I vår genomgång av saligprisningarna har vi nu kommit till den femte saligprisningen. Och här märker vi en annan ton. Den är en annan sort än de vi har hört tidigare och jag skulle tro att det är anledningen till att saligprisningarna är så lätta att missförstå. Jag ska återkomma till det här om en liten stund, men jag skulle vilja börja predikan med att ge en illustration som får fungera som utgångspunkt för vad jag sedan ska säga om barmhärtighet.
Berättelsen om Josef
I Första Mosebokens 37:e kapitel och ett antal kapitel framåt finns berättelsen om Josef och hans bröder. Josef var näst yngst av 12 bröder och han var pappa Jakobs favorit. Att Josef favoriserades fick de andra bröderna att hata honom. Det ledde till att de misshandlade honom och kastade ner honom i en torr brunn. Sedan sålde de honom som slav till några köpmän som tog honom med sig till Egypten. De dödade honom inte, vilket de verkade ha tänkt från början, men att sälja honom som slav på det här sättet var i praktiken samma sak. De tänkte att det här var det sista de såg av honom. Han skulle säkert dö i någon håla någonstans.
Josef kom till Egypten, och även om han var en slav och även om han blev falskt anklagad och kastad i fängelse på grund av detta så steg han i graderna tills han blev Egyptens mäktigaste man, näst efter Farao.
Minst tio år senare blev det hungersnöd i Egypten och alla länder i området, bland annat Kanaan där Jakob och hans elva söner bodde. Men Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, så han sände sina söner dit för att köpa. Det var Josef som hade ansvar för säden, och i berättelsen kan vi läsa om när bröderna kommer inför Josef – de vet inte att det är han, men Josef har nu bestämt sig för att avslöja vem han är.
1 Moseboken 45:1–9 (SFB-98)
1Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: ”Gå ut härifrån alla!” Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. 2Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också. 3Och Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef[…]” Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. 4Då sade Josef till dem: ”Kom hit till mig.” […] ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. 5Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. 6I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. 7Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. 8Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. […] 9Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte!
Det är inte svårt att tänka sig att bröderna darrade när de insåg att de stod inför sin lillebror Josef. De hade praktiskt taget dödat honom. De trodde att de hade sett det sista av honom. Men nu står han är, tillbaka från de döda. Så de stod där, fulla av skuld och skam och väntade att hans vrede skulle falla över dem. Men istället hör de honom gråta. Han visar att han fortfarande älskar dem. De dödade honom, men han säger att Gud lät det ske för att han skulle kunna rädda dem. Nu får de flytta till honom och få hur mycket mat de vill. Allt de behöver ska de få – inte för att de hade förtjänat att få något gott, utan för att Josef älskar dem och för att Josef själv hade förtjänat det. Genom att i livets alla skiften arbeta klanderfritt hade han blivit herre över alla och kunde nu erbjuda så att hans familj kunde leva som kungar.
Vänner, att komma in i Guds rike – det är det saligprisningarna handlar om; de beskriver de karaktärsdrag som kännetecknar medborgarna i Guds rike – att komma in i Guds rike är att stå inför Jesus Kristus. Att stå där och veta, för det första, att han är vår broder. Och, för det andra, att du har ägnat ditt liv åt att göra uppror mot honom. Att du har försökt leva livet som din egen herre, och inte under någon annan.
På grund av dina synder avrättades Jesus. Din synd orsakade hans död. När han nu visar sig i evangeliet så kommer du, om du har den självinsikt som krävs, att böja ditt huvud i skräck och skuld och vänta på att svärdet ska falla över dig. Men istället för vrede och dom omfamnar han dig med obeskrivlig glädje och deklarerar sin kärlek till dig. Han säger, ”ja, du dödade mig, men det var för att jag skulle kunna rädda dig. Flytta in i mitt rike och lev här som en kung på grund av vem jag är.”
Saligprisningarnas flöde
Här får vi en känsla för vad som händer i saligprisningarna. Vi är fattiga i anden, det vill säga, vi inser att vårt tillstånd är förtvivlat, att vi inte har något att berömma oss av. Att när vi kommer inför honom blir våra ord bara tomma, att det vore patetiskt att försöka peka på något bra hos oss själva som grund för att han skulle ta emot oss. Tvärtom, vi sörjer – ”saliga är de som sörjer” – vi ser att vårt problem har med synd att göra. Att vi drivs av självcentrering och självrättfärdighet och att detta gör det omöjligt för oss att ha en relation med Gud. Det gör oss ödmjuka – ”salig är de ödmjuka” – vi släpper allt vårt eget, våra egna agendor och erkänner vårt fullkomliga beroende av honom, vilket i sin tur skapar en hunger, en desperation efter rättfärdighet. Vi ser att vår synd ligger mellan oss och Gud och på samma sätt som vi längtar efter mat för vår överlevnads skull, längtar vi efter att få en rätt relation med Gud för vår överlevnads skull.
Detta är de fyra första saligprisningarna. De handlar om saker som händer på insidan av oss själva. Det förvandlar oss inifrån. De fyra som kommer nu, den andra halvan av saligprisningarna, handlar om vad som kännetecknar våra liv när denna förvandling skett. Det första kännetecknet på ett sådant förvandlat liv är barmhärtighet – ”saliga är de barmhärtiga, för de ska få barmhärtighet”.
Det är här berättelsen om Josef är så hjälpsam. För om vi ska tillämpa den här berättelsen i våra liv, vilka är vi? Det är lätt att tänka att vi är Josef eftersom han är huvudpersonen. Men en mycket mer träffande bild är att vi är bröderna som dödar Josef, som mer liknar ett porträtt av Jesus – även om den bilden har brister. Vi ställs inför honom och vi har inget att berömma oss av. Han har all rätt att visa bort oss och låta oss svälta ihjäl. Han har till och med all rätt att ropa på någon som kommer och dödar oss på fläcken. Men han gör inte det. Han gråter, och skulle vi läsa berättelsen i sin helhet skulle vi se att han gråter och gråter och gråter. Men i det vi läste stod det att han grät så högljutt att egyptierna och husfolket hörde det, fast de var i ett annat rum. Han visar en sådan oerhörd barmhärtighet.
Det är så viktigt att se, ja, det är helt avgörande att se för att förstå dynamiken i saligprisningarna och evangeliet. Vi som är medborgare i hans rike, vi som har blivit födda på nytt och lever ett förvandlat liv har blivit föremål, vi har fått motta en barmhärtighet som vi aldrig kan fatta eller beskriva. Och för att han först har visat oss en sådan barmhärtighet kommer vi i vår tur att vara barmhärtiga eftersom det vore en absurd tanke att den som fått ta emot så mycket barmhärtighet inte skulle ha någon till övers att ge vidare. Nej, den som är född på nytt kommer oundvikligen att karaktäriseras av barmhärtighet. Och då får man ännu mer! Jesus säger ”saliga är de barmhärtiga, för de ska få barmhärtighet”.
Det är utgångspunkten. Det är själva dynamiken i saligprisningarna och det nya livet. Jesus talar om salighet – om den djupaste lycka – och han säger att den som är salig är den som är barmhärtig. Men som så ofta när det gäller Jesus är det starka kontraster. Det är antingen eller. Den barmhärtiga människan är en salig, en lycklig, människa; men över den människa som är obarmhärtig hänger en förbannelse. Lyssna på vad Psalm 109 säger,
Psaltaren 109:6–14 (SFB-14)
Sätt en gudlös över honom, låt en åklagare stå på hans högra sida.
7 När han ställs inför rätta, låt honom dömas skyldig och hans bön bli till synd.[…]
9 Låt hans barn bli faderlösa och hans hustru änka.
10 Låt hans barn irra runt och tigga och söka sitt bröd långt från sina ödelagda hem.
11 Låt ockraren få grepp om allt han äger och främlingar plundra hans egendom.
12 Låt ingen visa barmhärtighet mot honom och ingen förbarma sig […].
13 Låt hans ättlingar bli utrotade och hans namn utplånat i nästa släktled.14 Låt hans fäders skuld bli ihågkommen inför Herren och hans mors synd inte utplånas,
15 låt dem alltid finnas inför Herren och låt minnet av dem utrotas från jorden.
Varför ska allt detta ske? Jo för att ”han hade ingen tanke på att vara barmhärtig” (vers 16). Så det är en mycket allvarlig fråga. Den som är barmhärtig är salig, för den ska få barmhärtighet. Men den obarmhärtige har ingen barmhärtighet att vänta. Han, och minnet av honom, ska utrotas från jorden.
Så, då har jag troligtvis väckt ett antal frågor. Nu tänkte jag ägna resten av predikan åt att nysta i vad Jesus menar när han talar om barmhärtighet så att vi ska kunna förstå vad det är han säger och vad han inte säger. Jag har tre punkter: först vad barmhärtighet inte är, sedan vad det är. Det är huvudpunkterna. Sedan ska jag avslutningsvis försöka säga ungefär samma sak som jag sade i inledningen, nämligen hur vi får kraft att vara barmhärtiga.
I. VAD BARMHÄRTIGHET INTE ÄR
Vi börjar i negativa termer och sätter upp lite avgränsningar. Vad menar Jesus inte när han talar om barmhärtighet? Jag vill nämna fyra saker.
1. Överslätande
För det första är det inte samma sak att vara barmhärtig som att vara överslätande. Vi lever i en svensk kultur som inte har en aning om hur vi ska hantera konflikter. Å ena sidan är vi ett av världens mest individualistiska samhällen, å andra sidan lever vi under en kolossal press att anpassa våra tankar efter vad som för tillfället är korrekt att tänka. Alla typer av meningsskiljaktigheter och konflikter blir då stora problem och vi har en tendens att vilja släta över allt som sticker ut. Vi tycker att personer som påpekar missförhållanden och som säger obekväma saker är besvärliga och har ett ideal att alla bara ska vara snälla och trevliga mot varandra. Samtidigt, motsägelsefullt nog, menar vi att var och en har rätt till sin åsikt och har rätt att välja sin livsstil och ingen ska kunna säga vad som är bättre och sämre. I ljuset av detta kan vi ibland dra slutsatsen, också i kristna sammanhang, att en barmhärtig person är en person som bara slätar över också det som Bibeln kallar synd.
Men det är inte barmhärtighet, tvärtom, det är obarmhärtighet. Psalm 85:11 säger att ”barmhärtighet och sanning ska mötas”. Barmhärtighet och sanning är vänner. En barmhärtighet som går tillsammans med osanning är en ulv i fårakläder. Jag ska återkomma till det här i nästa punkt.
2. En naturlig egenskap
För det andra är den barmhärtighet Jesus talar om inte någon naturlig egenskap. Det är inte så att saligprisningarna är lättare att leva om man har en särskild läggning i sitt temperament. När vi står inför Gud har ingen något att berömma sig av. Alla har syndat och förlorat härligheten från Gud. Romarbrevet 1:31 säger att den naturliga människan, oavsett hur snäll hon är, är ”vettlös, trolös, kärlekslös och hjärtlös (eller obarmhärtig)”. Bibeln beskriver en människa som inte är född på nytt som ett bi som sticks (Ps 118:12) och som en huggorm som förgiftar (Ps 140:4). Den barmhärtighet Jesus talar är inte en naturlig egenskap, utan det är något som ges genom den Helige Anden när vi får ta emot det nya livet genom tron på Kristus.
3. Avgränsning: kärlek
Barmhärtighet är inte detsamma som kärlek. De har en del gemensamt, men det är inte samma sak. Kärleken är mer omfattande; den rör sig inom ett större område. Barmhärtigheten vänder sig till de som är eländiga. De som lider. Kärleken vänder sig till alla. Kärleken är som en vän som kommer på besök oavsett om jag är sjuk eller frisk, medan barmhärtigheten mer är som en läkare som bara kommer när jag är sjuk. Kärleken flödar ur övertygelse, beslutsamhet och känslor, medan barmhärtigheten flödar ur samvetet. Kärleken ger sitt hjärta till den andre medan barmhärtigheten ger sin hjälp.
4. Avgränsning: nåd
Barmhärtighet är inte heller detsamma som nåd. Jag vet inte om du har tänkt på att Paulus i inledningen till sina brev brukar hälsa församlingarna med orden ”nåd och frid” från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Men i breven till Timotheos säger han ”nåd, barmhärtighet och frid”. Skillnaden mellan nåd och barmhärtighet är att nåden vänder sig till människor i deras synd, medan barmhärtigheten vänder sig till människor i deras elände och lidande. Nåden ser till synden i sin helhet medan barmhärtigheten bara ser till syndens konsekvenser. Barmhärtigheten är alltså en känsla av medlidande och en vilja att hjälpa.
Där har vi kommit igenom den första punkten. Den påminner lite om vad vi sade om ödmjukhet för några veckor sedan, i alla fall i de två första delarna. Barmhärtighet är inte detsamma som överslätande, vilket i själva verket är barmhärtighetens motsats. Barmhärtighet är inte en naturlig egenskap. Det är inte detsamma som kärlek – det är smalare än kärlek, och det är inte heller detsamma som nåd eftersom den vänder sig till det lidande som är syndens konsekvenser snarare än synden i sig själv.
II. VAD BARMHÄRTIGHET ÄR
Då går vi in i nästa punkt som i mer positiv mening handlar om vad barmhärtighet är.
Definition
Thomas Watson, som gav ut sin kommentar till saligprisningarna 1660, ger en definition av barmhärtighet. Han säger: ”barmhärtighet är en förvandlad läggning genom vilken vi tar till oss andras lidande och är redo att ta varje tillfälle att bidra till deras goda”.
Barmhärtigheten ser alltså andras lidande och elände – det här är området där barmhärtigheten vandrar. Så om vi levde i en tillvaro som inte hade något lidande skulle det inte heller finnas någon barmhärtighet. När den ser lidandet tar den det till sig och i någon mån gör det till sitt eget, och arbetar sedan för att bidra till det goda.
Fyra typer av barmhärtighet
Barmhärtigheten kan ta sig lite olika former beroende på vad som är objektet, själva föremålet för barmhärtigheten. Den är som en källa ur vilken det rinner flera olika floder. Det finns fyra typer av barmhärtighet.
1. Gentemot någons själsliga tillstånd
Den första typen av barmhärtighet är den barmhärtighet som ser och vill avhjälpa eländet i någons själsliga tillstånd. Jag är frestad att säga – och jag tror inte det vore fel – att det här är den högsta formen av barmhärtighet. Den vänder sig till det vackraste och mest värdefulla vi har och den bekymrar sig om det som har evigt värde.
Den börjar med att känna medlidande med den person som är på en olycksväg. I Markusevangeliet 5:5 står det talas om en demonbesatt som ”ständigt, natt och dag, höll till bland gravarna … och han ropade och slog sig själv med stenar”. Det är en så tragisk bild av en människa i fångenskap. En människa som skapats med det högsta av syften som lever på ett så destruktivt sätt under demoniskt inflytande och som går en evig undergång till mötes. Det får oss att sörja och känna medlidande. Även om vi inte ser det så tydligt särskilt ofta idag har vi ändå så många människor i vår närhet som har det lika illa ställt själsligt sett. Som lever sina liv utan några högre syften än sig själva och som inte vill ha med Gud att göra. Eller de som kallar sig kristna men som fortsätter att leva i sin synd. Eller som försöker att släta över eller rent av rättfärdiga synd hos sina familjemedlemmar eller vänner i församlingen.
Barmhärtigheten fortsätter med att kontakta dessa människor och berätta om deras elände, berätta om hur det står till, ”med ödmjukhet”, som Paulus säger till Timotheos (2 Tim 2:25).
Sedan fortsätter den att tillrättavisa och varna de hårdhjärtade. Det är en grymhet av oss när vi ser personer fortsätta i synd och vi bara låter dem vara i fred, och det är en grym barmhärtighet när vi skarpt varnar personer i deras synd och inte i tystnad låter dem gå till helvetet.
3 Moseboken 19:17 (SFB-98)
17Du skall inte hata din broder i ditt hjärta, men du skall tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd.
Titusbrevet 1:13 (SFB-98)
13[…] Tillrättavisa dem […] strängt, så att de blir sunda i tron
Och så har vi Judas brev som talar om att vi ska vara barmhärtiga mot sådana som tvivlar,
Judasbrevet 23 (SFB-98)
23och frälsa genom att rycka dem ur elden. […]
Om någon befinner sig i en eld så är det klart att vi måste riskera att skada dem lite för att kunna rycka dem ut ur elden och rädda deras liv. Detta är barmhärtighet! Om vi ser att någon befinner sig i elden och vi inte gör något, innebär det då inte att vi blir medskyldiga till deras död?
Jag inser att det här låter hårt och svårt och att det är lätt att bli förlamad när man ser alla behov. Vi kan inte nå ut till hela världen; vi behöver ta oss an uppdraget med klokhet. Barmhärtigheten följer kärleken – låt oss börja inifrån med de personer vi älskar mest och så kärleksfullt vi kan dela evangeliet med dem om och om igen.
Sedan fortsätter barmhärtigheten med att be till Gud för de personer som befinner sig på en olycksväg. Vi kan inte öppna människors hjärtan. Vi kan bara berätta sanningen för dem på ett så ödmjukt, sannfärdigt och kärleksfullt sätt som möjligt. Sedan tar vi det vidare i bön.
Innan vi går vidare och tittar på nästa form av barmhärtighet vill jag citera Thomas Watson lite. Han har nämligen ett avsnitt där han klandrar pastorer som inte har någon barmhärtighet för människors själsliga tillstånd och som inte varnar och tillrättavisar eller ber för människorna i deras församlingar. Han kallar dem för “onda pastorer”. Som inte predikar evangeliet om förlåtelse från synd, helgelse eller att leva av tro, och som istället håller obegripliga predikningar utan klarhet som gör enkla saker svåra att förstå. Och så säger han,
Och så finns det sådana som ser andra fortsätta i sin synd, men som inte säger något om det. När människor deklarerar sin synd som Sodom är det en pastors uppdrag att ”höja upp sin röst som en basun och förkunna för Jakobs hus dess synder” (Jes 58:1). Det är lika självklart med nit i en pastors tjänst som eld på altaret. Han som låter en annan synda och samtidigt håller tyst är en mördare. Den väktare som ser fienden närma sig, men som inte varnar förtjänar döden (Hes 3:20).(Watson, The Beatitudes, s156)
Anledningen att jag tar med det här är att det är en stark frestelse för en pastor att hellre vaka över en sorts ytlig enhet och hålla sig väl med alla snarare än att ta ett obehagligt samtal och de konsekvenser det kan ge. Åtminstone är det en stark frestelse för mig som inte alls tycker om konflikter och gärna gör vad jag kan för att undvika dem. Men det är viktigt för oss att påminna oss om att det hör till barmhärtighet att ta upp de samtal som är nödvändiga men obehagliga. Det ligger på oss alla att odla en kärleksfull kultur där det finns ett överflöd av uppmuntran och hjälp och där det också finns plats att uttrycka bekymmer över saker som vi ser hos varandra.
2. Gentemot någons namn/rykte
Den andra typen av barmhärtighet är den som vill värna om någons namn, eller rykte. Det är en stor grymhet och obarmhärtighet att förstöra någons namn eller rykte. Att skjuta ner andra för att skapa misstro kring någons karaktär. Romarbrevet 3:13 talar om att ”deras strupe är en öppen grav, sina tungor använder de till svek, huggormsgift är bakom deras läppar.” Nej, låt oss istället se på varandra med barmhärtighet och värna om varandra och bygga upp varandra. Och skulle vi se karaktärsbrister hos varandra så tar vi det där obehagliga samtalet med varandra och inte att vi sitter med våra vänner och pratar illa om varandra. Jag kan med stor tacksamhet säga att jag inte uppfattat någon sådan tendens i församlingen här, men det är ändå något vi behöver vara varsamma med och bevara ett positivt samtalsklimat där vi bygger upp och inte river ner.
3. Gentemot någons materiella behov
Den tredje typen av barmhärtighet är att se någons materiella elände och hjälpa. Att vara generös med de pengar vi har fått och frikostigt dela med oss, först och främst inom församlingens gemenskap men även dit vår barmhärtighet leder. Om någon har ett behov så vill vi vara uppmärksamma på det.
Psaltaren 41:2 (SFB-98)
2Salig är den som tar sig an den fattige,
Herren skall befria honom på olyckans dag.
5 Moseboken 15:7–8 (SFB-98)
7Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder,[…] skall du inte förhärda ditt hjärta eller tillsluta din hand för din fattige broder, 8utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist.
4. Gentemot någons förseelser
Den fjärde typen av barmhärtighet är gentemot den eller de personer som gjort dig illa. Förutom exemplet hos Jesus själv har vi Stefanos som när han blir stenad ropar till Fadern att han inte ska ställa dem till svars för denna synd (Apg 7:60).
Ordspråksboken 19:11 (SFB-98)
11Förstånd gör en människa tålmodig,
det är hennes ära att förlåta en försyndelse.
Detta är inte lätt. Det är en frukt av den Helige Ande. Och det är en del i att vara barmhärtig.
Sammanfattning
Där har vi barmhärtighet. Barmhärtigheten ser andras lidande och elände och när den ser lidandet tar den det till sig och i någon mån gör det till sitt eget och arbetar sedan för att bidra till det goda för den personen. Det finns fyra former av barmhärtighet: (1) gentemot någons själsliga tillstånd, (2) gentemot någons namn/rykte, (3) gentemot någons materiella behov, och (4) gentemot den som gjort dig illa.
III. HUR VI FÅR KRAFT TILL BARMHÄRTIGHET
Det kan man ju säga är rätt så mycket. Hur kan vi klara det? Hur får vi kraften att klara det?
Paulus börjar det 12:e kapitlet i Romarbrevet med att säga
Romarbrevet 12:1 (SFB-98)
1Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.
”Vid Guds barmhärtighet”, det vill säga ”med Guds barmhärtighet i åtanke” förmanar Paulus församlingen, och så följer allt han säger i kapitel 12. Det kan bara göras med Guds barmhärtighet i åtanke.
Det är typiskt Paulus. Han har lagt mycket utrymme och kraft på att förklara teologin, att förklara Guds barmhärtighet, och så säger han ”när det nu är så här – gör så här”. Jag vill påstå att för att förstå saligprisningarna måste vi tillämpa precis samma dynamik. Han uppmanar oss att se på Guds barmhärtighet. Att ställa oss och betrakta och förundras över skönheten.
Minns hur vi började. Vi hade Josefs bröder som stod och darrade inför Josef. Och han kan inte sluta gråta! Och nu kan vi också se med större precision att det verkligen är barmhärtighet som driver honom. Han ser brödernas elände och han vill hjälpa dem. Och han förstår att Gud låtit honom gå igenom allt detta lidande bara för att han ska kunna rädda livet på sin familj. Han tar in bröderna hos sig. Han förlåter dem och låter dem bo som kungar i hans hus. Hur skulle de kunna komma och ställa krav på honom? Hur skulle de kunna ställa krav på någon? När allt man har har man fått fritt och förutan?
Den obarmhärtige tjänare, Mt 18
När Jesus talar om förlåtelse finns ofta, om inte alltid, barmhärtigheten i hjärtat av hans budskap. I en viktig liknelse om förlåtelse i Matt 18 berättar han om en kung som hade en tjänare som var skyldig kungen 10 000 talenter. Det ligger en viktig poäng i själva summan här, därför att det är en löjligt hög summa – ungefär som att säga miljarders miljarder.
Det kan inte ha varit ett lån. Inte ens en kung skulle kunna låna ut en sådan summa. Man skulle kunna tänka sig att tjänaren var finansminister i kungariket och genom vad vi kallar för grov trolöshet mot huvudman hade han förskingrat så mycket pengar att själva kungariket stod på ruinens brant. Så kungen kom till honom och sa ”betala tillbaka mina pengar.” Och tjänaren svarade: ”jag kan inte, ge mig tid att betala tillbaka”, varpå kungen som hade all rätt att döma honom förlät honom och efterskänkte skulden, trots att det troligtvis var allt han hade (förlåtelse är kostsamt!). Han visade barmhärtighet mot honom.
Sedan gick tjänaren iväg och fick syn på en annan tjänare. Och den andre tjänaren var skyldig den förste tjänaren några tusenlappar. Den förste tjänaren sa ”betala tillbaka” och den andre sa att han inte kan och bad om mer tid att betala tillbaka. Men det hade inte den första tjänaren med lust med, så han kastade den andre tjänaren i fängelse på grund av de här tusenlapparna.
När kungen fick höra detta kallade han till sig den förste tjänaren och sa ”borde inte du ha varit lika barmhärtig mot din kamrat som jag var mot dig?” Såg du inte min barmhärtighet? Upplevde du inte min barmhärtighet? Hur kan någon som upplevt min barmhärtighet hålla sin nästa ansvarig för småsaker?
Och i slutet av liknelsen kastade kungen tjänaren till bödeldrängarna att arbeta tills skulden är betald.
AVSLUTNING
Jag skulle tro att Jesu poäng i liknelsen där är att den är ofattbar. Hur kan den som fått så mycket förlåtet inte förlåta någon så långt mycket mindre? Det är inte möjligt. Om vi inte kan vara barmhärtiga så måste det innebära att vi inte förstått vilken barmhärtighet han visat oss. Allt börjar med Gud. Och om vi inte har den kvalitet Jesus talar om så får vi vända tillbaka till Gud tills han förvandlar oss.
0 kommentarer