seger och lagt ett land under sig. Eller att Caesar har fått en son och att det finns en arvinge till tronen. Budbäraren kunde inte förhandla med folket, han hade inte frihet att hålla undan någon del av budskapet som anförtrotts åt honom, han var förbjuden att lägga till något av sina egna tankar och hans beteende skulle vittna om att han var en representant för kungen. 

Efter att budskapet var givet skulle han rapportera tillbaka till kungen och avlägga räkenskap angående huruvida han förkunnat budskapets trofast och fullständigt. 

Detta är exakt vad Paulus säger till Timotheos. Kungars Kung har anförtrott sitt budskap att förkunnas överallt. Och en dag ska du rapportera tillbaka och avlägga räkenskap huruvida du har fullbordat ditt uppdrag i trofasthet. 

TDNT säger angående κηρύσσω: 

Det krävs av härolden att han levererar sitt budskap precis som det har blivit givet till honom. Det viktiga med budskapet är att det inte har sitt upphov med honom. Bakom honom står en högre makt. Härolden uttrycker inte sina egna uppfattningar. Han är en talesman för sin mästare. 

Härolden intar samma sinnelag som de som sänt honom, och agerar med en fullmakt som bär sin mästares auktoritet.

Han är bunden av precisa instruktioner av den som sänt honom. En god härold involverar sig inte i långa förhandlingar utan återvänder omedelbart när han har levererat sitt budskap.

Han är sin mästares budbärare och därför får han inte förfalska det budskap som anförtrotts honom genom att göra egna tillägg. Han måste leverera det exakt så som det givits honom. 

//It is demanded, then, that they deliver their message as it is given to them. The essential point about the report which they give is that it does not originate with them. Behind it stands a higher power. The herald does not express his own views. He is the spokesman for his master. […]

Heralds adopt the mind of those who commission them, and act with the plenipotentiary authority of their masters. […]

He is bound by the precise instructions of the one who commissions him (Eur. Suppl., 385). The good herald does not become involved in lengthy negotations but returns at once when he has delivered his message. […]

Being only the mouth of his master, he must not falsify the message entrusted to him by additions of his own. He must deliver it exactly as given to him.

Det är vad det innebär att vara en härold. Det är vad Gud har kallat predikanten att göra. Han ska predika ordet – det ord som är inspirerat av Gud (2 Tim 3:16). Han ska hålla sig till det skrivna ordet, det ord som han har fått lära sig sedan han var barn. Predikanten är som serveringspersonalen på en restaurang. Vi är inte kocken – vi bara levererar vad köket har förberett och vi behöver leverera det rykande varmt. Vi läser texten, vi förklarar texten, vi tillämpar texten, vi uppmanar utifrån texten, vi säger vad den här texten undervisar tillsammans med andra texter. Det är vad vi gör. Och det är vad Paulus uppmanar Timotheos att göra. 

Sedan fortsätter Paulus i texten och bli mer specifik angående vad som ska känneteckna förkunnelsen. En predikant är inte fri att omdefiniera förkunnelsen. Här har vi Guds befallningar till oss predikanter. Om vi inte gör det har vi gått utanför Guds bud. Det är inte förhandlingsbart. Det är något som binder vårt samvete. 

Paulus ger tio verb efter varandra.

1. Var redo

Först säger han ”var redo”. Precis som en soldat som är redo för strid. Som en brandman som är redo för larmet. Pilen ligger redan på bågsträngen, redo att avlossas vilket ögonblick som helst. Paulus säger ”i tid och otid”. Det handlar alltså om en konstant beredskap. Det finns inget ögonblick när detta inte gäller. Det betyder att vi ska predika ordet i goda tider och i dåliga tider. När det är bekvämt och obekvämt. När det välkomnas och när det avvisas. När folk vill höra och när folk inte vill höra. Alltid. Om det är problem i församlingen eller om det är frid i församlingen. Om församlingen växer eller om församlingen krymper. I tid och otid ska du förkunna Guds ord. Så var redo!

2. Överbevisa

För det andra: överbevisa! Att visa vad som är fel. Predikan ska vara som ett sökarljus som avslöjar vad som är fel i våra liv. Den avslöjar och överbevisar om synd. Varför är det här viktigt? Därför att ingen kommer att bli frälst om han inte först förstår att han är förlorad. Ingen kommer till Jesus fnittrande och trippande. Vi kommer som tiggare. Vi har fått ett hugg i hjärtat och smakat på döden och förtvivlan som finns utanför den tröst som evangeliet ger. Jesus säger, ”saliga är de som är fattiga i anden. Saliga är de som sörjer.” Förkunnelsen måste avslöja synd. Den behöver överbevisa och vederlägga. 

