Guds överväldigande rika nåd | Ef 2:7-9

Guds överväldigande rika nåd | Ef 2:7-9

Vi fortsätter att arbeta oss igenom Efesierbrevets andra kapitel. Vi har under ett antal veckor tittat på först den diagnos Paulus ställer på hela mänskligheten och sedan på hur Gud i sin stora kärlek gjort oss levande tillsammans med Kristus, bara av nåd. Sedan stannar Paulus upp ett ögonblick i verserna 8-10 och utvecklar sin tanke. 

Det är som att han vill att vi som läser hans brev ska vara helt klara över vad det är vi är frälsta från och därefter vem vi är frälsta av. Han säger i vers 8, ”av nåden är ni frälsta genom tron.” Det är andra gången han säger det – han har sagt exakt samma sak, ”av nåd är ni frälsta”, i vers 5. Och där i vers 5 har han repeterat från vers 1, att vi var döda i våra överträdelser och synder. De här två, att vi var döda i våra överträdelser och synder och att vi är frälsta av nåd verkar vara två av Paulus huvudpoänger i hela textavsnittet. Den första finns både i vers 1 och 5 och den andra finns i både vers 5 och 8.  

Så innan vi går vidare i texten och tittar närmare på det här med nåd och tro som vi har i verserna 7-9, låt oss bara ta ett steg bakåt och påminna oss om vad det är som händer i texten. 

Vad vi är frälsta från

Först, vad är vi frälsta från? Det ser vi i verserna 1-3. Det första Paulus talar om är andlig död. Främlingskap från Gud. Gud är livets källa. Jesus kom för att vi skulle ha liv och liv i överflöd (Joh 10:10). Att ha liv är att vara förenad med Kristus. Så när Paulus säger ”ni var döda” innebär att vi var utan Kristus, att vi var helt utan hopp och helt utan förmåga att rädda oss själva.

För det andra talar Paulus om vi blivit frälsta från vårt uppror mot honom. Vers 2 säger att vi ”tidigare levde i [våra synder och överträdelser] på den här världens sätt.” Det är ett uppror mot Gud. Precis som världen i övrigt ville vi vara våra egna herrar och frälsare och hade inget intresse av att underordna oss någon annan. 

För det tredje säger Paulus att vi också blev frälsta från vårt slaveri. Vi trodde att vi var fria, men vi var slavar. Vi trodde att vi hade en fri och oberoende vilja, men i själva verket var vi förslavade. Paulus talar om ett trefaldigt slaveri. Dels under världen. Vi ville göra precis som alla andra. Vi trodde att vi var oberoende individer, men i själva verket var vi tvingade att konformeras, att anpassa oss efter hur alla andra tänkte och gjorde. Dels var vi förslavade under Satan som har fått lov att inom vissa gränser härja runt i vår värld. Och dels var vi förslavade av oss själva och våra köttsliga begär, det vill säga vår obevekliga drift att vara våra egna. 

Som en följd av allt detta var vi vredens barn. Vi var på väg mot vår undergång. Mot att få möta Guds rättfärdiga vrede över vår synd och evig fördömelse. Därför kan vi säga att ytterst sett blev vi frälsta från Gud. Jesus säger själv,

Matteusevangeliet 10:28 (SFB-15)

28Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.

Nu gick jag igenom det här på tre minuter, men jag vill be dig att inte underskatta vikten av det jag just sagt. Andlig död, uppror mot universums suveräne skapare och Herre, ett trefaldigt slaveri under världen, Satan och köttet och ytterst sett från Guds förkrossande vrede. Det är ett sexfaldigt fördärv. Det är något fruktansvärt. Och inget kristet liv blir begripligt om du inte först förstår allvaret i ditt eget fördärv. ”Det är fruktansvärt”, säger Hebreerbrevets författare, ”att falla i den levande Gudens händer” (Hebr 10:31).

Vem vi är frälsta av

Men vi är inte bara frälsta från Gud, vi är också frälsta av Gud. Först säger Paulus i vers 4 och 5 att Gud, på grund av sin stora kärlek, gjort oss levande tillsammans med Kristus. Här har jag i två predikningar talat om vår förening med Kristus. Det är ofattbart. Att vi genom tron på Kristus blir förenade med honom så att när han dör bär han vår synd. Han blir krossad i vårt ställe. Och i utbyte får vi dela hans eviga liv och glädje inför Fadern. Men lägg märke till hur oerhört starkt Paulus betonar vem det är som åstadkommer allt det här för oss. Det är inte vi – inte ett ögonblick. Inte ett uns. Allt vi får, får vi av nåd. 

