INLEDNING
Vi har tittat på läran om rättfärdiggörelse genom tro allena. Vi har sett det från ett historiskt perspektiv och från ett systematiskt teologiskt perspektiv, och vi förstår att kyrkans teologi måste komma från Bibeln. Läran om rättfärdiggörelse genom tro allena är något som Paulus utvecklar på många ställen, men hans mest uttömmande behandling av ämnet finns i hans systematiska storverk Romarbrevet. Så vi ska nu ägna lite tid åt att titta på några av de mer framträdande avsnitten där, och därefter ska vi titta på den romerska kyrkans motargument med hänvisning till Jakobsbrevet och fundera på om Romarbrevet och Jakobsbrevet säger emot varandra.
3:20 INGEN RÄTTFÄRDIG GENOM LAGGÄRNINGAR
I det första kapitlet utvecklar Paulus tanken om Guds dom över hela den fallna mänskligheten, som ”undertrycker sanningen” (vers 18), den uppenbarelse som Gud ger av sig själv. Sedan fortsätter Paulus att utveckla hur syndens konsekvens omfattar alla människor över hela jorden. Både jude och grek och hela världen. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud (3:23) och därför är vi alla utan ursäkt.
När han förklarar människans natur som syndare hänvisar han till Gamla testamentet. Till psalmen som börjar ”det finns ingen rättfärdig, ingen enda, ingen som förstår…” och så vidare. Och när han kommer till slutet av citatet säger han, i 3:19:
Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud.
Så han ställer oss alla i Guds rättssal och han använder en metafor om en ”tystad mun”. Det betyder förstås att när vi kommer inför Gud, inför hans helighet så är den naturliga mänskliga tendensen att komma med varje tänkbar ursäkt för vårt handlande. ”Det var inte mitt fel. Det var hon som gav frukten till mig.” Men Paulus säger att när vi kommer inför Gud kommer det att vara så uppenbart att det vore absolut meningslöst att försöka sig på något försvarstal. Nej, när vi ställs inför Gud kommer vi att stå där med en tystad mun, kanske för första gången någonsin. Inte ett ord kommer att kunna sägas, eftersom Guds rättvisa är uppenbar.
Sedan fortsätter Paulus i vers 20,
20 Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Vad som ges genom lagen är insikt om synd.
Detta korta påstående här är extremt viktigt för att förstå läran om rättfärdiggörelse. Det är också ett påstående som Paulus gör som debatterats mycket genom historien. Han börjar med att säga att ”ingen människa förklaras rättfärdig genom laggärningar.” Den första frågan är: vad menar han när han säger ”laggärningar”?
Somliga menar att Paulus bara talar om ceremoniella lagar, det vill säga lagar som har med templet att göra och olika matregler och så. Men de flesta av kommentatorer och forskare menar att Paulus inte alls begränsar detta till ceremoniella lagar, utan hävdar istället att detta gäller allt som lagen kräver, inklusive de moraliska förpliktelserna som finns där, såsom de 10 budorden exempelvis. Så Paulus säger att genom att lyda lagen, såväl ceremoniellt eller moraliskt, kommer ingen att förklaras rättfärdig. Så på det sättet är alla sorters goda gärningar uteslutna som grund för rättfärdiggörelse.
Ytterliga andra säger att inga laggärningar som gjorts innan vi blev pånyttfödda lägger till något till att vi förklaras rättfärdiga. Men vad vi gör efter att vi fötts på nytt kommer att räknas som grund för vår rättfärdiggörelse. Och på det sättet tar man återigen in gärningar som grund för rättfärdiggörelse. Och detta är alltså del av konflikten mellan Rom och de evangeliskt troende. För den evangeliska sidan uppfattar man att inga gärningar som någonsin gjorts eller kommer göras kommer att räknas som grund för rättfärdiggörelse, inklusive de gärningar vi gjort efter att vi blivit födda på nytt. Dessa gärningar har betydelse för den belöning som väntar i himlen, men kommer aldrig att ligga till grund för vår rättfärdiggörelse.
3:21-26 RÄTTFÄRDIGHET FRÅN GUD
Paulus fortsätter i vers 21-22,
21 Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror.
Återigen talar vi om den rättfärdighet som Gud har, inte den rättfärdighet genom vilken han är rättfärdig, utan den rättfärdighet som han tillräknar dem som genom tro är i Kristus. Lite senare i samma avsnitt säger Paulus,
23 Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, 24 och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. 25 Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han i sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna ostraffade. 26 I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.
Kristi passiva lydnad
Jag har sagt gång på gång att när reformatorerna säger att rättfärdiggörelsen är genom tro allena, är det ett annat sätt att säga att rättfärdiggörelsen är på grund av Kristus allena. På grund av han fullkomliga verk. När vi tittar på Jesu Kristi verk, som är grunden, eller den meriterande orsaken, till vår rättfärdiggörelse gör vi en distinktion mellan hans passiva lydnad och hans aktiva lydnad.
Han passiva lydnad handlar om att han villigt utgav sig själv, ödmjukade sig själv intill döden på ett kors där han dog för våra synder. Han lät sig själv offras för oss. I den här delen av försoningen som Paulus talar om händer två saker, som hade sitt uttryck i Gamla testamentets offersystem. På försoningsdagen skulle blodet från ett felfritt djur stänkas på nådastolen i det allra heligaste. Det innebar en form av försoning för att tillfredsställa eller sona Guds rättvisa. Men ett annat djur användes också, en syndabock, där prästen lade sina händer på bocken och sedan drevs geten ut i öknen. Det symboliserade hur folkets synder överfördes eller tillräknades bocken. Att bocken sedan drevs ut i vildmarken, ut i öknen är därför att vildmarken är utanför lägret. Det är utanför staden. Det är, vad Jesus kallar för ”mörkret utanför”. Det är bortom, utanför gemenskapen med Gud, utanför Guds folk.
Samma sak ser vi ju i Nya testamentet. Kristus drivs utanför staden och dödas där och överlämnas till hedningarna. Han uppfyller fullkomligt allt som kännetecknar syndaboken. Folkets synd läggs på honom och på korset blir han övergiven och förbannad och sänd in i mörkret utanför Guds försonande gemenskap.
Båda dessa är olika aspekter i Kristi passiva lydnad, där han ger sig själv till försoning för våra synder.
Kristi aktiva lydnad
Men sedan har vi hans aktiva lydnad, vilket också är helt centralt för Paulus undervisning i Romarbrevet om rättfärdiggörelse. Kristi aktiva lydnad handlar om hans fullkomliga liv under lagen. Den gamla Adam föll i synd genom sin olydnad och som följd av detta har alla hans efterkommande ärvt hans fördärv. Men genom den nya Adams fullkomliga lydnad blir vi nu mottagare av en rättfärdighet som är verklig. En rättfärdighet som han verkligen har förvärvad i sitt liv, i varje dag av lydnad. I varje tanke till Guds ära. I varje ögonblick då han älskat Herren sin Gud av hela sitt hjärta, hela sin själv, hela sitt förstånd och all sin kraft. I varje ögonblick då han älskat sin nästa som sig själv.
Om allt han behövde göra var att betala för våra synder hade han kunnat komma ner från himlen på långfredagen och gått rakt till korset. Men det var mycket mer än så. Han behövde leva ett liv i fullkomlig lydnad så att hans rättfärdighet också kan tillräknas oss. Han underordnade sig Guds lag. Hans vilja var att göra Faderns vilja. Och han levde utan synd.
I vår rättfärdiggörelse är det hans rättfärdighet. Vår synd tillräknas honom på korset. Han blir till förbannelse i vårt ställe. Och hans rättfärdighet tillräknas oss genom tro. Detta är vad Luther kallade för det saliga bytet.
Så fortsätter Paulus med att säga att detta visar att detta uppståndelsen visar att försoningen var tillräcklig. I Rom 4:25 säger Paulus att Kristus ”utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdighets skull.” Det innebär att det offer som han gav i sin passiva lydnad och den rättfärdighet han förvärvade i sin aktiva lydnad var tillräckliga. Så Fadern uppväckte honom för att visa att försoningen verkligen hade skett, att priset verkligen var betalt.
Man kan fråga sig: varför behövde Jesus gå igenom allt detta? Varför kunde inte Fadern bara vara barmhärtig och ge förlåtelse till syndare? Det har med Guds rättfärdighet att göra. Han kommer inte kompromissa med sin natur som rättfärdig och bli orättfärdig för att du ska kunna försonas med honom. Paulus säger så i tredje kapitlet, vers 23-26,
Romarbrevet 3:23–26 (SFB-14)
23 Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, 24 och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus. 25 Honom har Gud ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han i sitt tålamod hade lämnat de tidigare begångna synderna ostraffade. 26 I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.
Än en gång, genom att utge sin enfödde Son som en nådastol, ordagrant ”soningsställe”, kan han visa sin rättfärdighet: att han både är rättfärdig samtidigt som han kan förklara den syndare rättfärdig som tror på Jesus. Han kompromissar inte med sin rättfärdighet, utan han tillräknar synden till någon annan och ger synden det straff den förtjänar, och tillräknar någon annans rättfärdighet till den som tror på Kristus och ger den belöning rättfärdigheten förtjänar.
4:1-4 EXEMPLET ABRAHAM
Sedan fortsätter Paulus,
27 Vad kan vi då berömma oss av? Beröm är uteslutet.
Det är uteslutet. Det finns inget att berömma sig av.
Genom vilken lag? Gärningarnas? Nej, genom trons lag. 28 Vi hävdar nämligen att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.
Sedan fortsätter han i kapitel 4,
Romarbrevet 4:1-4 (SFB-14)
1 Vad ska vi då säga att Abraham fann, vår förfader efter köttet ? 2 Om Abraham förklarades rättfärdig genom gärningar, då har han något att berömma sig av – men inte inför Gud. 3 För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 4 Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst.
För att Paulus nu ska bevisa att rättfärdiggörelsen sker genom tro och inte genom laggärningar ställer han nu fram Abraham som exempel. Han går tillbaka till 1 Mos 15 då Abraham hör Guds löfte och tror. Och när han tror på det säger Bibeln att ”Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” Återigen har vi konceptet att Gud tillräknar någon rättfärdighet. Att Gud betraktar Abraham som rättfärdig i den stund han sätter sin förtröstan till Gud. Det här sker innan Abraham blir omskuren och innan han nästan offrar Isak – innan något av detta äger rum förklaras Abraham rättfärdig.
Lägg nu märke till att allt detta sker av nåd. Det är anledningen till att, i den reformatoriska traditionen, tron allena alltid är intimt förknippad med nåd allena. Rättfärdigheten Gud tillräknar oss kommer av nåd.
Sedan citerar Paulus i den sjunde versen kung David som säger,
7 Saliga är de som fått sina brott förlåtna, sina synder övertäckta. 8 Salig är den som Herren inte tillräknar synd.
Så Gud tillräknar inte synden till oss, som begått synden och gjort oss förtjänta av syndens lön, utan räknar den till Jesus.
JAK 2:21-25
Okej. I samband med reformationen kan man säga att den romerska kyrkan inte direkt lade sig platt inför Luther. De hade ett svar på påståendet att rättfärdiggörelsen kommer av tro allena. De hade ett svar på det från självaste Bibeln, och framförallt hämtat ur aposteln Jakobs brev. Jag vill bara läsa ett avsnitt ur Jakob 2, ett avsnitt som citerades många gånger vid konciliet i Trient och dess sjätte session. Vi läser i Jak 2:21-25
Jakobsbrevet 2:21–25 (SFB-14)
21 Blev inte vår far Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar när han bar fram sin son Isak på altaret? 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och genom gärningarna blev tron fullbordad. 23 Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det tillräknades honom som rättfärdighet, och han kallades Guds vän.
24 Ni ser alltså att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. 25 Blev inte den prostituerade Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar när hon tog emot sändebuden och släppte ut dem en annan väg?
Här har vi alltså ett ställe där Bibeln uttryckligen säger att människan erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. Man skulle kunna tänka sig att denna enda vers skulle kunna vara dödsstöten för den lära som Luther sade var den lära på vilken kyrkan står och faller. Så hur kan vi finna en överensstämmelse mellan vad Paulus säger i Romarbrevet och vad Jakob säger här?
Somliga säger att det är en omöjlig uppgift. Och i historien har det förts en debatt kring vilket brev som utkom först. Jakob eller Romarbrevet. Utifrån det har man försökt att förstå hur den här skillnaden kunde uppstå i den ursprungliga kyrkan. Vissa argumenterar för att Romarbrevet skrevs före Jakob och att Jakob skrev sitt brev för att vederlägga och förkasta vad Paulus hade sagt i Romarbrevet. Andra påstår att det var tvärtom och att Paulus försökte vederlägga Jakob.
Samma terminologi och exempel
Men den klassiska kyrkliga förståelsen är att ingen försöker säga emot den andra, och att de två positionerna inte alls står i motsats till varandra, trots att det från början kan verka så.
Något som gör problemet svårare är att både Paulus och Jakob använder precis samma terminologi. Det är samma ord som används. Det hade kunnat vara trevligt om det visade sig att de använde olika ord och därför menade olika saker. Men de använde alltså samma ord.
Dessutom använder både Paulus och Jakob samma person för att bevisa sin poäng. Paulus säger att Abraham som är trons fader, som räknades rättfärdig innan han hade gjort några goda gärningar. Så Paulus lyfter fram Abraham som rättfärdig i 1 Mos 15, medan Jakob inte talar om Abraham som rättfärdig förrän kapitel 22, där han offrade Isak.
Så intrigen tätnar. Och detta är en av de saker som fick Luther att ifrågasätta huruvida Jakobs brev verkligen hörde hemma i Bibeln. Han sade först att Jakobsbrevet var en halmepistel, men sedan ångrade han sig. Men eftersom han ifrågasatte Jakobsbrevets plats i Bibeln har ett stort antal forskare tagit tillfället att påstå att Luther inte trodde på Bibelns ofelbarhet. Fast han trodde visst på Bibelns ofelbarhet, det han ifrågasatte var huruvida Jakobsbrevet hörde hemma i Bibeln. Men det får vi ta en annan dag.
Matt 11:19
Hursomhelst kan vi se att samma ord som används av Jakob och Paulus, dikaiosyne, ändå har flera innebörder. En vers om ni kanske minns är när Jesus säger i Matt 11:19, att ”Visheten har fått rätt av sina barn.” Han använder samma grekiska ord, och det betyder förstås inte att Visheten blir försonad med helig Gud, med en tillräknad rättfärdighet som Visheten får genom att få barn. Nej, Jesus säger att det som påstås vara vishet verkligen visar sig vara sann visdom av dess frukt, vilket också är en princip som finns i hela vishetslitteraturen i Bibeln.
För övrigt finns det många NT-forskare som säger att Bibelns vishetslitteratur inte bara är Job, Psaltaren, Ordspråksboken och Predikaren och så vidare, utan att det också inkluderar Jakobs brev, eftersom så många av de litterära former som är vanliga i Gamla testamentets vishetslitteratur också finns i Jakobs brev.
När Jesus här använder ordet rättfärdiggörelse är det för att visa sanningen i något. Och till svenska använder vi inte ens ordet rättfärdiggörelse här, utan skriver helt kort att ”Visheten har fått rätt”, det vill säga, påståendet är sant.
Så det finns flera nyanser av ordet.
Jakobs problem: en tro som inte bär frukt
För att förstå Jakob i kapitel 2 måste vi ställa oss frågan: vad är det för problem han försöker lösa? Vad är det för fråga försöker han besvara? Jag tror att svaret på den frågan börjar vers 14 i kapitel 2 där han skriver,
Jakobsbrevet 2:14 (SFB-98)
14 Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?
Så frågan han ställer är: ”vad spelar det för roll om du säger att du har tro om denna tro inte gör någon skillnad i ditt liv? Vad spelar det för roll om du säger att du tror på Kristus, men inte vill lyda honom?”
Så han talar om människor som bekänner sig som kristna, men inte bär någon frukt, vars liv tycks helt oberörda av deras tro. I vårt land har vi tusentals, hundratusentals, som påstår att de är kristna, men som aldrig visat att det finns någon verklighet bakom den tro de påstår sig äga.
Det är frågan Jakob talar om. Det är inte samma fråga som Paulus talar om. Paulus frågar: ”hur kan en orättfärdig person få tillträde till en fullkomligt rättfärdig och helig Gud?” Paulus perspektiv handlar om vad den troende kan hänvisa till inför Gud. Då säger han att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar (Rom 3:38). Paulus perspektiv är inför Gud. Jakobs perspektiv är inför människor.
Svar: en levande tro
Jakob ställer frågan: ”men hur är det då med den person som bekänner sin tro utan att ha några bevis för att den är verksam?” Han säger, ”vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom?” (Jak 2:14) Han fortsätter,
Jakobsbrevet 2:15–17 (SFB-14)
15 Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen 16 och någon av er säger till dem: “Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.
Så nu ska han göra en distinktion mellan en död och en levande tro. När Luther talade om att vi förklaras rättfärdiga genom tro allena, och fick följdfrågor på det, ”betyder det att om man bara har tro, att man kan leva hur som helst?” Paulus svarar på samma fråga och säger ”verkligen inte!” (Rom 6:2), och Luther sade: ”rättfärdiggörelsen är genom tro allena, men inte genom en tro som förblir allena”. Sedan fortsatte han att säga, att ”den tro, varigenom vilken vi förklaras rättfärdiga är en fideis viva, en levande tro.” En tro som lever. Och vi vet att den lever när den manifesteras genom att den bär frukt, det vill säga, att den troendes liv präglas av en lydnad av Guds ord.
Om jag säger till er här inne att jag har frälsande tro, kan ni vara säkra på att jag har det bara för att jag sa det? Kan någon här inne se in i mitt hjärta? Såklart inte. Det enda sättet ni kan utvärdera mitt påstående att ha frälsande tro är genom att titta på mitt liv: bär det frukt? Jesus själv säger ju ”på deras frukt ska ni känna igen dem.” (Matt 7:16) Och även då kan vi lura andra genom att framställa en falsk fromhet.
Hur länge behöver Gud vänta innan han vet om min bekännelse är genuin? Kan han se in i mitt hjärta? Ja. Han behöver inte avvakta och se vilken frukt det ger. Så för att förstå problemet vi har framför oss måste vi se att både Jakob och Paulus hänvisar till Abraham vid olika tillfällen i hans liv. Paulus gör sin poäng att vi förklaras rättfärdiga genom tro utan laggärningar genom att peka på kapitel 15 där Abraham trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet. Jakob bevisar sin tes att Abraham erkändes som rättfärdig genom gärningar genom att hänvisa till kapitel 22, där Abraham offrar Isak.
Så när Jakob fortsätter att säga att Abraham erkändes rättfärdig på grund av sina gärningar, säger han då att Abraham förklarades rättfärdig i Guds ögon eller i människors ögon? Återigen är det en fråga han besvarar. Vers 14, ”om någon säger sig ha tro men saknar gärningar,” kan den tron frälsa honom? Och svaret han ger är ett klart och tydligt ”NEJ”. Den enda sortens tro som frälser är inte en död tro utan en levande tro och om det är en levande tro kommer denna oundvikligen ta sig i praktiska uttryck. Så i kapitel 22 bevisar Abraham sin frälsande tro, den som Herren räknade honom till rättfärdighet i kapitel 15.
Precis som när vi säger oss ha tro är det något som måste återspeglas i våra liv. Jag nämnde tidigare antinomismen som påstår sig ha en tro som frälser utan att det föder några goda gärningar.
Jag hoppas att den här korta förklaringen kan ge hjälp att arbeta igenom problemet och se att de här två författarna bearbetar två olika frågor när de använder samma ord och samma exempel. Och att se att Jakob visar att Abraham erkändes som rättfärdig genom att vi får se de gärningar som följde. Därmed har vi inte en motsägelse mellan Paulus och Jakob. Det finns en synbar motsättning, men de säger inte emot varandra.
0 kommentarer