Martin Luther del 1: krisen i klostret och resan till Rom

INLEDNING

Jag tycker att ett av de mest intressanta sätten att läsa kyrkohistoria är att fokusera på de personer som gjorde historia. Och när vi tänker på reformationen och den särskilda betydelsen av läran om rättfärdiggörelse genom tro allena, tänker vi naturligtvis omedelbart på den roll som spelades av denne augustinermunk från Wittenberg, Martin Luther. När vi nu tar oss an det här studiet av rättfärdiggörelse av tro allena, verkar det vara en klok början att titta på det historiska ramverk inom vilket den här striden bröt ut och också titta på personen Luther för att se hur han involverades på det sätt han gjordes.

Enligt de flesta experter föddes Luther 1483, kanske den 20 november eller den 7 december, i en liten stad som heter Eisleben i Sachsen i nuvarande östra Tyskland. En ironisk detalj är att hans familj flyttade bort från Eisleben strax efter att han föddes, och han tillbringade den allra största delen av sitt liv på andra platser, men det blev också den stad där han dog 1546.

Om vi tittar på Luther som person och på hans historia är en av de saker som snabbt ger sig tillkänna att han gick igenom olika personliga kriser ungefär vart femte år, åtminstone under en del av sitt liv.

KRIS #1 1505: ÅSKOVÄDER

Den första krisen kom 1505. Luther var son till en man som ägde flera gruvor i området, Hans Luther, och även om han inte var extremt rik var han verkligen ingen småbonde, och han hade tillräckligt med medel för att skicka Martin till fina skolor. Hans dröm var att hans son skulle bli advokat. Så Luther skrevs in som 17-åring på universitetet i Erfurt där han läste juridik. Redan där fick han ett rykte om sig att vara en briljant student. Det var ingen tvekan om att han hade en strålande karriär framför sig, vilket gjorde hans far mycket stolt.

1505 reste han hem för att besöka sina föräldrar, och på vägen tillbaka till universitetet, den 2 juli, red han igenom ett våldsamt åskoväder. Blixten slog ner strax intill honom och Luther drabbades av dödsskräck. I sin fasa ropade han ut: ”Hjälp, sankta Anna, jag ska bli munk!” Sankta Anna var Marias mor som alltså var Jesu mor, och var, i romerska kyrkans stora utbud av helgon, gruvarbetarnas särskilda skyddshelgon.

Luther avgav alltså i sin dödsskräck ett löfte om att bli munk. Så han åkte till universitetet och samlade ihop sina grejer och hade en avskedsmiddag med sina vänner som sedan följde honom till augustinerklostret där i Erfurt och vinkade adjö till honom där han fem dagar senare gick in genom klostrets dörr för att framställa sig själv som kandidat till prästtjänsten.

Man kan inte förstå reformationen och Luthers roll i den utan att förstå den här krisen som ägde rum 1505 och drev honom att bli en munk, till hans fars stora förtret.

I kloster

Hursomhelst, Luther gick in i klosterlivet och gick igenom alla nödvändiga faser för att bli prästvigd, vilket han blev 1507. Detta var en av de mest kritiska perioder i Luther liv.

Stickspår: Jan Hus

På ett litet stickspår kan vi lägga märke till ironin i att Luther prästvigdes i Erfurt. Ett århundrade tidigare fanns en tjeckisk predikant vid namn Jan Hus som anklagades för heresi eftersom han förnekade kyrkans ofelbarhet och han satte Skriften över kyrkans påbud och förordningar. Han förhördes vid konciliet vid Konstanz där han också dömdes till döden. Till biskopen som beordrade Hus avrättning genom att bli bränd på bål, sade Hus ”du kan rosta denna gås,” eftersom hans efternamn betyder gås, ”men om ett århundrade kommer ni få en svan som ni inte kommer att kunna tysta.”

Ett århundrade senare, när Luther vigdes till prästtjänsten i den romerska kyrkan i klostret i Erfurt låg han utsträckt som ett kors vid altarets fot. Och den man som var begravd under altaret var den biskop som dömde Jan Hus till döden. Så man kan låtsas att man hör Hus säga till biskopen ”du kan rosta denna gås, men om ett århundrade kommer ni att få en svan som ni inte kommer att kunna tysta”, och då kan vi också låtsas att vi hör biskopen svara ”över min döda kropp”.

På 500-årsjubileet av Luthers födelse kunde man se över hela Tyskland stora affischer med Luther mot bakgrunden av en svan, eftersom han var den svan som Hus hade förutsagt.

Ångest, plåga och skuld

Åren som Luther var i klostret var år som präglades av stor ångest och plåga. Han var en strålande munk, extremt produktiv och välartad. Det var bara ett problem. Munkarna förväntades att dagligen gå i bikt och bekänna sina synder, vilket var en del i botens sakrament. Efter att de gått igenom de dagliga bönerna hade de en tid avsatt för att gå in i bikten och bekänna sina synder under den dag som gått. Och de flesta munkar gick väl dit och sade till sin biktfader, ”fader, jag har syndat, jag hyste begär efter broder Jonatans bröd vid middagen igår” och efter några minuter meddelar prästen syndernas förlåtelse och ger avlösning och så ut och tillbaka till arbetet.

Men Luther gick in och tillbringade 20 minuter, en halvtimme, en timme, ibland två timmar eller mer att bekänna de synder han begått under de senaste 24 timmarna i klostret. Man kan undra hur mycket problem man egentligen kan hamna i, i ett kloster. Men Luther tänkte på alla de sätt på vilka han hade kommit till korta i att lyda Guds lag. Han kunde få sin avlösning och sedan på vägen tillbaka till sin cell kunde han komma att tänka på en synd han glömt att bekänna och han förlorade den frid han fått av avlösningen.

Alla historiker tycks överens om att under den här tiden i sitt liv var Luther minst sagt en plågad och hemsökt man. Hans upptagenhet med skuld gjorde att psykiatriker i efterhand dragit slutsatsen att denna morbida känsla av oroligt samvete inte är rationell. Det är inte friskt.

Men samtidigt måste vi förstå att han hade en nästintill unik förmåga att noga läsa en lagtext och mäta sig själv mot den lagen. Och Luther kunde Guds lag. Kanske är det så att han på djupet i sin varelse förstod Guds lag bättre än något förutom Paulus. Han visste vilket straff som väntade den som bröt Guds lag och han visste att hans själ potentiellt var på väg mot evig plåga i evig eld.

Han insåg han att han faller till korta varje sekund. Han tänkte till exempel så här: Bibeln säger att det största budet är att du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, hela din själv, hela ditt förstånd och all din kraft. Och din nästa som dig själv. Om detta är det största budet, då måste ett brott mot detta bud vara den största synden – värre än något annat en människa kan göra.

Så Luther gick till sin cell och han späkte sig själv genom flagellation, det vill säga, man slår sig själv med en sorts piska, vilket ska vara ett sätt att följa Jesus i hans lidande och göra bot för sina synder. Och han gick in i perioder av extrem fasta, allt för att få frid från den skuld som han kände över att ha förbrutit sig mot Guds lag.

Jag har inte hållit det största budet sedan jag gick upp ur sängen imorse. Jag har inte älskat Herren av hela mitt hjärta, hela min själ, hela mitt förstånd och all min kraft en enda minut i hela mitt liv.

Men det gör ingen annan heller, så jag blir inte så upprörd över det. De flesta människor förnekar sin skuld. Och de flesta människor blir avtrubbade. Man kan till och med säga att en normal person (normal i meningen hur de flesta är, inte i meningen hur det borde vara) har normala skyddsmekanismer för att fly alla tankar på Guds dom. Så man sopar synden under mattan och säger att allt är väl. ”Efter fasta kommer fest!”

Det upphör aldrig att förundra mig hur miljoner av människor tycks gå igenom hela sina liv utan att fundera på vad som ska hända dem när de står inför oändligt helig och rättfärdig Gud och ska avlägga räkenskap för, som Jesus säger i Matt 12:36, ”varje onyttigt ord.”

Luther tog Bibeln på största allvar. Och Guds lag gjorde honom vettskrämd. Var han galen? Det är en smal gräns mellan genialitet och galenskap. Jag tror nog att Luther vinglade fram och tillbaka under hela sitt liv. Han var i många avseenden ett offer för sin egen briljans.

Luther upprördes av att han själv kom till korta, till och med så att hans biktfader tillrättavisade honom och sade att om han ska bekänna något får han komma med något seriöst.

Men för att förstå Luther måste man förstå denna enorma känsla av skuld som tyngde honom i klostret. När han fick frågan om han älskade Gud svarade han ”Om jag älskar Gud? Ibland hatar jag Gud. Jag ser Kristus som en rasande domare med domens svärd i sin hand kommande efter mig.” För Luther var detta en tid i sitt liv som präglades av djup andlig förtvivlan. Han skrev: “Jag förlorade kontakten med Kristus som frälsare och tröstare, och gjorde honom till min arma själs fångvaktare och bödel.”

