Överträffa varandra i ömsesidig aktning | Rom 12:10

Överträffa varandra i ömsesidig aktning | Rom 12:10

Under sommaren kör vi en predikoserie utifrån de texter som vi citerar i vårt församlingsförbund. Vad är ett församlingsförbund, undrar kanske någon. Ja, i vår församling följer vi den gamla traditionen att som församling dels hålla sig till en trosbekännelse som sätter upp ramar för vad vi som församling tror. Men vi följer också traditionen att ha ett församlingsförbund. Det är en text som sammanfattar Bibelns undervisning om hur vi som kristna ska leva tillsammans. Vi tar alltså fasta på bibliska bud och när vi blir medlemmar i församlingen ger vi varandra ett löfte att i allt eftersträva att leva efter dessa bibliska bud i vår gemenskap. Det är ett sätt att påminna oss om att vår relation till varandra som medlemmar är en förbundsrelation. Den påminner mer om ett äktenskap än en konsumtionsrelation som vi har till vår mataffär. I vår mataffär är vi konsumenter. Vi är affärens kunder så länge vi tycker att den levererar den service, det pris och den kvalitet som vi önskar. Men om det dyker upp en annan affär som gör det bättre blir vi kunder där istället. Eftersom vi är konsumenter. 

Men i en förbundsrelation fungerar det inte så. Det tydligaste exemplet på en förbundsrelation i vårt samhälle är äktenskapet. Där kan vi inte bete oss som konsumenter som hela tiden håller ögonen öppna efter en bättre affär. Nej, själva grunden för ett äktenskap utgörs av ett löfte, nämligen löftet om trohet tills döden skiljer oss åt. Det innebär att jag stannar kvar och arbetar igenom de svårigheter som dyker upp, och när båda parter har en liknande inställning kommer något fantastiskt vackert att växa fram. 

Förstå mig rätt nu; en församlingsrelation är inte samma sak som ett äktenskap. Men i sitt väsen liknar den mer en äktenskapsrelation än den liknar en konsumentrelation. Hur kan man veta det? Jo, för att Bibeln ger en massa vägledning i hur vi ska förhålla oss till varandra i församlingen. I vårt församlingsförbund citerar vi minst 30 texter och idag ska vi titta närmare på en av dem. 

Sammanhanget i Romarbrevet

Vi är alltså i det tolfte kapitlet i Romarbrevet. Paulus har alltså gett en utförlig beskrivning av evangeliet i hela elva kapitel, men när det tolfte kapitlet börjar vänder han blad. Han säger ”därför” och så börjar han att ge mängder av uppmaningar om hur församlingen ska leva. Här finns en övergripande princip i det kristna livet, som handlar om att de goda gärningar vi gör, gör vi som ett gensvar på Guds kärlek. 

Paulus säger, ”därför, vid Guds barmhärtighet”. Det är det kristna livet. Om du finner dig själv utan drivkraft eller vilja att leva det liv som Gud kallar dig till, att leva till hans ära bland hans folk, om du inte vill ”frambära dig själv som ett levande offer” – då är det för att du inte sett vad Kristi kors handlar om. När du ser och på djupet förstår något av Guds obeskrivliga godhet och kärlek som kommer till sitt starkaste och klaraste uttryck på korset, så väcker det dig till ett gensvar. Det är en gåva så stor att bara en person som är andligt död skulle kunna se den och inte vilja leva hela sitt liv i tacksamhet till den som gett gåvan.

Det är ett avsnitt som är fyllt av olika uppmaningar. Ibland kan de här uppmaningarna kännas snarlika och när man läser för fort kan det hända att de då flyter samman. Men det är ett allvarligt misstag. De här uppmaningarna finns inte här bara som retoriska repetitioner eller som utfyllnad. Varje uppmaning ger sitt eget unika bidrag och visar olika nyanser av hur det kristna livet tar sig i uttryck i ljuset av vad Gud först har gjort för oss. 

Älska uppriktigt

I den nionde versen står det att vi ska älska varandra uppriktigt. Mer ordagrant står det bara att kärleken är uppriktig. Det är en beskrivande mening mer än det är en uppmaning. Sann, kristen kärlek är uppriktig och genuin. Den är inte manipulerande eller beräknande. Den söker alltid det bästa hos sitt objekt. 

Avsky det onda

Sedan ser vi kärlekens moraliska natur. Den nionde versen fortsätter med att säga att vi ska avsky det onda och hålla fast vid det det goda. Det innebär att kärleken inte är detsamma som sentimentalitet – det handlar inte om ett känslotillstånd. Det finns en moralisk dimension i den som söker det bästa, det goda hos sit objekt. Den avskyr det onda och håller fast vid det goda. Det handlar alltså inte om att vi måste uppmuntra varandra i allt vad vi håller på med, eller att vi kan älska varandra genom att hålla tyst när någon gör något destruktivt. Om någon som jag älskar gör något som är ont så visar Paulus att den kristna kärleken avskyr det. Däremot håller kärleken fast vid det goda, som om livet hängde på det. Poängen är att i världen finns en tendens mot det som är ont och när vi är i världen finns en press att släppa greppet om det som är gott.

I slutet av 1800-talet fanns det en teolog, författare och anglikansk präst som hette Edwin Hamilton Gifford, som uttryckte det så här 

Ju mer en far älskar sin son, desto mer hatar han i sin son, drinkaren, lögnaren, förrädaren.

//The more a father loves his son, the more he hates in him the drunkard, the liar, the traitor.

Citatet är hämtat ur Rebecca Pipperts bok Hope Has Its Reasons, där hon fortsätter resonemanget

Tänk hur vi skulle känna när vi såg någon vi älskar förstöras av destruktiva handlingar eller relationer. Skulle vi gensvara med välvillig tolerans, på samma sätt som om det vore en främling? Långt ifrån … Kärlekens motsats är inte ilska. Kärlekens motsats är hat, och den yttersta formen av hat är likgiltighet.

//Think how we feel when we see someone we love ravaged by unwise actions or relationships. Do we respond with benign tolerance as we might toward strangers? Far from it…. Anger isn’t the opposite of love. Hate is, and the final form of hate is indifference.

Kärlek och ilska mot ondskan är inte bara förenliga, de är oskiljaktiga. Anledningen att vi ser Jesus bli arg är att han är kärleksfull och god. Och om du är kärleksfull och god blir du arg på det som förstör det du älskar. Ju mer du älskar din son, desto mer hatar du lögnen i honom. 

Tillgivenhet i syskonkärlek

Sedan kommer Paulus till den tionde versen där han börjar att säga att vi ska vara ”innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek”. Det är ett fantastiskt uttryck som utan vidare skulle förtjäna en egen predikan och mer ändå. Men det kan i alla fall vara värt att lyfta fram att Paulus använder ett särskilt ord för kärlek som är intressant. Ni vet att det finns fyra ord för kärlek. Dels har vi den vänskapliga kärleken, φίλος. Sedan har vi den romantiska kärleken ἔρως. Och så har vi den gudomliga kärleken, den självuppoffrande, utgivande kärleken, ἀγάπη. Och så har vi den familjära tillgivenheten, στοργη. Och det är den som Paulus talar om här i den tionde versen. 

Den här kärleken har en särskild prakt. Därför att alla andra kärlekar förutsätter någon form av styrka eller kvalitet i antingen subjektet (den som älskar) eller i objektet (den som blir älskad). I I ἀγάπη-kärleken till exempel, som är den självuppoffrande, utgivande kärleken, krävs en särskild osjälviskhet hos subjektet, den som älskar. Både  φίλος (den vänskapliga kärleken) och ἔρως (den romantiska kärleken) kräver att det finns något attraktivt i objektet (den som blir älskad) som man kan knyta an till. 

Men στοργη är alltså annorlunda. Ursprungligen handlade den om en mors kärlek till sitt barn och barnets kärlek till sin mor. Ett sorts automatiskt, naturligt och enormt djupt band. Det är en kärlek som förenar sådana som inte har så mycket gemensamt. Det är den sorts tillgivenhet som växer fram när vi hamnat i samma sammanhang och lärt oss att uppskatta varandra. Det är en kärlek som vidgar oss. Av all mänsklig kärlek är den här den mest allmänna, den minst kinkiga och den mest toleranta. 

Ja, det finns mycket mer vi skulle kunna säga om den första halvan av den tionde versen, men jag har redan hållit på för länge. Vi måste komma till texten vi har framför oss idag, nämligen den andra halvan av den tionde versen, där Paulus säger: ”överträffa varandra i ömsesidig aktning”.

Jag delar upp resten av predikan i fyra korta punkter: först (1) ska vi titta på begreppet aktning. Därefter gör jag en liten parentes i den andra punkten som jag kallar (2) det börjar i hjärtat. I den tredje punkten (3) ska vi titta på begreppet överträffa [varandra] och i den fjärde punkten (4) ska vi fundera på vad det betyder för oss

I. AKTNING

För det första: vad innebär det att visa aktning?

Om vi börjar med att titta på det grekiska ordet ser vi att det handlar om värde. Det är ett relativt vanligt ord i Nya testamentet, men vi kan till exempel se det användas tre gånger i Första Timotheosbrevet, i de två sista kapitlen. Låt oss börja titta i 1 Tim 5:3. Där använder Paulus ordet i sin verbform och säger, 

1 Timotheosbrevet 5:3 (SFB-15)

3Hedra änkor, dem som verkligen är änkor.

Det handlar om att visa änkorna deras rätta värde. Det värde som anstår dem. Behandla dem inte som vem som helst. Erkänn dem och visa dem den respekt de är värda. I det här sammanhanget, som i många andra sammanhang när det här ordet används, handlar det om pengar. I nästa vers säger Paulus, 

1 Timotheosbrevet 5:4 (SFB-15)

4Men om en änka har barn eller barnbarn, ska dessa först och främst lära sig att visa respekt för sin egen familj och ge tillbaka vad de är skyldiga sina föräldrar. Detta är rätt inför Gud.

Vad Paulus säger att era mödrar som nu är änkor och alltså har väldigt små möjligheter att försörja sig inte ska behöva sätta sig och tigga, utan att ni – först och främst hennes barn och barnbarn, men sedan också församlingen – ska visa henne det värde hon har genom att ge henne en regelbunden inkomst så att hon inte behöver sakna något. 

Sedan säger Paulus i vers 17, 

1 Timotheosbrevet 5:17 (SFB-15)

17De äldste som sköter sin ledaruppgift väl ska ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning.

Återigen är det uppenbart att det handlar om ekonomisk ersättning eftersom Paulus säger i nästa vers, 

1 Timotheosbrevet 5:18 (SFB-15)

18Skriften säger: Du ska inte binda för munnen på oxen som tröskar, och: Arbetaren är värd sin lön.

Så han säger att vi ska visa en rättmätig respekt och heder till dessa personer, vilket återigen kommer att uttrycka sig i ekonomisk ersättning. 

Sedan säger Paulus i det sjätte kapitlet

1 Timotheosbrevet 6:1 (SFB-15)

1Alla som bär slaveriets ok ska anse sina herrar värda all respekt, så att Guds namn och läran inte smädas.

Så vi har änkor som ska hedras, vi har församlingens herdar och lärare som är värda dubbel heder och här har vi slavarnas herrar som ska anses värda all heder. I det här sista fallet handlar det inte om ekonomisk ersättning eftersom en slav eller en tjänare inte betalar sin chef. Däremot är det i bemärkelse av respekt och värde. De är värda all respekt. 

Det är det här ordet Paulus använder i Romarbrevet 12:10 när han säger att vi ska överträffa varandra i ömsesidig aktning. Att se och erkänna varandras verkliga värde och inte bara låta det stanna vid en teoretisk förståelse utan låta det få konkreta uttryck i våra liv. 

II. BÖRJAR I HJÄRTAT

Vi går vidare till den andra punkten och gör en liten parentes. Innan vi går vidare måste vi förstå att detta att visa aktning är något som börjar i varje persons hjärta. Det börjar med hur jag innerst inne ser på dessa personer som jag kallar mina bröder och systrar. Och sedan, eftersom vi har tillskrivit dessa personer detta värde, så kommer det att manifestera sig i våra handlingar.

Låt oss ta ett övertydligt exempel. Vi tänker oss en buss. Bussen är full – varje plats är upptagen, både sittplatser och alla bättre ståplatser. Så kliver det på en äldre dam. Hon tränger sig in i gången och stannar till vid en plats där det sitter två unga tjejer med sina mobiltelefoner. Bussen kör iväg med ett ryck och damen får stå och vingla med alla andra och försöka hålla balansen bäst hon kan. 

Vad är det som händer här? Jo, alla andra på bussen – åtminstone alla andra som sitter i närheten av damen – fattar ett beslut. Vem är viktigast, hon eller jag? Dessa unga tjejer kanske inte tänkte just de orden för sig själva, men deras vägran att ge sin plats till den äldre damen visar att deras uppfattning om sitt eget värde var högre än hur de såg på henne. 

Om jag anser mig själv viktigare än henne så kommer jag inte att ge upp min plats. Den yttre handlingen är en utkomst av vad som finns i hjärtat. 

Det är den här principen Paulus är ute efter. Att i varje situation som uppstår i församlingen gör vi en sorts beräkning, vi ställer oss frågan: är mina behov viktigast eller är hennes behov viktigast? Och så ser vi på varandra med Guds ögon, att varje person i församlingen är en person som Gud har köpt med sitt eget blod, ovärderlig och älskad av Gud själv. Och så handlar vi utifrån det. Vi tar hand om varandra som om vi vore ägg (ett uttryck jag fick lära mig i Etiopien).

Problemet är förstås vad synden har gjort med oss. Den har gjort oss självupptagna, inkrökta i oss själva. I våra liv fäster vi en sådan vikt vid oss själva så att alla andra hamnar i periferin. Eller så att alla andra måste användas som medel för mig att uppnå mina mål. Och det leder oss till en samvetsfråga: hur ser du på dina bröder och systrar i församlingen? Är de mest till besvär för dig? Är de medel för dig att få dina behov tillfredsställda? Eller har de ett verkligt inneboende värde som fordrar att erkännas i tanke och handling?

I Första Korinthierbrevets 11:e kapitel talar aposteln Paulus om kärleksmåltiderna som församlingen brukade dela tillsammans. Det började med en måltid, en fest, som sedan kulminerade i att de firade Herrens måltid tillsammans. Men Paulus klandrar församlingen för att de inte väntar på varandra. Det verkar som att vissa i församlingen inte brydde sig om att andra i församlingen inte ens hade mat. Så i slutet av måltiden är vissa mätta och berusade och andra fortfarande hungriga. Det är en skandal på så många nivåer, men i grunden är det för att de inte tillskriver varandra något verkligt värde, att erkänna vilka de egentligen är – att det här är min broder och min syster och därför delar vi. Tvärtom, det som sker här är att det enda som betyder något är att jag får det jag vill ha. 

Sedan, i det 14:e kapitlet handlar det om Andens gåvor, alltså gåvor som den helige Ande ger till hela församlingens uppbyggelse. Vad var problemet? Det var att de bråkade om vem som skulle ha den mest upphöjda platsen i församlingen. Därför blev det som en trängsel – gudstjänsterna blev röriga och kom mer att handla om vem som sa eller gjorde vad än om den Gud de sade sig tillbe. 

Det är i det här sammanhanget Paulus talar om att de är en kropp där alla lemmar är ömsesidigt beroende av varandra, att gudstjänsterna måste vara ordnade och dessutom ger han det förkrossande 13:e kapitlet som talar om hur kärleken är tålig och mild, inte skrytsam, inte söker sitt eller beter sig illa och inte brusar upp. Paulus visar att de inte ska tränga ut varandra och konkurrera mot varandra. Nej, de ska erkänna varandras värde. De ska inte avbryta varandra, nej, de ska visa varandra aktning. 

III. ÖVERTRÄFFA VARANDRA

Vi går tillbaka till texten och den tredje punkten. Nu säger ju inte Paulus bara att vi ska visa aktning gentemot varandra. Nej, han säger ”överträffa varandra i ömsesidig aktning”. Att överträffa varandra. Vad innebär det? 

Återigen, det grekiska ordet. Det är ett sammansatt ord som börjar med ”πρό, som betyder ”före” och sedan ”ἡγέομαι” som betyder ”att leda” eller ”att gå före”. Προηγέομαι, att föregå varandra. Att leda varandra. Att sträva efter att vara den förste. Det handlar om att vi ska vara ivriga att göra det, så att vi, i den ivern, tävlar om att sätta varandra först. Att ta ledningen i att sätta de andra först. 

Det här är inget påklistrat. Paulus skrev i den 9:e versen att kärleken är uppriktig. Du har sett något monumentalt, något som förändrar hela ditt liv. Du har sett djupet av ditt eget fördärv. Du har sett att du är på väg mot helvetet. Du har sett att du är i desperat behov av en rättfärdighet, men att den aldrig kan komma från dig själv. Det måste komma en rättfärdighet utifrån. Och du har sett att Gud sände sin Enfödde Son. Sin ende Son, den Älskade. Den fullkomlige. Han gav sig själv. Han föddes som människa och levde under samma villkor som vi, med samma frestelser som vi. Men han levde varje sekund av sitt liv till Guds ära. Han levde utan synd. Men på korset tog han hela straffet för vår synd och han lät Guds fulla vrede mot synden drabba honom. Han, som aldrig talat en lögn. Han, som aldrig tänkt en självisk tanke. Han, som blivit missförstådd, hånad och förtalad. Han, som i allt satte oss fördärvade syndare före sig själv. Så istället för evigt fördärv får du del av Jesu Kristi eviga liv. Allt som var ditt – din synd och din död – tog han på sig, och i utbyte gav han allt som var hans – hans rättfärdighet och hans liv – som du får åtnjuta i all evighet. 

Allt detta har du sett. Och därför älskar du uppriktigt. Du älskar Gud och du älskar det folk som tillhör Kristus. Och därför finns det en iver hos dig att sätta dina bröder och systrar före dig själv. Du är ivrig, inte bara att se deras värde och handla utifrån det, utan också att ta ledningen; att sträva efter att vara den förste i att sätta andra först. 

IV. VAD BETYDER DET FÖR OSS?

Så, vänner, vad betyder det här för oss?

När du insisterar på att dina bröder och systrar ska få främsta platsen innebär att du på ett mycket praktiskt och konkret sätt förtröstar på Guds suveränitet. När en situation uppstår där du får möjlighet att avstå något gott för någon annans skull är du fri att tänka ”jag kan visa kärlek mot den här personen, för jag vet att Gud är suverän och kommer att ta hand om mig. Alla hans syften med mitt liv kommer att förverkligas.” Och då kan jag avslöja att Guds främsta syften med ditt liv handlar om att forma din karaktär, långt mer än något annat.

Men tänk nu om det uppstår en situation där det verkligen kostar något. Tänk om vi har två unga män i församlingen som upptäcker att de båda har blivit förälskade i samma flicka. Vilken katastrof! Tänk att kunna säga till sin vän, ”jag kliver åt sidan. Uppvakta henne du och se vart det leder.” Det är att visa aktning. Det är att se att den andre har ett verkligt värde som jag vill erkänna och nu tar jag ledningen i att sätta honom främst. 

Du ser hur detta går emot vår naturliga tendens att armbåga oss fram. Världen är full av människor som kämpar för att få de fina platserna. Vi tar till alla tänkbara knep för att tränga igenom bruset och nu ser vi hur det verkar bli mer och mer legitimt och etablerat att hitta på knep för att också misskreditera våra konkurrenter. Se bara hur våra politiska representanter talar om varandra för att vinna väljarnas röster.

Den kristna tron har förlorat sin sälta, delvis för att vi som kristna brister i just detta. Nästan alla av oss som har varit kristna i mer än 10 år har egna erfarenheter av upprivande konflikter i församlingar. Varför? Det finns läromässiga skäl som kommer upp till ytan eftersom vi aldrig skulle ha varit i samma församling från början, men rent personligt finns alltid en brist på kärlek och ett misslyckande att överträffa varandra i aktning. I stället har vi tagit upp världens strategier att skvallra och felcitera och medvetet misstolka för att misskreditera den andre. 

Så ska det inte vara i en kristen församling. Det är att förtrösta på Guds suveränitet i praktiken. Om Gud vill att jag ska ha en framträdande plats så kommer han att ge det till mig. Men så långt det kommer an på mig tänker jag älska mina bröder och systrar och tävla med dem om att sätta dem främst. Jag vill förhålla mig till mina bröder och systrar med ödmjukhet och hålla er högre än mig själv. Jag vill se till era intressen före jag ser till mina egna. 

Den stora fienden här är vår stolthet. Det är den mekanism som tillskriver ett så stort värde till oss själva att ingen annan får plats.

Innan jag avslutar vill jag bli så konkret jag någonsin kan. I vår äldstegrupp har vi i flera år talat om behovet av diakoner i församlingen. Vi har nämnt det då och då, även om vi aldrig riktigt konkretiserat det. En diakon är en person som har ansvar för ett konkret behov i församlingen, och på det sättet är en sorts andlig stötdämpare som bidrar till en harmonisk atmosfär där det annars skulle ha kunnat bli konflikt och som dessutom frigör äldste att sköta sin tjänst med ordet och bönen. Vi har flera sådana praktiska behov i församlingen. Vi behöver någon som tar ett övergripande ansvar med byggnaden där vi hyr in oss och organiserar vaktmästare och ljudtekniker. Vi behöver någon som tar ett övergripande ansvar för vår hemsida allt vad det innebär med ljud- och videoinspelningar. Dessutom har vi behov av lärare och ledare till söndagsskolan, och andra praktiska saker. Vi kommer att konkretisera allt det här och lägga fram det på något av höstens församlingsmöten. Det vore ett fantastiskt tillfälle att överträffa varandra i ömsesidig aktning och ta ledningen i att bära ett praktiskt ansvar som är till hjälp för alla i församlingen. 

AVSLUTNING

Men, kära vänner, det handlar inte så mycket om enstaka sysslor som det är en övergripande princip som präglar hela vår gemenskap. Varje gång vi möts. Varje samtal. Gud själv uppmanar oss genom aposteln Paulus att överträffa varandra i ömsesidig aktning. Och allt detta gör vi för att han har älskat oss först och visat oss aktning fast vi inte alls var värda det. 

4 kommentarer

  1. Arne

    att ge exempel på att medlemmar i en församling skall överträffa varandra i snällhet och vänlighet är inte vad det handlar om…. ska det vara nån sorts tävling där vi alla t.ex. efter en gudstjänst ska medvetet vara super vänliga och trevliga mot varandra?… det skulle ebba ut i intet till slut…. kärlek är inget skådespel där vi ska samla poäng

    • jlithell

      Hej Arne! Kul att du lyssnar! Men varken jag eller Paulus talar här om vare sig snällhet eller vänlighet utan aktning – “att se och erkänna varandras verkliga värde och inte bara låta det stanna vid en teoretisk förståelse utan låta det få konkreta uttryck i våra liv.” Men ja, ordet “överträffa” leder oss till slutsatsen att det är någon sorts tävling, även om det förstås är av ett helt annat slag än de tävlingar vi är vana vid i andra sammanhang. Och nej, att överträffa varandra i aktning kommer inte ebba ut i intet. Det är ett Guds bud.

      • ARNE JONASSON

        Jag menar, om jag och du Johnny ska överträffa varandra i aktning gång på gång så når vi ett läge där vi får ett maximum och inte kommer längre, eller?
        Förresten Johnny , vad är kärlek?

        • jlithell

          Jag tror att det handlar om en hållning gentemot varandra, snarare än ett antal handlingar som ska utföras. Därför tror jag inte att det går att maximera, lika lite som att jag kan maximera att älska människorna i min omgivning. Dessutom tror jag att detta bud, i likhet med de många andra “varandra”-uppmaningarna i NT först och främst handlar om lokala församlingar.

          Vad är kärlek? Stor fråga. Jag lånar några ord från JI Packer:

          I grund och botten handlar kristen tro om att ge ett gensvar på uppenbarelsen om skaparen, som är kärlekens Gud. Gud är en treenighet som älskade de vilsna människorna så mycket att Fadern gav oss Sonen, Sonen gav sitt liv, och nu ger Fadern och Sonen tillsammans Anden till oss för att frälsa syndare undan ett obeskrivligt elände och i stället föra dem in i obeskrivlig härlighet. Genom att vi tror på och låter oss överväldigas av denna ofattbara verklighet – Guds kärlek – föds en kärlek till Gud för hans egen skull och till vår nästa som till oss själva. Det är den kärleken som Jesu två största bud kräver av oss (Matt 22:35-40). Vi älskar att uttrycka vår tacksamhet för den nåderika kärlek Gud har visat oss, och vi låter oss formas av den (Ef 4:32-5:2; 1 Joh 3:16).

          Kännetecknet på ett kristet liv är alltså den kristna kärleken. Kärleken står över alla dygder. Testet och måttet på att vi älskar Gud är att vi helhjärtat och utan förbehåll lyder honom (1 Joh 5:3; Joh 4:15, 21, 23). Testet och måttet på att vi älskar vår nästa är att vi lägger ner våra liv för dem (1 Joh 3:16; jfr Joh 15:12-13). Denna utgivande kärlek innebär bland annat att vi ger, offrar och utarmar oss själva så mycket vi kan för andras välbefinnande. (Nyckelord, s201-202)

Svara ARNE JONASSON Avbryt

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *