Till pris för hans nåds härlighet | Ef 1:6

Till pris för hans nåds härlighet | Ef 1:6

Vi fortsätter resan genom Efesierbrevet. Vi har sett i vers 3 hur Gud har välsignat oss med all andlig välsignelse och vi har sett i vers 4 hur han har utvalt oss innan jordens grund var lagd och vi har sett i vers 5 hur han gjort oss till söner. Idag har vi kommit till den sjätte versen. Den är lite svår att ta sig an, för den är så svår att översätta till begriplig svenska. Paulus använder så många substantiv, och det är inte vilka substantiv som helst – han staplar tunga teologiska termer på varandra så att det blir så kompakt att det kan vara svårt att komma åt. Jag gjorde en ordagrann översättning såsom jag skulle vilja ha den, och då visade det sig att jag hade översatt den exakt som Helge Åkeson gjorde i sin väldigt ordagranna översättning från 1911. Den lyder så här:

Efesierbrevet 1:6 (Åkesons GNT)

6till pris för sin nåds härlighet, med vilken han benådade oss i den älskade

Som vanligt hinner jag inte kommentera allt i versen, men för att försöka komma åt vad jag uppfattar vara det viktigaste så har jag tänkt mig tre punkter. Jag skulle vilja att vi försökte hålla två idéer i huvudet samtidigt. Först vill jag säga något om Guds nåd, eftersom texten talar om att Gud gör allt det oerhörda vi läst om hittills i kapitlet till pris för sin nåd. Sedan vill jag i den andra punkten säga något om hans härlighet, och i synnerhet hans nåds härlighet. Därefter ska jag försöka visa hur de här förs samman i den tredje punkten som handlar om, som texten säger, den Älskade. Så: (1) nåd, (2) härlighet (eller ära) och (3) den Älskade. 

I. NÅD

Nåd – vad kan vi säga om det? Bibeln har enormt mycket att säga om Guds nåd. Guds nåd hänger samman med hans kärlek, som hänger samman med hans godhet. Det här finns på varje blad i Bibeln. Men det finns en bok som kanske allra tydligast illustrerar Guds kärlek och nåd i relation till sitt folk, som både fångar Guds nåd och folkets brustenhet. Det är Hoseas bok, där profetens eget liv är Guds budskap till sitt folk. Så jag tänkte att den första punkten helt enkelt får handla om Hosea. 

Historien om Hosea

Historien om Hosea är fragmentariskt berättad och vi får inte särskilt mycket detaljer. Men som all annan historia har den en början, en fortsättning och ett slut. Och jag tycker det passar bra att dela upp den under dessa tre rubriker. (Jag vill också tillägga att även om den inte har särskilt mycket detaljer kommer jag ändå att hoppa över en del.)

Historiens början

Historien börjar med att Gud ger Hosea en kallelse att stå i Guds tjänst och förkunna Guds ord till sitt folk. Alla profeter fick en sådan kallelse och vi kan läsa liknande kallelsetexter hos nästan allihopa. Men Hoseas kallelse var helt unik i sitt slag; han fick Guds kallelse att gå och gifta sig. 

Det var en märklig kallelse, men det som är verkligt häpnadsväckande var att han skulle gifta sig med vad texten kallar för en ”otrogen hustru”. En sådan person som beskrivs i Ords 25:28, som är som en nedbruten stad utan murar. En person som inte har några försvar; som styrs av sina många olika lustar och viljor. En person utan självkontroll, framför allt i sin sexualitet. Gud sade till Hosea: gå och och gift dig, och älska en kvinna som kommer att vara otrogen mot dig. Som kommer att krossa dig och förnedra dig när hon är otrogen med andra män och som ständigt kommer att orsaka nya sår och trasiga relationer. Gift dig med henne, lova henne evig kärlek och trohet. Satsa på henne, bilda familj med henne. 

Hosea gjorde som Gud hade sagt. Han gifte sig med Gomer, som uppfyllde alla de kriterier som Gud gett Hosea. Men det här var inget fejkat eller halvhjärtat äktenskap, åtminstone inte från Hoseas sida. Det står inte uttryckligen i texten, men jag kan inte förstå det på annat sätt än att Gud måste ha gett Hosea en orubblig och överväldigande kärlek till denna kvinna. Han älskade henne med allt vad han var. Han gjorde allt för att hon skulle vara lycklig. 

De fick barn, i snabb följd efter varandra. Men det sista barnet var inte ens hans, och han gav pojken namnet Lo-Ammi, som betyder ”inte min.” Vi kan bara föreställa oss den smärta och skam det innebar för hela familjen. Hur hela staden skrattade åt Hosea och hans otrogna fru och hur de hånade den utomäktenskapliga pojken. Horungen Lo-Ammi, inte-min. ”Kom in, inte-min och ät mat!” ”Passa bollen, inte-min!” 

Det var berättelsens början. 

Historien fortsätter

Berättelsen fortsätter med att Gomers otrohet bara tilltar. Vi kan föreställa oss att sängplatsen intill Hosea allt oftare var tom. Att han så småningom slutade fråga var hon hade varit, eftersom det var alltför smärtsamt att höra henne ljuga. 

Ändå var hans kärlek densamma. Han kunde inte sluta älska henne. Han längtade efter henne, trots att hon bara fortsatte att såra honom och gång på gång sökte upp andra män och gick till sängs med dem på de mest förnedrande sätt. 

Till sist var Gomer borta. Hosea var definitivt övergiven. 

Hosea 2:5 (SFB-15)

5 [barnens] mor var otrogen,hon som födde dem gjorde skamliga saker. Hon sade: ”Jag vill följa mina älskare som ger mig min mat och mitt vatten, min ull och mitt lin, min olja och min dryck.”

Så Hosea var övergiven. Men hans kärlek var densamma, fast hans hustru inte längre fanns där. Återigen kan vi bara föreställa oss vilket socialt pris Hosea fick betala. Folk visste precis vad som pågick. ”Vad var det vi sa? Vad trodde han, när han gifte sig med Gomer? Vi vet ju alla vad Gomer är för en kvinna. Vilken dåre! Där står han med sina barn, med lille inte-min i famnen. Så patetiskt.” 

Staden var inte större än att alla visste vad som hände, även Hosea. Han visste att Gomer gick från famn till famn och gick allt längre ner i sin förnedring. Han visste att hennes beteende liknade en prostituerad, med den skillnaden att det var hon som tog initiativet. Hon blev inte förförd, eller lockad. Det var hon som drev på och ständigt sökte nya erövringar. Det verkar inte heller som att hon tjänade några pengar på detta. Tvärtom, det verkar som att det var hon som betalade för det, eftersom hon bara tycks bli fattigare och fattigare. 

Så Hosea sökte upp den man hos vilken Gomer bodde för tillfället. Han visste att denne man inte försörjde Gomer på något sätt, utan bara exploaterade och utnyttjade henne. Det står inte i texten hur dessa samtal gick till, men vi kan tänka oss att Hosea knackade på dörren, och frågade ”är du den man som bor med Gomer?” Mannen svarade ”ja, hon har varit här några nätter.” Hosea sade, ”det är jag som är hennes make.” Mannen förväntade sig kanske att bli slagen, men istället tog Hosea fram en börs och gav honom pengar. Han sade, ”jag vet att du inte försörjer henne. Men jag vill inte att hon ska svälta. Ta det här och se till att hon har allt hon behöver.” Mannen tänkte ”vilken dåre” och tog pengarna. Sedan gav han Gomer vad hon behövde, och hon visste inte varifrån pengarna kom. Hosea hade hon glömt, men i sin kärlek tog han ändå hand om henne och såg till att hon levde och mådde så bra som möjligt. 

Historiens slut

Historien slutar när Gomer hade nått botten. Troligtvis hade hon tvingats till fullfjädrad prostitution, och skickats runt av olika män till olika män och tvingats till det ena övergreppet efter det andra. Eller också kanske hon har blivit anställd som tempelprostituerad vid något avgudatempel. Till sist ställdes hon ut som en handelsvara och skulle säljas som slav på marknaden. Hon stod där helt naken, eftersom köparna måste få veta varans kvalitet, och så började budgivningen. 

Då sade Gud till Hosea,

Hosea 3:1 (SFB-15)

1 […]”Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan och har begått äktenskapsbrott. Älska henne så som jag, Herren, älskar Israels barn, trots att de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.”

Så Hosea tog sina besparingar och begav sig till de slitna kvarteren där sexhandeln pågick. Och i djupet av Gomers skam och förnedring hörde hon en bekant röst ropa i budgivningen. Femton silvermynt och 540 liter korn, vilket var värt lika mycket till. Så han köpte henne för 30 silvermynt, vilket var priset för en slav. Det var sannolikt allt han hade, eftersom han inte bara kunde ge 30 silvermynt. Han hade 15 och så sköt han till resten med spannmål.

Man måste undra vad hon tänkte när hennes egen make hade köpt henne som om hon vore en slav. Var han ute efter hämnd? Skulle han kedja fast henne och misshandla henne? 

Nej, han älskade henne som Gud älskar sitt folk. Hans kärlek var lika överväldigande, lika villkorslös, lika trofast och evig som den alltid hade varit. Han skylde hennes nakenhet och förklarade sin kärlek för henne. Han ville inte ha henne som slav. Han ville ha henne som sin fru. 

Nu skulle de låta relationen få tid att läka, och de skulle hantera problemet med hennes otrohet. Han ville ta henne åt sidan och tala ljuvligt med henne, han ville uppvakta henne och visa sin kärlek för henne. 

Hur reagerade Gomer på detta? Blev hon kvar hos Hosea? Levde de tillsammans i alla sina dagar? Det vet vi inte. Berättelsen slutar här och vi får inte veta hur det gick.  

Varför denna berättelse?

Innan vi går vidare till den andra punkten måste vi ställa oss frågan: varför tvingades Hosea vara med om detta? Varför skulle han gifta sig med Gomer? Varför älskade han henne så orubbligt, trots att hon gång på gång svek honom?

Texten är tydlig med att Hosea och Gomers äktenskap är en bild av Gud och hans folk. Hoseas kärlek är en bild av Guds kärlek. Gomers otro är en bild av folkets otro. När Gud kallar Hosea att gifta sig med Gomer är det som han säger ”Hosea, både du och jag har helt och hållet gett vårt hjärta till människor som trampar på vår kärlek. Jag är make till en kvinna som inte bara är otrogen mot mig, utan samtidigt förstör sig själv. Jag måste leva med denna dubbla smärta, att både bli avvisad av kvinnan jag lovat evig kärlek och samtidigt se henne förstöra sig själv. Om du inte har erfarit hur det är kan du aldrig förstå min kärlek och min smärta. Du kan aldrig förstå vad kärlek är, vad nåd är eller vad synd är.”

Detsamma gäller oss. Vi behöver denna bild för att förstå Guds kärlek. Och samtidigt lär vi oss något av vad synd är. Att synd är en sorts otrohet. Inte så mycket att bryta mot regler som det är att sätta sig själv och sina begär först. Men när jag gör det förstör jag dels den relation jag är skapad till – nämligen till Gud – och när jag förstör den relationen förstör jag också mig själv.

Bild av Guds nåd

Men det blir också en vacker bild av Guds nåd. Han går tillbaka till kvinnan som bara gjort ont mot honom. Han betalar allt han har för att få henne fri så att hon kan vara med honom igen och han kan älska henne igen. Relationen blir upprättad och hon blir upprättad, men inte på grund av något gott hon har gjort utan helt och hållet på grund av det pris han betalat, trots allt ont hon gjort mot honom. 

Här lämnar vi berättelsen om Hosea och så går vi in i den andra punkten som handlar om Guds härlighet, eller ära. 

II. HÄRLIGHET (ÄRA)

Vi måste börja med att fråga oss: varför gör Gud allt detta för oss? Varför tar han sig an oss? Varför överlämnar han oss inte åt oss själva, att söka fylla tomrummet i vårt inre med olika former av njutning till vi dör? Varför betalar han det högsta tänkbara pris – varför utger han sin egen Son, så att var och en av oss som tror kan få evigt liv? Varför välsignar oss med all himlens andliga välsignelse? Varför utväljer han oss innan jordens grund blev lagd till att vara heliga och fläckfria inför honom? Varför har han förutbestämt oss till barnaskap, det vill säga, varför har han gjort oss till söner, som vi pratade om förra gången? 

Han gör det för att han älskar oss. Men varför älskar han oss? Ingen vet. Han älskar oss för att han älskar oss. Men texten ger också ett annat syfte. För att hans nåds härlighet ska prisas.* Paulus säger i den här versen att allt det goda Gud gör mot oss syftar till att härligheten i hans nåd ska prisas. 

Under det senaste året har vi talat om ganska många gånger hur Gud gör allting till sin egen ära och hur det högsta syftet med våra liv är att ära honom och njuta av honom. Men hör här: Gud gör allting till sin ära. Allt i universum kretsar kring honom. Det är bra. Det är som det ska. För vad skulle universum annars kretsa kring? Men höjdpunkten, klimax i hans ära, hans härlighet, är hans nåd. Att han tar sig an oss igen. Att han inte lämnar oss åt oss själva utan älskar oss trots vår otrohet mot honom. Vi ser hans härlighet flera gånger i Bibeln, i eld och åska och muller. I berg som skakar och i en helighet som dödar oss när vi kommer nära. Bibeln talar om strålglans och obeskrivlig skönhet. Men hans härlighet når sin absoluta höjdpunkt, hans härlighet är som allra härligast, när vi får se hans nåd. Nåden är det mysterium som änglarna längtar att få blicka in i. Och höjdpunkten i hans nåd, hans nåd når sitt klimax när Guds lamm blir slaktat

Uppenbarelseboken 5:9 (SFB-98)

9[…] “Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder och folk […]”

Det finns alltså en stigning här. För det första: Gud gör allt till sin ära och härlighet, och allt som händer kommer i slutänden förkunna hans härlighet. Nästa steg: höjdpunkten i hans härlighet är hans nåd. Sedan det sista steget: höjdpunkten i hans nåd är lammet som blir slaktat. Där får vi se Guds härlighet i klarhet och skärpa som aldrig tidigare. För lammet, Kristus, har med sitt blod friköpt människor åt Fadern från alla stammar och språk och länder och folk. 

Exempel

För att ge en känsla av att det här verkligen är vad Bibeln talar om så tänkte jag läsa några bibelord. Jag tänkte jag skulle citera 12 personer ur Bibeln som talar om det här på olika sätt. Jag kommer att hålla ett högt tempo igenom dem, så det är ingen idé att du försöker bläddra med, men jag har skrivit alla hänvisningar i gudstjänstbladet, plus att jag lägger upp dem på hemsidan i veckan. 

1. Mose

Han förkunnar Guds ord över de förslavade israeliterna som är redo att fly ut ur Egypten, men som inte kan förstå eller föreställa sig hur det skulle gå till eftersom Egypten är så förkrossande överlägset. Gud säger genom Mose:

2 Moseboken 14:17–18 (SFB-15)

17 Se, jag ska förhärda egyptiernas hjärtan så att de följer efter dem, och jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18 Egyptierna ska inse att jag är Herren när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.”

2. David

Han återkommer om och om igen till Guds ära och härlighet. 

Psaltaren 8:2 (SFB-15)

2Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden, du som satt ditt majestät på himlen!

Psaltaren 19:2 (SFB-15)

2Himlarna vittnar om Guds härlighet, 

himlavalvet förkunnar hans händers verk.

Psaltaren 96:3–8 (SFB-15)

3Förkunna hans ära bland hednafolken, bland alla folk hans under!

4 Stor är Herren och högt prisad, värd att vörda mer än alla gudar.

5 Folkens alla gudar är avgudar, men Herren har gjort himlen.

6 Majestät och härlighet är inför hans ansikte, makt och glans i hans helgedom.

7 Ge åt Herren, ni folkens släkter, ge åt Herren ära och makt!

8 Ge åt Herren hans namns ära, kom med gåvor till hans gårdar!

Psaltaren 29:2 (SFB-15)

2Ge åt Herren hans namns ära, 

tillbe Herren i helig skrud!

Psaltaren 115:1 (SFB-15)

1Inte oss, Herre, inte oss utan ditt namn ska du ge ära, för din nåds och din sannings skull.

3. Jesaja

Gud förkunnar genom Jesaja sin upphöjdhet och exklusivitet, 

Jesaja 42:8 (SFB-15)

8Jag är Herren, det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder.

Jesaja 43:6–7 (SFB-15)

6[…] För hit mina söner fjärran ifrån och mina döttrar från jordens ände, 7 var och en som är uppkallad efter mitt namn och som jag skapat till min ära, som jag format och gjort.”

4. Habackuk

Habackuk tillkännager kanske ett av de mest underbara löftena i hela Bibeln: 

Habackuk 2:14 (SFB-15)

14Jorden ska fyllas av kunskap om Herrens härlighet, så som vattnet täcker havets djup.

5. Sakarja

När Gamla testamentet går mot sitt slut lyfter Sakarja än en gång fram hur allting kretsar kring Guds härlighet,

Sakarja 2:5 (SFB-15)

5Och jag själv, säger Herren, ska vara en mur av eld omkring staden, och jag ska vara härligheten därinne.

6. Jesus

När han ger oss ett mönster för hur vi ska be är det första han säger att vi ska be om Guds ära. 

Matteusevangeliet 6:9 (SFB-15)

9Så ska ni be: Vår Far i himlen, låt ditt namn bli helgat.

När han utövar sin allmakt och reser upp Lasaros från de döda säger han,

Johannesevangeliet 11:4 (SFB-15)

4[…] Den sjukdomen slutar inte med döden. Den är till Guds ära, för att Guds Son ska bli förhärligad genom den.

Och när han trots sin allmakt går mot att ge sitt eget liv är det för att förhärliga Gud,

Johannesevangeliet 12:23, 27-28 (SFB-15)

23[…] Stunden har kommit när Människosonen ska förhärligas. […] 27 Nu är min själ i ångest. Vad ska jag säga? Far, fräls mig från denna stund? Nej, det är för denna stund jag har kommit. 28 Far, förhärliga ditt namn!

Och när han till sist ber för sina efterföljare och han ger uttryck för sin innersta önskan för dem säger han,

Johannesevangeliet 17:1, 4-5, 24 (SFB-15)

1[…] Far, stunden har kommit. Förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig. […]

4Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du gav mig att utföra. 5 Far, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till. […]

24Fader, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse.

7. Paulus

När han beskriver varför Jesus kom säger han, 

Romarbrevet 15:8–9 (SFB-15)

8[…] för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna, 9 och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet […]

Och när han ber för församlingens enhet är det,

Romarbrevet 15:6 (SFB-15)

6så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far.

När han kallar oss in i en kristen livsstil säger han,

1 Korinthierbrevet 6:20 (SFB-15)

20Ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp!

Och i allt vi gör, säger han,

1 Korinthierbrevet 10:31 (SFB-15)

31[…] om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.

För,

Romarbrevet 11:36 (SFB-15)

36Av honom, genom honom och till honom är allting. Hans är äran i evighet. Amen.

8. Petrus

1 Petrusbrevet 4:11 (SFB-15)

11Om […] någon tjänar ska han tjäna med den kraft som Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. Hans är äran och makten i evigheters evighet. Amen.

9. Johannes

Om och om igen lyfter Johannes fram Guds och lammets oändliga härlighet och ära. 

Uppenbarelseboken 1:5–6 (SFB-15)

5och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod 6och gjort oss till ett kungarike, till präster åt sin Gud och Far, hans är äran och makten i evigheters evighet. Amen.

Uppenbarelseboken 5:12 (SFB-15)

12[…] Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten, rikedomen, visheten, kraften, äran, härligheten och lovsången! […]

13 Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns i dem hörde jag säga:

“Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet!”

Det finns mycket mer man skulle kunna citera, men jag skulle också vilja få med två personer utanför Bibeln, som när de ser på sina liv, tänker väldigt insiktsfullt om vad deras liv är till för. 

10. Augustinus

När han sätter ord på den viktigaste dagen i sitt liv, dagen för hans omvändelse säger Augustinus,

O Herre, min hjälpare och återlösare, jag ska nu bekänna och förkunna, ditt namn till ära, hur du befriat mig från lustans bojor… och från mitt slaveri under den här världens lockelser.

11. Jean Calvin

Och när reformatorn Calvin sammanfattar vad hela hans liv handlar om säger han,

Att framställa inför människor, som det främsta motivet för deras existens, en iver för Guds ära.

Sammanfattning

Vänner, hela Bibeln – från den första till den sista sidan – kretsar kring Gud. Hela våra liv avgörs i frågan om vad vi gör med Guds ära; om vi vill att våra liv ska kretsa kring oss själva eller om vi vill att de ska kretsa kring Gud. 

I Gamla testamentet ser vi hur Gud förhärligas genom att han slår ner sina fiender, som en kung. Vi ser att han förhärligas genom att beskydda och bevara sitt folk och att hans folk lever för honom. Vi ser eld, blixtar och dunder. I Nya testamentet sänder Gud sin enfödde Son och aposteln Johannes säger att ”vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern.” I Kristus får vi ser Guds härlighet i större klarhet. Och allra tydligast blir det när Kristus ger sitt eget liv för att köpa oss fria och försona oss med Gud. Hela vår frälsning handlar ytterst sett om, som Paulus säger i vår vers i Ef 1:6, att härligheten i Guds nåd ska prisas. *

Då har vi dels talat om Guds nåd och sett en bild av Gud nåd i Hosea som köper fri sin otrogna hustru och älskar henne trots allt hon gjort mot honom. Sedan har vi tittat på hur Gud gör allting för sin äras skull och hur hans ära blir som allra tydligast i lammet som blir slaktat. Texten säger ju att Gud förutbestämt oss till barnaskap genom Jesus Kristus … ”till pris för sin nåds härlighet med vilken han benådade oss i den Älskade.”

III. I DEN ÄLSKADE

Då kan vi gå vidare till den sista punkten och jag ska försöka att beskriva hur de här två tankarna om nåd och härlighet förs samman i den person som Paulus här kallar för ”den Älskade.” 

Treenighetens mysterium

Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, för när vi ser att Jesus kallas för ”den Älskade” så för det oss rakt in i treenighetens mysterium. Allt som Gud har gjort för oss har han gjort ”i den Älskade.” 

Det är förunderligt – när vi läser evangelierna får vi vid ett par tillfällen se hur förhänget liksom dras undan och vi får höra hur Gud Fadern talar om sin Enfödde Son. När Jesus börjar sin offentliga verksamhet och döps av Johannes Döparen berättas det om att när Jesus kom upp ur vattnet öppnades himlen och den Helige Ande sänkte sig ner över honom som en duva. Och man hörde Gud Faderns röst från himlen som sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt 3:17). 

På ett liknande sätt var det på förklaringsberget. Jesus tog med sig de tre närmaste lärjungarna upp på ett berg och där förvandlades han inför deras ögon. Och så sänkte sig ett lysande moln ner över dem, och ur molnet var det en röst som sade: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt 17:5).

När Gud Fadern talar om sin Son är det begreppet den Älskade som han använder. Det är en relationell term. Gud är tre personer av samma väsen. Det är en del av evangeliet. Evangeliet handlar om att Gud är en Fader som älskar sin Son, som genom sin Ande förenar oss med Sonen så att vi kan dela Sonens liv inför Fadern. 

Ser du? Guds Son är den Älskade. Genom sin Ande förenar Fadern oss med Sonen och när vi är förenade med Sonen kan vi dela Sonens liv inför Fadern.

Det låter teoretiskt. Men det är anledningen till att jag tog så mycket tid inledningsvis att tala om Hosea och hur vi förhåller oss till Gud som i ett äktenskap. Jag ska förklara hur jag menar. 

Luther och Höga visan

När Martin Luther först skulle artikulera en mogen förståelse av läran om rättfärdiggörelse genom tron allena; när han skulle förklara för världen vad rättfärdiggörelsen handlar om, vilken bibeltext tror du han gick till? Inte till Romarbrevet. Den första text han gick till för att förklara rättfärdiggörelse genom tron allena var Höga visan 2:16, som säger ”min älskade är min, och jag är hans.” Det var i en liten bok som gavs ut 1520 och hette Om en kristen människas frihet

I den boken berättar Luther en berättelse, en liknelse om en kung som gifter sig med en kvinna som har dåligt rykte, en kvinna som påminner väldigt mycket om Gomer. Det är en liknelse om föreningen mellan kung Jesus och en syndare. Luther säger, ”den här flickan kan aldrig göra sig själv till drottning genom att göra goda gärningar. Hon blir bara drottning först när han yttrar orden ’jag tar dig att bli min.’ Då, precis i det ögonblicket sker ett fantastiskt äktenskapligt byte. Allt som hon har ger hon till honom – all hennes död, hennes synd, hennes fördömelse, alla hennes skulder – allt ger hon till honom och han tar den på sig själv. Och allt han har – alla hans rikedomar, hans välsignelse, hans eviga liv och fullkomliga rättfärdighet – ger han till henne.”

Luther återkom till det här och många efter honom har plockat upp samma bild. I precis det ögonblicket som den här flickan blev drottning… hon kunde ha gått på gatan under många år. Hon visste inte hur man förde sig i ett hov. Hon kunde inte bete sig som en drottning. Så i hennes karaktär var hon fortfarande en slav under sina begär. Men samtidigt hade hon en drottnings status. På samma gång. Och Luther sade, ”så är det med den troende. Där finns detta saliga byte i vilket Kristus ger allt han har och allt han är till oss. Och det innebär att vi på samma gång har förklarats rättfärdiga i vår status, men är syndare i oss själva. Samtidigt.” 

Nu har jag inte tid att stanna upp och beskriva vilken sprängkraft det här hade i den romerska kyrkan på den här tiden. Men det här var absolut ofattbart. Att vi kan förhålla oss till Jesus Kristus, Guds Enfödde Son, som om vi vore hans brud. Att vi skulle kunna kalla honom för ”min älskade” och säga med kvinnan i Höga visan, ”min älskade är min och jag är hans.” I ett äktenskap har man inga medlare – om jag vill tala med min make behöver jag inte gå till hans mamma, eller hans mormor, eller någon av hans kompisar och be dem lägga ett gott ord för mig. I ett äktenskap finns bara man och hustru. Och man älskar varandra för vem den andre är, inte för vad den andre kan ge mig. Jag har inget att erbjuda Kristus. Vad ska jag erbjuda honom? Vad kunde Gomer erbjuda Hosea? Han älskar mig för att han älskar mig. Det är ofattbart!

Han gläds i mig. Det är språk från Jesaja 62. ”Så som en brudgum jublar över sin brud, så ska din Gud jubla över dig” (Jes 62:5). 

AVSLUTNING

Här är Faderns hjärta för dig som är i Kristus. Här är Sonens hjärta för dig. Han för dig in i en förening med sig själv, en förening som är fylld av glädje och jubel till Guds ära. Du kan förhålla dig till Fadern som ett barn. Och du kan förhålla dig till Sonen som en hustru. Han är din och du är hans. Det är Sonens syfte. Han är den Älskade – han förenar dig med sig själv så att du kan föras fram inför Fadern, helig och fläckfri, som hans eget barn. Förstår du att frälsningen inte bara handlar om att bli frälst och räddad från fördömelse? Det handlar om att ära honom och njuta av honom. 

Innan jag slutar vill jag bara ta fram samma text som jag nämnde som hastigast i förra predikan, nämligen Johannes 17:23 som säger att Fadern har älskat oss som han har älskat sin son, Jesus. Det innebär att han älskar alla som tagit emot Jesus lika mycket som han älskar sin enfödde Son – med samma kraft, intensitet och glädje. När han kallar sin Son för ”den Älskade” så riktar han samma oändliga källflöde av kärlek mot dig som är förenad med Sonen. Så låt oss leva värdigt en sådan kallelse. Låt oss leva med den värdighet han redan tillskrivit oss. Låt oss lägga bort vår egen självupptagenhet och låt oss leva till hans ära och njuta av honom. 

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *