Jag vet inte huruvida det finns några personer här inne som kan sätta sig i min nuvarande position och känna mina nuvarande känslor. Om de kunde göra det skulle de bekräfta att jag menar vad jag säger när jag säger att jag känner mig totalt oförmögen att predika. Och det här blir ett otillräckligt försök till predikan, jag vill snarare ge en sorts deklaration av de sanningar utifrån vilka framtida predikningar kommer att ges. Jag ger dig silvermalmen snarare än ett mynt; ett block från stenbrottet snarare än mejselns staty.
Det synes vara så att det budskap som man predikade under den apostoliska tiden var Jesus Kristus. Om människan lämnas åt sig själv tycks tendensen vara att hon går allt längre bort från Gud, och detsamma tycks gälla den synliga kyrkan. Under dess första år predikades Kristus, men gradvis lämnade man Kristus som centrum och började istället förkunna ceremonier och ämbeten snarare än Kristi person. Så har det också varit i modern tid: vi har också fallit i samma villfarelse, åtminstone till en viss grad, och har gått från att predika Kristus till att göra reflektioner om Kristus. […] Vi är inte nöjda med att stå som änglar i solen; våra fantasier stör vår vila och för oss med solstrålarna längre och längre bort ljusets underbara källa. […]
Jag har för avsikt – och må Herren ge oss nåd att fullfölja denna avsikt – att det som ska prägla all denna församlings tjänst, så länge denna plattform står kvar, och så länge detta hus fylls med tillbedjare, ska vara Jesu Kristi person. Jag skäms aldrig för att kalla mig kalvinist, även om jag snarare hävdar en kalvinism enligt Calvin snarare än den urvattnade moderna versionen. Jag tvekar inte att ta namnet baptist. Men om du frågar till vad jag sätter min tro så måste jag svara: det är till Jesus Kristus.
Så inledde Charles Haddon Spurgeon den 24 mars 1861 sin första predikan i det nybyggda församlingshuset i södra London. Jag instämmer helhjärtat i varje ord och vill också göra dem till mina.
Igår bildade vi Göteborgs 8:e Baptistförsamling. Och det är förstås ingen tillfällighet att jag citerar Spurgeon. Han representerar väldigt mycket av den mylla vi växer ur. Vi är en konfessionell baptistförsamling som kommer ur den engelska reformationen och puritanrörelsen som reformerade kyrkan tillbaka till Nya testamentet. Tillbaka till källorna. Tillbaka till källorna under reformationen. Tillbaka till källorna ur den elizabethanska engelska kyrkan. Tillbaka till källorna i Sverige 2018. Vi kallar oss för den 8:e baptistförsamlingen i Göteborg. Med det menar vi att ansluta oss till det som påbörjades i Göteborg i och med den första baptistförsamlingens bildande under stort motstånd, men som under ett 50-tal år kom att bli en ljuspunkt för evangeliet, inte bara i Göteborg utan över hela vårt land.
Det är vad vi vill vara. En församling som handlar om evangeliet. En församling som handlar om Jesus Kristus. En församling som troget håller fast vid Bibelns ord som regel för vår tro och levnad, oavsett vad världen runtomkring vill påstå och oavsett vad det kostar.
Så vad säger man då i den första predikan i församlingens historia? Vi har ett arv och vi har en riktning. Hur kan vi slå an den rätta tonen, hur kan vi ta fram det där stenblocket som ska bli den där vackra statyn när vi får bearbeta det?
Vi gör det genom att titta på Johannes Döparen, i en text som rymmer både mänsklig avundsjuka och Guds suveränitet och den person som Johannes Döparen kallade ”Guds lamm” och ”brudgummen”.
Och när vi närmar oss texten gör vi det med särskilt intresse för Johannes glädje. Idag är en glädjens dag. Och så är det något alldeles särskilt med Johannes glädje här. Vi längtar alla efter glädje. Efter lycka. Efter salighet. Vi väljer ett objekt eller ett mål som vi uppfattar ge oss glädje och så riktar vi hela vårt liv mot just detta. Vi avstår mindre glädjeämnen för att få det stora. Precis som en idrottare avstår mindre glädjeämnen som att ligga i soffan och titta på film och äta pizza för att vara ute och träna så att han eller hon kan vinna den där medaljen. Vi strävar alla efter den där stora glädjen, medaljglädjen. Känslan av att livet har en mening. Men här har vi en situation där Johannes skulle ha kunnat bli bekymrad, åtminstone blev vissa av hans lärjungar det. Men han blir inte bekymrad, tvärtom, han säger att hans glädje är fullkomlig.
Fundera på det. Fullkomlig glädje. Det är starka ord. Man kan undra hur det överhuvudtaget är möjligt. Jag har upplevt en del glädje. Jag har vunnit medaljer. Inga OS-medaljer förstås, men jag vet att det är en bitterljuv glädje, därför att bortom medaljjublet finns frågan vad som händer sen. Det är till och med en bitterljuv glädje att få barn, eftersom i samma stund man får barn så får man mängder av bekymmer. Och jag kan ofta tänka med vemod att dessa barn inte kommer att få det lätt. Men Johannes talar om en fullkomlig glädje. Hur är det ens möjligt? Vem du än är och vad du än tror på, tänker jag att det är något du längtar efter. Så låt oss titta på texten. Vi gör det under tre punkter: först den diskussion som uppstår, sedan (2) Johannes suveräna Gud och sedan (3) Johannes syfte.
I. DISKUSSION OCH AVUNDSJUKA
I den första halvan av det tredje kapitlet i Johannesevangeliet har vi samtalet mellan Jesus och farisén Nikodemus som kom till Jesus en natt för att tala om pånyttfödelsen, ett samtal som bland annat leder fram till Bibelns kanske mest kända vers som säger, ”så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”
Två grupper av döpare 22-24
Efter att det samtalet tagit slut i kapitlet står det i vers 22 att Jesus gick med sina lärjungar till Judéen och döpte. Och texten fortsätter att säga att även Johannes döpte, eftersom det fanns gott om vatten där. Och folk kom dit för att bli döpta. Johannes hade ännu inte blivit satt i fängelse. Varför står det att Johannes ännu inte blivit satt i fängelse, det är ju rätt uppenbart eftersom han är där och döper. Troligtvis står det så därför att i både Matteusevangeliet och Markusevangeliet så finns det inget berättat om Johannes efter att han döpt Jesus. Helt plötsligt är han i fängelse, och man kan nästan få uppfattningen att han sattes i fängelset direkt efter att han döpt Jesus. Men Johannesevangeliet skrevs kanske 30 år senare, så Johannes vill förklara tidslinjen lite och berättar att Johannes fortsatte att verka en tid också efter att han döpt Jesus. Här är han ute och döper.
Så scenen är att det är en vattensamling. Och vi har två grupper av döpare. Johannes och hans lärjungar å ena sidan och Jesus och hans lärjungar å andra sidan.
Diskussion och avundsjuka 25-26
Så uppstår det diskussion. Egentligen får vi ingen inblick i själva diskussionen, vi får bara vet att det handlar om reningen – så det verkar ha varit en teologidiskussion av något slag. Men vi får en liten ledtråd till varför diskussionen uppstod. Det fanns nämligen en spänning i luften. Det var en jude, det verkar alltså ha varit en person – en person som inte har valt att följa någon av dem, han verkar förhålla sig neutral mellan Jesus och Johannes – som noterar att folk går till Jesus istället för till Johannes. Kanske var det några eller till och med många av Johannes lärjungar som lämnade Johannes för att gå till Jesus istället. Det påpekar den här juden för Johannes lärjungar, och han sätter väl fingret på en stigande frustration hos dem. Och det uppstår en diskussion om rening. Kanske hade det med Johannes dop att göra. ”Varför lämnar de Johannes och går till Jesus istället? Fungerar inte Johannes dop eller vad är det frågan om?”
Så de går till Johannes. Hans egna lärjungar säger ”Rabbi, mästare, han som var med dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om” – de vill inte använda Jesu namn, det låter nästan en smula föraktfullt. Man kan känna frustrationen hos dem. ”Nu döper han” – han har startat en konkurrerande verksamhet – ”och alla” – du hör avundsjukans överdrift, alla, – ”alla går till honom”. Underförstått: gör något åt det! Vår verksamhet hamnar i skuggan av hans. Vi förlorar inflytande. Din röst tystnar. Jag har lagt alla mina ägg i din korg, Johannes. Johanneskorgen. Och nu ser ut att bli pannkaka av alltihopa.”
Känner du avundsjukan och missunnsamheten? Det här är något som finns inom oss alla, även om det förstås varierar vilka områden vi är särskilt känsliga för. För någon kanske det är lätt att bli avundsjuk och missunnsam när någon annan får ett fint jobb. För någon annan kanske det mer handlar om att någon har en fin familj. För ytterligare någon kanske det handlar om bekräftelse för sitt utseende eller som konstnär eller varför inte pastor eller predikant? Avundsjukan avslöjar våra avgudar, avslöjar vad det är vi hämtar vår djupaste identitet i. Avundsjukan avslöjar de usla brunnar vi öser vatten ur. Den gör oss inkrökt i oss själva och pumpar som ett gift i våra ådror.
Det här är något vi måste kämpa mot, var och en. Och som församling. Det kan mycket väl vara så att vi känner att vi har mycket att bevisa. Då gäller det att inte ge djävulen något tillfälle. Det gäller att hålla våra motiv i schack. Om en liten stund ska jag återkomma till det här och visa hur Johannes ger oss verktyg att kämpa mot inkröktheten, avundsjukan och missunnsamheten.
II. JOHANNES SUVERÄNA GUD
Hur hanterar Johannes situationen? Han säger,
Johannesevangeliet 3:27 (SFB-98)
27 Johannes svarade: “En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen.
Det är ett ganska oväntat svar. En människan kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen. Vad betyder det?
Han pratar teologi. Han säger något om vad Gud är. Och han säger något fantastiskt, nämligen att Gud är allsmäktig. Att om någon får något är det för att allsmäktig Gud har gett honom det.
Guds allmakt
Vad betyder det när man säger att Gud är allsmäktig? Här kommer en femton minuter lång exkurs. Det här är viktigt, jag skulle aldrig göra det om jag inte ansåg att det är viktigt.
Makt är förmågan att verkställa sin vilja. Det innebär att en person som vill bygga ett hus och på ett eller annat sätt kan se till att huset blir byggt har mer makt än en person som också vill bygga ett hus men inte kan få det byggt.
Vi människor är begränsade på många sätt, vilket innebär att vi alla upplever en diskrepans, en skillnad mellan vad vi vill göra och vad vi kan göra. En del av de saker vi vill göra kan vi verkställa, och en del kan vi inte verkställa. Ju mindre denna skillnad mellan vad vi vill och vad vi kan, desto större makt har vi. Det betyder inte att man nödvändigtvis måste verkställa allt man vill, men att man kan göra det.
Hos Gud finns ingen sådan skillnad. Det finns inga konflikter i Gud. Han är fullkomlig. Allt han vill, det gör han. För snart 350 år sedan gavs Stephen Charnocks bok om Guds attribut ut. Där säger han,
Guds makt är den förmåga och kraft varigenom han kan utföra vad helst han önskar; vad helst hans oändliga vishet må bestämma och vad helst hans viljas oändliga renhet må besluta.
Nyckelordet här är ”vad helst”. Han kan utföra vad helst han önskar – vilket är precis vad som sägs i exempelvis Ps 135
Psaltaren 135:6 (B2000)
6 Allt vad Herren vill, det gör han
i himlen och på jorden,
i haven och de stora djupen.
Guds allmakt tar sig en mängd uttryck, det vill säga, vi kan se och urskilja många olika sätt som visar att Gud är allsmäktig. Men mest relevant för vår text idag tror jag det är att tala om Guds makt i form av hans försyn.
I Guds försyn
Vi ser hans allmakt i skapelsen – när han skapar allting – och vi ser hans allmakt när han uppehåller allting enligt sin vilja, vad vi också kallar Guds försyn
Vi kan börja med att ställa oss frågan vad Guds försyn är. Här får vi utmärkt hjälp av Heidelbergkatekesen, vars 27:e fråga handlar om just detta. Den beskriver Guds försyn enligt följande:
27:e frågan: Vad förstår du under ”Guds försyn”?
Svar: Guds allsmäktiga och allnärvarande kraft, genom vilken han nu liksom med sin hand uppehåller himmel och jord samt alla skapade ting, och således regerar så att löv och gräs, regn och torka, fruktbara och ofruktbara år, mat och dryck, hälsa och sjukdom, rikedom och fattigdom, ja allting, kommer till oss inte av tillfällighet utan från hans faderliga hand.
Jag vill läsa några fler texter som talar om Guds suveränitet över allt och hur han uppehåller och leder hela skapelsen och historien enligt sin vilja, i kraft av sin makt.
Gud öppnade röda havet så att folket kunde gå igenom på torr mark. Han befallde korpar att bära mat till Elia. Han gjorde så att en yxa flöt på vattnet. Han gjorde så att de vilda lejonen som Daniel kastades till blev tama som bondkatter. Han gjorde så att elden i den brinnande ugnen inte skadade de hebreiska ynglingarna.
Allt Gud vill, det gör han. Allt han bestämmer står fast. Han är suverän och upphöjd över allt.
Kung David ber, när han samlat material till templet,
1 Krönikeboken 29:11 (B2000)
11 Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting.
I Jobs bok kan vi läsa hur Job talar om Gud,
Job 12:16–23 (B2000)
16 Hos honom finns kraft och klokhet,
[…]
17 Rådsherrar för han barfota bort,
domare gör han till dårar.
18 Han klär av kungar deras skrud
och binder ett skynke kring deras höfter.
19 Präster för han barfota bort,
maktens män får han på fall.
20 Han tar talets gåva från de betrodda
och berövar de gamla deras vett.
21 Han öser skam över stormän
och lossar de starkas bälte.
22 Mörkrets hemligheter blottar han
och för fram det dunkla i ljuset.
23 Han gör folken stora, och han förgör dem,
han skingrar dem, och han leder dem rätt.
Gud säger genom profeten Jesaja,
Jesaja 46:10 (B2000)
10 Jag berättar i förväg vad som skall ske,
förutsäger det som ännu inte hänt.
Jag säger: Mina planer står fast,
allt jag vill, det gör jag.
Gud regerar ensam över kungar och nationer. Han leder människors tankar som små vattenbäckar i sin hand. Han regerar över naturen. Över politiska stormakter. Men inte bara det. Han har liv och död i sin hand.
5 Moseboken 32:39 (B2000)
39 Vet att jag är Gud,
jag och ingen annan.
Det är jag som ger död och liv,
jag som sårar och läker,
ingen kan rycka något ur min hand.
Amos 3:6 (SFB-98)
6 Stöter man i basun i en stad
utan att folket blir förskräckt?
Händer det en olycka i en stad
utan att Herren har vållat den?
Det är inte ofta man hör om denna text. Gud vägrar låta ondskan vara meningslös. Det betyder inte att han älskar att se människor lida, eller att han inte delar våra lidanden. Men det betyder att han är större än ondskan. Han låter inte ondskan göra något annat än vad som ligger i enlighet men hans plan.
Jesaja 45:7 (B2000)
7 Jag ger ljus och skapar mörker,
jag bringar lycka och skapar ofärd.
Jag, Herren, gör allt detta.
Jag skulle kunna ge fler exempel på bibeltexter som talar om hur Gud i sin allmakt upprätthåller hela skapelsen och leder allt enligt sin vilja. Men jag måste komma tillbaka till texten.
Ger liv åt alla attribut
Låt mig bara säga också hur viktigt det är att se detta med Guds allmakt i rätt sammanhang. Många tycker att det är en skrämmande tanke att Gud har en sådan makt, men det är för att man någonstans utgår från att Gud är en fiende eller en opersonlig, godtycklig kraft som inte bryr sig om vad som är ont eller gott.
Det är oerhört viktigt att vi har en klar bild av vad Gud är. Han är inte bara makt. Han är inte som någon av de fåfänga grekiska gudarna som har bra eller dåliga dagar då de är på bra eller dåligt humör. Bibelns Gud är inte bara oändlig i sin makt; han är oändlig i sin vishet – han gör vad som är rätt. Han är oändlig i sin godhet – han handlar inte godtyckligt.
Stephen Charnock säger att Guds makt är vad som ger alla andra av hans attribut sin kraft. Utan Guds makt skulle hans barmhärtighet bara vara en kraftlös medömkan (feeble pity), och hans löften skulle ringa ihåligt (an empty sound) utan kraft att fullborda dem.
Heidelbergkatekesen förklarar återigen på ett träffsäkert sätt glädjen och trösten i Guds försyn, i den 28:e frågan:
28:e frågan: Vad för nytta får du av kunskapen om Guds skapelse och försyn?
Svar: Att vi kan vara tålmodiga i varje motgång, tacksamma i välgång och inför framtiden ha god tillförsikt till vår trofaste Gud och Fader då inget skapat kan skilja oss från hans kärlek, eftersom allt skapat så är i hans hand att det vare sig kan föra eller röras utan hans vilja.
Vi borde glädjas åt att han har all makt och att den inte ligger hos någon annan.
Ger allt av nåd
Nu kommer vi till poängen. Nu kommer vi till varför jag ville ta all den här tiden att tala om Guds makt. När Gud ger något, ger han det av nåd. Nåd. Det är vad det här handlar om, det är vad Johannes pratar om när han säger att en människa kan inte ta sig något utan att det blir henne givet. Vi tillhör en allsmäktig Gud som har allt i sin hand. Allt. Och när han ger oss något så är det inte för att vi har förtjänat det. Han ger oss det trots allt vi gjort, han ger oss det för att han vill. För att han älskar oss.
Det är ju precis det här som Nikodemus inte kunde fatta när han samtalade med Jesus tidigare i kapitlet. Nikodemus var en farisé, en mästare på religiösa övningar. Han var helt marinerad i en världsbild där de med olika övningar förtjänade Guds välbehag. Så börjar Jesus prata om att man måste bli född på nytt. Född på nytt. Hur kan ett barn förtjäna att bli fött? Det får livet som gåva. Och på samma sätt får vi det nya livet som gåva. Jesus säger att vinden blåser vart den vill, det vill säga, vi kan inte kontrollera den med våra fina religiösa meriter.
Nikodemus kunde inte fatta det. Jesus säger: det handlar inte om dina gärningar! Det handlar inte om vad du kan prestera för Gud! Det handlar överhuvudtaget inte om dig! Det handlar om honom! Allt du behöver göra, allt du kan göra, är att tro på sonen som ska bli upphöjd på ett kors. Gud utgav sin enfödde son, så att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv. Du kan inte arbeta dig till det eviga livet! Det kan bara ges som gåva. Det är ju det som är evangeliet, de goda nyheterna. Gud frälser syndare. Gud frälser syndare. Gud frälser syndare. Du kan bara komma till honom med tomma händer.
Vänner, det här är slutet på missunnsamhet. Det här är slutet på avundsjuka. Allt jag har, har jag fått som en gåva. Jag har inte fått det på grund av att jag förtjänat det, jag har fått det trots allt jag gjort. Om jag hade fått vad jag förtjänat vore det ute med mig. Men det är inte ute med mig, jag har fått det eviga livet. Jag har fått mer än jag någonsin kan föreställa mig eller önska. Hur kan jag missunna någon någonting?
Vi kämpar mot avundsjuka och missunnsamhet genom att se evangeliet, att se Guds nåd mot oss syndare. Här går jag med avundsjuka. När han har gett mig allt jag har. När han förlåtit mig alla mina synder, till högsta tänkbara pris. När han har gett sin egen son att dö i mitt ställe så att jag kan få tillbringa en evighet i Faderns närhet. När han tillräkar mig sonens rättfärdighet och kallar mig sitt eget barn.
Så Johannes säger,
Johannesevangeliet 3:27 (SFB-98)
27 Johannes svarade: “En människa kan inte ta sig något utan att det ges henne från himlen.
III. JOHANNES SYFTE
Sedan fortsätter han med att tala om sitt syfte, och nu kommer vi till tredje punkten. Han berättar återigen vem han är. Varför han har kommit. Vad som är hans ärende.
Johannes syfte, 28-30
Johannesevangeliet 3:28–30 (SFB-14)
Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias, jag är sänd framför honom. 29 Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän står där och lyssnar till honom, och han gläder sig över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt [den är uppfylld, eller fullkomlig]. 30 Han måste bli större och jag mindre.
Han börjar med att säga att han inte är Messias. Det har han sagt många gånger förut. Han är inte värdig att knyta upp Jesu sandaler. Men vem är han då? Han är en röst som ropar i öknen. Som säger att de ska göra sig redo för Messias. Och när Messias har kommit pekar han på honom.
Han är brudgummens vän. Han är inte brudgummen, för brudgummen är den som har bruden. Men brudgummens vän står där och lyssnar och gläder sig över brudgummens röst.
Tidigare var det Johannes röst som ropade i öknen. Men nu är brudgummen här. Nu är det brudgummens röst som ljuder. En starkare röst. En bättre röst. Jesus själv säger att,
Johannesevangeliet 10:3–4 (SFB-98)
3[…] fåren lyssnar till hans röst, och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. 4 […] fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.
Nu har brudgummen kommit. Och bruden känner igen hans röst. Så hon lämnar Johannes som är brudgummens vän och går till sin make. Det är precis det Johannes liv handlar om. Att få lämna över bruden till sin brudgum. Så han säger ”Han måste bli större och jag mindre.” Därför att det är så Allsmäktig Gud har beslutat sedan evighet. Det är så här det ska vara.
Johannes fullkomliga glädje, 30
Och allteftersom Johannes blir mindre och Jesus blir större blir Johannes glädje mer och mer uppfylld tills den nått sin fullkomning. Därför att Johannes visste vem har var. Han visste att det fanns ett syfte med hans liv. Hans liv hade en riktning. Det fanns en mening som var långt större än han själv. Han hade inget att förlora. Den djupa glädjen är intimt sammankopplad med det syfte för vilket vi lever och är till.
AVSLUTNING
Hur ska vi då tillämpa den här texten i våra liv? Det är lätt att tänka att Johannes ord att Jesus ska bli större och jag ska bli mindre, att dessa ord gäller alla. Och visst kan man se det så, men jag är inte säker på att vi gör texten rättvisa. Johannes var en unik individ i historien, han var den största man som någonsin levt.
Vad är ditt syfte? Varför lever du? Vad har ditt liv för mål och riktning?
Westminsterkatekesens första fråga handlar om vad som är människans högsta ändamål. Svaret är att människans högsta ändamål är att ära Gud och njuta av honom för evigt. Paulus säger i 1 Kor 10:31 att vare sig vi äter eller dricker eller vad vi än gör, gör det till Guds ära.
Vänner, våra liv handlar om Guds ära. Han leder oss på gröna ängar, sitt namn till ära. När han frälser syndare gör han det till sin egen ära. Han har friköpt dig och priset är betalt. Du tillhör inte längre dig själv. Du är fri. Lev nu i den friheten på livets alla områden. Läs hans ord och vistas i Faderns närhet. Lev i gemenskap med andra kristna. Påminn dig själv dagligen, flera gånger dagligen om evangeliet, vad han har gjort för dig. Det kommer att bära frukt, och du kommer att se att din glädje växer för varje dag. Det går inte fort, det kristna livet är inte ett 100-meterslopp. Det sker över lång tid, den ena goda vanan efter den andra. Men glädjen kommer att växa, därför att ytterst sett är inte verket ditt. Han har gett dig det goda du har, och han kommer också att fullborda det. Så förtrösta på honom.
0 kommentarer