Herrens måltid: påsk- och försoningsdag | Luk 22:7-23

Herrens måltid: påsk- och försoningsdag | Luk 22:7-23

Lukasevangeliet 22:7–23 (SFB-15)

7Så kom den dag i det osyrade brödets högtid då påskalammet skulle slaktas. 8Då sände Jesus i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning så att vi kan äta påskalammet.” 9De frågade honom: ”Var vill du att vi gör i ordning?” 10Han svarade dem: ”När ni kommer in i staden ska ni mötas av en man som bär en vattenkruka. Följ honom till huset där han går in 11och säg till husets ägare: Mästaren frågar dig: Var är gästrummet där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? 12Då ska han visa er en stor sal på övervåningen som är inredd. Gör i ordning där.”

13De gick och fann att det var som Jesus hade sagt dem. Och de gjorde i ordning påskalammet.

14När stunden var inne lade han sig till bords, och apostlarna tillsammans med honom. 15Och han sade till dem: ”Jag har längtat mycket efter att äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. 16För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike.”

17Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: ”Ta detta och dela mellan er. 18För jag säger er: Från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer.” 19Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.” 20På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjutet för er.

21Men se, den som förråder mig har sin hand med mig på bordet. 22Människosonen går bort som det är bestämt, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!” 23Då började de fråga varandra vem av dem det kunde vara som skulle göra det.

Texten leder oss rakt in i påskens drama. Bibeln säger på ett annat ställe att Jesu ande var djupt rörd inom honom när han nu mer och mer intensivt började känna den vikt som hans himmelske Fader lagt på hans axlar. Han visste att han skulle bära Faderns fulla vrede mot folkets synd och offra sig själv i deras ställe. Han visste att denna kväll då han firade påskmåltiden med sina lärjungar skulle bli sista gången han firade påsken med dem på den här sidan om härligheten. Han visste vad som väntade honom under det närmaste dygnet; han kunde se genom nattens mörker och visste vad som väntade nästa morgon. 

När vi nu funderar på Herrens måltid måste vi börja med att slå fast att Jesus förstod, som ingen annan, kopplingen mellan två mycket viktiga högtider som Gud upprättat i Gamla testamentet. Den mest heliga högtiden var Yom Kippur, försoningsdagen, och den näst viktigaste var firandet av påsken. I Gamla testamentets dagar låg dessa med ungefär sex månaders mellanrum. Men Jesus visste hur de var kopplade till varandra – han visste att firandet av påsken och försoningsdagen det här året skulle åtskiljas av mindre än 24 timmar. På torsdag kväll firade de påsk. På fredag eftermiddag försoningsdagen. 

Dessa händelser är grundläggande för vår förståelse av vad Herrens måltid är. Det fanns en anledning till varför de kopplades ihop så intimt. Därför vill jag dela upp denna korta predikan i tre punkter. Först ska vi se på dessa två händelser i tur och ordning och därefter vill jag säga något kort om vad det här betyder för oss med tanke på Herrens måltid som en förbundsmåltid. 

I. PÅSKEN

Låt oss gå tillbaka till Andra Moseboken, där vi läser i det 12:e kapitlet och den sjunde versen, 

2 Moseboken 12:7–14 (SFB-15)

7Och  man ska ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. 8Köttet ska ätas samma natt. Det ska vara stekt över eld och ätas med osyrat bröd och bittra örter. 9Ni ska inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det ska vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte. 10Ni ska inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, ska ni bränna upp det i eld.

11Så ska det ätas: Ni ska ha bältet om livet, skor på fötterna och stav i handen. Och ni ska äta det snabbt. Detta är Herrens påsk.

12Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är Herren.

13Blodet ska vara ett tecken för er på husen där ni är. När jag ser blodet ska jag gå förbi er. Ingen straffdom ska drabba er med fördärv när jag slår Egyptens land.

14Denna dag ska ni ha till minnesdag och fira som en Herrens högtid. Som en evig stadga ska ni fira den från släkte till släkte.

Ni minns hur det gick till. Det hade varit en strid mellan de två starkaste krafterna på denna jord: mellan den här världens mäktigaste stormakt och mellan universums allmakt. När dessa titaner drabbade samman fick det plåga efter plåga till följd. Varje gång gav Farao upp, bara för att sedan ändra sig och förbli i strid mot Gud. Tills de nådde den sista plågan och Gud sade till Farao, ”denna kväll ska jag sända Hämnaren, dödsängeln, och jag ska ge honom uppdrag att döda era förstfödda; varenda en ska jag tillintetgöra.” Men så vidtog han åtgärder för att skydda sitt folk. Han sa till Mose: ”säg till folket att offra ett lamm. Ta sedan blodet från detta lamm och stryk det på dörrposterna på huset där ni bor. När jag sänder dödsängeln att hålla dom över denna värld, där han ser lammets blod ska han gå förbi den platsen, och inget ont ska drabba mitt folk.” 

Gud befallde dem att vara redo: vad de skulle dricka och vad de skulle äta. De skulle äta bittra örter för att påminna dem om tiden de tillbringat i slaveri i Egypten. De skulle dricka vin för att fira denna monumentala händelse. De skulle klä sig med kläderna uppbundna så att de kunde ge sig iväg och springa i vilken sekund som helst. För när det skulle bli dags att röra sig, ut ur slaveriet och in i löfteslandet behövde man kunna röra sig snabbt. För nu skulle deras Gud ta dem hem. 

Folket trodde på honom, åtminstone för stunden. Ända tills att de kom till platsen mellan Migdol och havet (2 Mos 14:2) och de fann att de förföljdes av Egyptens stridsvagnar. De hade Egyptens armé bakom sig och havet framför sig. Folket tvivlade och grälade men Mose lyfte sina händer och bad. Och Gud sände en stark vind och delade havet så att israeliterna kunde gå igenom. När Egyptens armé förföljde dem genom havet lät Herren vägen genom vattnet stängas så att hela armén dränktes, medan Guds folk, som hade upplevt hur dödsängeln gått förbi dem, återigen överlevde. 

Detta var den mäktigaste befrielsen i hela Gamla testamentet. Så Gud sa till sitt folk att aldrig, aldrig, aldrig glömma denna dag. Samma tid varje år skulle man samlas och fira Herrens ”gå förbi”, Herrens påsk. Då ska sonen säga till sin far ”varför gör vi detta?” och husets far ska påminna folket vad Herren har gjort för att frälsa dem. 

Under hundratals år var varje israelit inblandad i att fira denna högtid till åminnelse av Guds befrielse av dem. Jesus var inget undantag. Från att han var barn gick han med sin familj till Jerusalem upp till festen och firade denna uråldriga högtid. 

Men här var han alltså tillsammans med sina lärjungar. Och när hans ande jämrade sig inom honom gav han instruktioner till sina lärjungar att finna det rum där de kunde förbereda påskmåltiden. För han längtade efter att få fira påsken en sista gång tillsammans med dem. Han visste att han inte skulle göra det igen förrän allt fått sin fullbordan i Guds rike. 

Så de gick och fann rummet. De gjorde alla förberedelser. Jesus lade sig till bords med sina lärjungar för att äta påskmåltiden. De gick igenom den ordning de hade gått igenom varje år så länge de kunde minnas. De bad bönerna, de förklarade för varandra vad allt betydde, de sjöng lovsången, hallel. Men sedan ändrade Jesus ordningen radikalt. Under århundraden hade ordningen var exakt densamma, tills Herren som ensam hade auktoritet att göra det ändrade på den och förkunnade det nya förbundet. Han sa, ”detta är det nya förbundet genom mitt blod” (Luk 22:20). Det är genom Jesu blod, det vill säga, att hans blod utgjuts för dem till syndernas förlåtelse. Den kvällen åt och drack de en ny sorts påsk; den yttersta påsken som är den verklighet som den tidigare påsken bara varit en skuggbild av. 

Jesus inledde det nya förbundet där i den övre salen. Men detta nya förbund behövde fortfarande ratificeras; det behövde fortfarande bekräftas. Detta är anledningen till att påsken och försoningsdagen förs samman i samma drama. För under nästa eftermiddag ratificerade Jesus Kristus; han bekräftade, han beseglade med sitt eget blod det nya förbundet som han förkunnade i den övre salen tillsammans med sina lärjungar. 

II. FÖRSONINGSDAGEN

Vi går vidare lite kort till nästa punkt om den andra högtiden, den som judarna ansåg vara den mest heliga och högtidliga, nämligen det årliga firandet av Yom Kippur, försoningsdagen. Man gjorde omfattande förberedelser inför den här dagen, både bland prästerna och bland folket. Djur offrades i förberedelse till den här högtiden och när dagen kom, den enda dagen på året, fick översteprästen gå in i det allra heligaste i templet. Han tog blodet från offret och stänkte det på nådastolen som var locket på förbundsarken, vilket var Guds tron. Efteråt skulle prästen lägga sin hand på syndabocken och symboliskt föra över folkets synder till bocken och skicka ut den ut ur lägret, ut i vildmarken. Ut i mörkret, ut i Guds förbannelse, för sonandet av folkets synd. Tanken var att försoning åstadkoms på det här sättet och Guds helighet och rättfärdighet gottgjordes i det allra heligaste, medan borttagandet av folkets synd skedde genom att den tillräknades den felfria bocken som skickades ut i mörkret i folkets ställe. Det var inte en tillfällighet att Jesus dödades utanför Jerusalem, i mörkret, i hedningars händer, en plats som var utanför Guds förbundsgemenskap med sitt folk. Han var vår syndabock. 

Men här finns en ironi: av alla år som försoningsdagen firades, genom hela Israels historia, fanns bara en verklig försoningsdag. Alla försoningsdagar som föregick den här var bara symboler. De pekade fram mot den här. Ingen verklig försoning åstadkoms. Hebreerbrevets författare säger att tjurar och bockars blod inte kan utplåna synder (Hebr 10:4). Allt pekade fram mot en fullkomlig försoning när Guds folks synd ska gottgöras en gång för alla; en verklig försoning, inte med två bockar, utan med Guds evigt enfödde som var helt utan fel. 

Den försoningen ägde rum dagen efter påskmåltiden, när Guds felfria lamm offrades på korset och upprättade det nya förbundet med sitt blod. Och Paulus säger: ”så ofta ni äter detta bröd och dricker detta vin förkunnar ni Kristi död till dess han kommer” (1 Kor 11:26). Återigen, den verkliga försoningen förbereddes av århundraden av ritualer med djur vars blod inte var värdigt att utplåna synd. Men folket lydde Gud och gjorde dessa symboliska handlingar. Och dessa symboliska handlingar pekade mot den fulla verklighet som skulle komma. 

Så den måltid som vår herre Jesus instiftade var en kombination av påskmåltid och försoningsdag. Den var en påskmåltid i meningen att den noga förklarade evangeliet om Guds befrielse av sitt folk ur slaveri. Den var en försoningsdag i meningen att den symboliserar hur Guds helighet gottgörs genom Jesu blod och hur Gud försonas med alla som genom tron är förenade med Kristus genom att deras synd utplånas eftersom Kristus som var fullkomlig sändes ut att dö i mörkret i deras ställe. Det är goda nyheter! När vi firar Herrens måltid firar vi att vi genom tron får ta emot alla dessa av Kristi välgärningar mot oss. 

Du hör hur full av innebörder den här måltiden är. Det finns hur mycket som helst att säga om det här. Men här har vi i alla fall en bakgrund. Låt oss nu gå vidare för att se något av vad det här betyder för oss. 

III. EN FÖRBUNDSMÅLTID

Återigen behöver jag avgränsa mig. Det finns en massa frågor som ofta brukar diskuteras när det handlar om Herrens måltid som jag inte hinner gå in på. Idag är vi mest intresserade av vad det här betyder för oss som församling. Hur är Herrens måltid en del av församlingens skönhet och liv?

Då är det viktigt att se att Herrens måltid är en förbundsmåltid. Jesus instiftar i måltiden det nya förbundet som han sedan fullbordar med sitt eget blod. Det innebär flera saker. 

1. Nogsamt förklarad (evangeliet)

För det första är måltiden är inte själva förbundet utan en symbol för förbundet. Som evangeliskt kristna tror vi inte att måltiden har någon särskild verkan i sig själv, utan representerar en verklighet som är större. Därför ansluter vi oss till den reformatoriska och för all del den judiska traditionen att alltid förklara vad måltiden betyder. Det är helt enkelt inte Herrens måltid om den inte förklaras och om inte evangeliet förkunnas. 

2. Oberoende av sinnesstämning

För det andra är det värt att påminna oss om att måltiden inte är en förtätad form av personlig andakt. Vi kan inte fira Herrens måltid som individualistiska konsumenter. Den representerar ett förbund. Om vi ska förstå den i termer av ett förbund är det till hjälp att förstå den i termer av ett äktenskap eftersom det är det enda tydliga förbundet vi har kvar i vårt samhälle. När jag viger folk brukar jag ofta försöka betona att äktenskapet inte i första hand är ett uttryck för två personers känslor för varandra. I grunden av äktenskapet ligger ett offentligt löfte. Det spelar inte särskilt stor roll hur du kände dig den dag du ingick äktenskapet. Om du lovade så lovade du. Du är lika gift oavsett om du dansade på rosor eller om du hade feber (som jag) och knappt kunde äta av festmiddagen. 

Det betyder naturligtvis inte att du inte får njuta av Herrens måltid. Självklart är det rätt och riktigt att delta i måltiden med glädje. Men precis som i ett äktenskap så siktar vi inte på njutningen – vi försöker inte skapa en särskild sinnesstämning bara för att måltiden ska bli rätt. Nej, vi kämpar för trohet mot innehållet i förbundet och så får vi njutningen som en konsekvens. 

3. Gör många till en (horisontell aspekt)

För det tredje gör Herrens måltid som förbundsmåltid en stark koppling mellan den vertikala aspekten mellan oss och Gud, och den horisontella aspekten mellan oss som församlingsmedlemmar. Aposteln Paulus säger i Första Korinthierbrevets 10:e kapitel,

1 Korinthierbrevet 10:16–17 (SFB-15)

16Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? 

Här påminner han församlingen om när de äter brödet och vinet så är det ett uttryck för gemenskap med Kristus själv. Men så fortsätter han och drar en tydlig linje från det vertikala förhållandet mellan oss Kristus i vers 16, till oss som församling i vers 17,

17Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd.

Här är hans poäng att Herrens måltid gör de många till en enda kropp. Två gånger upprepar han att brödet är ett. När vi firar Herrens måltid och förkunnar Kristi död och det nya förbundet så ingår vi också förbund med varandra. Vi tillsammans är Kristi kropp. I måltiden binds vi samman som församling.

4. Bara för döpta församlingsmedlemmar

För det fjärde innebär det att måltiden är för döpta församlingsmedlemmar. När vi firar Herrens måltid förnyar vi förbundet till Gud och till varandra. Eftersom Herrens måltid gör många till en är det som att den här gruppen markeras som Kristi kropp och separeras från världen. Det är här vi konstitueras som församling. Vårt medlemskap i församlingen är nästan alltid mer än att vi möts och firar Herrens måltid tillsammans, men det är aldrig mindre. Däremot är inte Herrens måltid vägen in i det nya förbundet. Det är här vi regelbundet förnyar förbundet och uttrycker vår enhet. Därför är det rimligt att Herrens måltid i första hand är till för församlingens medlemmar. Bibeln ger en annan väg in i det nya förbundet och den går genom dopet. 

AVSLUTNING

Ja, vänner, det finns som sagt mycket mer att säga. Men låt oss än en gång höja blicken och påminna oss om att Herrens måltid finns för att Kristus finns och för att han har utgett sig för oss. Det är ofattbart: han är vår befrielse ur vårt självupptagna slaveri. Han är anledningen att Gud går förbi oss på domens dag. Han är vårt offerlamm som gav sitt blod i vårt ställe. Han är vår syndabock som sändes ut att dö i mörker och förbannelse i vårt ställe. Han är vår tros upphovsman och fullkomnare. Och han har nycklarna till döden och dödsriket. Vänner, låt oss än en gång lyfta våra hjärtan i lovsång till honom och låt oss leva hela våra liv till hans ära. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.