I vers 8-9 ger Paulus oss inte mindre än fyra distinkta sätt att säga att vår frälsning inte på något sätt beror på oss. 

Titta, för det första, i vers 8. ”Av nåden är ni frälsta.” Vi ska titta mer på vad nåd är om en liten stund, men nu kan vi slå fast att nåd är inget man förtjänar, det är något man får, trots att man förtjänat något helt annat. Vi var med rätta på väg mot vrede, men vi fick Kristi eget liv inför Fadern. 

För det andra: vi är frälsta av nåden genom tron. Återigen, det är alltså inte något vi arbetat oss till. Det finns inga goda gärningar som vi kan åberopa. Vi fick det genom att hoppas på Gud. Genom att förtrösta på honom. Det kan låta som något vi gjort bra, och vi ska återkomma till det. Men vi kan redan nu säga att Paulus poäng handlar återigen om att peka bort från oss och till Gud. 

För det tredje. Sist i vers 8, ”Guds gåva är det.” Så om det inte är tillräckligt tydlig att tala om nåd och tro så kastar Paulus in ett förtydligande så att det är bortom allt tvivel. Hela din frälsning är en gåva till dig. Det är inte en lön. 

Och för det fjärde, vers 9, ”inte på grund av gärningar för att ingen ska kunna berömma sig.” 

Okej, jag tror budskapet gått fram. Vi är frälsta från Gud och vi är frälsta av Gud. Av nåd. Genom tro. Som en gåva. Inte på grund av gärningar för att ingen ska kunna berömma sig. 

Intro – Guds nåd

Då har vi sett vad som händer i texten i stort. Nu tänkte jag att vi skulle titta lite närmare på själva nyckelbegreppet i de verser vi har framför oss idag, nämligen nåd. Det går inte att överdriva hur viktigt det är för oss i våra kristna liv att förstå vad Guds nåd handlar om. 

En text jag ofta återkommer till är Kol 1:6. Det är precis i inledningen av brevet där Paulus tackar Gud för församlingen i Kolosse. Han har hört goda saker om dem, att de älskar varandra på grund av hoppet som väntar dem, det hopp som de hört om i evangeliet, sanningens ord. Sedan kommer något intressant. Paulus säger nämligen att evangeliet växer och bär frukt över hela världen, så också hos dem ”från den dag ni fick höra det och lärde känna Guds nåd som den verkligen är.” Det verkar alltså ha skett ett genombrott i deras växt, från den dag de lärde känna Guds nåd som den verkligen är. 

Det är när vi får se och förstå Guds nåd som förvandlingen sker i våra kristna liv. Det är då det kristna livet blir meningsfullt och intressant. Det är då vi börjar växa som kristna. Det är då vi börjar förundras över vem Gud är och hans godhet mot oss fördärvade människor. Det är här det sker!

Även omvänt, jag kan inte komma att tänka på någon andlig sjukdom i våra liv som inte går tillbaka till ett eller annat sätt som vi missförstått Guds nåd. Vår missunnsamhet, vår brist på generositet, vår misstänksamhet, vårt kritiska sinnelag, vårt bekräftelsebehov, vår ovilja att förlåta, vår självrättfärdighet – allt detta och mycket mer kan härledas tillbaka till hur vi inte fått lära känna Guds nåd som den verkligen är. 

Därför är det inte konstigt att Paulus är så ivrig att betona Guds nåd. Här finns en oerhörd sprängkraft. Här finns nyckeln till ett andlig genombrott. 

Så, det som återstår av predikan delar jag upp i tre punkter. Först (1) ska jag säga något om vad nåd är. Därefter (2) måste jag kommentera en fråga som uppkommer ur texten, nämligen hur nåd förhåller sig till tro. Vad betyder ”av nåd genom tro”? Sedan, för det tredje (3), ska jag säga något kort om vers 7 och Guds syfte att visa sin överväldigande rika nåd. 

I. VAD ÄR NÅD?

Punkt nummer ett: vad är nåd? 

Allra först vill jag säga vad nåd inte är. Det är inte detsamma som godhet. Ibland hör vi talas om oväntad godhet. Det kanske står någon vid kassan i mataffären som inte har pengar på sitt konto så att han kan betala för sina varor. Då kanske det finns en snäll person i närheten som säger ”jag kan betala för dig.” Det är godhet, oväntad godhet. Det är vackert, men det är inte detsamma som nåd. Nåd är en annan form av godhet. 

Fem kännetecken

Vi skulle kunna precisera det och säga att godhet är det första av nådens fem kännetecken. Man visar någon godhet. Det andra kännetecknet handlar om nådens mottagare. Man visar någon godhet som förtjänar motsatsen. 

Här skulle man kunna tala om någon sorts definition av nåd. Det är en godhet mot någon som förtjänat motsatsen. Men det blir lite för abstrakt och allmänt. Man skulle kunna frestas att ge exempel som blir för slätstrukna och därför missvisande. Därför lägger vi till tre kännetecken: den är (3) kostsam för givaren, (4) chockerande för betraktaren, och (5) traumatisk för mottagaren. 

Brooks: varje grupps självrättfärdighet

Den bok som kanske har påverkat mig mest vid sidan av Bibeln är Thomas Brooks Precious Remedies Against Satan’s Devices. Brooks var en puritan som levde i England på 1600-talet och skrev oerhört insiktsfullt, bland annat om hur människan fungerar. 

I den här boken beskriver han bland annat hur alla människor ur alla samhällsklasser skapar en sorts självrättfärdighet genom att berömma sig själva och förakta andra. Väldigt förenklat och förkortat kan man säga att de fattiga berömmer sig av sitt lidande och föraktar alla som är rikare. De säger att alla som är rikare är tursamma och bortskämda, och att de själva är orättvist behandlade. 

Medelklassen ser ner på de fattiga för att man tänker att de inte arbetar lika hårt som man själv gör. Samtidigt föraktar de de rika för att de är tursamma och bortskämda. 

De rika och välutbildade ser ner på de andra samhällsklasserna och tänker att de inte är lika begåvade som dem. I alla klasser tycker man att ”jag minsann har gått i livets hårda skola och ingen annan ska kunna komma och lära mig något.” 

Det här är väldigt förenklat och det kan låta ytligt och kategoriskt, men visst är det så att samma mekanism är verksam också i vårt samhälle. Här kanske det inte är så mycket klassernas kamp som det är ideologiernas kamp, då vi föraktar de som inte tänker och handlar som vi själva gör. Föraktet är detsamma som det alltid har varit, det är bara att det riktas åt lite olika håll. Så länge jag har någon att förakta så vet jag att jag gör något rätt, och att jag därför har något att berömma mig av. Jag vet att jag har ett värde.

Men när Guds nåd kommer så rycker den undan mattan för oss, och allt vi brukade hämta vårt egenvärde ur är plötsligt borta. Det är traumatiskt, att inse att jag inte kan berömma mig av någonting. 

Les Misérables

Guds nåd är en (1) godhet som (2) visas någon som förtjänar motsatsen. Den är (3) kostsam för givaren, (4) chockerande för betraktaren, och (5) traumatisk för mottagaren.

Då kan vi komma till en illustration. Det här är svårt, eftersom det är så lätt att säga något som slätar ut det. Jag tar en illustration jag använt flera gånger förut, av den enkla anledningen att jag inte har lyckats hitta någon bättre. Så vi går till Victor Hugos berättelse Les Misérables. Han ger oss två briljanta exempel på nåd. 

Det första exemplet är mot en av berättelsens huvudpersoner. Han heter Jean Valjean. Han stal en bit bröd som han skulle ge sin systers barn och sattes i straffarbete och fängelse. 19 år senare blev han utsläppt, fullständigt förbittrad och förhärdad av självrättfärdighet efter livets orättvisor. Han ansåg att hans lidande berättigade honom att bli en brottsling, att han hade rätt att slå tillbaka på vem han ville. Det var Valjean mot hela världen. 

Så blev denne Valjean hembjuden att bo tillfälligt hos en biskop. När biskopen och hushållet sov stal Valjean biskopens silverbestick och sprang därifrån. Men han fångades av polisen som hittade silvret och förstod att han stulit det från biskopen. De tog honom tillbaka till biskopen som skulle bekräfta att det var hans silver som Valjean hade stulit. Biskopen skulle bara behöva säga ordet ”tjuv” så skulle Valjean sitta inne för resten av livet. Men biskopen gjorde inte det. Istället sade ”Naturligtvis gav jag dig silvret. Men jag gav dig ljusstakarna också, varför tog du inte dem? Här! Gå nu i frid och jag vill att du ska veta att du alltid är välkommen här.”

När Valjean insåg vad som hände kunde han inte avgöra om han blivit rörd eller förnedrad. Han hade mött nåd. Den var ofattbart hotfull för denne självrättfärdige brottsling. Hugo skriver,

Till en början, i opposition mot denna himmelska godhet, samlade han all stolthet han kunde. Vagt kände han att prästens förlåtelse var det hårdaste angreppet, den mest formidabla attack han någonsin uthärdat. 

Valjean ställdes inför ett val. Antingen skulle han ta emot biskopens nåd, men då skulle han vara tvungen att överge sin egen självrättfärdighet som han byggt hela sitt liv och identitet på. Han skulle aldrig kunna se eller tala föraktfullt om någon annan. Hur skulle han kunna göra det när han själv blivit visad en sådan oförtjänt godhet? Eller också skulle han avvisa biskopens nåd och åka i fängelse för resten av livet. Han insåg att vilket han än valde skulle han bli förändrad för alltid. 

Biblisk nåd är alltid traumatisk. Den förändrar oss i grunden. Den är förkrossande. När du blir erbjuden nåd har du två alternativ: antingen håller du fast vid din gamla självrättfärdighet. Du vägrar ta emot det goda eftersom det skulle kosta dig för mycket att ge upp allting du tidigare byggt ditt liv på. Eller också tar du emot nåden. Det innebär att du måste släppa all din gamla självrättfärdighet och erkänna dig själv som hjälplös. Det är förolämpande: ”skulle jag behöva ta emot det här?! Ska jag behöva erkänna att min situation är så förtvivlad?”

Valjean tog emot nåden och den förvandlade honom totalt. Han gav upp sitt gamla liv och insåg att hans liv nu inte längre tillhörde honom. 

Det är förstås ett bristfälligt exempel, men det är det bästa jag kan ge. För vi har en situation där biskopen gjorde gott mot någon som förtjänade motsatsen. Valjean hade inte bara stulit, han hade svikit biskopens förtroende. Sedan har vi de tre sista kännetecknen: det var kostsamt för givaren, det var chockerande för betraktaren och traumatiskt för mottagaren. 

Det finns ett tillfälle till i berättelsen där någon får ta emot nåd. Det är Javert. Han är Valjeans stora motståndare. Han är en polisman som jagat efter Valjean hela sitt liv. Han är den lyckade och framgångsrike. Samtidigt är han hänsynslös. Han hade den framgångsrikes självrättfärdighet. Han ansåg sig ha rätt att ta vad han ville och göra vad han ville eftersom han var bättre än andra. 

Men så hamnar han i en situation är Valjean skulle ha kunnat döda honom, men istället låter honom gå och ger honom hans liv. Javert blir den som får ta emot nåd från Valjean som hade all anledning att döda honom. 

Det får Javert att bryta ihop. Han klarade inte att vara i en situation där han stod i skuld till någon. Han hade byggt hela sitt liv på att vara den starke, den med hög moral och anständighet. Och nu skulle han stå i skuld till Valjean, den rövare han hade jagat hela sitt liv? Dessutom insåg han att hos Valjean fanns en ädelhet som han själv aldrig skulle kunna ha. Hela hans värld ställdes på ända. 

Han kunde inte ta emot nåden. Han kunde inte ge upp sitt liv och sin självrättfärdighet. Han kunde inte erkänna att han var en syndare. Han kunde inte erkänna sin hopplöshet. Så han tog sitt liv. Han kunde inte leva med denna traumatiserande godhet. 

Vi går vidare till en andra punkten.

II. NÅD ORSAKAR TRO

Vad betyder det när det står ”av nåd […] genom tron” i vers 8?

Materiell och instrumentell orsak

Här får vi god hjälp av Aristoteles och hans slutsatser om olika sorters orsaker. Han funderade på var som orsakar förändringar, eftersom allt tycks befinna sig i rörelse och förändring, och han kom fram till att det vore förenklat att tänka sig att alla sorters förändring är av samma slag. Det måste finnas flera oliks sorters orsaker till förändring. Om vi använder oss av Aristoteles kategorier skulle vi kunna säga att nåden är den materiella orsaken till vår frälsning och tron är den instrumentella orsaken. 

Illustration: vattenskidor

Föreställ dig att du kommer på tanken att du vill åka skidor på vattnet. Så du skaffar vattenskidor. Men det räcker inte, du måste ha något som gör fart så att du kan stå på vattenytan. Så du skaffar en båt med en snabb motor. Från båten kastar någon ut en lina som du tar tag i och så åker ni iväg. 

