Guds angelägenhet om hur vi tillber | 2 Mos 32:1-10

Guds angelägenhet om hur vi tillber | 2 Mos 32:1-10

I vår serie om församlingens skönhet har vi idag kommit till frågan om vår gemensamma tillbedjan. Om vi ställer oss frågan vad en församling är så är gemensam tillbedjan en del av svaret. Det finns mycket mer att säga om vad en församling är, men utan gemensam tillbedjan kan vi aldrig vara en biblisk församling. 

Bibeln talar om fyra sorters tillbedjan: dels (1) den tillbedjan vi gör som individer när vi går in i vår kammare och talar med Gud i det fördolda, men också (2) att hela våra liv är ett uttryck för tillbedjan. Dels (3) den tillbedjan vi gör som familjer i våra hem och dels (4) den gemensamma tillbedjan vi gör som församling. Det finns mycket att säga om alla dessa fyra aspekter, men eftersom vi är i en serie om församlingen vill jag idag fokusera på vår gemensamma tillbedjan, som alltså är det vi gör när vi firar gudstjänst tillsammans.  

Varför är det viktigt att tala om vår gemensamma tillbedjan? Det finns ett gammalt motto på latin som säger lex orandi, lex credendi. Det betyder att vår regel om tillbedjan reglerar hur vi tror. Vår tillbedjan formar vår tro, vilken i sin tur formar hela vårt liv. 

Om vi frågar reformatorn Jean Calvin varför reformationen var nödvändig så kan jag tänka mig att de flesta skulle tro att han skulle svara att reformationen var nödvändig för teologins skull. För evangeliets skull. För att människor ska förstå den bibliska läran om rättfärdiggörelsen genom tro allena. Men så svarar han inte. Enligt Calvin själv kommer läran om frälsningen på andra plats. På första plats kommer gudstjänsten. Varför? För att den romerska kyrkans grundproblem handlade om avgudadyrkan.

Avgudadyrkan – viljan att tillbe Gud på vårt sätt, och inte på Guds sätt. Calvin säger att tillbedjan måste regleras av Gud allena och inte av oss. Han säger: 

Jag vet hur svårt det är att övertyga världen om att Gud förkastar alla sätt att tillbe som inte sanktioneras av Hans Ord. De är övertygade, ända in i märgen, att allt de gör är godkänt så länge den visar nån typ av iver för att hedra Gud.

Alltså – så länge du har för avsikt att hedra Gud spelar det ingen roll om det sanktioneras av Hans Ord eller ej.

Men om vi tittar ut över det kristna landskapet i Sverige idag är jag ganska säker på att Calvin skulle sagt exakt samma sak också till oss. Det här är en helt central biblisk tanke som vi som kristenhet i Sverige helt och hållet har förlorat och därför är vi återigen i behov av en genomgående reformation tillbaka till Bibelns grund. 

Så låt oss titta i Bibeln. Framför oss idag har vi en berättelse som handlar om tillbedjan. Den utspelar sig under Israels vandring i öknen. De har ganska nyligen blivit befriade från slaveriet i Egypten och har kommit fram till berget Sinai där Mose är uppe och får ta emot Guds lag. Låt oss slå upp 2 Moseboken 32,

2 Moseboken 32:1–10 (SFB-15)

Guldkalven

1När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ”Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte.” 2Då sade Aron till dem: ”Ta guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem till mig.”

3Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. 4Han tog emot guldet och formade det med en mejsel och gjorde av det en gjuten kalv. Och de sade: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 5När Aron såg det, byggde han ett altare framför den och utropade: ”I morgon är det en Herrens högtid.” 6Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket satte sig för att äta och dricka och reste sig för att roa sig.

7Då sade Herren till Mose: ”Gå dit ner, för ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land drar fördärv över sig. 8 De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten kalv som de har tillbett och offrat åt och sagt: ”Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.” 9Herren sade ytterligare till Mose: ”Jag har sett detta folk, och se, det är ett hårdnackat folk. 10Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig ska jag göra till ett stort folk.”

Nu skulle jag ägna återstoden av predikan till tre punkter. Först (1) vill jag göra några korta kommentarer till texten så att vi har klart för oss vad som händer. Därefter (2) vill jag ge fyra tillämpningar; fyra svar på frågan vad det här betyder för oss. Sedan (3) avslutar vi med att titta på vårt behov av en medlare, någon som kan föra oss fram till Gud.  

I.  TEXTEN – VAD HÄNDER?

Så, vad är det som händer? 

Det första vi kan se är att folket blev otåliga. Mose hade gått upp på berget. Han var där uppe i 40 dagar medan marken darrade och rök omgav berget, och mot slutet hade folket dragit slutsatsen att han aldrig skulle komma tillbaka. Så de attackerade Mose bror, Aron. Texten säger att de ”samlades kring Aron”, men det får inte riktigt fram stämningen. Det var en hotfull samling. Det är samma sorts samling som en grupp mobbare gör när de ska ge någon försvarslös stackare stryk. 

Så Aron gjorde som de sade. Han sade till dem att samla ihop guld så att han kunde göra den där bilden de begärde. Lägg märke till i vers 3 att ”allt folket” är inblandade. Det här var ett universellt uppror. Alla var med på det. Alla var lika sugna på att fira gudstjänst och alla var trötta på att vänta på Gud och ville därför fixa det på deras eget sätt. 

Så de gjorde sin egen bild av Gud. De sade, ”här är din Gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land!” De hade sin ”gör-det-själv”-gud och hade satt upp altare och allting. Aron utropade att det ska bli en festdag för Gud och de offrade till honom. 

Sedan står det i vers 6 att de reste sig för att roa sig. Det missar återigen lite av vad det är som händer. Det är ett påstående med sexuella undertoner. Det tycks vara så att de påbörjade en orgie, säkert influerad av de kanaanitiska orgierna i samband med att de tillbad sina fertilitetsgudar. 

II.  VAD BETYDER DET FÖR OSS?

Där har vi några korta inledande kommentarer till texten. Nu är frågan vad den här berättelsen har med oss att göra. Jag vill ge fyra punkter. 

1. Otålighet är trons fiende

För det första dra en viktig lärdom och det är att otålighet är den sanna trons fiende. För många av oss handlar det kristna livet väldigt mycket om väntan. Vi väntar på att de saker vi längtar efter ska ske och vi blir otåliga när det känns som att Gud bara fördröjer oss. Men här finns en viktig lärdom, nämligen att vi redan har allt vi behöver för att leva ett gott och fullödigt kristet liv till Guds ära. Att Kristus är tillräcklig för oss, ja, att han är oändlig i sin härlighet. 

Men här i texten handlar det om tillbedjan. De är otåliga och därför tar de saken i egna händer och löser det på sitt eget sätt. Och det får förödande konsekvenser eftersom det mänskliga hjärtat inte är att lita på. Om vi lämnar Guds ord som regel för vår tillbedjan och istället försöker utforma en tillbedjan efter vårt eget omdöme kommer vi oundvikligen att hänfalla i avguderi. 

Jag hinner inte fördjupa mig i det, men fundera ett ögonblick på hur mycket av det här vi har sett under våren när vi varit förhindrade att träffas på grund av viruset som satt hela världen i karantän. Gud har i sin försyn förhindrat oss från att mötas till gudstjänst. Men kristenheten har varit sugna på att fira gudstjänst ändå och har därför fixat det på sina egna sätt via skärmar, det vill säga, på andra sätt än Gud har föreskrivit i sitt ord. Man har till och med firat nattvard via skärmar. Många medger att det inte är optimalt, men samtidigt tycks det inte vara ett alternativ att vänta tills man kan ses igen. 

Det är värt att fundera på. Jämför det med vilka utdragna och omfattande förberedelser Israels folk skulle göra; med vilken minutiös noggrannhet de skulle bygga tabernaklet – hur allt skulle ställas i ordning och helgas. Nu gjorde man istället en guldkalv över en natt och sedan var gudstjänsten igång. Omedelbart tillgängligt – precis som vi vill ha det. 

2. Vi kan inte föreställa oss Gud som vi själva vill

Den andra punkten är att vi inte kan föreställa oss Gud som vi själva vill. Det är ju själva poängen med det andra budordet som säger att vi inte ska göra några avbilder, eftersom så fort vi börjar tänka på Gud i våra egna kategorier reducerar vi honom till något han inte är. Hans oändliga person ryms inte i en bild, tvärtom, alla bilder blir vilseledande. Det kan förstås vara frustrerande, men också här är det fråga om tro. Vi tror på en Gud som är stor nog att spränga alla kategorier, och det är en glädje för oss. Dessutom har vi Kristus som gör honom känd för oss. 

Israels folk försökte tillbe Gud på sina egna villkor. Lägg märke till att de inte försökte skapa en annan gud. Aron insisterade på att det var den sanne Guden de tillbad, de hade bara skapat en representation av honom. De ville tänka på honom som en kalv eller en oxe som en hjälp för dem att tillbe. Naturligtvis trodde de inte att det var guldet i deras örhängen som hade fört dem ut ur Egypten. Exakt samma mönster finns i vår kristenhet idag. Vi vill också forma vår tillbedjan på våra egna villkor. Vi utformar våra gudstjänster så att de kan maximera upplevelsen av en förtätad andlig atmosfär och vi använder olika knep som handuppräckningar och ljuständningar och annat för att sätta olika former av psykologisk press på församlingen. Vi påstår att vi tillber den sanne Guden genom våra egna små bilder och metoder. Men det är också en väg mot avguderi. 

3. Vi kan bara tillbe Gud på det sätt han befallt

Den tredje punkten är huvudpoängen i hela den här predikan: vi kan bara tillbe Gud på det sätt han befallt. Israels folk tog ett obibliskt initiativ som ledde till en obiblisk tillbedjan som fick förödande konsekvenser, ja, som kunde ha blivit slutet på hela folkets historia. 

En av de saker som tas för självklart idag – jag har hört det många gånger – är att det inte finns någon annan synd än hjärtats synd, det vill säga att det inte finns några andra synder än de vi medvetet begår. Men det finns i Gamla testamentet många exempel på synder som är omedvetna. Det finns till och med offer föreskrivna för synder som är omedvetna (3 Mos 4:2-3). Skriften är samstämmig i såväl Gamla som Nya testamentet att Gud sannerligen är angelägen om vårt hjärta, absolut, men han är angelägen om ännu mer. Han är angelägen om vad vi faktiskt gör. Han är angelägen om hur vi närmar oss honom, inte bara att vi gör det med goda avsikter. 

Detta är tydligt genom hela Bibeln. Från att han kastar ut Adam och Eva ur lustgården till Uppenbarelsebokens försäkran att ingen oren ska komma in i den himmelska staden. Från Israels straff för att ha tillbett genom guldkalven till profeternas verop över folkets falska tillbedjan till Nya testamentets beskrivningar om hur kristna ska och inte ska bete sig när de firar gudstjänst tillsammans och i synnerhet i Herrens måltid. Från första budordet att vi inte ska ha några andra gudar till hela Malakis bok till Romarbrevets 12:e kapitel—det är tydligt att Gud är angelägen om hur vi närmar oss honom. 

Om du tvekar kring det kan du gå och fråga Arons söner Nadab och Abihu, som fick en idé att bära fram främmande eld inför Herren, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och texten säger att de dog inför Herren (3 Mos 10:1-2). 

Men vad har Gud då befallt oss att göra i vår gemensamma tillbedjan? När vi lägger samman Nya testamentets undervisning ser vi fem element i en kristen gudstjänst. Vår tillbedjan sker alltid som ett gensvar på Guds ord. Gud talar och vi gensvarar. Därför utgår all vår tillbedjan från Bibeln: vi läser Bibeln i våra gudstjänster, vi predikar Bibeln, vi sjunger Bibeln, vi ber Bibeln och vi ser Bibelns budskap porträtterat i dopet och nattvarden. 

Det är vad vi gör i våra gudstjänster. Varken mer eller mindre. Vi gör bara det vi uttryckligen ser att vi har Bibelns sanktion att göra. Varför vill vi inte gå utanför det? För att vi inte vill lägga bördor på varandra. 

Hebreerbrevet 10:25 lär oss att det inte är frivilligt för den som kallar sig kristen att delta i församlingens gudstjänst. Om man är kristen är man en aktiv del i en lokal församling och man försummar inte denna församlings sammankomster. Det finns inget annat sätt att vara kristen. 

Så om en kristen är bunden i sitt samvete att delta i församlingens gudstjänster, då är det rimligt att församlingen inte experimenterar med hur långt från Bibelns riktlinjer man kan komma utan att hamna i avgudadyrkan, utan håller sig till vad Bibeln faktiskt föreskriver och inget annat. Inga psykologiska knep eller extra ceremonier. 

Faktum är att det var den här övertygelsen som ledde de första konfessionella baptisterna att överge spädbarnsdopet och bli baptister. Det handlade om att vi i gudstjänsten bara kan göra vad Bibeln uttryckligen föreskriver, nämligen döpa personer som är födda på nytt och i vars liv vi kan se omvändelsens frukter. 

4. Falsk tillbedjan leder till omoral

Den sista lärdomen jag vill nämna är att falsk tillbedjan oundvikligen leder till omoral och främlingskap från Gud. Även om de insisterade på att de fortfarande tillbad den sanne Guden är det anmärkningsvärt hur hedniska och lika alla andra de blev när de själva valde hur de skulle tillbe honom. Detsamma är förstås också sant för oss. 

***

Då har vi dragit flera lärdomar av den här tragiska texten och man kan nästan få känslan att hur vi än gör så kommer vi att hänfalla i avguderi. Finns det då något hopp för oss? Vi går till den tredje punkten och tittar kort på vårt behov av en medlare. 

III.  VÅRT BEHOV AV EN MEDLARE

För visst finns det hopp. Hela det här kapitlet understryker Israels – och därmed också vårt – desperata behov av en medlare. Utan en medlare skulle Israel inte ha överlevt den här katastrofen. Det är en av kapitlets huvudpoänger. 

Det är ironiskt hur respektlöst och avfärdande folket talar om Mose i kapitlets första vers. Han har bara varit borta i 40 dagar, men nu är det som att de inte känner honom längre. Nu kallar de honom för ”den där Mose”. Det är ironiskt för att den man som de talar så avfärdande om är den man som står mellan dem och Guds förtärande vrede. De har glömt honom, de förminskar allt han är och allt han har gjort för dem. Men Mose älskar dem och han är redo att offra sitt liv för dem. I slutet av kapitlet, i vers 32, ser vi honom säga att Gud hellre ska utplåna honom ur sin bok om han inte kan förlåta folket deras synd. 

Hur vacker bild är inte detta av Kristus som är den verklighet som Mose bara är en skuggbild av? Vi hade glömt honom, vi talade avfärdande om honom, vi föraktade honom. Men han var trofast, alltid trofast, och älskade oss trots att det kostade honom allt. I vårt ställe drabbades han av Guds vrede över vår synd. Han krossades så att vi skulle få leva. 

Och han är den som för oss fram till Fadern. Utan honom kan vi vifta hur mycket som helst med våra Biblar och rätta läror, men det blir ändå bara slag i luften. Det är genom att tro på honom, genom att förtrösta med våra liv på hans rättfärdighet och inte vår egen; det är genom att söka förlåtelsen genom att lämna allt vårt eget och bara berömma oss av hans fullkomliga liv som vi förenas med honom och får komma inför Fadern. Han är vår räddning. Han är vårt hopp. Han är vår medlare. Han är vårt allt. 

AVSLUTNING

Så vänner, låt oss än en gång fästa vår blick på Kristus som är vår tros upphovsman och fullkomnare. Han är den förste och den siste och den levande. Han var död, men lever i evigheters evighet och han har nycklarna till döden och dödsriket. Genom tron på honom får vi del av allt som är hans. Det är värt lovsång och ära och pris, i evigheters evighet. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *