I ungefär två månader har vi gått igenom Jona bok och idag har vi kommit till den sista predikan utifrån de sista sex verserna i det sista kapitlet. Förra veckan lade vi märke till hur överraskande det här kapitlet är. Jona kom ju till sist till Nineve, som Gud befallde honom, och han predikade för nineviterna som Gud sade att han skulle göra. Och så hände det ofattbara, att hela staden omvände sig – från den störste till den minste. Det var som att Jonas ord borrade sig in i deras hjärtan och de insåg att Guds rättfärdiga dom var på väg att falla över dem.
Det är oerhört. Att hela denna stora stad; världens stormakt, känd för sin våldsamhet, helt plötsligt skulle inse att det som de bygger sin storhet på inte alls är rätt och ändra sina liv. Att de skulle ropa till Gud av all sin kraft och hoppas på hans barmhärtighet.
Men Jona var inte intresserad av att fira den stora framgången. Han blev arg. Han brann av vrede. Han var så arg att han ville dö.
Frågan är varför. Förra veckan tittade vi på Jona som person och talade om att han hade ett delat hjärta, ett begrepp vi hämtade från Jakobs brev, kapitel 1:8. Han var splittrad. Han trodde på och stod i tjänst för Gud, men han stod också i tjänst för en annan gud. Därför kastades han fram och tillbaka i ett evigt krig.
Den här veckan, och i den här sista predikan ska vi bli lite mer teologiska och försöka förstå vad det var i Guds agerande som gjorde Jona så arg. Genom hela boken finns det ett teologiskt problem. Det blev obehagligt uppenbart för Jona eftersom det krockade med hans avgudar, men det är ett också problem för vilken tänkande människa som helst. Det har med Guds kärlek att göra; Jona kunde inte förstå Guds kärlek.
I början av kapitlet, i texten vi tittade på förra veckan, sade Jona (parafraserat): ”Det var det jag visste hela tiden! Jag visste hela tiden att du är ofattbart kärleksfull. Jag kan inte förstå det. Den här staden, den här nationen är våldsam. Den drar fram och bränner städer och slaktar människor. Försvarslösa människor. Den har utrotat hela folkslag. Och du förlåter dem så lätt! Som om det aldrig har hänt! Hur är det möjligt? Ska man bara kunna säga ”förlåt mig”, och sedan blir allt bra? Jag visste att det skulle bli så här! Var är din rättvisa, Gud? Det finns hela folkslag, tusen och åter tusen människor vars blod ropar efter rättvisa!”
Här finns det ett problem. Hur kan Gud förlåta så enkelt? Det är Jonas stora teologiska problem.
Men vi får också ett svar från Gud. Det är som att han vänder sig till Jona och säger: ”Jona, du förstår inte min kärlek. Men jag förstår inte din kärlek.” Så vi har två problem i texten – Guds besvärliga kärlek och Jonas missriktade kärlek. Jonas kärlek har vi redan tittat på, och nu ska vi alltså fundera kring Guds kärlek.
Jag vill redan nu återigen betona att det här problemet inte bara är ett problem som Jona har, utan det är ett problem som alla kristna har på olika nivåer. Därför vill jag be dig vara öppen för möjligheten att det som du kämpar med just nu kan ha att göra med att du inte förstår Guds kärlek. Att även om din situation är helt annorlunda mot Jonas så kan det i grunden vara samma fråga.
Jag vill lyfta fram två aspekter av Guds kärlek som kommer fram ur texten. Det blir två predikopunkter: först Guds smärtsamma kärlek och därefter Guds obegripliga kärlek. Därefter ska vi i den tredje punkten fundera lite över vad det betyder för oss.
I. GUDS SMÄRTSAMMA KÄRLEK
Så, för det första: Guds smärtsamma kärlek. Om Guds kärlek är riktad mot dig så kommer den inte att låta dig vara ifred. Den kommer att sända saker i din väg som är obehagliga, men det är i syfte att du ska växa som människa.
Vers 6 – Gud utser lidande
Titta vad som står i vers 6,
Jona 4:5–6 (SFB-14)
5Jona gick ut ur staden och satte sig öster om den. Där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan under den för att se hur det skulle gå med staden. 6Och Herren Gud lät en ricinbuske växa upp över Jona för att ge skugga åt hans huvud och befria honom från hans missmod. Jona var mycket glad över ricinbusken.
Det står att Herren Gud ”lät” en ricinbuske växa upp över Jona och gjorde honom glad. Det är en lite svag översättning. Det står snarare att Gud utsåg, eller kanske anställde, den här busken. I Helge Åkesons mer ordagranna översättning från 1911 som jag nämnde förra veckan står det att Gud ”beställde” den här busken. Det är samma hebreiska ord som vi hade i kapitel 2:1, att Gud ”sände” en stor fisk som slukade Jona. Det här ordet förekommer fyra gånger i Jona bok. Först om fisken och sedan att Gud utsåg den här busken. Nästa gång det förekommer är i nästa vers:
Jona 4:7 (SFB-14)
7Men dagen därpå, när gryningen kom, sände Gud maskar som angrep ricinbusken så att den vissnade ner.
Samma ord alltså. Här står det att Gud ”sände” maskar, och det lyfter bättre fram vad det handlar om. Det är en aktiv handling från Guds sida. Gud förstörde den där fina busken som hade gjort Jona så glad.
Sedan återkommer samma ord ytterligare en gång, och det är i nästa vers.
Jona 4:8 (SFB-14)
8När sedan solen gick upp sände Gud en brännande östanvind, och solen gassade på Jonas huvud så att han blev helt utmattad. Då önskade han sig döden och sade: ”Jag vill hellre dö än leva.”
Gud sände en brännande östanvind. Han inte bara tog bort den härliga busken som gjorde Jona glad, han förvärrade dessutom Jonas situation genom att sända den heta vinden så att Jona blev helt utmattad. Då kom det fram igen, det där vi pratade om förra veckan, att Jona hellre ville dö än att leva.
Det verkar alltså som att Gud aktivt först tog bort det behagliga han hade gett Jona – sedan lade han på ett lager extra lidande och gjorde så att den där avguden som Jona fortfarande inte gjort sig av med kom fram igen.
Är det sant att Gud orsakar lidande och katastrofer i våra liv? Är det vad den här texten lär oss? Ja, så är det.
Vi behöver förstås förstå det i sitt bibelteologiska sammanhang. Bibeln lär oss att ondska och död inte var del i Guds urpsrungliga skapelse. Ondska och död är en direkt konsekvens av människans synd.
Tänk dig att du är en del i ett framgångsrikt fotbollslag, eller att du är del i en framgångsrik avdelning på ett företag, och att det som är speciellt med just ert fotbollslag är att ni har en exceptionellt bra tränare och ledare. På grund av tränaren är laget ett väloljat maskineri. Allt fungerar i harmoni. Vad händer då om det kommer någon som plötsligt blivit stenrik och bestämmer sig för att köpa fotbollslaget och sätta sig själv som tränare, trots att han inte vet någonting om varken ledarskap eller fotboll? Vad händer? Allt faller samman. Det lag som tidigare var framgångsrikt kommer att bli en katastrof.
Bibeln lär oss att när vi människor beslutade att bli våra egna herrar och försöka ta kommandot över våra egna liv så fick det förödande konsekvenser. Gud varnade oss. Men på grund av vår olydnad kom ondskan och döden in världen. Världen fylldes av lidande.
Men när världen nu är fallen är också lidandet något som finns i Guds verktygslåda för att utöva sin kärlek mot oss. Jag har nämnt det flera gånger tidigare, men jag tycker att Heidelbergkatekesen uttrycker det så oerhört träffande i sin 27:e fråga som handlar om Guds försyn, för det är precis vad vi pratar om just nu. Frågan är: ”Vad förstår du under »Guds försyn«?” Svaret lyder:
Guds allsmäktiga och allnärvarande kraft,1 genom vilken han nu liksom med sin hand uppehåller himmel och jord samt alla skapade ting,2 och således regerar så att löv och gräs, regn och torka, fruktbara och ofruktbara år, mat och dryck,3 hälsa och sjukdom,4 rikedom och fattigdom,5 ja allting, kommer till oss inte av tillfällighet utan från hans faderliga hand.6
1 Apg. 17:25–26. 2 Heb. 1:3. 3 Jer. 5:24; Apg. 14:17. 4 Joh. 9:3. 5 Ord. 22:2. 6 Matt. 10:29.
Bibeln lär oss att Gud leder oss genom sin allsmäktiga kraft, genom vilken han uppehåller och regerar över allting – även lidandet – så att inget – varken det behagliga eller det obehagliga – kommer till oss av tillfällighet utan från hans faderliga hand.
Det var Gud som gav den där busken som gladde Jona. Men det var också Gud som gav masken och den brännande östanvinden. Det gäller även den brännande östanvinden i ditt liv. Den kommer från Gud. Och han gör det av kärlek. Han ger den ur sin faderliga hand.
Illustration: alkoholist
Tänk dig att du älskar en person. Kanske en son eller en dotter eller en bror eller syster eller en mor eller far eller någon du är gift med. Någon som du står nära – någon som du inte bara kan överge hur som helst. Föreställ dig nu om den här personen lever på ett sätt som är klart självdestruktivt och som en konsekvens också skadar sin omgivning. Tänk om den här personen missbrukar alkohol. Låt säga att du är ute och promenerar på stan en onsdagkväll och helt plötsligt möter den här personen – din mamma eller din bror eller din dotter – och du märker direkt att hon är kraftigt berusad. Dessutom inser du att den här personen inte bara har kört bil hit utan dessutom tänker köra hem.
Vad gör du? Du kan inte resonera med henne. Du kan inte få henne att förstå vad det är som pågår. Nej, i din kärlek till den här personen gör du henne arg, precis som Jona. Du förstör hennes planer. Du tar bilnyckeln från henne och säger ”jag tänker inte låta dig köra hem.”
Vad gör hon då? Hon säger, ”ja, jag förstår att allt du gör är för mitt eget bästa.” Inte direkt. Snarare ”ge mig nyckeln, din tjuv! Det är min bil, vad håller du på med?” Hon kanske försöker slå dig.
Men om syftet med din kärlek någonsin förverkligas kommer hon en dag att säga ”om du inte hade gjort det där vet jag inte var jag skulle ha varit.”
Teleologisk kärlek
Ett annat exempel är att vara förälder. Som förälder utsätter man sina barn för lidande och besvikelser hela tiden, särskilt när de är små och fortfarande har så mycket att lära. Man kan vara en egoistisk förälder och bara leva för dagen och bara ge dem allt de vill och aldrig säga nej. Men då är man ingen kärleksfull förälder, utan bara en person som tänker på hur jag kan maximera min egen bekvämlighet just nu. Jag kanske har ett jättestort behov att känna mig uppskattad och mitt behov att känna mig uppskattad tränger ut min kärlek till mitt barn, att vilja det som är bäst för barnet. Så jag ger honom allt han vill och så får jag hans uppskattning tillbaka. Men det är inte kärlek – det är ren och skär egoism. Det handlar om dig och inte honom.
Guds kärlek har en riktning. Gud arbetar med dig. Han gör dig vackrare. Han verkar fram i dig, ödmjukhet, mildhet, tålamod och självbehärskning. Han utsätter dig för situationer där dina avgudar måste ge sig till känna och ger dig möjlighet att växa. Ibland är det mycket smärtsamt. Ibland bryter han in i ditt liv och säger, ”du är en missbrukare. Du är på väg mot undergång. Du måste ge upp det här du lever för eller dö.” Men också det kommer ur hans faderliga hand.
Några av de mest tragiska texter som finns i Bibeln är när det står att Gud utlämnade människor åt sig själva. I Romarbrevet 1 står det att Gud utlämnade dem åt sina förnedrande lidelser och att han utlämnade dem åt ett ovärdig sinnelag. Han lät dem göra som de ville. Och som konsekvens står det att,
Romarbrevet 1:29–31 (SFB-14)
29De har blivit fyllda av all slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. 30De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter, de är påhittiga i det onda och olydiga mot sina föräldrar, 31vettlösa, trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.
Det värsta Gud kan göra mot dig är att släppa taget om dig ge upp dig till dina egna begär – att säga ”ok, låt din vilja ske.”
Illustration: skogshuggare
Jag läste i en kommentar en illustration om två skogshuggare som kom till ett skogsparti som skulle avverkas. De lade märke till en mammafågel som höll på att bygga bo i ett av träden. De ville inte att hon skulle lägga ägg i ett bo som skulle falla till marken, så de slog på trädet med yxans flata sida så att trädet vibrerade och fågeln valde ett annat träd. Så gick de till det trädet och slog och sedan nästa träd tills fågeln byggde sitt bo i en klippa i stället.
Vilka är dina ricinbuskar?
Guds kärlek är smärtsam. Den har en riktning. Den lämnar oss inte för oss själva. Så innan vi går vidare måste vi ställa oss själva frågan: vilka är mina ricinbuskar? Vad bygger jag mitt bo i? Finns det en lärdom för mig någonstans i mitt lidande? Varför är lidandet så smärtsamt? Finns det något jag känner att jag måste försvara till varje pris, som jag egentligen inte alls måste försvara – som Gud kanske snarare vill få mig att släppa?
II. GUDS OBEGRIPLIGA KÄRLEK
Det var den första punkten. Guds kärlek är smärtsam. Den formar och renar mig. Den andra punkten kallar jag ”Guds obegripliga kärlek”.
Är det inte orättvist?
Jag skulle tro att Jonas fråga till Gud, i alla fall om man tolkar honom välvilligt och förbättrar den lite, handlar om var Guds rättvisa tog vägen. Hur kunde det behövas så lite för att Gud skulle hålla tillbaka sin dom över Nineve? Man skulle kunna titta på nineviternas omvändelse och säga att den var ytlig, ja, rent av vidskeplig. De kände inte Gud. De lärde sig inte att älska inte Gud. De ville inte ingå förbund med honom och leva för honom. De ville inte förenas med Israels folk och föra ut Guds ära över hela jorden. De var bara rädda för att gå under, och de gjorde vad som helst för att klara sig. Hur kunde Gud bara låta dem gå?
Älskar oss medan vi är syndare
Hur svarar Gud? Han frågar, ”Jona, har du någon rätt att vara arg?” Det är, precis som allt annat i det här kapitlet, ett oväntat svar. Det är ett barmhärtigt svar. Gud skulle verkligen ha kunnat säga, ”Jona, nu har jag fått nog av dig. Jag har gett dig allt du har. Jag gav dig livet, jag uppehåller ditt liv varje dag och jag räddade ditt liv på förunderliga sätt när du betedde dig som en dåre. Nu är jag färdig med dig. Adjö.”
Istället ger han Jona precis det som Jona inte ville att han skulle ge till nineviterna. Han ger mer av tålamod och barmhärtighet över denna dåraktiga profet. Det är som att han liksom böjer sig ner till Jona och säger, ”Jona, se på dig själv! Jag älskar nineviterna trots deras våld. Men jag älskar dig trots ditt behov att tillhöra ett framgångsrikt folk. Vad är den stora skillnaden? Har du någon rätt att vara arg?”
Gud lär Jona att anledningen att Jona är så arg är att han fortfarande inte har förstått att Guds kärlek till honom är helt oförtjänt. Jona tycks fortfarande leva i uppfattningen att han egentligen är bättre, att han är mer värd Guds kärlek än vad nineviterna är. Att det är rätt av Gud att älska honom, men att det är fel av Gud att älska dem. Men allt i Jonas liv är oförtjänt. Det är den pollett som fortfarande inte trillat ned. Han har trots allt fortfarande inte fattat Guds nåd. Att Gud älskar oss medan vi är syndare. Han älskar oss medan vi är syndare.
Visheten i korset
Låt oss inte döma Jona för hårt. Det här är obegripligt för honom. Det här finns inte i någon annan livsåskådning eller religion. Det här är helt utanför det mänskliga sättet att förstå. Mer än 700 år senare får vi se det hela i klarhet och inte ens då kunde folk förstå. På korset kunde Gud å ena sidan låta sin vrede drabba synden, men å andra sidan kunde han undanvärja sin vrede från oss som gjort oss skyldiga. Han kunde samtidigt straffa synden och frälsa syndare. Han kunde samtidigt vara kärleksfull och rättvis.
Men den dag då Jesus krossades under Guds vrede var det fortfarande ofattbart för Jesu efterföljare. Det var knappast så att de stod vid korset och sa ”o, vilken föreställning av Guds oändliga vishet.” De såg inte vad vi senare kan förstå var som hände. De stod inför ett av historiens verkliga klimax och sa ”jag kan inte fatta vilket gott det här skulle kunna föra med sig.” De vände ryggen till den mest makalösa manifestation av nåd och kärlek och vishet i hela historien bara för att det inte passade in i deras bild av hur Gud borde handla med dem.
Återigen, låt oss inte döma dem. Låt oss lära oss av dem. De var med om att Gud gjorde något underbart. Det kändes inte underbart då, men under resten av deras liv skulle de dag för dag inse vilken monumental händelse det var.
Guds kärlek är obegriplig. Hur kan han älska oss medan vi är syndare? Måste vi inte vara värdiga på något sätt? Nej. Men hur kan han vara rättvis? Tänk om vi har varit del i att utplåna hela folkslag? Gör inte det någonting? Jo. Han lät hela straffet drabba sin Enfödde Son, den han älskar – den som inte gjort något ont. Så att var och en som tror på honom inte ska behöva gå under utan ha evigt liv. Det är ofattbart.