Vad är det nu som är orsaken till att du åker på vattnet? Är det linan? Nja. Linan har ju ingen kraft i sig själv. Linan är bara en instrumentell orsak, den är själva instrumentet genom vilket kraften förs över. Den verkande orsaken är ju båten. 

Här är det viktigt att hålla ordning på vad som orsakar vad. När det står att vi är frälsta av nåd genom tron så innebär det att nåden är själva materialet ur vilket frälsningen kommer och tron är kanalen genom vilken vi får ta mot frälsningen. Tron är linan som är kopplad till båten. 

Sammanblandningar ger gärningsläror

Det här är viktigt, eftersom om vi blandar samman vad som orsakar vad så kan vi hamna i allvarliga missförstånd. Det finns en tendens hos kristna att tänka att det på något sätt handlar om kvalitén på vår tro. Att min kristna tro det handlar om hur övertygad min förtröstan på Gud är, eller hur stark min kärlek till Gud är, eller hur starkt jag kan känna hans närvaro, eller vilka känslor jag upplever när jag ber. 

Men det är som om en vattenskidåkare skulle stå och titta på linan och tänka att det är linan som får honom att flyga fram över vågorna. Och det är det förstås på ett sätt, men om man tror att det är hela sanningen hamnar man helt fel. 

Om du tittar för länge på din tro eller dina känslor inför Gud så hamnar du lätt i en gärningslära som inte alls är biblisk utan snarare själva motsatsen till vad Bibeln lär. Jag vet så väl hur det är. Du kanske är i en gudstjänst eller sitter hemma och ska be, och det är som att du försöker spänna en inre, andlig muskel. Du försöker att frammana ett visst känslotillstånd eller försöker övertyga dig själv om någonting, eller fatta nya beslut att leva ett nytt liv. Det blir så tomt och så krampaktigt. 

Jag har stått på konferenser och tittat ut över tusentals människor som står för sig själva rabblar böner. De spänner sina andliga muskler och längtar efter ett visst känslotillstånd – alla längtar efter sin upplevelse av Gud.

Dessutom gör många kyrkor teologi av det här. De säger ”du ska tro. Du ska ge dig själv. Du ska producera tron och som ett resultat ger Gud dig sin nåd. Allt du behöver göra är att tro. Du behöver bara ge dig själv till honom och så ger han dig sin nåd och så ska du få allt det andra också.” 

Det är inte vad texten säger; det är tvärtemot vad texten säger. Det är ett falskt evangelium. Därför att det gör din tro till en form av gärning. Du måste liksom uppbåda en viss kvalitet på din tro. Och baksidan blir förstås att om du slutar att tro så kommer Guds nåd att lämna dig. Därför är det bäst att du tror!

Ingen ska kunna berömma sig

Vad som händer då är att den som lyckas tro på rätt sätt, med rätt sorts övertygelse, kan berömma sig över sin starka tro. Då kan du hålla kurser om hur man ska tro. Då kan du säga: ”jag vet varför du inte kommer vidare i ditt kristna liv. Du måste bara tro som jag gör!” Men det är ju inte alls det Paulus talar om. Han säger, 

Efesierbrevet 2:8–9 (SFB-15)

8Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, 9inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig.

Texten säger klart och tydligt att tron är en gåva. Tron är en gåva! Också tron kommer av nåd. Ingen ska kunna berömma sig. Det spelar ingen roll vilken kvalitet vi har på tron. 

Du minns när Mose ledde Israels folk genom havet? De var fastträngda; Faraos armé var på väg och skulle utrota hela folket. På Guds uppmaning räckte Mose ut sin stav och havet öppnade sig. Vattnet stod som två väggar på vardera sidor. Det var mörkt och tumultartat. Vissa i folket kanske gick triumferande igenom havet. De prisade Gud för hans storhet och trofasthet. Andra gick på darrande ben och stirrade på de höga väggarna av vatten och var livrädda för att havet skulle smälla ihop och sluka dem vilken sekund som helst. Men alla kom igenom – alla blev lika räddade. För det handlar inte om trons kvalitet, det handlar om trons objekt. Det handlar inte om hur linan ser ut, det handlar om vad linan sitter fast i. 

Paulus är glasklar – vi var döda i våra överträdelser och synder. Vi var döda. Vi kunde inte söka Gud. Vi var döda! Romarbrevet 3:11-12 säger ”det finns ingen som söker Gud. Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda. Inte en enda.” Jesus säger i Joh 6:44, ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom.”