På den här tiden ansåg man att den högsta väg man någonsin kunde ta för att försäkra sig om sin frälsning var att ingå ett heligt ordernsliv (KKK 925-6), att gå i kloster. Det gav en person en rak väg till helgelse och till att nå himlens port. Luther var övertygad att genom att han genom ett rigoröst disciplinerat klosterliv kunde vinna den frid han så sökte så desperat.

Första mässan

Det finna andra viktiga tillfällen och kriser i hans liv. Den första ägde rum när han skulle celebrera sin första mässa som en prästvigd munk. Under tiden efter att han gick in i klostret som novis tills han celebrerade sin första mässa kunde han reparera relationen till sin far, som var mycket upprörd över att han övergav den lysande karriären som jurist för att istället gå i kloster. Så Hans Luther, istället för att skryta om sin son advokaten skulle nu kunna säga ”min son, prästen”. Så den dag då Martin Luther skulle celebrera sin första mässa sände Hans Luther ut inbjudningar till sina affärskolleger och bekanta. Och han tog med alla dessa människor till klostret i Erfurt för att bevittna sin sons första mässa och han planerade en stor fest i samband med detta.

Så kom då stunden då Luther skulle gå igenom mässan. Till en början gick det bra. Luther stod där, iklädd hela prästmunderingen, och gick igenom liturgin. Tills han kom till det kritiska tillfället i mässan, då transubstantiationens mirakel skulle ske, när bröd och vin skulle mirakulöst förvandlas till Jesu kropp och blod. Detta skedde under konsekreringsbönen. Detta var en auktoritet som delegerades till prästen när han prästvigdes – att han nu kunde be bönen som Gud skulle höra och bringa detta förunderliga mirakel. Så när Luther skulle be den här konsekreringsbönen öppnade han munnen för att säga orden… men inget kom ut. Och han stod som fastfrusen vid altaret. Lamslagen med pärlor av svett på pannan. Han kunde inte få fram orden.

I detta generande ögonblick gick en av de andra prästerna fram och bad bönen i Luthers ställe och lät mässan gå vidare.

Hans Luther var inte överlycklig. Här hade han tagit med kolleger och bekanta för att visa upp sin lärde son och denna son fallerade fullständigt i mässans mest heliga ögonblick.

Efteråt tog Hans Martin åt sidan för ett litet samtal. ”Vad var det som hände?! Vad är det för fel på dig? Tror du att du har ett heligt yrke? Att Gud har kallat dig att vara präst? Du kanske har haft en uppenbarelse från djävulen, som du misstagit som kallelse till prästtjänst?!” Martin svarade, ”förstår du inte? Jag hade Jesu Kristi kropp och blod i mina händer. Hur ska jag, en syndig människa, hantera dessa heliga ting? Hur kan jag tala normalt inför något så förunderligt?”

Problemet var att han verkligen verkligen trodde på det här. Han trodde verkligen att Herren Jesus Kristus var där. Han trodde verkligen att han stod på helig mark. Andra präster gick bara igenom rörelserna, så att säga, men Luther darrade i sin mänsklighet, inför att vara inför det heliga.

KRIS #2 1510: ROM

Fem år efter den första krisen kom nästa kris, 1510.

Jag sade tidigare att det ansågs att den högsta väg man någonsin kunde ta för att försäkra sig om sin frälsning var att ingå ett heligt ordernsliv. Men ett annat mycket viktigt element var pilgrimsresorna. En pilgrimsresa ägde rum när en pilgrim gick till en katedral som hade en reliksamling. Det kan ha varit ben från apostlarna eller någon helig person, eller ett hårstrå från Johannes Döparen skägg eller jungfru Marias bröstmjölk – nästan varje kyrka hade någon sorts relik. Det fanns vissa katedraler som hade enorma samlingar av reliker, som en pilgrim kunde besöka för att få olika sorters avlat och förlåtelse från synder nu och i skärselden. Det var en stor grej.

Det fanns två städer i världen som stod i en klass för sig när det gällde värdet av olika reliker: Jerusalem och Rom. Rom, där Petrus ben låg. Romerska kyrkans centrum. Paulus ben var där. Så för att få möjligheten att göra resan från Tyskland till Rom var något mycket värdefullt.

På Luthers kloster utsågs två bröder till klostrets representanter att resa till Rom och utföra några av klostrets ärenden där. Broder Martin och en till. Det var en nästan obeskrivlig glädje för honom.