III. VAD DET BETYDER FÖR OSS
Så vad betyder det här för oss? Vi är inte färdiga med texten än. Jag läser från vers 10,
Jona 4:10–11 (SFB-14)
10Då sade Herren: ”Du bryr dig om ricinbusken, som du inte har lagt någon möda på och inte har odlat, som kom till på en natt och försvann efter en natt. 11Skulle då inte jag bry mig om Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom många djur?”
Att sörja busken eller staden?
Ordet ”[att] bry [sig]” i texten handlar om sorg. Gud säger att Jona sörjer över busken. Jona gråter över busken, som han inte lagt någon möda på, som kom till på en natt och försvann efter en natt.
Så när Jona säger till Gud att han inte förstår Guds kärlek säger Gud till Jona att han inte förstår hans kärlek. ”Du gråter över den här busken, Jona. Jag gråter över den här staden som är full av människor som går förlorade. De kan inte skilja mellan höger och vänster – de är helt vilsna.”
Titta vad Jona sörjer över och vad du och jag sörjer över. Jämför det med vad Gud sörjer över. Titta på vad du älskar och titta på vad Gud älskar.
Jonas kärlek går inåt. Han är upptagen av sig själv. Han gråter över sina egna problem och ropar ”stackars mig!” Guds kärlek sträcker sig utåt; mot de orena, mot dem som inte förtjänar Guds kärlek.
Vi kan bli så fästa vid oss själva. Fråga dig själv: om Gud skulle säga ja till varenda liten bön du bett den senaste veckan – vad skulle vara annorlunda? Hur många folkslag skulle ha kommit till tro? Hur många församlingar skulle ha bildats? Hur många missionärer skulle ha blivit stärkta och uppmuntrade? Hur skulle den här staden vara annorlunda? Hur många skulle ha kommit till tro? Skulle Gud ha blivit förhärligad? Eller skulle det mest handla om dig?
Jag säger det inte för att klandra dig; jag är inte bättre än någon av er. Men när Gud påpekar att Jona bryr sig om busken och Gud den stora staden är det också en fråga vi måste ställa oss själva: vad sörjer jag för? Var ligger mig kärlek?
Gläds över den oförtjänta kärleken
Så vad betyder allt det här för oss? Vad är det vi tar med oss från den här texten, och från Jona bok i sin helhet? Jag skulle säga att allting kokar ner till två saker.
För det första: Jesus Kristus gav upp sin härlighet för att försona Gud med det folk som var Guds fiender. Han led och dog så att du genom tron på honom kan kallas Guds barn. Aposteln Petrus säger, ”genom hans sår är ni helade.” Du lider så att du ska kunna ge upp dina avgudar. Du lider så att du ska kunna ge upp de saker som håller dig borta från honom. Släpp taget och låt dig själv falla på honom.
För det andra: Guds kärlek till dig är helt oförtjänt. Han älskar dig inte på grund av något du har gjort. Han älskar dig för att han är den han är. Han älskar dig för att han älskar dig. Gläds i att det är så. Du behöver inte jämföra dig med andra. Omvänd dig och låt din kärlek flöda utåt på samma sätt som Guds kärlek. Be att han ska bli förhärligad. Be att hans rike ska komma. Be att hans vilja ska ske. Han har omsorg om dig.
AVSLUTNING
Jag vill avsluta med ett citat från Herman Melville ur boken Moby Dick.
Begrunda, än en gång, havets allomfattande kannibalism; alla dess varelser är varandras byten, i evigt krig sedan jordens begynnelse. Begrunda allt detta; och vänd dig sedan mot detta milda, gröna och mycket fogliga fastland; begrunda dem båda, havet och landet; ser du inte en förunderlig motsvarighet mot något inom dig själv? Ty såsom denna förfärliga ocean omger det grönskande landet, så finns i själen ett avskilt Tahiti, fullt av frid och glädje, men omgivet av det halvkända livets alla fasor. Gud bevare dig! Överge inte den ön[…]!
//Consider, once more, the universal cannibalism of the sea; all whose creatures prey upon each other, carrying on eternal war since the world began. Consider all this; and then turn to this gentle, green and most docile earth; consider them both, the sea and the land; and do you not find a strange analogy to something in yourself? For as this appaling ocean surrounds the verdant land, so in the soul of man there lies one insular Tahiti, full of peace and joy, but encompassed by all the horrors of the half known life. God keep the! Push not off that isle […]!
0 kommentarer