Tron är ingenting du måste producera eller liksom dra ut ur ditt hjärta. Den är en gåva. Gud kom till dig när du var död och han gav dig tron som en gåva, så att du nu vill leva för honom. Det betyder inte att livet som kristen är ett passivt liv. Du har fått ta emot Guds nåd! Du tillhör inte längre dig själv! Du har fått ett nytt liv där du får leva inför hans ansikte. Det finns ingen annan sorts kristet liv. 

III. GUDS SYFTE ATT VISA SIN NÅD

Det leder oss till den tredje punkten. Den visar oss ändamålsorsaken till vår frälsning, vilket Aristoteles säger är den viktigaste orsaken. Den svarar på frågan varför förändringen sker. Varför gjorde Gud oss levande med Kristus? Svaret är i vers 7,

Efesierbrevet 2:7 (SFB-15)

7för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.

Vilket påstående. Att hela skapelsen; hela mänskligheten, hela änglavärlden, alla som har ögon att se med och öron att höra med kommer att få se Guds godhet. Hela skapelsen kommer att häpna i förundran över vem Gud är. Och hur visar Gud vem han är? Vad är hans tydligaste exempel på hans godhet, hans rättfärdighet, hans helighet, makt och ära? Det är när han lyfter fram oss som genom tron är förenade med Kristus. Guds överväldigande rika nåd mot oss är det som allra tydligast förkunnar vem han är. Han är fantastisk! 

JRR Tolkien, Silmarillion

En sista illustration. Ronald Tolkien, som skrev Sagan om ringen, skrev också flera andra böcker, bland annat en bok han kallade Silmarillion. Den är en mytologi som bland annat berättar om hur Tolkiens värld Arda skapades. Han beskriver hur Alltets Skapare hade ett antal änglaväsen som han gav uppdraget att skapa jorden, och de gjorde det genom att sjunga fram den. Men det fanns en av dessa fantastiska änglar som hette Melkor (senare fick namnet Morgoth) som hellre ville vara sin egen. Han blev mörkrets furste. Han ville ha världen för sig själv. Han försökte hela tiden göra om intet och förfula det som de andra änglarna sjöng fram. De skapade ljus, men han skapade mörker. De skapade värme, men han skapade bitande kyla. 

Till slut tar Skaparen in alla igen och besegrar Melkor och säger i princip: ”du är ingen match för mig. Jag har övervunnit dig och du ska veta att inget du har gjort har förstört eller förtagit någonting från min vilja. Jag är för stor för dig. Du trodde att du förstörde genom att ta in ondska och synd i världen. Men jag kommer att besegra det. Och när allt är över kommer det du har orsakat bara att göra allting vackrare. Du tog in kyla istället för värme. Men nu istället för bara regn har vi snöflingor. Du tog in mörker istället för ljus. Men nu har vi stjärnor.”

Det kan låta som ett fånigt exempel, men det ligger faktiskt nära vad Paulus säger här. Han säger att trots vår andliga död som vi ärvt från Adam, trots vår ondska, vårt slaveri under världen, Satan och köttet. Trots vårt uppror mot Gud kommer Gud att bli förhärligad av det. Därför att vi kommer att proklamera för hela skapelsen något som annars aldrig hade kunnat bli känt hos Gud, nämligen hans nåd. 

Varför sände Gud sin Son? Varför föddes han och lades i en krubba? Varför dog han på ett kors? För att Gud i kommande tider kan visa sin överväldigande rika nåd genom sin godhet mot oss som han har gjort levande, trots att vi förtjänat motsatsen. 

AVSLUTNING

Vänner, han utgav sin Enfödde Son så att var och en av oss som tror på honom inte ska gå under utan få evigt liv. Vi var döda i våra överträdelser och synder, men han gjorde oss levande. Han visade oss godhet när vi förtjänade vrede. Nåden är kostsam för givaren – han utgav sin Enfödde Son, den Älskade, som bar vår synd på korset. Den är chockerande för betraktaren – hela änglavärlden längtar efter att blicka in i detta mysterium. Och den är traumatisk för mottagaren. Om vi lär känna den som den verkligen är så kommer den att förändra allt. 

Därför vill jag fråga dig, avslutningsvis. Har du lärt känna Guds nåd som den verkligen är? Be att han öppnar ditt hjärtas öga och väcker din förundran. Be att han låter dig se hur hopplös du är i din egen kraft. Lämna ditt liv av tomhet, av jagande efter bekräftelse, av misstänksamhet och självrättfärdighet, och se hur han ger dig liv och liv i överflöd. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.