Så nu skulle Luther kunna komma till den heliga staden, vilket var värt en stor avlat, vilket vi ska tala om senare. Luther var ju själv levande och befann sig inte i skärselden, så han kunde inte sätta in avlaten på sitt eget konto, så att säga, utan han bestämde sig för att dedikera resan till sina farföräldrar.

Efter flera månaders resa kom han och hans reskamrat fram till Rom. Men det kom att bli en av de värsta besvikelser under hela hans liv. När han kom fram, istället för att finna en helig stad, kom han till en stad som befläckades av en oöverträffad korruption bland prästerskapet.

Det första som upprörde honom var de romerska prästernas omoraliska liv, som öppet begagnade sig av prostituerade, såväl manliga som kvinnliga. Den moraliska och sexuella korruptionen av prästerskapet smusslades inte ens med utan skedde i det öppna, från Luthers perspektiv.

Det andra som upprörde Luther var hur prästerna sålde sina tjänster. Det måste förstås vara en präst som celebrerar, som förrättar, mässan. Och prästerna fick en sorts ackordlön, de fick betalt per mässa. Så för att maximera vinsten pratade de sig igenom mässan så fort de kunde så att de kunde hinna med så många som möjligt. Luther lade märke till att prästerna gjorde fem eller sex mässor på en timme. Det gick igenom liturgin så fort de kunde recitera orden och sedan samla in sina ersättningar.

Den idealistiske Luther var förkrossad. Innan han kom dit var han så förväntansfull. Han skulle resa till den kristna versionen av Mecka. Det var ju här de heligaste av alla heliga män skulle finnas. På den här tiden var det Julius II som var påve, som även från ett romerskt-katolskt perspektiv betraktas som en av de mest korrupta av alla påvar, och han hade planerat att bygga en ny katedral som skulle husera benen efter apostlarna Petrus och Paulus. Så han påbörjade detta gigantiska bygge, men efter att grunden var lagd fick han slut på pengar. Bygget övergavs tills Julius efterträdare Leo X kom till makten. Mer om det senare.

Den heliga trappan

Det tredje och kanske mest avgörande som upprörde Luther i sitt besök i Rom var hans besök vid Scala Santa, den heliga trappan som finns i ett palats i Laterano i södra Rom, intill Roms domkyrka där påvens högkvarter var tidigare. Denna trappa ska ha varit del av den rättegångssal där Jesus stod inför Pontius Pilatus, vilket också innebär att Jesus själv gått upp och ner för dessa trappsteg. Enligt den romerska traditionen var det Sankta Helena, kejsar Konstantins mor som för övrigt också enligt traditionen råkade på Jesu kors under en pilgrimsresa till Jerusalem år 324 som hade fört korset och trappan och en mängd andra reliker till Rom.

Trappan återuppbyggdes framför Lateranbasilikan och blev själva centralpunkten för pilgrimer. För tanken var att om man kunde gå upp för dessa steg på sina knän och på varje steg recitera en ”Fader vår” och en ”Ave Maria” skulle man få en viss avlat som kunde reducera tiden för någon som befann sig i skärselden.

För Luther var detta resans stora höjdpunkt. Han såg fram emot att gå upp för denna trappa på sina knän och genomföra den här riten för sina farföräldrars skull. Om man reser till Rom kan man se att denna heliga trappa fortfarande finns där vid Lateranbasilikan. Den finns där. Den är kanske 2,5 meter bred. Men det är inte det lättaste att gå upp för den. Det är inte ens det lättaste att komma nära den, eftersom varje kvadratcentimeter är upptagen av någon som står på knä med sitt radband och gör sin ritual. Denna rit är värd en såkallad plenaravlat, det vill säga en avlat som innebär ett fullständigt efterskänkande av botgöringen (vi ska återkomma till också vad detta innebär). Detta är något som pågår just nu. Om någon tror att detta är bortskaffat är det bara att åka till den heliga trappan och se att denna praktik är både levande och välmående.

När Luther kom dit genomförde han riten som man skulle. Han gick upp för trappan på sina knän och bad sina böner. Och när han kom upp till toppen reste han sig upp och reflekterade. Och han mumlade för sig själv orden ”vem vet om det är sant?” Han gick in i en kris i tron. Han hade gjort alla de saker som kyrkan krävde av munkar och präster. Han skrev ”Om någon skulle kunna nå himlen som munk, så skulle det verkligen ha varit jag.” Han hade alla meriter. Men fortfarande hade han ingen frid. Inget hopp. Inför Gud var han fortfarande en främling.