Paulus bön till Fadern | Ef 3:14-15

Paulus bön till Fadern | Ef 3:14-15

Vi går in i ett nytt stycke i Efesierbrevet. Det är en bön där Paulus ber för församlingsmedlemmarna att Fadern i sin härlighets rikedom ska ge kraft och styrka åt deras inre människa genom sin Ande (vers 16). Det är en otroligt stor bön som vi ska titta på i detalj i två eller tre predikningar framöver, men i ett nötskal handlar den om att alla de andliga sanningar som Paulus har radat upp i tre kapitel nu ska bli verklighet hos dessa församlingsmedlemmar. Han ber att Gud ska skapa en balans så att deras teoretiska kunskap motsvaras av en konkret verklighet. Att det inte bara ska finnas sanning i deras liv utan också en motsvarande Guds kraft som tar sig praktiska uttryck. 

Han gör det genom den här fantastiska bönen, som faktiskt är en progression; den är en sekvens av fyra böner som hänger ihop med de grekiska orden ”så att”. Det innebär att det ena leder till det andra. Det börjar med att Paulus ber om inre kraft [så att] Kristus genom tron ska bo i deras hjärtan, [så att] de kan fatta Kristi kärlek som går långt bortom all kunskap [så att] de blir helt uppfyllda av all Guds fullhet. Allt detta kulminerar sedan i vers 21 som lyfter fram hur Gud blir förhärligad genom sin församling eftersom han verkar genom oss, långt större än vi någonsin kan be om eller tänka oss. 

Så det är en stor och bombastisk bön som talar om att Guds kraft kan bli en verklighet i våra liv på sätt som är långt större än vi kan föreställa oss. 

Den här bönen blir en övergång mellan de tre första kapitlen och de tre sista. Det låter kanske inte särskilt anmärkningsvärt, men om man tittar på vad som faktiskt står i de här kapitlen ser man att Paulus i den här övergången lägger i en helt annan växel. I de tre första kapitlen har han gett en massa lära; han har beskrivit frälsningen och församlingen på en så hög nivå att man skulle kunna få näsblod för mindre. Sedan, i de tre sista kapitlen blir han mycket mer praktisk och konkret och visar hur all denna läsa tar sig i uttryck i det kristna livet – hur vi ska leva tillsammans i församlingen, hur vi ska tala med varandra, hur vi ska leva som gifta, hur barnen ska förhålla sig till sina föräldrar, hur vi ska förhålla oss till våra arbetsgivare och hur vi ska kämpa den andliga kampen. 

Övergången från det teoretiska till det praktiska sker alltså i den här bönen. Om vi tänker att det kristna livet är som en bil är det som att Paulus i de första tre kapitlen gett en beskrivning av hur bilen hänger ihop; han har beskrivit cylindrarna och kraftöverföringen, styrningen och bromsarna. Men i den här bönen vädjar han till Fadern att vi nu ska få sätta oss i bilen och vrida om nyckeln; att vi inte bara ska känna till kraften, utan att vi ska få leva i den. Att den ska bli verksam i våra liv. 

Han bad en liknande bön i det första kapitlet. Men där handlade det om att deras hjärtan skulle upplysas och att de skulle få en rätt kunskap om Gud. Här ber Paulus att Gud ska ge dem kraft och att de ska bli uppfyllda av Guds fullhet. För han är inte nöjd med kristna som bara vet en massa saker – han vill ha kristna vars rätta kunskap också motsvaras av Guds verksamma kraft i deras liv, så att Gud blir ärad genom församlingen. 

Det finns, som sagt, så mycket att se i den här bönen att det troligtvis kommer att ta några predikningar att komma igenom den. Vi får återkomma till vad Paulus faktiskt ber om nästa gång, för idag tänkte jag att vi skulle stanna upp vid tre mer generella frågor om bön som vi får ur verserna 14-15. 

Varför vill jag göra så? Därför att även om bön hör till själva livsluften i det kristna livet så är det nästan alltid en kamp att få det att fungera. För många av oss är det förknippat med dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet. Och tittar man på vad vi faktiskt ber om när vi väl ber kan man lätt bli förfärad över vårt andliga tillstånd. För mig personligen blir jag aldrig så övertygad om mitt eget fördärv som när jag lyssnar på mina egna innersta böner. Det finns generella saker om bön som den här texten lär oss som kan vara till hjälp för oss och jag tror det vore värdefullt om vi tog vara på det innan vi gick in och tittade vidare på allt det goda som kommer sen. 

Så, idag stannar vi alltså upp vid tre frågor som kommer ur verserna 14 och 15, nämligen (1) varför Paulus ber, (2) till vem Paulus ber, och (3) hur Paulus ber.  

I. VARFÖR PAULUS BER

Varför ber Paulus? Han säger ju ”därför böjer jag mina knän inför Fadern”. Vad handlar ”därför” om? 

Textens sammanhang – Ef 2:22

Paulus skriver ganska ofta ”därför” eftersom han för resonemang med argument som bygger på varandra. Så när vi ser ”därför” i texten får vi lära oss att gå tillbaka och försöka förstå vad det handlar om. I just det här fallet är det lite speciellt eftersom vi tidigare har sett att verserna 2-13 i det här kapitlet är en parentes. Han börjar säga något i vers 1, men så är det som att han kommer på att han måste fylla på lite till för att förklara och sedan tar han upp tråden igen i vers 14. Så ordet ”därför” i vers 14 och vers 1 är samma ”därför”. Vi får alltså titta i vers 1 och fråga oss vad ”därför” i den versen hänvisar till. 

Då hamnar vi i det andra kapitlets sista vers, vers 22. I det andra kapitlet har Paulus beskrivit vilka vi är som kristna. Han har talat om att vi som tidigare var döda nu har gjorts levande genom vår tro på Kristus. Att vi är Guds verk. Att vi är infogade i Guds församling; inte längre gäster och främlingar, utan byggstenar i ett tempel. Och så kommer vi till vers 22 där det står att vi i Kristus blir sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden. 

Det är det Paulus hänvisar till när han säger ”därför” i vers 14. Vi som kristna är sammanbyggda i en församling, i en kropp, i en familj eller i ett tempel. Poängen med att säga att vi är ett heligt tempel är att Gud själv bor mitt ibland oss. Gud själv bor mitt ibland oss och därför ber Paulus att vi ska få kraft; att Kristus genom tron ska bo i våra hjärtan; att vi ska fatta Kristi kärlek som inte kan fattas och att vi helt ska uppfyllas av Guds oändliga fullhet. 

Om vi är en sann församling; om vi är uppbyggda på apostlarnas grund med Kristus som hörnsten så är vi sammanbyggda till ett tempel där Gud själv bor. Det är sant. Det ofattbart stort, men det är likafullt sant. Eftersom Gud själv bor i oss ber Paulus att det inte bara ska stanna vid en sanning vi känner till utan att vi ska uppfyllas av Guds fullhet. Att det ska bli verkligt. För han kan göra långt mer än vi kan föreställa oss, och när Guds kraft är verksam i oss blir Gud ärad genom oss. Det är det Paulus vill ska ske! 

Vad innebär det för oss? 

Men om vi försöker att hämta hem det här till oss här och nu – varför ber Paulus? Finns det något vi kan lära oss av vad det är han gör här? 

En sak man skulle kunna säga är att Paulus ber utifrån att han har sett att Gud har gett ett överflöd av välsignelser redan. Han har ägnat tre kapitel åt att räkna upp obeskrivligt stora saker som vi redan har fått. Han ser att Gud är alla goda gåvors givare som inte håller något gott tillbaka. Hör vad han säger i Romarbrevet 8:38,

Romarbrevet 8:32 (SFB-15)
32Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?

Det är med det perspektivet Paulus närmar sig Fadern. Han kommer inte som en tiggare till en missunnsam och snål härskare, utan med en insikt att vad han än ber om så kan det aldrig bli större än vad han redan fått. 

Det sätter också vårt lidande och vår klagan i perspektiv. Nu säger jag inte att vi inte ska klaga inför Gud; det finns gott om plats för klagan i det kristna livet – en tredjedel av Psaltarens alla psalmer är klagopsalmer. Men det finns ett grundflöde av tacksamhet. Ni minns Job som plötsligt drabbades av ett fruktansvärt lidande, där allt togs ifrån honom, till och med hans egen familj. Jobs fru sa, ”står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö” (Job 2:9). Men Job svarade: ”om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?”

Här finns djup andlig insikt. Välsignelse är inget naturligt.   Vi kan komma att tro det eftersom vi får så mycket av den hela tiden. Men den kommer från Gud som är alla goda gåvors givare och ingen annan (Jak 1:17). 

Bön främsta sättet att praktisera tro

Så vi kan se att Paulus ber utifrån att han har sett att Gud har gett ett överflöd av välsignelser redan. Det kan vara till hjälp för oss. Men jag skulle vilja backa ett steg till och lägga märke till det faktum att han ber. Han ber! Han lever som han lär. I Efesierbrevets sjätte kapitel går han igenom den andliga vapenrustningen och när han kommit igenom allt det och undervisat om hur vi kan stå emot djävulens brinnande pilar så avslutar han med att säga att vi ska vara vakna och ”hålla ut i bön för alla de heliga.” Han säger i Kolosserbrevet 4:2 att vi ska vara ”uthålliga i bönen”. Han säger till församlingen i Thessalonike att de ska ”be utan uppehåll” (1 Thess 5:17) och till församlingen i Rom att de ska vara ”uthålliga i bönen” (Rom 12:12) och till församlingen i Filippi, 

Filipperbrevet 4:6 (SFB-15)
6Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse.

Dessutom undervisar Jesus om bön och han återkommer till att vi ska be utan att ge upp (Luk 18:1). 

Det är inte svårt att förstå Nya testamentets undervisning om de här sakerna. Men varför är det så svårt för så många av oss? Varför är bön så ofta förknippat med dåligt samvete? 

När Jean Calvin undervisar om bön på ett ställe säger han att bönen är vårt främsta sätt att utöva vår tro. Han säger att bönen är det främsta sättet genom vilket vår tro tar sig konkreta uttryck. Det är genom bön som jag praktiskt och konkret uttrycker att jag förtröstar på Herren. Vilket inte låter särskilt uppmuntrande eftersom det i så fall skulle innebära att brist på bön är en sorts praktisk ateism.  

Vår ovilja att tro

Men även om det får jobbiga konsekvenser så tror jag att Calvin har rätt. Bönen är det främsta sättet för oss att uttrycka vår förtröstan på Gud. Men varför är det då så svårt att få det att fungera? 

För att vi fortfarande är syndare. Vi har inom oss en naturlig tendens att inte vilja tro. Köttets natur är att vilja ta saker i egna händer, att inte vilja underordna mig utan säga som småbarnen ”jag kan själv.” 

Luther

Det finns en apokryfisk berättelse om Martin Luther. Du har säkert hört den. Det sägs att det kom någon till honom en kväll och frågade vad han skulle göra nästa dag. Han svarade, ”arbete, arbete från morgon till kväll. Faktum är att jag har så mycket att göra att jag måste be i tre timmar på morgonen.” Det kan få oss att tänka, ”det låter helt galet. Jag funkar inte alls på det sättet!”

Nåväl. Också Luther var en syndare. Här kommer ett äkta citat från Luther. Under en av de mest intensiva delarna i hans stressiga liv skrev han så här till sin yngre vän Philip. Philip såg upp till honom och såg honom som en far i tron. Luther skrev till honom i ett brev. 

Philip, du lovprisar mig så mycket. Din höga bild av mig gör mig skamsen och plågad eftersom jag sitter här som en dåre, förhärdad i fritid (leisure). Jag ber lite. Jag suckar inte för Guds församling. Jag borde vara nitisk i Anden, men jag är nitisk i köttet. Jag är nitisk i lusta, lättja och sömnighet. Det har redan gått åtta dagar när jag inte skrivit någonting eller bett eller studerat. Det har att göra delvis med köttets frestelser och delvis för att jag är tyngd av andra bördor.

Också Luther var en verklig syndare. Och syndare har ofta svårt att få till ett böneliv som fungerar. 

Kristus – den förste bedjaren

Men tänk om vi har ett felaktigt sätt att tänka om bön? Jag ska återkomma till det här i den tredje punkten, men jag slänger ut en tanke här. Tänk om vi är alldeles för prestationsinriktade i vårt tänkesätt när det handlar om bön? Att vi tänker på det som något vi gör, något vi kan bocka av från en lista när det är färdigt. Borde vi inte kunna tänka på det annorlunda? 

När vi tittar på Jesus ser vi att han ber. Ofta. Han ber när han är full av glädje och när han plågas till döds av ångest. Han är förstås ett föredöme för oss på det sättet, men det säger oss också något om vem han är av evighet. Det säger oss något om hans väsen. Han gör bara det han ser Fadern göra (Joh 5:19). För honom flödar allt ur hans gemenskap med Fadern som han har åtnjutit i evighet. 

Job talar om att han har en försvarare i himlen (Job 16:19) och både Romarbrevet och Hebreerbrevet talar om att Kristus sitter på Guds högra sida och ber för oss (Rom 8:32; Hebr 7:25). Min poäng är att Sonen, Jesus Kristus, är den första bedjaren. Det är viktigt. Det pågår alltså hela tiden en bön och en gemenskap inom treenigheten. 

Den frälsning som Jesus ger är att han delar med oss sin egen gemenskap med Fadern. Genom Kristus får vi tillträde till Fadern. Vi förs in att dela treenighetens himmelska liv. Det skulle kunna innebära att bönen handlar om att lära sig att koppla an till det samtal och den gemenskap som treenigheten har delat i evighet. 

II. TILL VEM HAN BER

Vi håller det i åtanke och återvänder till texten och den andra punkten. Den första punkten handlade alltså om varför Paulus ber. Nu kommer vi till punkt två och tittar på vem han ber till. 

Svaret är uppenbart. Paulus säger, ”därför böjer jag mina knän inför Fadern…” Vi är vana vid att Gud kallas Fader i Nya testamentet, men även om vi är vana vid att se det betyder inte det att vi ser storheten i det. 

Enligt Jesu undervisning

I Lukasevangeliet 11:1 ber lärjungarna att Jesus ska lära dem att be. Han sa: ”när ni ber, ska ni säga: Far…”. Det första Jesus vill är att vi ska känna namnet Fader. Därför att Gud är hans Fader, och den relation han alltid haft med Fadern delar han med oss. Det förändrar vårt sätt att tänka på bön. 

Det är lätt att vi tänker på Gud utan Kristus. Allsmäktig Gud, alltings skapare och Herre. Men Jesus säger att vi ska säga ”Fader”. Får jag rekommendera att när du vaknar imorgon, låt din första tanke vara ”Fader.” Han är vår älskade Fader! Dina böner är en ljuv rökelse för honom! Han gläds över att höra från dig! Han vill höra från dig!

Delar sin relation med oss

Det här är helt annorlunda mot alla andra gudar som man kan be till. Vi kommer till alla andra gudar mot bakgrund av vad vi själva lyckats åstadkomma och vad vi själva kan berömma oss av. Men här får vi komma mot bakgrund av allt det obeskrivligt goda han redan har gjort för oss. Och vi får komma inte som tiggare eller som lönearbetare, utan som hans egna barn. Vi får komma till Fadern som Fader på grund av vad hans Son har åstadkommit. Och när vi förenas med Sonen genom tro får vi komma i hans namn! Det är alltså som att vi får komma inför Fadern som om vi hade levt det fullkomliga liv som Jesus levde i vårt ställe. Vi får njuta av samma barnaskap som Jesus Kristus har åtnjutit i all evighet. 

Calvin säger att när vi ber är det som att vi ber genom Jesu egen mun. Fadern har alltid glatts över att höra bönen från sin Älskade Son. Och Jesus bjuder oss alltså att be i hans namn. Vi får komma inför Fadern som honom

Så bön är att utöva vår tro. Att jag dagligen tror på Guds oerhörda löfte, att han är min Fader; att oavsett hur risigt mitt liv är så vill han ta emot mig. 

Att Fadern är Fader innebär att han ur evighet har öst sin välsignelse över sin Älskade Son. Att vara Son innebär att i evighet ta emot Faderns kärlek. Det är den relationen vi förs in i. Det är det ständiga flöde av samtal och gemenskap som vi får ta del i. 

Vers 15 – ”alla familjer av troende”

Låt oss återvända till texten. I vers 15 säger Paulus, 

Efesierbrevet 3:15 (SFB-15)
15han från vilken allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn.

Det här är en svåröversatt vers. Det finns en ordlek här mellan de grekiska orden för ”far” och ”familj” och det orsakar en del förvirring. Jag tycker att den engelska översättningen ESV träffar bättre när den säger något i stil med ”från vilken alla familjer i himlen och på jorden har sitt namn.” 

Paulus säger inte att Gud är allas far, det är inte alls det som är poängen. Han talar om hela familjen av troende som finns i himlen och på jorden. Alla dessa har Gud till sin Far. 

Jesus sa till de judiska ledarna i Johannes 8:44 att de hade djävulen till sin dar, och i Första Johannesbrevet 3 talar Johannes om Guds barn och djävulens barn. Men här kommer alltså Paulus till Fadern därför att han vet att han är Guds barn. Han är del i samma familj som alla de heliga som har levt för honom och är i himlen. Alla dessa får sitt namn av Fadern. 

Så, då har vi sett varför Paulus ber – han ber utifrån en förståelse av det överflöd av välsignelser Gud redan gett. Sedan har vi sett till vem han ber, nämligen till Fadern. Att vi genom tron på Jesus Kristus, som är den första bedjaren, förenas med honom och genom föreningen med honom får ta del i hans liv i gemenskap med Fadern. Nu går vi vidare till den tredje punkten och tittar på hur Paulus ber. 

II. HUR HAN BER

Han säger i vers 14, ”därför böjer jag mina knän inför Fadern…”

Böjda knän inför den Högste

Jag tycker det är intressant. För det är lite oväntat. Den vanliga judiska positionen när man ber är stående. När Jesus berättar liknelsen om farisén och tullindrivaren som kom till templet för att be så stod de båda upp. Vi har berättelsen om Mose som bad för den stora armén – han stod med armarna uppsträckta. Abraham stod och bad för Sodom (1 Mos 18:22). 

Men så finns det också tillfällen då mönstret bryts. Det främsta tillfället är väl i Matt 26:39, då det står att Jesus föll på sitt ansikte inför Fadern i trädgården. 

När Paulus säger att han böjer sina knän så finns det en intressant spänning i texten. Han böjer sina knän; det är något man gör inför en kung när man vill erkänna att kungen är suverän och har all auktoritet. Det är ett sätt att erkänna majestät och välde. 

Vi har den här bilden i den 95:e psalmen som kallar till tillbedjan. 

Psaltaren 95:6–7 (SFB-15)
6Kom, låt oss falla ner och tillbe, böja knä för Herren vår Skapare, 
7För han är vår Gud och vi är folket i hans hjord, fåren i hans vård.

Man känner avståndet. Det handlar om tillbedjan. Han är vår skapare. Han är vår kung. Han är vår herde. Därför böjer vi knä inför honom. 

Brutenhet

Dessutom har vi aspekten av brutenhet som det kommunicerar när vi böjer knä. När den skriftlärde Esra kommer till Gud för att bekänna folkets synder är han en bruten man. Han hade sett hur folket hade syndat, så han rev sönder sina kläder och slet sitt hår och skägg och satt förstummad (Esra 9:3). Så läser vi Esra 9:5, 

Esra 9:5 (SFB-15)
5Men när det var dags för kvällsoffret, reste jag mig ur min bedrövelse med sönderrivna kläder och mantel. Jag föll ner på mina knän och räckte ut mina händer till Herren min Gud,

Här har vi en man som inte kan stå upp på grund av vikten av sin och folkets synd. Att falla på knä i förkrosselse blir ett kroppsligt gensvar på det faktum att jag inte har någonting att berömma mig av. 

Jag tycker, som sagt, att det finns en intressant spänning i texten. Vi har ju sett att Paulus ber till Gud som Fader, det vill säga att han komma in i Guds närhet med ett barns visshet att hans Fader gläds över att lyssna till honom och vill ge honom allt gott. Och samtidigt böjer han knä, vilket inga barn gör inför sina fäder. Han tycks alltså hålla två tankar i huvudet samtidigt; både tanken på Gud som universums kung som sitter på härlighetens tron och hans egen litenhet i jämförelse, samtidigt som han kommer till Gud genom Kristus, och då som den Älskade Sonen som kommer till sin Fader av evighet. 

Vi lever i en tid av omvända roller

Jag tror att båda de här tankarna är värdefulla för oss att ta fasta på. Dels för att vi lever i en tid av ombytta roller. I vår tid har vi en såkallad kristenhet som gör en kolossalt stor sak av människan, medan gud görs väldigt liten; mest till en snäll gammal farbror som vill peppa dig och bara säger att du är bra som du är. Här behöver vi få tillbaka en biblisk vision av vem Gud är och vilka vi är. Vi är stoft som utan Kristus är på väg mot evig vrede och eld. Han är oändlig i alla sina fullkomligheter; i sin helighet och makt och ära. 

Om bön som relation

Men samtidigt får vi komma till honom som hans älskade barn. Vi får be genom Jesu egen mun. Han vill höra från sin Älskade Son. Det innebär att vår bön inte alls så mycket handlar om något vi presterar inför honom. Det handlar inte om något vi gör så att vi kan bocka av det som en av dagens många sysslor. Vi får komma in och ta del i Sonens eviga gemenskap med Fadern. Det är en relation mer än något annat. Det är inte ett projekt vi tar oss an; det är en gemenskap som växer genom att vi tillbringar tid tillsammans. 

AVSLUTNING

Så vad innebär allt det här för oss? Om Gud Fader är vår Fader, och om han är källan till allt gott vore det förstås helt naturligt att gå till honom och be om allt gott. Vi är hans söner! 

Kristen växt mot större beroende

Det här innebär i sin tur att vi växer som kristna på motsatt sätt som man skulle tänka på världens vis. Man skulle kunna tänka att allteftersom vi växer blir vi mer oberoende och mer självbestämmande. Men så fungerar det inte hos oss. Vi växer genom att mer och mer upptäcka vår svaghet och vårt ständiga behov av Gud. 

Bönen är att utöva vår tro. Att åtnjuta Guds faderlighet, att njuta av hans omsorg. Bönen är vårt kraftfulla ”nej!” till vårt oberoende och alla våra personliga ambitioner. Dag för dag, allteftersom jag växer, lär jag mig att inte bära världen på mina axlar, utan att kasta mig ut i förtröstan på Faderns omsorg och hjälp genom Jesus Kristus. 

Vänner, låt oss inte jaga avgudar om produktivitet. Låt oss istället få upptäcka vår svaghet. Och låt oss tämja vår upptagenhet så att den istället för att hålla oss borta från bön och får oss att tro att vi ska bära världen på våra egna axlar – låt oss leda om den så att den istället för oss till bön eftersom vi inser att vi inte kan göra någonting utan Faderns hjälp. Låt oss sluta att bedra oss själva och istället komma till Gud med allt. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *