Syndarens delade hjärta | Jona 4:1-4

Syndarens delade hjärta | Jona 4:1-4

Vi har sedan ganska precis två månader gått igenom profeten Jonas bok och nu har vi kommit till det sista kapitlet, som jag skulle tro att vi kommer att avsluta nästa vecka om Herren vill. Vi har sett hur Gud kallade Jona att gå till den stora staden Nineve i öster och predika där. Istället för att lyssna på Gud flydde Jona bort från Guds ansikte och tog en båt västerut. Men Gud hämtade tillbaka honom genom att sända en svår storm, vilket ledde till att profeten kastades överbord och fångades upp av en fisk. Efter tre dygn i fiskens mage kastades han sedan upp på stranden och fick på nytt kallelsen att gå till Nineve. Då gjorde han det. Han gick till Nineve som alltså låg nästan hundra mil bort. Han gick in i den stora staden och höll en predikan som kan ha varit fem ord lång, men som ledde till att hela staden – från den störste till den minste – omvände sig; de förstod att Guds dom hängde över dem och de ändrade sina liv. De fastade och bad att Gud skulle hålla tillbaka sin dom. Vi kan tala om att de skedde en väckelse i staden.

Det är något helt fantastiskt. Att världens stormakt, som kanske var allra mest känd över hela världen för sin brutalitet plötsligt insåg sin synd och kastade sig på Gud och hoppades på hans godhet. Det kan inte förklaras på något annat sätt än att Gud hade verkat mäktigt i varje persons hjärta. Istället för att skratta åt Jona och flå honom var det som att hans ord om stadens undergång borrade sig in i dem och de insåg att detta verkligen är Guds levande ord. Otroligt.

Det var vad som hände i kapitel 3. När vi nu kommer in i det fjärde kapitlet kommer vi in i ett av de mest oväntade kapitlen i hela Bibeln. Den första versen säger,

Jona 4:1 (SFB-98)

1Men Jona tog mycket illa vid sig och blev arg.

Det är en väldigt mild översättning. Den mer ordagranna Åkesons översättning låter så här:

Jona 4:1 (Åkesons GNT)

1 Men detta var ont för Jona, ja, ett stort ont, och hans vrede brann.

Detta, alltså att hela Nineve, hela den Assyriska stormaktens kolossala huvudstad, hörde Guds ord och omvände sig, var alltså ont för Jona, ja, ett stort ont, och hans vrede brann.

Det är svårt att beskriva hur förbluffande det är. Nästa vecka ska vi titta mer på den teologiska frågan som driver Jona att tänka så som han gör, men idag tittar på personen Jona och frågar: varför är du så arg? Han har just predikat för en stor stad och hela staden har lyssnat på hans ord och omvänt sig. Han har sannolikt avvärjt avrättningar, krig och förtryck i en hel generation. Det här är den stora höjdpunkten i hela hans karriär som profet. Vad är hans problem? Varför är brinner han av vrede?

Ett delat hjärta

Svaret finns i Jakobsbrevet 1:8. Det står så här – jag läser återigen från den ordagranna Åkeson-översättningen:

Jakobsbrevet 1:8 (Åkesons GNT)

8En tvesjälad man är ostadig i alla sina vägar.

I våra mer moderna översättningar står det först i den sjätte versen att den som tvivlar liknar en våg på havet och jagas av vinden. Det är en splittrad människa, eller mer ordagrant: en tvesjälad man. Han är ostadig i allt han gör.

Jona är ett strålande exempel på en tvesjälad man. Han har ett delat hjärta. Jona trodde på och stod i tjänst för den levande Guden, men han trodde också på och stod i tjänst för en rivaliserande gud. Hans hjärta slets mellan två krafter och tillbad två olika gudar. Därför är han ostadig. Därför liknar han en våg på havet som jagas av vinden.

Där har vi Jona. Då är frågan, hur är det med oss – upplever vi samma sak som Jona? Har vi också delade hjärtan? Finns det samma instabilitet i våra liv som vi ser tydligt hos Jona?

Utifrån den här frågeställningen vill jag lägga upp återstoden av predikan i tre punkter. Först ska vi titta på profeten Jonas återfall. Det verkade ju så bra i slutet på andra kapitlet. Han var nära att dö flera gånger, men fick till sist se Guds nåd och han verkade vara som en ny människa. Men i de tre första verserna ser vi att samma argsinta envishet dyker upp igen. Det är som att han faller tillbaka i samma synd igen.

För det andra ska vi fundera vidare på hur det kommer sig att han återfaller och vi ska fundera mer på vad det här med ett delat hjärta innebär, och för det tredje vill jag ge några konkreta tips på hur ett delat hjärta kan läkas.

I. PROFETENS ÅTERFALL

Så, för det första: profetens återfall.

Jona 4:1–3 (SFB-14)

1Men Jona tog mycket illa vid sig och blev arg. 2Han bad till Herren och sade: ”O Herre, var det inte det jag sade när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förekomma det och fly till Tarshish. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda. 3Ta nu mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.”

Lägg märke till att Jona själv hänvisar bakåt. Han säger ”det var därför jag inte ville göra som du sa! Jag visste att det här skulle ske! Jag visste att du är nådig och barmhärtig, sen till vrede och står i nåd!” Han är tillbaka i exakt samma synd som han var när han bestämde sig för att fly från Guds ansikte.

Att återfalla i gamla mönster av synd

Det här lär oss att vi som kristna, verkligt pånyttfödda kristna, även om vi har varit kristna i många år, kan återfalla i gamla mönster av synd och självbedrägeri. Det spelar ingen roll hur stora andliga upplevelser vi har varit med om. Det spelar ingen roll vilka under vi har sett. Titta på Jona – för bara några verser sedan, i andra kapitlet, ser vi honom hur ödmjuk som helst. Han ser att han nästan dog på grund av sina avgudar. Han nästan dog på grund av han levde för att han minsann skulle vara en framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land, och inget annat skulle stå i vägen för det. Om Gud nu ville visa sin godhet och barmhärtighet och nåd mot ett rivaliserande folk så skulle det inte ske genom Jona. Han var en israelit; det var hans djupaste identitet. Han skulle hellre dö än att låta ett annat folk få chans att få del av Guds nåd. Det var Jonas avgud, och när han kämpade för sitt liv i havet och sedan i fiskens mage insåg han det. Han insåg hur fel han hade haft. Han insåg vilken dåre han hade varit. Han insåg att Gud hade räddat hans liv, trots att han absolut inte hade förtjänat det. Han omvände sig och ville aldrig göra om en sådan dårskap.

Så följde han Guds kallelse. Han predikade för nineviterna och såg hur Gud verkade mäktigt i hela staden. Men han klarade inte av det. Att se hur nådefull Gud var mot det här främmande folket triggade igång hans gamla avguderi. Guds nåd mot nineviterna var återigen ”ett stort ont” för honom och hans vrede brann. Tillbaka på ruta ett.

Ingen erkänner medan synden förtrollar en

När jag läser den här slår det ner som en bomb i mitt eget liv. Det här är en ständig erfarenhet för mig själv. När jag ser på mig själv häpnar jag gång på gång över hur kort jag har kommit. Jag faller tillbaka i samma gamla ruttna hjulspår om och om igen. Och det räcker inte med det. I ett och ett halvt år har jag gått i regelbundna samtal hos en själavårdare, och det är som att varenda gång vi setts har den gubben ställt rannsakande frågor och har liksom öppnat upp lager efter lager av synd i mitt eget hjärta. I samtal efter samtal har jag fått konstatera, ”hjälp, det är verkligen inte bättre än så här.” Och gång på gång har han citerat profeten Jeremia 17:9, ”hjärtat är bedrägligare än allt annat.”

För det är verkligen så. Hjärtat är bedrägligare än allt annat. Vi lurar oss själva. Ingen erkänner sin synd medan synden har oss i sitt förtrollande grepp. När du beslutar dig för att bryta mot Guds ordning så säger du inte ”nu ska jag göra uppror mot min skapare och upprätthållare och nedlåta mig till en degraderad och förnedrande existens som gör våld på mig själv och min omgivning.” Nej, du säger ”jag måste göra det här, jag måste vara sann mot mig själv. Jag måste vara pragmatisk och inse hur världen fungerar. Jag bara gör mig själv en liten tjänst. Jag bara lättar på trycket. Det finns inga andra alternativ. Det här har jag förtjänat. Det är inte mitt fel.”

Jona rationaliserar

Det var så Jona gjorde. När Jona flydde första gången tänkte han knappast ”nu ska jag minsann göra uppror mot Gud. Nu har han begärt något orättvist och orättfärdigt.” Det är klart att han inte tänkte så. Han tänkte förstås ”hjälp, om Gud förlåter Assyrien så innebär det att Israel kommer att gå under. Jag måste fly. Det finns inte en chans att jag kan gå till Nineve och predika. Om jag dör, så dör jag i alla fall för mitt land.”

Så har han förvandlat sin självrättfärdighet, sin överdrivna nationalism och rasism till en dygd. Han övertalar sig själv att han inte gör det för sin egen skull utan för sitt lands bästa.

Vi gör förstås samma sak. Frågan är vilka synder vi ursäktar. Frågan är hur vi bedrar oss själva. Eftersom kristna kan återfalla i gamla mönster av synd och självbedrägeri.

Skillnad mellan kristen och icke-kristen

Många som är kristna bär på en missuppfattning om vad det innebär att vara kristen, en missuppfattning som de har gemensamt med de flesta som inte är kristna. Det är missuppfattningen att en kristen i sitt väsen är någon som är bättre än andra.

Det är förvisso sant att kristna kämpar mot synden och över tid övervinner synder i sina liv. Men det betyder inte att en kristen är i sitt väsen bättre människor än andra. Vad är det då för skillnad mellan kristna och icke kristna?  Jag vill nämna två saker.

1. Erkänner sin svaghet

När den kristne föddes på nytt så blev hon en ny varelse, och fick den helige Ande som ett sigill, som ett förskott, ett tecken på att vi tillhör Gud. Det innebär flera saker, men en sak är att våra ögon har öppnats och vi ser på oss själva i ett nytt ljus. En kristen är någon som fått gåvan att se på sig själv och säga: ”jag är en person som gör ont. Jag är en självcentrerad syndare. Om jag vid mitt livs slut skulle få en rättvis dom utifrån hur jag levt förtjänar jag helvete och död.”

Nu kanske du tycker att jag uttrycker mig alldeles för starkt. Du kanske säger ”ja, jag vet att jag inte är felfri. Jag vet att jag har många brister, men jag skulle aldrig kunna säga att jag i mig själv förtjänar helvete och död.”

Då saknar du den kraft som Anden ger att tala sant om dig själv. Det är en gåva; det är en självinsikt som Guds Ande ger oss. Styrkan att se och erkänna vårt eget totala fördärv, att erkänna det värsta om oss själva. Att ta fullt ansvar utan att skylla ifrån oss och säga ”jag klarar inte att leva upp ens till den standard jag sätter upp för andra. Jag är en hycklare. Jag är i desperat behov av en frälsare.”

Det är den första skillnaden mellan en kristen och en icke-kristen. Den kristne är inte bättre. Den kristne är någon som har fått gåvan att se och tala sant om sitt eget fördärv utan att väja undan.

2. Syndens fördömande kraft bruten

Den andra skillnaden är att när den kristne satt sitt enda hopp till Jesus Kristus som sin ende Herre och frälsare – så får hon ikläda sig Kristi rättfärdighet. Det betyder inte att hon omedelbart görs syndfri, utan att hon förklaras rättfärdig på grund av vad Jesus har gjort. Hon har dött bort från lagens krav och uppstått till ett nytt liv tillsammans med Kristus. Det betyder att vi inte har befriats från syndens närvaro och kraft i våra liv – vi gör fortfarande fel – men däremot betyder det att vi har befriats från syndens fördömelse. En kristen är en person som är förlåten. Även om vi gång på gång faller tillbaka i gamla mönster av synd och självbedrägeri så har våra liv en annan riktning. Vi är inte längre på väg mot helvete och död utan vi ser fram emot att förhärligas och befrias från syndens blotta närvaro.

Så vi är frikända från syndens fördömelse. Samtidigt kämpar vi med syndens närvaro och kraft i våra liv. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga. Synden finns där, men den är dömd till döden. Satan vet att det finns en gräns och därför rycker han och sliter ännu värre. 

Jag nämnde att vi i kraft av Guds Ande kan se och erkänna vår synd. Men det är inte det enda Anden gör. Guds helige Ande hjälper oss också att kämpa mot synden. Vi kommer aldrig att bli syndfria på den här sidan om härligheten, men vi kan ändå ta upp kampen och övervinna enskilda synder. Det går – genom att be Gud om kraft och genom att ha någon i församlingen att erkänna synden för.

Den tyske pastorn och teologen Dietrich Bonhoeffer som bedrev en kristen motståndsrörelse mot den lutherska statskyrkan som adopterade nazistisk teologi och som senare blev avrättad, skriver otroligt bra om det här. Det är svårt att avgränsa, men jag citerar ett par stycken ur hans lilla bok ”Liv i gemenskap”:

Synden vill vara ensam med människan. Den drar henne bort från gemenskapen. Ju ensammare en människa blir, desto mer ödesdiger blir syndens makt över henne, och ju värre insnärjd hon blir, desto hopplösare blir ensamheten. Synden vill vara anonym. Den skyr ljuset. I det outtalades mörker förgiftar den människan till botten. […] Men [när synden bekänns] bryter ljuset från evangeli[et] in i hjärtats mörker och instängdhet. Det outsagda blir uttalat och bekänt. Allt hemligt och förborgat kommer nu i dagen. Det kostar hård kamp att öppna munnen för att tillstå synden. Men Gud krossar kopparportarna och slår sönder järnbommarna (Ps 107:16).

När syndabekännelsen blir utsagd inför en kristen broder, kapitulerar egenrättfärdighetens sista skans. Syndaren utlämnar sig, han ger ifrån sig allt sitt elände, han lämnar sitt hjärta åt Gud, får syndernas förlåtelse i Jesus Kristus och finner brödragemenskapen. Den bekända synden har mist sin kraft. Den är avslöjad och dömd som synd. Den kan inte längre slita sönder gemenskapen. Nu bär gemenskapen sin broders börda. Han är inte längre ensam med sitt onda, utan har ”lagt av” det i [syndabekännelsen], lämnat det åt Gud. Han är befriad från det. Nu står han i en gemenskap av syndare som lever av Guds nåd från Jesu Kristi kors. Nu kan han vara syndare, men samtidigt glädjas åt Guds nåd.
(S 135-136.)

Guds ord säger att vi i församlingen ska bära varandras bördor. Det handlar inte främst om att vi ska hjälpa varandra med praktiska saker, utan det handlar om att vi ska hjälpa varandra att kämpa mot synden i våra liv. Att bekänna våra synder för varandra, att uppmuntra och stötta och vägleda varandra. Därför vill jag verkligen uppmuntra dig som är medlem i församlingen att hitta någon som du kan ha den här typen av förtroliga samtal med. Och om du inte är en aktiv medlem i någon församling vill jag verkligen uppmuntra dig att bli det, eftersom det är helt nödvändigt för att du ska kunna växa som kristen.

Så – det blev en lång punkt, men huvudpoängen i den var i alla fall att på samma sätt som Jona återföll i gamla mönster av synd och självbedrägeri gör också vi det. Vi som är kristna är inte bättre än andra, men vi är annorlunda på det sättet att vi fått gåvan att erkänna hur illa ställt det är och sätta hela vårt hopp till en frälsare.

II. ETT DELAT HJÄRTA

Den andra punkten handlar om varför vi återfaller till gamla mönster av synd. Det beror på att vi, precis som Jona, har delade hjärtan.

Det grekiska ordet i Jakob 1:8 är δίψυχος, som betyder ”två psyken”, två själar. Det är därför jag tycker att Åkesons ”tvesjälad” är så bra. Men den mer moderna översättningen som säger ”splittrad” kanske ännu bättre förklarar vad meningen med ordet är.

Ingen mening i livet – avguderi

Jona blir så arg över Guds barmhärtighet mot de här främmande människorna att han säger,

Jona 4:3 (SFB-14)

3Ta nu mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva.”

Här får vi en uppfattning om vad det innebär att ha ett delat hjärta.

När en person säger ”jag vill hellre dö än att leva” är det den personens sätt att livet inte har någon mening. Vad det än var som tidigare gav den personens liv en mening är nu borta, och nu finns det inte längre något syfte med den personens liv. Det är ett tillstånd av förtvivlan och hopplöshet.

Om man ska uttrycka det i teologiska termer kan vi tala om avguderi. Det som tidigare gav personen mening var en avgud. Det var något som försåg den personen med något att identifiera sig med. Det var något som förklarade vem den här personen är. Det var något att leva för. Nu är det borta och därför säger han ”jag vill hellre dö än leva.”

Glöm inte vem det är som säger det här. Det är Guds profet som säger det till Gud. Jona talar till den djupaste källan av verklig mening med hans liv och säger ”det finns ingen mening med mitt liv.” Han ser på den enda som gör det värt att gå upp på morgonen och säger ”jag har ingen anledning att gå upp på morgonen.” Det är en djupt ironisk situation. Han framstår som världshistoriens största dåre.

Jonas blodtörstiga kärlek

Men återigen; vi gör samma sak. Våra hjärtan är också delade. Vi har också andra gudar. Vi tappar också modet och känner meningslösheten, trots att våra liv egentligen pulserar av mening.

Jonas gud var att hans folk skulle vara trygga och framgångsrika. Nineve var ett hot för dem. Jona älskade sitt folk. Det är bra. Men hans kärlek hade förvandlats till blodtörst. Han ville se hur Gud skulle låta det regna eld och svavel över de här onda hedningarna. Hans kärlek till sitt folk hade blivit en avgud. Det hade blivit hans största källa till mening i livet.

Därför var han instabil. Därför kastades han fram och tillbaka. Ena dagen prisar han Gud, och nästa dag är han så arg att han vill dö.

Jesus säger,

Matteusevangeliet 6:19–21 (SFB-98)

19Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Det är precis det här han talar om. Ju mer värde du knyter till något här på jorden, desto mer splittrad kommer du att vara. Du kommer bara att må så bra som det går på jobbet eller som dina barn sköter sig. Och om något fruktansvärt händer – om tjuvar bryter sig in och stjäl eller om rost förstör – kommer du inte bara att sörja, utan också falla i existentiell förtvivlan och hopplöshet.

Men ju mer du har din skatt i himlen, ju mer du väntar ditt goda från Gud, desto mer hel kommer du att vara. Du kommer förstås att sörja när tragedier och orättvisor drabbar dig, men du vet samtidigt att, som missionären och martyren Jim Elliot sa, att ”han är ingen dåre som ger vad han inte kan behålla för att vinna det han aldrig kan förlora.”

Nu har vi sett för det första, att på samma sätt som Jona återföll i gamla mönster av synd och självbedrägeri gör också vi det och för det andra, att det beror på att vårt hjärta är delat – att vi har knutit upp vår identitet, vårt värde och meningen med våra liv alltför mycket till saker som hör till den här världen. Vi försöker att vara våra egna frälsare. Men ju mer av vårt yttersta hopp och glädje vi sätter till Gud, desto helare kommer vi att vara som människor.

III. HUR HJÄRTAT KAN LÄKAS

Nu vill jag ge några konkreta råd om hur vårt hjärta kan läkas.

1. Se att det är en process

Först och främst måste vi se att det här är en process. Det kommer inte att ske i ett enda blixtnedslag. Det kommer inte att ske genom att du driver ut en demon och sedan är det klart. Frågan är inte om du har ett delat hjärta eller inte. Frågan är snarare hur illa det är. Frågan är inte om du har några avgudar i ditt liv, frågan är vilka de är och hur stort inflytande de har.

Du kommer till stunder av insikt. Du ser din egen dårskap, som Jona gjorde när han låg i fiskens mage. Men sedan kommer en ny dag, och du triggas igång på samma sätt som tidigare. Du får snarare skala bort lager efter lager och gång på gång inse hur du bedrar dig själv, tills du kommer till den där yttersta hjälplösheten. Tills du ser att du verkligen inte har en chans på egen hand. När vi gick igenom saligprisningarna talade vi om att vara fattig i anden. Du får liksom borra dig ner i lager efter lager av fattigdom tills du slår i botten. Och då kommer det ändå att finnas flera lager som du inte ser.

2. Bekänn din synd

Det andra har jag redan varit inne på: bekänn din synd. Men jag vill återigen understryka hur viktigt det är att inte förandliga det. Bekänn din synd för en annan person, för en annan kristen. Det är då det kommer fram i ljuset. Det är då den förlorar sin kraft. Dessutom är det en hjälp för dig i den fortsatta kampen att veta att om jag ska göra det här igen måste jag berätta det för min broder igen.

3. Se att Guds kärlek hindrar dig från förtvivlan

En av de böcker som vid sidan av Bibeln har varit till allra störst hjälp för mig som kristen är puritanen Thomas Brooks bok ”Precious Remedies Against Satan’s Devices.” Han talar om den andliga kampen och hur Satan på olika försöker föra den kristne in i synd, och mer specifikt vilka strategier Satan har för att få oss på fall. Det finns egentligen hur mycket intressant som helst jag skulle kunna nämna, men en av strategierna som Brooks nämner (han nämner fler än 100) är att Satan anklagar dig genom att få dig att se på din synd mer än din frälsare och på det sättet försöka dra dig in i sorg och tvivel.

Satan för uppmärksamheten till din synd och frågar dig ”vad är du för en kristen egentligen? Varför skulle Gud vilja ha med dig att göra? Varför skulle han lyssna på dina böner?”

Påminn dig då om att du inte blir frälst genom att vara en god person. Att det verkligen inte finns någon fördömelse för den som är i Kristus. Att det är Kristus som är din frälsare och inte du själv. Att det inte är på grund av din kärlek som du älskar Gud utan på grund av hans kärlek. Det är han som håller dig kvar i sitt grepp, det är inte du som håller honom kvar i ditt grepp. Det är han som bär dig, det är inte du som bär honom. 

4. Se Guds nåd

Det för oss till den fjärde och sista punkten, som egentligen är en fortsättning på samma resonemang: se Guds nåd. Det är det som händer under de där ögonblicken av klarhet, som när Jona var i fiskens mage. Han såg sin egen synd, men han såg också att han inte är frälst på grund av något gott han själv har gjort utan på grund av vad Gud har gjort. Mer än något annat såg han Guds nåd.

En av mina favorittexter i Bibeln är Titus 3:3-7,

Titusbrevet 3:3–7 (SFB-14)

3Vi var ju själva en gång oförnuftiga, trotsiga och vilsna. Vi var slavar under olika begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och hatade varandra.

4 Men när Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor 5 frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort utan på grund av sin barmhärtighet. Han frälste oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, 6 som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare, 7 för att vi ska stå rättfärdiga genom hans nåd och bli arvingar med hopp om evigt liv.

Det är evangeliet i ett nötskal. Vi är som Jona, vi är dårar. Men Gud som är oändlig i sin godhet och kärlek utgav sin Enfödde Son, Jesus Kristus och frälste oss. Det är han som är frälsaren, inte vi. Han frälste oss inte för att vi är fulla av rättfärdiga gärningar, utan på grund av sin barmhärtighet.

Det skapar en dynamik där vi kan glädjas i Gud oavsett hur bra vi lyckas i kampen mot synden. Allt vårt goda kommer från honom. Han har köpt oss, han har betalat priset och nu tillhör vi honom. 

AVSLUTNING

Det här är sanningar att återvända till varje dag. Flera gånger varje dag. Det är sanningar vi ska återvända till nu när vi firar Herrens måltid. Vi tillhör inte honom för att vi har gjort något gott, utan för att han har gjort det. Därför kan vi bara berömma oss av honom. I oss själva har vi inget att skryta med. Ju mer vi påminner oss om evangeliet, att Gud har frälst oss av nåd och inte genom våra gärningar, desto mer kommer vi att se att vår skatt är i himlen. Så se att vägen till att ditt delade hjärta kan läkas är en process. Bekänn dina synder för en annan människa, en annan medlem i samma församling, och lev dagligen i Guds nåd.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.