Kvinnans avkomma | 1 Mos 3:15

Kvinnans avkomma | 1 Mos 3:15

Det här är texten om när människan föll i synd. Det finns hur mycket som helst att säga om detta, men vi kan bara notera vilka omfattande konsekvenser detta syndafall fick. Jag vill nämna fyra aspekter:

För det första ser vi att människan, när hon bröt Guds bud var att hon skars av från hans närhet andligt sett. Vi såg i vers 8 att när mannen och kvinnan hörde Guds röst gömde de sig i trädgården. De vill inte eller vågade inte eller kunde inte vandra med honom längre. De upplevde att Guds närhet var alltför genomskådande, alltför traumatisk.

För det andra skars mannen och kvinnan av från varandra och blev främlingar för varandra själsligt. De började känna skam inför varandra. I vers 7 står det att deras ögon öppnades och de såg att de var nakna. Jämför det med föregående kapitel när de skapades i paradiset. I 1 Mos 2:25 står det att de var nakna utan att vara blyga för varandra.

Det leder till, för det tredje, att de blev främlingar för varandra socialt sett. De täckte sig med fikonlöv. Så i vers 8 och 9 gömmer de sig för Gud, men redan i vers 7 gömmer de sig för varandra. Vi kan inte vara helt transparenta inför varandra och inte heller inför Gud.

Så det andliga främlingskapet hänger ihop med det själsliga främlingskapet, vilket hänger ihop med det sociala främlingskapet, vilket till sist – för det fjärde – leder till ett fysiskt främlingskap i relation till skapelsen i övrigt. Naturen är inte längre vår vän. Vi är främlingar för varandra. Gud säger i vers 17 att marken ska vara förbannad och att den ska kräva stor möda av oss för att livnära oss. Och till sist ska vi också återvända till jorden. Döden har kommit in i världen.

Så katastrofen omfattar hela vårt liv och hela vår varelse. Den intima relationen med Gud bröts, och vår intima relation med varandra förstördes och kom att präglas av skam och främlingskap – och har gjorts så sen dess.

LÖFTET

Men i allt mörker ger Gud ett löfte. Han säger till ormen,

1 Moseboken 3:15 (SFB-98)

15Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan
och mellan din avkomma och hennes avkomma.
Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.”

Fiendskap

Först ser vi att Gud ska skapa fiendskap mellan ormens avkomma och kvinnans avkomma. Det innebär att det kommer att finnas två linjer i världen, två sorters avkomma. Jesus plockar ju själv upp det här språkbruket när han säger till fariséerna i Joh 8 att de har djävulen till fader, och när han på andra ställen kallar dem för huggormsyngel.

Vad är det då som kännetecknar ormens avkomma? Man kan sammanfatta det på ett väldigt enkelt sätt. Det är tanken att, Gud är din lyckas fiende. Om du ska bli lycklig måste du ta livet i dina egna händer och ordna det själv.

Denna tanke regerar i hjärtat på ormens avkomma, och det skapar en fiendskap mellan ormens avkomma och kvinnans avkomma, därför att i hjärtat på kvinnans avkomma har Gud gjort ett under. Han har tagit bort fiendskapen och tilltron på sina egna gärningar och har istället gett en barnslig förtröstan på Guds förmåga att leda mig rätt. Det kommer att leda till fiendskap och förakt.

Ormen krossad

Men löftet slutar inte där. För sedan går språket över i singular. Tidigare har det stått avkomma i plural – avkommor – men sedan står det som om det vore en enda person. Han ska krossa ormens huvud.

Det är intressant att det står ”kvinnans avkomma”. Det här är skrivet i ett patriarkalt samhälle och man talar aldrig på det sättet, man talar alltid om mannens avkomma. Men här står det kvinnans avkomma.

Det finns bara en person som verkligen kan kallas kvinnans avkomma. Det står i Jes 7:14 att en jungfru ska bli havande och föda en son, och hon ska ge honom namnet Immanuel, Gud med oss. Det här är, redan i urhistorien en profetia om Jesus Kristus, som skulle födas av en kvinna som aldrig haft någon man, och som skulle krossa ormens rike.

Han gör det genom att ge sitt eget liv. Det står i Kol 2:15,

Kolosserbrevet 2:15 (SFB-98)
15Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.

AVSLUTNING

Han krossar mörkrets makter när han ger sitt eget liv, och genom tron på honom kan vi upprättas till det vi från början var tänkta att vara. Avslutningsvis vill jag läsa några verser ur Psalm 96

Psaltaren 96:11–13 (SFB-98)

11Må himlen vara glad och jorden fröjda sig,
må havet brusa och allt som fyller det.
12Må marken glädja sig och allt som är därpå.
Jubla skall alla skogens träd
13inför Herren, ty han kommer,
ty han kommer för att döma jorden.
Han skall döma världen med rättfärdighet
och folken med sin trofasthet.

När han kommer tillbaka, när kungen kommer tillbaka, kommer han att upprätta allting. Han kommer att samla sitt folk och vår relation till Gud kommer att bli hel och fullkomlig. Ingen mer skam ska finnas och allt främlingskap mellan varandra eller övriga skapelsen kommer att finnas mer.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.