Jag hörde någon beskriva förkunnelsen i dagens församlingar med orden: ”en mild man står framför en mild församling och vädjar till dem att vara mer milda.” Det finns något sant i det. Det är vad förkunnelsen har blivit. Det är inte konstigt att våra församlingar har blivit sociala föreningar som är fyllda av människor som inte är födda på nytt. Därför att där finns inte evangeliet. I evangeliet måste det finnas utrymme för övertygelse om synd. Om det inte finns någon övertygelse om synd så finns inte heller någon omvändelse till Frälsaren. 

Var redo! Överbevisa!

3. Varna

För det tredje: varna! Det betyder att varna för negativa konsekvenser. Det handlar om att kalla till omvändelse. Att kalla till ett nytt liv. Det är precis vad Jesus gjorde när han varnade för helvetet. Han sa att det är bättre att du river ut ditt öga och att du kommer in i paradiset utan det än att du behåller det in i helvetets eld. För det är dit du är på väg, om du inte omvänder dig. Det är att tillrättavisa.

Vänner, det här kräver kärlek. Det är alltid lättare att låta bli att säga obehagliga saker. Men ju mer vi älskar varandra, desto mer angelägna kommer vi att bli att hjälpa varandra komma ur destruktiva livsmönster.

4. Vädja

För det fjärde: vädja! Det betyder att komma jämsides med någon för att uppmana den att ändra något. 

När jag försökte få min fru att bli intresserad av mig gjorde jag mer än ett ordstudium på agape. Jag behövde vara mycket övertygande. Hon var inte imponerad! 

Men om vi ska predika evangeliet måste vi göra mer än grammatik och syntax och ordstudier. Vi måste kalla människor till omvändelse och tro. Vi måste använda det ord som Jesus använde så ofta: kom! Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor och jag ska ger er vila (Matt 11:28). Om någon törstar, så kom till mig och drick! (Joh 7:37). Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet (Matt 7:13).  

Och lägg märke till hur vi ska vädja. 

5. Med allt tålamod

För det femte: vi ska överbevisa, varna och vädja med allt tålamod. Varför? För att det tar tid. Människor kommer inte att gensvara omedelbart. Man måste fortsätta och fortsätta. ”Tålamod” handlar om att bli kvar under något även om det innebär motstånd. Det kräver uthållighet. Dessutom säger Paulus inte bara att vi ska predika med tålamod, utan med allt tålamod. 

6. Med ständig undervisning

Sedan lägger han till, för det sjätte, ”med ständig undervisning.” Det handlar om att förklara teologi. Att ge lära. Att förklara vem Gud är, vilka vi är, vad synd är, vem Kristus är, vad han åstadkommit i försoningen. Lloyd-Jones sa att förkunnelse är teologi som är satt i brand. Brinnande teologi. Det är lära som är riktad mot åhörarna, som övertygar, varnar och vädjar. Teologin är läran, det är undervisningen och instruktionen. 

Puritanerna brukar tala om att det måste finnas eld i talarstolen. Eld avger ljus och hetta. Detsamma måste gälla förkunnelsen. Det måste finnas upplysningens ljus, man behöver kunna lära sig saker av den. Det behöver finnas sanning. Och den måste levereras med vitglödgad passion. 

John Murray, den gamle skotske predikanten, sa att om det inte finns någon passion så finns det ingen förkunnelse.

7. Var sund

Nästa imperativ kommer inte förrän vers 5. Så verserna 3 och 4 lägger ut förutsättningarna för nästa verb. Nästa uppmaning är vara sund. Men först måste han säga varför predikanten måste vara sund. 

Vers 3, 

2 Timotheosbrevet 4:3 (SFB-15)

3Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.

Vilka handlar det här om? Jag tror att det handlar om icke pånyttfödda församlingsmedlemmar. Som inte vill bli överbevisade och varnade. Som inte vill ändra något i deras i sina liv. Så de kommer inte att stå ut med det du har att ge. De vill inte ha sina sinnen förnyade, de vill ha sina öron kliade. De vill bli klappade på ryggen. De vill höra hur bra de är. De vill bli bekräftade och uppmuntrade. Istället för att lyssna på Guds ord kommer de att samla på sig den ena läraren efter den andra i enlighet med sina egna begär. Och det kommer alltid att finnas mängder av duktiga och övertygande personer som hellre vill ha en stor följarskara än att predika för dem det de behöver. 

2 Timotheosbrevet 4:4 (SFB-15)

4De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.

De vägrar att lyssna till sanningen. Paulus beskriver det med ett starkt ord. Det är en rörelse med kroppen som är så hastig och så kraftig att ett ben går ur led. Det är bilden av någon som flyr från sanningen så häftigt att han går ur led. Det är bilden av en person som inte är född på nytt. Som har ett hjärta av sten och är på väg mot evig fördömelse. Det är allvarliga saker. 

Paulus fortsätter, ”men du, var inte som de andra predikanterna. Du ska vara sund och förnuftig i allt.” Det handlar om att vara nykter. Att inte vara berusad. Att vara balanserad. Att inte svepas med av de krafter som försöker få dig att tappa fotfästet. Att inte dras in i deras begär och deras krav. För det är inte dessa personer du ska stå inför på den yttersta dagen. Och du predikar inte deras ord. Du predikar Guds ord. 

Nej, du ska vara sund. Håll fast vid den smala vägen. Du har fått Guds ord, så var redo i tid och otid, att överbevisa, varna och vädja med allt tålamod och all undervisning, vad som än händer. 

8. Bär ditt lidande

Sedan lägger Paulus till att Timotheos, för det åttonde, ska bära sitt lidande. Varför säger han det? För att Timotheos går igenom lidande. De ser ner på honom. Det stormar i församlingen. Han är ifrågasatt. Dessutom, att överbevisa, varna och vädja med allt tålamod och undervisning gör ont. Så Paulus uppmanar honom att inte förtvivla och ge upp. Lidandet är en del av tjänsten. Det tvingar predikanten att vara stark och hålla fast i Kristus, att dagligen reformera sitt liv och återvända till det som är solitt och beprövat. 

Lidande är lidande. Lidande gör ont. Men det är oundvikligt, både för den predikant som håller fast vid Guds ord och hans fru. Nu måste jag säga att det känns konstigt att tala om lidande i tjänsten i vår församling eftersom det är så mycket som är gott och uppmuntrande. Men det är klart att det alltid finns ett lidande förenat med att vara inblandad i andra människors lidande även om ingen menar något illa. Sedan innebär det absolut uppoffringar, vilket jag säger utan att klaga. Till exempel att det är smärtsamt att förbereda en predikan, det är smärtsamt att leverera en predikan och det är smärtsamt efter en predikan. Och hela den resan påverkar också ens familj, vilket innebär att en helg i en pastorsfamilj inte liknar någon annans helg, där helgen snarare är en urladdning än rekreation. Och sedan börjar veckan om. 

9. Utför en evangelists gärning

För det nionde: utför en evangelists gärning. Det är i det här sammanhanget, med icke pånyttfödda församlingsmedlemmar, som du behöver göra en evangelists gärning. Men även de pånyttfödda medlemmarna behöver höra evangeliet förkunnas vecka efter vecka. Det är så vi växer som kristna, det är när vi får se Guds nåd sådan den verkligen är.  

10. Fullgör din tjänst

För det tionde: fullgör din tjänst. Allt detta byggs upp till den sista uppmaningen som är att Timotheos ska fullgöra sin tjänst. För den till fullbordan. Lämna inget osagt. Lämna ingen lära icke undervisad, ingen synd oavslöjad, inget löfte tillbakahållet. 

Detta är predikantens uppdrag. Paulus gav det till Timotheos och genom Guds ord har det bevarats till oss idag.

AVSLUTNING

Så, vänner, här har vi en känsla för pastorns mest centrala uppdrag. Man skulle kunna fördjupa sig i andra områden också, men inget är så centralt som förkunnelsen av Guds ord. Nu säger alltså Paulus att det är en gåva till församlingen, och han tycks mena att det är en förutsättning för att vi ska växa och mogna som kristna. 

Och även om det nu känns hur konstigt som helst för mig att säga det så måste vi dra slutsatsen efter budskapet i Efesierbrevet 4:11 att vi måste ta emot våra pastorer som den gåva de är från Jesus Kristus själv. Det kanske inte är den gåva vi helst hade velat ha, men i Guds vishet är det den gåva vi behöver, eftersom Gud aldrig ger något annat. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *