Nineves omvändelse | Jona 3:5-10

Nineves omvändelse | Jona 3:5-10

Vi fortsätter genom Jona bok och vi har återigen kommit till frågan om synd. Vi ser nineviternas insikt om synd och vi ser deras förtvivlade försök att värja undan den kommande vreden över dem.  Det väcker tanken: hur ska man hantera synd egentligen? Oftast skulle vi nog vilja ignorera den och förminska den, men det förvärrar ju bara problemet – först gör vi någon illa, och sedan talar vi osant om hur vi har gjort någon illa och orsakar därmed ytterligare skada till relationen.

Bibeln har ett mycket konstruktivt sätt att hantera synd. Den erbjuder en väg till upprättelse utan att förminska och minimera synden. Det kallas för omvändelse och det är ett centralt tema genom hela Bibeln.

Nya testamentet börjar med att Johannes Döparen träder fram ur öknen och förkunnar att Guds rike är nära. Hans budskap till Israel är enkelt. Han säger: ”omvänd er, för Guds rike är nära.” En kort tid senare börjar Jesus sin offentliga tjänst, och när Jesus börjar predika är budskapet detsamma: ”omvänd er, för Guds rike är nära.”

Genom Nya testamentet, när folk lyssnade på Kristus eller på apostlarnas undervisning och de frågade: ”vad ska vi göra?” så var svaret alltid någon variant av ”omvänd er och tro.” Eftersom konceptet omvändelse är så viktigt i den bibliska förkunnelsen är det viktigt att vi får en förståelse av vad det innebär.

Metanoia – sinnesändring

Låt oss börja med själva ordet. Det kommer ur ett grekiskt ord som finns i Nya testamentet. Det är ett sammansatt ord, μετανοέω. Det har ett prefix och en rot. Prefixet, μετά, är vi nog ganska bekanta med. Vi har det i vårt eget språk, till exempel i ordet metafysik. Fysik är vetenskapen om naturen på den mest fundamentala nivån. Det handlar om krafter i tid och rum – saker vi kan se och mäta. Metafysik är ett försökt att nå bortom den fysiska världen till en transcendent nivå. Prefixet μετά kan betyda ”med”, ”bredvid” eller ”efter.” Roten, νοέω, är verbformen av substantivet νοῦς som betyder förstånd. I sin enklaste form har termen μετανοέω att göra med förståndet i efterhand. Vi kan tänka på en eftertanke. I grekiskan kom det att handla om en grundläggande och genomgripande förändring: att ändra sig eller att ångra sig. Att ändra sin uppfattning.

Men det är inte bara frågan om ett intellektuellt ställningstagande, där vi försöker att lösa ett teoretiskt problem, där vi ändrar oss i vad lösningen skulle kunna vara. Det är inte vad μετανοέω handlar om; det har att göra med att ändra sig på ett sätt så att man också ändrar sitt beteende. På svenska talar vi om sinnesändring. Det för med sig tanken att vi ångrar oss, vilket inte bara är en förståndsmässig övning utan också en känslomässig rörelse – framförallt känslan av sorg och ånger. Jag ångrar det onda jag gjort: jag ser att det var fel och jag sörjer över det och jag ändrar mitt beteende så att jag inte gör om det.

Varför håller jag på och pratar om det här? Jo, det är precis det vi ser i texten. Profeten Jona kom alltså till Nineve till sist och han predikade en predikan som verkar ha varit fem ord på hebreiska. Vi som läsare ska väl undra vilken poäng det skulle ha eftersom staden är så stor och invånarna så onda. Men Gud bär ut dessa ord in i hjärtat till Nineves alla invånare; från den störste till den minste. Och de omvänder sig.

Så nu tänkte jag lägga upp resten av predikan i tre punkter. Först går vi igenom texten och tittar på hur den beskriver Nineviternas omvändelse. Sedan ska vi titta på ett annat textavsnitt, en text från profeten Joel där vi får se mer av vad de här olika sakerna betyder. Till sist ska vi fundera lite på omvändelsens konsekvenser och orden som Nineves kung säger i vers 9 ”kanske Gud vänder sig från sin glödande vrede?”

Då går vi till den första punkten.

I. YTTRE TECKEN PÅ OMVÄNDELSE

När man talar om det bibliska konceptet omvändelse gör man ibland en distinktion mellan två sorters omvändelse. Den första sorten kallas kultisk eller ceremoniell omvändelse, och den beskriver de yttre rörelserna som folket gick igenom. Det fanns vissa yttre element som alltid var närvarande när Bibelns folk skulle omvända sig.

Den andra sorten kallas profetisk omvändelse och försöker att mer fånga omvändelsens innebörd, det vill säga vad de yttre rörelserna syftar till. Så det vi ska titta på i den här första punkten är den ceremoniella omvändelsen som är tydlig i texten och sedan ska vi låta ett exempel av den profetiska omvändelsen kasta lite mer ljus så vi förhoppningsvis förstår texten bättre.

Vi börjar från början. Den femte versen fungerar som en tematisk rubrik. Den ger en sammanfattning av vad som sen följer i texten. Det står så här:

Jona 3:5 (SFB-14)

5Och folket i Nineve trodde Gud. De utlyste en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste av dem till den minste.

Högtidsförsamling

Först står det att de utlyste en fasta. Lägg märke till ordet ”utlyste.” Det återkommer senare hur det gick till. Det var kungen och hans stormän som utropade sin befallning, enligt vers 7.

När man tittar på omvändelsen i Gamla testamentet kan man se vissa praktiker träder fram i det religiösa livet. Det fanns vissa mönster som skulle följas när folket hade förbrutit sig mot Gud och väckt hans vrede.

Det första som hände när Guds folk hade förbrutit sig var att folket kallades samman i en stor så kallad högtidsförsamling. Alla var tvungna att komma: både män, kvinnor och barn. Alla stammarnas representanter var där. Alla skulle samlas inför uppenbarelsetältet och senare templet. Profeten skulle tala och förkunna Guds dom över folket och kalla dem till omvändelse genom att göra vissa saker för att tillfredsställa Guds vrede så att frid med Gud kunde upprättas i gemenskapen.

Det är också vad som händer här i texten. Det står inte uttryckligen att folket kallades samman, men vi förstår det, inte minst genom den sjunde versen som beskriver att kungens befallning utropas.

Så det första som hände i omvändelseprocessen var att folket kallades samman.

Fasta

Sedan fortsätter texten i vers 5. Det står att de utlyste en fasta. Vi har det mer uttryckligt i kungens befallning i vers 7:

Jona 3:7 (SFB-14)

7 ”Varken människor eller djur, kor eller får ska smaka något. De får inte beta eller dricka.”

Det fanns flera budskap invävda i att man fastade. Man kunde göra det för att rikta sin person mot bönen. För att undanröja alla distraktioner och för att säga till sig själv och till Gud att det viktigaste som finns är att ha en rätt relation till honom, och att man hoppas på honom och att han är den som ger liv mer än man hoppas på mat. Man kunde avstå från mat för att söka Guds ledning. Man kunde avstå från mat för att övervinna frestelser. Men kanske framför allt var det ett uttryck för omvändelse; det var ett sätt att uttrycka sin ånger och ödmjukhet inför Gud och på det sättet hoppades man att Gud skulle rikta bort sin vrede och avstå från att straffa dem.

Så vi har en högtidsförsamling där folket samlas och kungen i det här fallet utlyser en fasta. Till och med djuren skulle fasta. Varför görs det en så stor sak i texten av att det var alla – från den störste till den minste och till och med djuren? Det är ett sätt att visa hur genomgripande det var. Jag skulle tro att det är en kritik mot Jona, men även mot Israel. Där hemma hade de profeterna Hosea och Amos som samlade folket och gav svidande kritik. Men israels folk brydde sig inte. Och Jona var mest intresserad av att nineviterna skulle gå under.

Men när Guds ord kom i en fem ord lång predikan till den här onda staden nästan 100 mil bort så lyssnade alla. De som stod utanför förbundet, de som Israel egentligen skulle vara till välsignelse för, de lyssnade ivrigt. Men Israel fortsatte att vara styvnackade.

Här finns också en lärdom för oss som får höra Guds ord vecka efter vecka, att vi inte ska förhärda oss. Att vi inte ska slå oss till ro och sluta kämpa mot synden, utan att vi ska fortsätta att omvända oss varje dag. Varje dag är vi beroende av Guds nåd. Varje andetag vi drar är en gåva från honom.

Kläder

Nästa element handlade om folkets kläder. Vi fortsätter läsa i vers 5,

Jona 3:5 (SFB-14)

5Och folket i Nineve trodde Gud. De utlyste en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste av dem till den minste.

Sedan går texten vidare i vers 6,

Jona 3:6 (SFB-14)

6När budskapet nådde kungen i Nineve reste han sig från sin tron, tog av sin mantel och klädde sig i säcktyg och satte sig i aska.

Han gav sin befallning om fasta i vers 7 och sedan fortsätter i vers 8,

Jona 3:8 (SFB-14)

8Både människor och djur ska klä sig i säcktyg.

Då som nu fanns det vissa sorters kläder och vissa handlingar som signalerade sorg. Vi minns när David förlorade en son så rev han sönder sina kläder, vilket alltså var ett sätt för att uttrycka sin sorg. Men man rev inte bara sönder sina kläder. Man klädde sig i säcktyg och ibland också aska. Man klädde sig i grova och enkla kläder som var ytterst obekväma, nästan som om man straffade sig själv. Dessutom kunde man ta aska och sprida ut den över sitt huvud och på sina kläder.

Allt detta var ett tecken på självförödmjukelse och skam. Minns vad Job sade efter att Gud talat till honom ur stormvinden. Han sade att han föraktar sig själv (Job 42:6). Det är hans omvändelse. Han säger att han ångrar sig i stoft och aska.

Så att man byter kläder handlar om att man sörjer och känner skam inför det man har gjort.

Ropa ut

Ett sista element. Vi har sett fastan och kläderna, men det fanns också en verbal aspekt i omvändelsen. Kungen säger i vers 8 att ”var och en ska ropa till Gud med all kraft.” I detta finns flera aspekter: dels att erkänna att man ser sin synd, som David säger, ”min synd är alltid inför mig.” Dels att bekänna sin synd. Och dels att klaga över sin situation, och uttrycka skam och till och med hat mot sin synd.

Om vi börjar med detta att klaga. Det är intressant eftersom de flesta av oss fått lära oss att man inte ska klaga. Men den allra vanligaste kategorin psalmer är klagopsalmer – faktum är att var tredje psalm är en klagopsalm. Det är genuina böner där man beklagar sig över sitt eget tillstånd, men man kan också ställa frågor till Gud; ibland ganska anklagande och fråga varför han inte griper in. Så man får klaga. Man till och med bör klaga och sörja. Gud klarar det, och bortom sorgen finns upprättelse.

Det finns också tydliga omvändelsepsalmer, där man erkänner sin synd inför Gud och uttrycker en beslutsamhet att ändra på sitt beteende och en vädjan att Gud skulle återupprätta sitt folk. (Ps 6, 32, 38, 51, 102, 130, 143.)

Så när man ”ropar ut av all sin kraft” som texten säger handlar det om att klaga. Men det handlar också om att erkänna och bekänna sin synd. Det grekiska ordet för att bekänna är ordet homologéo. Det är ett sammansatt ord. Homo betyder ”samma” och logéo betyder ”tala”. Det är bilden av att Gud har visat mig min synd och när jag bekänner den talar jag sant om min synd. Jag talar samma som Gud talar. Det innebär att jag är specifik om vilken synd jag talar om. Jag gömmer mig inte bakom generaliserande uttryck som att ”jag är en syndare”. Och jag ursäktar mig inte, jag säger som det är. Jag lägger fram det klart och tydligt, även om det är smärtsamt, och erkänner att jag inte är bättre än så.

Jag tycker att det är intressant att det står att de ska ropa av ”all sin kraft.” Det finns något desperat över det. Gud har verkligen gett dem en gåva i att få se rakt in i sina egna hjärtan, och de förstår i djupet av sin själ att det är på väg en oundviklig dom över deras huvuden. Så de satsar allt de har. De ropar ut av all sin kraft. De håller ingenting tillbaka. Här finns ingen påklistrad värdighet som låtsas vara oberörd av vad som ska komma. De har fått se vad som är på väg och de har förstått att det är en dom de själva dragit över sig. Så de bekänner. Och de klagar och utgjuter sin sorg. Och de fastar. Och de klär sig i säck och aska för att uttrycka sin sorg och sin förödmjukelse och skam.

Då har vi sett hur nineviterna reagerade på Jonas predikan. Gud verkade på ett mäktigt sätt i den här stora staden så att varenda invånare förstod allvaret, och vi kan se hur de gick in i olika gammaltestamentliga uttryck för omvändelse. Nu tänkte jag att vi skulle läsa en annan gammaltestamentlig text som förhoppningsvis kan hjälpa oss att se lite mer av vad det här kan betyda för oss.

II. PROFETERNAS KALLELSE TILL OMVÄNDELSE

Så vi går in i den andra punkten och tittar på det som ibland kallas för profetisk omvändelse.

Handlar om hjärtat

Det grundläggande budskapet här är att det inte handlar om yttre ceremonier – det handlar om hjärtat. Man behöver inte riva sönder sina kläder, utan snarare riva sitt hjärta. Vi måste känna en bristning i vår själ när vi inser att vi har förbrutit oss mot Gud.

Joel 1:1-5 ceremoniell omvändelse

Så låt oss bläddra tillbaka lite till profeten Joel. Joel kommer lite före Jona, han är den andra av de kortare profeterna och kommer efter Hosea. Vi börjar i första versen där boken börjar.

Joel 1:1–2 (SFB-14)

1Herrens ord som kom till Joel, Petuels son.

2Hör detta, ni äldste, lyssna, alla ni som bor i landet. […]

Det första vi ser är att profeten kallar till en högtidsförsamling. Han kallar samman folket för att höra Guds ord.

Joel 1:2–3 (SFB-14)

2[…]

Har något sådant hänt i era dagar eller under era fäders tid?

3Det här ska ni berätta för era barn, era barn ska säga det till sina barn och deras barn till ett kommande släkte.

Han talar om den förödelse som Guds dom har orsakat landet.

Joel 1:4 (SFB-14)

4Det som gräsgnagarna lämnade åt gräshopporna upp,

det som gräshopporna lämnade åt gräsbitarna upp,

och det som gräsbitarna lämnade åt gräsätarna upp.

Dom efter dom har drabbat landet. Så landet ligger ödelagt efter torka och efter en invasion av insekter som förstört folkets skördar. Allt detta förstås av profeten som Guds hand på grund av folkets synd. Så nu kommer kallelsen till omvändelse, till att se sin synd, sörja över den och ändra sig.

Joel 1:5 (SFB-14)

5Vakna, ni druckna, och gråt! Jämra er, alla ni som dricker vin, över druvsaften som ryckts från er mun.

Till och med skörden från vinodlingarna har förstörts. Och profeten kallar på dem som inte förstår vad det som pågår; de är som fyllon som ligger och sover. De behöver vakna upp och se att till och med njutningen som de fått från vinet har torkat upp. Nu är tid att vakna och att gråta, att klaga och jämra sig.

Vers 8-12 skam

Se hur han anspelar på de ceremoniella uttrycken för omvändelse. Sedan fortsätter han i vers 8,

Joel 1:8 (SFB-14)

8Klaga som en brud i sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum.

Det här är en liknelse som till och med vi kan förstå, nästan 3000 år senare. När vi går på bröllop är brudens klänning en av höjdpunkterna. I en kvinnas hela liv finns det sannolikt inget tillfälle då mer omsorg ges åt hennes klänning och utsmyckning än då hon gifter sig.  Alla väntar på ögonblicket då bruden tågar in, klädd i den vackraste klänning hon någonsin kommer att bära.

Här säger profeten att Israel är som en brud som är smyckad med säcktyg. Det är en bild som är mättad med skam, förödmjukelse och sorg. Föreställ dig ett bröllop där bruden kommer iklädd säck och aska. Hon är förnedrad eftersom hon inte har någon brudgum. Hon sörjer att han inte är där.

Det är bilden som används av profeten Joel för att visa hur omvändelsen ska uttryckas.

Sedan säger han, i andra delen av vers 9,

Joel 1:9–10 (SFB-14)

9[…] prästerna, Herrens tjänare, sörjer. 10Fältet är ödelagt, marken sörjer, för säden är förstörd. Det nya vinet har torkat bort och oljan har sinat.

Vi påminner oss om att Israel var ett jordbrukarsamhälle, vars främsta inkomster kom från vete, vindruvor och, framförallt, från olivträden. Så profeten pekar på hela landets ekonomi och visar hur allt har fallerat.

Joel 1:11–12 (SFB-14)

11Stå besvikna, ni jordbrukare, jämra er, ni vinodlare, över vetet och kornet, för skörden på fälten är förstörd.

12Vinstocken är förtorkad och fikonträdet vissnat. Granatäppelträdet, dadelpalmen och äppelträdet – markens alla träd har torkat bort, glädjen har vissnat från människors barn.

Så vi har återigen dom efter dom. Allt är ödelagt på grund av folkets synd.

Vers 13 prästerna kallas till omvändelse

I vers 13 ser vi återigen instruktioner för att uttryck omvändelse.

Joel 1:13 (SFB-14)

13Klä er i säcktyg och klaga, ni präster, jämra er, ni som tjänstgör vid altaret. Gå in och sitt i säcktyg hela natten, ni min Guds tjänare, […].

Lägg märke till att profeten kallar alla till omvändelse. Han kallar jordbrukarna och folket i allmänhet till omvändelse. Men den mest kraftfulla kallelse till omvändelse, i denna tid av nationell katastrof, riktar han mot prästerna; mot folkets andliga ledare. De är de som framför alla andra bär skulden för nationens tillstånd.

Det sägs om Israels profeter att de fungerar som folkets kollektiva samvete. Det var särskilt svårt för profeterna att kalla prästerna till omvändelse. För när prästerna korrumperades så blev sann gudsfruktan fördold för folket. Istället för att öva folket i gudsfruktan och istället för att exponera folket för Guds sanning och rättfärdighet övergav de falska profeterna och de korrupta prästerna sitt allra viktigaste uppdrag. Istället för att öva folket i gudsfruktan försökte man behaga folket. Istället för att förmana folket lovordade man folket. Istället för att kalla folket till omvändelse från deras synd valde man att inte riskera att väcka anstöt så konspirerade prästerna och de falska profeterna tillsammans med dem, och man sade ”allt är väl. Allt är bra. Oroa er inte.” De gjorde så att folket skulle känna sig bra. Det blev en feel good-religion.

Det här är mycket allvarligt! De ska vara folkets väktare! Det här är de personer som Gud kallar att vara herdar, om vi blandar metaforerna. De har som viktigaste uppdrag att hålla utkik och varna när faran är på väg. Men de gör det inte. Istället för att söka folkets bästa vallar de sig själva och söker sin egen bekvämlighet och bekräftelse, och på det sättet invaggar de folket i en falsk trygghet. Folket tror att allt är väl när de i själva verket är på väg mot sin undergång. Det är mycket allvarligt.

Att vara ledare för Guds församlings kräver mod och integritet. Det innebär att man kan behöva riskera att göra sig själv impopulär i att kalla somliga till omvändelse. Vänner, glöm aldrig att kallelsen till omvändelse är ett uttryck för kärlek. Det värsta en ledare kan göra mot sin flock är att inte bara sluta att varna för faran som kommer utan att också bekräfta dem på den olycksväg de vandrar.

Men här kommer alltså profeten Joel med Guds ord på sina läppar och han säger till prästerna att de ska klaga och jämra sig och sitta i säcktyg hela natten. Sedan kommer vers 14,

Joel 1:14 (SFB-98)

14Pålys en helig fasta, lys ut en högtidsförsamling. Samla de äldste, samla alla som bor i landet, till Herrens, er Guds, hus, och ropa till Herren.

Allt detta är element som vi ser i den ceremoniella omvändelsen som vi ser i Gamla testamentet.

Joel 2:12-13 Riv era hjärtan!

Men om vi nu hoppar fram lite så kan vi läsa i det andra kapitlets 12:e vers,

Joel 2:12–13 (SFB-14)

12Men nu, säger Herren, vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta, gråt och klagan. 13Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Herren er Gud[…]

Här har vi huvudbudskapet. Här ser vi hur allt knyts samman. Vänd om till Herren, med fasta, gråt och klagan. Från bokens första vers har han överbevisat dem om deras synd och här kallar han dem att lämna sin synd. Att sörja över den och lämna den. Men det viktiga är inte de yttre uttrycken. Du får riva sönder dina kläder, men det är inte det som är omvändelse. Du får fasta, men det är inte det som är omvändelse. Du får ropa och klaga, men det är inte det som är omvändelse. Det handlar om vad som finns i hjärtat. Finns det en sorg över synden? Finns det en vilja och en avsikt och strävan efter att kämpa mot synden och leva annorlunda?

Omvändelsen en gåva

Det här är inget vi kan producera i oss själva. Apostlagärningarna 11:18 (och andra texter) lär oss att omvändelsen kan bara ges som en gåva, av Guds nåd (se även (Apg 5:31; 2 Tim 2:25; Rom 2:4). Det är, som vi sa förra veckan, något som Gud skapar i oss. Han föder oss på nytt och då öppnas våra ögon så att vi ser vårt tillstånd inför honom så att vi vänder oss bort från det som ligger bakom och sträcker oss mot det som ligger framför.

III. KANSKE GUD VÄNDER BORT SIN VREDE?

Där kommer vi in på predikans tredje punkt. För visst är det intressant, det som kungen säger i den 9:e versen,

Jona 3:9 (SFB-14)

9 Vem vet, då kanske Gud vänder om och ångrar sig och vänder sig från sin glödande vrede så att vi inte går under.

Han vet ju inte. Han har hört en fem ord lång predikan om att han och hans folk ska gå under. Han har fått se något av sitt egentliga tillstånd och han satsar allt på att omvända sig. För vem vet? Kanske är Gud barmhärtig? Kanske ger han oss en chans till?

Det finns en aspekt i omvändelsen som jag har utelämnat så här långt. Därför att i omvändelsen, som man har fått som gåva, har man fått en sann känsla av sin synd, men man har också fått en uppfattning av Guds barmhärtighet i Kristus. (WSC 87) Det är en fundamental skillnad mellan den som är kristen och fått se världens ljus. Och den som följer världens ljus ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

I Hebreerbrevet 12:18 står det,

Hebreérbrevet 12:18–24 (SFB-98)

18 Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, till flammande eld och töcken, mörker och storm, 19 till basunljud och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. 20 De stod inte ut med det som befalldes: Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas. 21 Så skräckinjagande var synen att Mose sade: Jag är skräckslagen och darrar.

22 Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, 23 till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen. 24 Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod.

Vad handlar det om? När Kain dödat sin oskyldiga bror Abel ropade Abels bror till Gud om rättvisa. På samma sätt ropar dina synder till Gud om att rättvisa ska skipas, det vill säga de ropar om din dom. Men nu har vi kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod. Det innebär att även om du förtjänar Guds dom så har du en medlare som burit Guds dom i ditt ställe. Hans blod talar starkare än Abels blod.

Det innebär, som 1 Johannesbrevet 1:9 säger, att när du bekänner dina synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter dig synderna och renar dig från all orättfärdighet. Han är rättfärdig – därför att priset är betalt. Kristus har betalt i ditt ställe. Din synd är sonad en gång för alla. Det vore orättfärdigt av Gud att kräva ditt blod, för han har redan fått betalt. Därför behöver du inte säga ”kanske vänder Gud bort sin vrede”, ”kanske är han barmhärtig.” Om du är i Kristus kan du vara helt säker på Guds förlåtelse.  Därför att Kristi blod talar starkare. Kristi blod ropar att för den som är i Kristus finns ingen fördömelse.

AVSLUTNING

Så vänner, låt oss leva varje dag i omvändelse. Låt oss tala sant om vår synd och sörja synden och hata synden. Och låt oss se allvaret i det. Om vi inte ser vår synd, om vi inte är intresserade av att vända bort från vår synd och växa i helighet så är inte Guds Ande verksam i oss. Det finns inget kristet liv utan kontinuerlig omvändelse.

Men låt oss ge oss in i en omvändelse med fast förvissning om Guds nåd och barmhärtighet i Kristus; att det inte finns någon fördömelse för den som är i Kristus. Vi behöver inte säga ”kanske tar han emot oss” – vi kan tacka och prisa honom för att vägen till honom är öppen genom Kristus.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.