Saliga är de som är fattiga i anden | Matt 5:3

Saliga är de som är fattiga i anden | Matt 5:3

För två veckor sedan startade vi en serie predikningar som kommer att gå igenom saligprisningarna, vers för vers. Då försökte jag att ta mig an saligprisningarna som helhet och ge en introduktion innan vi nu börjar att titta på varje beståndsdel. Vi tittade bland annat på saligprisningarna i sitt bibelteologiska sammanhang och såg att Jesus i och med saligprisningarna ger ett nytt budskap i en ny tid, av en ny kung. Jesus öppnar ett nytt kapitel i hela frälsningshistorien och visar vägen till sann, orubblig och evig lycka. Sedan tittade vi på saligprisningarnas budskap och såg att det handlar just om det – om lycka. Vi kom också in på en viktig princip när det gäller att förstå saligprisningarna, nämligen att Jesus beskriver karaktärsdrag hos dem som tillhör honom. Han talar inte om vilka som helst. Han talar om dem som tillhör himmelriket. Därmed avslöjar saligprisningarna vilken radikal, djupgående skillnad det är mellan den som är född på nytt och tillhör Kristus och den som inte gör det.

Märklig, paradoxal undervisning

Det finns alltid en risk för oss som levt med de här texterna länge att bli lite avtrubbade för hur kraftfullt och märkligt och paradoxalt det är, detta som Jesus säger. Det är ju en ytterst märklig undervisning, att de som är fattiga ska belönas med ett kungarike. Att de som sörjer ska finna glädje. Gud vill att vi ska finna den stora och sanna lyckan. Han vill ge oss salighet. Här visar Jesus vägen. Men vägen är raka motsatsen mot vad vi skulle förmoda, utifrån den logik som råder överallt utom i Guds rike.

Vi stärker vårt varumärke

Vi lever i en tillvaro där vi blir tränade i att betrakta oss själva som ett varumärke. Vi laddar vårt varumärke med värden som vi gillar. Vi köper kläder och alla möjliga sorters prylar som utlovar en särskild sorts image och vi får med modersmjölken ett förhållningssätt till omvärlden som påminner väldigt mycket om marknadsföring. Om vi inte hörs och syns hela tiden är vi oroliga att vi hamnar utanför och glöms bort och genom tusentals små meddelanden och uppdateringar och bilder och filmer formar vi vårt varumärke, lager på lager.

Det är faktiskt inte så annorlunda mot hur det var på Jesu tid, hur märkligt det än kan låta. Där stod fariséerna i synagogorna och gathörnen och bad långa böner för att visa hur fromma de var. Alla medel och alla medier var annorlunda, men målet var detsamma: ”nu måste väl alla tycka om mig. Nu måste de väl respektera mig. Nu måste väl Gud acceptera mig. Nu måste jag väl bli lycklig.”

Men Jesus rensar upp bland alla missuppfattningar och lögner och felaktigheter och går rakt på kärnan: här finns den sanna lyckan. Den finns i Guds rike och du vinner den genom att bli en medborgare i Guds rike.

Saligprisningarnas flöde

Det var folk ganska överens om på Jesu tid. Men frågan är hur kommer jag in i Guds rike? Det är ju här Jesus är så revolutionerande. Det börjar med att vara fattig i anden, vilket gör att jag i ödmjukhet faller ner inför Guds härlighet och helighet och sörjer över mitt tillstånd och hungrar och törstar och längtar efter rättfärdighet; efter den rättfärdighet jag förstår att jag behöver men aldrig kan vinna i mig själv.

Detta manifesteras sedan i ett barmhärtigt förhållningssätt gentemot andra, eftersom jag vet att allt jag har har jag fått som gåva och då har jag inte rätt att kräva något av någon annan. Det manifesteras i en längtan efter renhet och fredsskapande i mitt eget liv och det orsakar fiendskap hos omvärlden, med hån och förföljelse och förtal som följd. Men i slutänden gör det oss till salt, i vers 13 och ljus i vers 14.

Saligprisningarnas motsats

Innan vi kommer till texten vill jag bara säga något kort om att ordet ”salig” har en biblisk motsats, nämligen att vara under förbannelse. Det uttrycks med ordet ”ve”, som vi hör hos profeterna och även hos Jesus själv. När en profet säger ”ve” är det inte en önskan om att något särskilt ska ske – ordet ”ve” är en förklaring, det är en sanning som förkunnas, en sanning som utsäger sig om ett kommande tillstånd. När en profet säger ”ve” säger han inte att han önskar att någon ska komma under förbannelse – han säger att någon kommer att komma under förbannelse. Ve över de falska profeter som säger ”allt är väl, allt är väl” när allt inte är väl. Ve över de herdar som bara handlar i eget intresse och inte ser till fårens bästa. Ve över de hycklande fariséerna.

Det är alltså motsats till ordet ”salig”. När ordet ”salig” används i Bibeln är det på samma sätt. Det är en förklaring över någon, nämligen att den personen är eller kommer att vara mottagare av Guds godhet och glädje. Saliga är de som är fattiga i anden.

Men nu är det hög tid att komma till texten. Vers 3, ”Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket.”

För att komma åt innebörden så bra som möjligt vill jag ställa tre frågor, som blir tre predikopunkter:

1. Varför börjar Jesus här?

2. (Längst) Vad betyder ”fattig i anden”?

3. Vad betyder det för oss?

I. VARFÖR BÖRJAR JESUS HÄR?

Så: varför börjar Jesus här? Det här är den första nedteckningen av någon predikan av Jesus. Det är här han inleder sin undervisande tjänst. Bergspredikan är hans första undervisning och han inleder bergspredikan med att säga ”saliga är de som är fattiga i anden”. Varför gör han det? Det borde finnas en viktig poäng här.

Ja, det finns en viktig poäng här. Därför att det här är det fundamentala, det grundläggande karaktärsdraget hos alla som tillhör hans rike. Alla andra karaktärsdrag kommer ur detta. Det är här allting börjar. Det är här lyckan börjar. Det här är porten in i Guds rike.

Jesus kommer fortsättningsvis i Bergspredikan att visa på ofattbara höjder av rättfärdighet. Det här är nivån. Det är hit ni måste ta er. En rättfärdighet som överträffar fariséernas. Ni ska vara fullkomliga som er himmelske Far är fullkomlig. Alltså måste ni börja med att inse detta: ni kan aldrig komma in i Guds rike, ni kan aldrig finna sann lycka förrän ni inser er egen totala oförmåga.

Att vara fattig i anden, att inse sin egen totala oförmåga att nå upp till Guds standard är själva grunden för allt det andra som Gud vill ge oss. Det är här allting börjar. Om du vill kallas Guds barn eller om du vill se Gud eller få något av allt det andra Gud vill ge men inte ser din egen fattigdom så kan du lika gärna förvänta dig att det ska växa frukt utan att ha något träd. Inget kommer att hända förrän det här händer.

Så länge en person inte är fattig i anden, är det inte möjligt för honom eller henne att komma in i Guds rike. Det vore som om en kamel försökte komma igenom ett nålsöga. Så länge jag håller fast vid min egen självrättfärdighet och min egen viktighet och min egen trygghet (vad den nu är) är det omöjligt för mig att ta emot Guds nåd. Lyckan, Guds rike, finns bara för den som är ovärdig. Det är först när jag är ovärdig – när jag är utblottad – som Kristus blir dyrbar. Det är först när jag ser att min egen rättfärdighet är som smutsiga trasor som jag längtar efter och värdesätter den rättfärdighet som Gud tillräknar mig genom Kristus.

Så Jesus börjar här därför att allting börjar här. Du eller jag kan aldrig komma in i Guds rike om vi inte på djupet erkänner vår egen fattigdom – och inte bara när det gäller de värsta sakerna vi har i våra liv utan även de bästa. Vi har ingenting att berömma oss av. Som profeten Jesaja säger, ”alla våra rättfärdiga gärningar är som en fläckad dräkt” (Jes 64:6). Ordet ”fläckad” är ett vulgärt och stötande ord som egentligen betyder menstruationsblod. Våra rättfärdiga gärningar är något vulgärt; en kläddräkt som är röd av menstruationsblod.

Paulus säger samma sak med samma vulgära språkbruk. Han talar om sin stora rättfärdighet i Filipperbrevet 3. Han räknar upp mängder av religiösa meriter som överträffar vem som helst. Och så säger han att han räknar dem som en förlust, ja som skit. Han använder ett så vulgärt ord att civiliserade bibelöversättare inte står ut med att översätta vad han egentligen säger utan alltid använder betydligt mildare ord istället.

Där börjar det. Till och med din så kallade rättfärdighet är stötande. Du har absolut ingenting att berömma dig av. Salig är du!

II. VAD BETYDER ”FATTIG I ANDEN”?

Då går vi vidare till punkt 2 och frågar: vad betyder det att vara ”fattig i anden”? För att få så god precision som möjligt delar jag upp det i två delar. Först en negativ del som säger vad det inte betyder och sedan en mer konstruktiv del.

Negativt – vad det inte betyder

Så vad menar Jesus inte? Fyra kategorier:

1. För det första måste vi skilja mellan att vara fattig i anden och vara materiellt fattig. Det ena behöver inte alls vara samma sak som det andra. Det finns de som är materiellt fattiga på grund av synd – på grund av missbruk eller slösaktighet eller på grund av av någon annans synd, men som inte alls har någon känsla av att vara fattig i anden, det vill säga, att ha kommit till slutet av sig själva. De kan ha det ekonomiskt eländigt på olika vis, men de vill inte erkänna någon synd eller brist på rättfärdighet. Tvärtom, hos somliga fattiga finns ett stort mått av självrättfärdighet: ”titta på mig, så jag arbetar och anstränger mig. Alla ni andra har vuxit upp med en silversked i munnen, men jag måste minsann slita för brödfödan.” Och det kan vara sant, men Jesus talar om hjärtat och inte alls om materiella saker.

Däremot kan det vara värt att tillägga hur mycket svårare det kan vara för den som är rik. Pengar har en oöverträffad kraft att skapa en falsk trygghet. Gång på gång lurar vi oss att tänka att om jag bara har pengar kommer allt ordna sig. Men många har gått förlorade – och går förlorade – för att de inte kunnat släppa taget om sin rikedom, för att de gjort den till något mer än bara pengar. För att de gett den en existentiell betydelse.

2. För det andra måste vi skilja på att vara fattig i anden och att vara andligt fattig. Den som är andligt fattig är den som verkligen är andligt utblottad, eftersom alla är det, men som inte vet om det. Här har vi den stora massan av människor av alla livsåskådning som försöker att bli lyckliga på sitt eget sätt genom sina egna strategier och meriter. Här har vi också de som är religiösa mästare. Vi kan till exempel läsa om församlingen i Laodicea i Uppenbarelseboken 3:17 som Jesus säger så här till:

Uppenbarelseboken 3:17 (SFB-98)

17Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken.

Eller vi kan läsa i Romarbrevet 10, där Paulus talar om sina bröder israeliterna. Han säger,

Romarbrevet 10:2–3 (SFB-98)

2Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. 3De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet […].

Det är verkligen två tragiska texter. De tror att allt är väl och att de tjänar Gud, men de har ingen aning om att de är tiggare och att de bara kan komma in i hans rike genom att släppa alla sin egen rättfärdighet eller rikedom. Och det är förstås texter vi måste ta på allvar, både som individer och församling. Har vi byggt upp monument över vår egen viktighet och förträfflighet? Eller kommer vi till Gud i fullkomlig förtröstan och med tomma händer?

3. För det tredje måste vi skilja mellan att vara fattig i anden och vara andefattig. Att vara andefattig är att vara självutplånande. Att inte tillåta sig själv någon glädje. Eller att vara falskt ödmjuk. Att säga ”jag är ingen, jag har ingen betydelse. Det jag gör har ingen betydelse.” Det är ju inte sant. Antingen är det sagt av en person som vill manipulera dig att berömma hans eller hennes förträfflighet eller också är det sagt av en genuint självföraktande person. I båda fallen är det fråga om en andefattigdom som inte har något med en biblisk självförståelse att göra. Gud har skapat dig till sin avbild och utgett sin Enfödde Son att leva och dö i ditt ställe. Att påstå att du inte har någon betydelse eller värde är att tala osant om vem Gud är och vad han har skapat. Det är inte detsamma som att vara fattig i anden.

4. För det fjärde måste vi skilja mellan att vara fattig i anden och att vara fattig i romersk-katolsk mening. Att dra sig undan i kloster leva i en självvald materiell fattigdom och späka sig och tro att det ska generera meriter inför Gud. Det är bara ännu en gärningslära som försöker konstruera en egen rättfärdighet. Det har inte heller någonting att göra med det evangelium som Jesus predikar.

Positivt

Så där har vi fyra kategorier av vad det inte är Jesus pratar om. Det är inte nödvändigtvis att vara materiellt fattig, även om det generellt är svårare att vara materiellt rik. Det är inte att vara andligt fattig i meningen att man inte förstår själv hur illa det är. Det är inte heller att vara självutplånande och inte heller att välja materiell fattigdom som någon sorts frälsningsknep.

Så vad betyder det då?

Grekiska

Här har vi hjälp av ett grekiskt lexikon. Det grekiska ordet som är översatt till ”fattig” är πτωχός. Det betyder att kura ihop sig och krypa. Det målar bilden av att en tiggare böjer sig ner i smutsen och är starkt förknippat med skam. Här har vi ingen tiggare som gjort det till sitt yrke att tigga, nej här har vi en person som tigger i skam eftersom han inte har något annat val. Det är en person som kurar ihop sig och inte ens vill lyfta blicken utan oftast gömmer sig under en duk för att inte behöva möta någon annans blick. Det är någon som är totalt utblottad; utan resurser, utan inflytande, utan position, utan heder eller respekt.

Det finns också ett annat ord som översatts till ”fattig” i Nya testamentet (2 Kor 9:9). Det är det grekiska ordet πένης. Det är en annan typ av fattigdom. Det är en fattigdom som kräver hårt arbete varje dag för att man ska klara sig. Det är en person som inte har något sparkonto utan som måste arbeta varje dag för att kunna äta.

Πτωχός är att vara så fattig, så utblottad att allt man kan göra är att tigga. Man har inga resurser överhuvudtaget. Man kan inte arbeta; man kanske inte har någon förmåga eller kunskap. Man är totalt beroende av andras gåvor. Det är πτωχός. Det är det ord Jesus använde. Det är vägen in i hans rike.

Skillnaden mellan πένης och πτωχός är belysande. Det handlar inte om att vi är fattiga till en sådan grad att vi måste anstränga oss så mycket vi bara kan för att klara gränsen för lägstanivån. Det handlar om att vi är helt utblottade, helt utan egna resurser och helt beroende av gåvor från någon annan. De är de saliga. Det är de som tillhör himmelriket.

Illustrationer

Men egentligen säger Jesus inget nytt här. Redan på Jesu tid hade det stått i Bibeln i hundratals år.

I Jesaja 66:2 säger Gud ”Jag ser till den som är betryckt och har en förkrossad ande.”

I Psalm 34:18 står det,

Psaltaren 34:19 (SFB-98)

19Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta
och frälsar dem som har en bedrövad ande.

Han frälser dem som vet att de inte har något att erbjuda. De som är utblottade i sitt hjälplösa tillstånd.

Inledningsvis läste vi Jesaja 57:14-15. Det är en fantastisk text.

Jesaja 57:15 (SFB-98)

15Ty så säger den höge och upphöjde,
han som tronar till evig tid och heter ”den Helige”:
Jag bor i det höga och heliga
men också hos den som är förkrossad
och har en ödmjuk ande,
för att ge liv åt de ödmjukas ande,
för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.

Tullindrivaren i Luk 18

Så det är inget nytt Jesus säger, men å andra sidan är det ingen som beskriver det bättre än honom. Jag skulle tro att den klaraste beskrivningen i hela Bibeln av någon som är fattig i anden finns i Luk 18, i liknelsen om farisén och tullindrivaren. Låt oss bläddra dit och läsa vad Jesus säger.

I vers 9 står det

För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra berättade Jesus också denna liknelse:

De var säkra på att de själva var rättfärdiga. Det var själva problemet som fick Jesus att ge liknelsen. Jesus sa,

Två personer gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre tullindrivare.

Så han sätter upp två motsatser. Han är ofta väldigt färgstark i sitt språk, det är som att han ofta vill skapa en känsla av chock. Farisén var ju en av de mest beundrade i samhället och tullindrivaren en av de mest föraktade. Tullindrivaren hade ingått ett avtal med den romerska ockupationsmakten. Han skulle driva in skatterna och som ersättning fick han lägga på egentligen hur mycket han själv ville och vågade. Romarna var intresserade av att få in sin del och så såg de till att tjänstemannen fick rätt att ta in till sitt eget levebröd. Allt detta skapade ett kolossalt hat och förakt från de ockuperade judarna.

Så kommer då dessa två in i på templets innergård. Jesus fortsätter,

Farisén stod och bad för sig själv: Gud jag tackar dig för att jag inte är som andra människor: roffare, brottslingar, äktenskapsbrytare eller som den där tullindrivaren. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag får in.

Han räknar upp sin meritlista. Och tackar Gud för att han själv är så förträfflig. Sedan vänder Jesus blicken till tullindrivaren.

Men tullindrivaren stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, utan slog sig mot bröstet och bad: Gud, förlåt en syndare som mig.

Och så avslöjar Jesus hela denna självrättfärdiga kultur och säger,

Jag säger er: han gick hem rättfärdig, inte den andre. Var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.

Jesus avslöjar ju inte bara sin egen kultur utan också vår kulturs självcentrering.

Jag tycks aldrig kunna vänja mig vid att se unga människor helt ogenerat stå och posera och fotografera sig själva. Det stämmer inte med min uppväxt, som säkert var lika självcentrerad, men på ett mer subtilt sätt. Jag studsade till när jag för ett par år sedan råkade se ett nyhetsklipp från den amerikanska presidentkampanjen mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Clinton var på ett kampanjmöte och omgavs av ett kravallstaket bakom vilket det trängdes hängivna supportrar. Jag råkade se i slutet när jag tror att det blivit fototillfälle och då vände sig nästan alla om och stod med ryggen mot Clinton för att fota sig själva med Clinton i bakgrunden. Vi har nu blivit så öppet självcentrerade att när vi stöter på en kändis så tycks den personen inte ha något värde sig själv, utan är bara en attiralj i bakgrunden av våra egna fejor.

Jesus avslöjar oss så oerhört. Att erkänna sin egen totala fattigdom är det svåraste som finns för en syndare, eftersom om vi inte tillber den levande Guden så tillber vi en gud som vi uppfunnit själva, som vi har skapat till vår egen avbild. Vi böjer oss inför det monument vi själva har rest till vår egen ära. I praktiken tillber vi oss själva. Det svåraste som finns är att erkänna att det är tomt, att det är vulgärt. Här kämpar vi för vår egen överlevnad, för om vi överger det monument vi själva rest, vad ska vi då förlita oss på? Vi kastar oss ut i händerna på någon annan. Det kan vara kolossalt skrämmande.

Så, vad menar Jesus med att vara fattig i anden? Det är en frånvaro av stolthet, av självtillräcklighet och självförtröstan. Det innebär att vi ser och erkänner att inför Gud har vi inget att erbjuda eller berömma oss av. Att vi ser att vi är utblottade tiggare, andligt sett, totalt beroende av hans goda gåvor för att det ska finnas något hopp för oss.

Saliga är ni – er tillhör himmelriket. Ni har ert medborgarskap i himlen.

III. VAD BETYDER DET FÖR OSS?

Hur kan vi då tillämpa det här i våra liv? Vad betyder det här för oss här och nu?

Det finns några konkreta råd vi kan få av texten här. Det finns två saker man kan göra som förstör perspektivet och som garanterat kommer att leda oss vilse.

Se inte på andra

Det första är att se på andra och jämföra sig med andra. Det blir aldrig bra. Antingen ser du på andra som inte lyckas lika bra som du och du börjar må ganska bra. Du börjar se att det här var kanske inte så svårt. Du är ju en ganska hygglig person, det är ju inte alls lika farligt med dig som det är för honom eller henne. Ja, tack Gud att du inte är som andra! Som roffare, brottslingar och äktenskapsbrytare!

Eller också ser du att det inte går så bra för dig. Du blir ifrånkörd. De andra är mer lyckade än du. Du måste arbeta hårdare. Du är en fattigman som måste arbeta hårt varje dag för att komma upp till lägstanivån. Att se på andra och börja jämföra sig kommer oundvikligt att leda fel.

Se inte på dig själv

Ett annat sätt att förstöra perspektivet är att se på dig själv och börjar förlita dig på saker hos dig själv. Det kommer också att leda fel. Om du vill bli fattig i anden kan du inte förlita dig på din naturliga härkomst. Du kan inte förlita dig på att du kommer från någon särskild familj. Du kan inte skryta över att du kommer från något särskilt land. Du kan inte förlita dig på din fina personlighet, eller på ditt fina arbete, eller dina fina barn. Du kan inte förlita dig på pengar eller utbildning, eller några religiösa meriter. Du kan inte förlita dig på din egen höga moral och anständighet, att du betalar skatt och bussbiljetter kollegernas lunch.

Se på Gud

Nej, se på Gud. Läs om vem han är, om hur han är. Läs om hans helighet och rättfärdighet. Läs om hur ofattbart fullkomlig han är.

Och se på hans Son. Ju mer du ser på Jesus Kristus, ju mer du läser om honom i evangelierna, desto mer kommer du att känna apostlarnas otillräcklighet. De lyssnade på honom och såg vad han gjorde och de sade ”Herre, stärk vår tro!” De kände som att deras tro inte var någonting. De kände sig så svaga och fattiga. ”Herre, stärk vår tro”. Vi trodde att vi hade något på gång när vi predikade och kastade ut demoner, men inför dig känns det som ingenting. Stärk vår tro!

Se på honom i alla hans fullkomligheter och du kommer att bli fattig i anden.

Men se också på honom när han ger sig själv. Han kom inte bara för att leva fullkomligt och avslöja oss som otillräckliga. Han kom för att ge sitt liv till lösen för många. Han klarade allt som vi inte klarar. Han stod emot alla frestelser. Han levde sitt liv i fullkomlig renhet.

Men han gav upp sitt liv för vår skull. Han gav sitt liv för att frälsa syndare. Han vet att vi är hopplöst förlorade utan honom – det var därför han kom! Och när han uppstår, när han har besegrat döden är det Guds sätt att säga att priset är betalt till fullo, och nu väntar Kristi härlighet alla som släpper allt sitt eget och sätter sin förtröstan till honom.

AVSLUTNING

Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket.

En kommentar

  1. Daniel. E.

    Wow! Denna text kommer jag att läsa om och om igen, den slår som ett hjärta av insikt och andefattig ödmjukhet…
    Tack!
    Amen!

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.