Idag ska vi titta på en enda vers, som jag skulle påstå är en av Bibelns mest underskattade verser. Den är inte särskilt svår att förstå rent grammatiskt, men om vi stannar upp och funderar på vad den faktiskt säger så ska vi se att den talar om något obeskrivligt stort.
Jag säger att den är underskattad för att den talar om vem Gud är på det mest fundamentala sätt, men av någon anledning så har den här versens budskap gått förbi mig under gott och väl de 20 första åren av mitt kristna liv. Jag tror inte att jag är ensam. Det är som att vi som svensk kristenhet har glömt bort vilken Gud det är vi tillber och vilka konsekvenser det får för det evangelium, för de goda nyheter, det innebär.
Den här versen kommer i ett sammanhang där Paulus har beskrivit livet utan Kristus i andra kapitlets tre första verser. Sedan visar han hur Gud har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Sedan i vers 11 börjar han tala om församlingen. Han visar hur det först fanns fiendskap och främlingskap mellan judar och hedningar, men att Kristus har rivit skiljemuren mellan dem, och genom tron på honom har han förenat de folk som tidigare var fiender till en ny människa. Han har skapat frid.
När vi nu kommer till vers 18 börjar det med ett litet ord som kan översättas ”så att”. Det finns inte med i den nya översättningen av Folkbibeln, men i alla tidigare översättningar har det funnits med ett litet ”ty”. I det här sammanhanget ger det oss en indikation att det som kommer i vers 18 är ett resultat av det som Paulus sagt tidigare. Därför skulle jag gärna ha sett orden ”så att” i översättningen, även om det gör det krångligare att få ihop det till en fin svensk mening.
Jesus har alltså gjort de två tidigare fienderna till en ny människa. Han har försonat de båda genom att i sin egen kropp döda fiendskapen på korset. Han har skapat frid. Därför kan vi båda nu, genom honom [dvs Kristus] i en och samme Ande ha tillträde till Fadern.
En annan översättningsdetalj vi kan lägga märke till att det inte handlar om vi båda var och en för sig, utan vi båda tillsammans. Vi båda, som tidigare var fiender, är nu förenade till en person – så intimt talar Paulus om enheten mellan kristna i en lokal församling – och nu har vi båda tillsammans tillträde till Fadern genom Sonen i en och samme Ande.
Den nya enheten har ersatt den gamla fiendskapen, det har vi pratat om tidigare. Och nu kommer vi tillsammans, som en kropp, till Fadern genom Sonen i en och samme Ande.
Men vad betyder det? Vad betyder det att vi har tillträde till Fadern, genom Sonen, i en och samme Ande? Det betyder allt! Det är så stort att det inte går att beskriva, och därför har jag verkligen kämpat med att sätta meningsfulla ord på det.
Ibland när vi talar om evangeliet, särskilt om vi delar evangeliet med någon som inte är kristen, har vi en tendens att undvika att tala om treenigheten. Vi vill gärna tala om korset, om Guds nåd och hans erbjudande om förlåtelse. Men ofta är vi anmärkningsvärt otydliga och vaga om vilken Gud det är vi talar om. Men när vi undviker att tala om treenigheten tror jag att vi gör oss själva en otjänst. Därför att skönheten i evangeliet kommer från vem Gud är; den Gud som är fullkomlig i sin skönhet. Han är treenig, och därför formar läran om treenigheten i högsta grad evangeliet, de goda nyheterna om hur han tar oss upp till att vara hans barn.
Så i mitt försök här att visa sprängkraften i den här versen delar jag upp predikan i två punkter. Jag börjar med en negativ punkt där jag vill säga något om hur evangeliet och det kristna livet skulle se ut om Gud inte vore treenig och förhoppningsvis ska vi därefter kunna se en kontrast i den andra punkten som jag kallar ”treenighetens evangelium” och hur den här versens budskap påverkar hela våra liv. Så, två punkter: den första kallar jag ”ensamgudarna” och den andra ”treenighetens evangelium”.
I. ENSAMGUDARNA
Låt oss börja med att föreställa oss hur evangeliet skulle låta om Gud inte vore treenig. Jag tänkte att vi skulle titta på några exempel på ensamgudar. Det finns ju gott om exempel eftersom det bara finns en Gud, nämligen Bibelns Gud, som är treenig.
1. Allah – den som förleder
Vi kan börja med Allah. Han är mycket tydlig på att han inte är treenig. Vi kan läsa i koranen sura 4, vers 171,
Tro därför på Gud och Hans sändebud och säg inte: “[Gud är] tre.” Upphör för ert eget bästa! Gud är den Ende Guden. Stor är Han i Sin härlighet, fjärran från [tanken] att Han skulle ha en son!
Eller i Sura 112,
SÄG: “Han är Gud – En, Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingen finns som kan liknas vid Honom.”
Allah är, med andra ord, en ensamgud. Han är inte i någon bemärkelse en far – han har inte avlat – och inte heller har han någon enfödd Son. Han är en person och inte tre. I sitt väsen är han helt annorlunda mot Bibelns treenige Gud.
Men låt oss nu föreställa oss att det verkligen var Allah som var Gud. Innan han skapade något, hur var han då? Han var helt ensam, i evighet. Han hade ingen att älska. Och om jag inte misstar mig så var han helt okej med det. Han är inte kärleksfull i sitt väsen. Från ett kristet perspektiv får det enorma konsekvenser.
Det innebär till exempel att han är källan till ondska precis lika mycket och på precis samma sätt som han är källan till godhet. Han sägs ha 99 namn som beskriver hur han är i all evighet. Ett av de namnen är ”kärleksfull”. Men det är förstås en omöjlighet, eftersom som han i evighet varit ensam. Enda möjligheten att han ska kunna vara evigt kärleksfull är att han i evighet älskar sin skapelse. Men det skapar ett stort problem. Om Allah behöver sin skapelse för att vara den han är i sig själv så innebär det att han är beroende av sin skapelse och det är ett problem eftersom en av grundpelarna i islam är att Allah inte är beroende av någonting.
Att vara kärleksfull förutsätter att det finns någon annan att älska. Det här var en fråga som Aristoteles brottades med ungefär 1000 år tidigare och han drog slutsatsen att skapelsen därför måste vara evigt existerande tillsammans med Gud.
Men det förnekar islam kraftfullt. Allah är inte beroende av något, men därför kan han inte vara kärleksfull i sitt väsen. Han kallas för ”den barmhärtige.” Men han kallas också för ”den stolta” och ”förgöraren” och ett tjugotal gånger kallas han för ”den främsta bedragaren.”
Han är glad att förleda. Det stora exemplet är att han förleder Kristi efterföljare att tro att Kristus verkligen dog och uppstod igen, genom att byta ut honom mot någon som liknar honom på korset.
Därför att Allah är den han är handlar efterföljelse om underkastelse (islam betyder ju underkastelse). Det är inte en kärleksfull efterföljelse. Tron på den ensamma guden präglas av osäkerhet och rädsla. Den store profeten Muhammed ber att Allah inte ska förleda honom. Och när den enormt viktiga förste kalifen Abu Bakr blev försäkrad av Muhammed själv att han skulle komma till paradiset svarade han ”vid Allah, jag kan inte förlita mig och vara trygg från Allahs bedrägeri även om jag hade en fot i paradiset.” Han kände Allah väl. Allah kunde inte och kan inte litas på. För att i sitt väsen är han opålitlig. Han är lika ond som han är god.
2. Marduk – behöver slavar
Vi kan släppa Allah och gå tillbaka i tiden. Varför skapade Gud världen? Ett svar på frågan finns i det antika Babylons skapelseberättelse Enuma elish. Där har vi en av skapargudarna Marduk. Han säger som det är: han skapade mänskligheten så att gudarna ska kunna ha slavar. Så att gudarna ska kunna luta sig tillbaka och njuta frukten av arbete som de inte behöver göra själva.
Det låter lite plumpt och ogenerat, men det finns något fundamentalt här. Om Gud är alldeles ensam, om han bara är rå makt, så är han en härskare utan undersåtar. För att vara en härskare behöver han ha undersåtar som han kan härska över. Alltså skapar han ur en sorts fattigdom. Han behöver ha något, och hans skapelse bidrar med något som han inte har i sig själv. Och det säger sig självt, att vara undersåte till en sådan härskare som bara behöver ha mig för att härska över mig kan inte vara någon särskilt glädjefylld efterföljelse. Här finns inget evangelium, här finns inga goda nyheter.
3. Artemis – behöver tillbedjare
En annan gud hittar vi berättas om i Nya testamentet. Det finns i Apostlagärningarna, när Paulus kommer till staden Efesos, alltså den staden som gett namn till Efesierbrevet. Slå upp Apostlagärningarna 19:27. Paulus hade varit i Efesos i två år och predikat i synagogan där och det hade bildats en församling. Det skedde många under och tecken, och många kom till tro. Det störde en del folk i staden, särskilt en silversmed som hette Demetrius, för han och andra tillverkade små Artemistempel som gav staden goda inkomster, eftersom det var en stor sak i Efesos med tillbedjan av fruktbarhetsgudinnan Artemis. Så står det i vers 25,
Apostlagärningarna 19:25–28 (SFB-15)
25Nu samlade han dem och även andra som hade liknande arbeten och sade: “Herrar, ni vet att vi har vår rikedom från den här verksamheten. 26Men ni både ser och hör hur den där Paulus har fått med sig en mängd människor, inte bara i Efesos utan i nästan hela Asien, med sitt tal om att gudar gjorda av människohand inte skulle vara några gudar. 27Det är risk att inte bara vårt hantverk får dåligt rykte, utan också att den stora gudinnan Artemis tempel tappar sitt anseende, och att hon som dyrkas av hela Asien och hela världen förlorar sin storhet.”
28När de hörde detta fylldes de av vrede och skrek: “Stor är efesiernas Artemis!”
Visst finns det något djupt tragiskt i det här? Tänk att ha en gud som är så beroende av att ha sina tillbedjare. Om hon inte har några tillbedjare så förlorar hon sin storhet. I sig själv är hon tom och parasiterande och all hennes storhet hänger på att hennes tillbedjare kommer till hennes tempel med gåvor. De måste rycka ut till hennes räddning: ”nu måste vi ta tag i det här, så att inte vår gud förlorar sin storhet!”
4. Arius gud – den oorsakade
Okej. Vi har Allah som förleder. Vi har Marduk som är en härskare i behov av undersåtar. Och vi har Artemis som får sin storhet av sina tillbedjare. Det är inte mycket till goda nyheter.
Men låt oss göra ett sista nedslag, betydligt närmare Bibelns Gud.
I början av 300-talet efter Kristus fanns en äldste i Alexandria som hette Arius. Han fick ett stort genomslag med sin lära att Kristus inte alls var Gud utan en skapad varelse.
Hur gick det till? Han började med att tänka om Gud ungefär på samma sätt som Aristoteles tänkte om Gud. Gud måste vara den som orsakat allt, men som själv inte är orsakad av något. Det är en helt korrekt tanke, men den ledde Arius till katastrofala slutsatser. För han tänkte vidare att om Sonen, Kristus, ska vara son, så måste han vid något tillfälle fått sin existens av Fadern. Han måste vara orsakad. Han är en del av allt det som Gud skapat och kan alltså inte vara Gud själv.
Det här väcker flera problem och jag ska återkomma om en liten stund till Athanasianus som gick i strid mot Arius om det här. Men låt oss stanna kvar i tanken en stund och fundera på hur det skulle vara om Gud vore helt ensam. Det här är Jehovas Vittnens gud.
Vi har redan slagit fast att denne gud inte kan ha kärlek i sitt väsen. Han är ensam i evighet. Om vi säger att han inte är tom som Marduk eller Artemis som behöver sina undersåtar för att vara dem de är, men vem är han då? Det är en gud som helt och hållet handlar om sig själv. Hans enda intresse är han själv. Att skapa verkar helt onaturligt för honom. Varför skulle han det? Och om han skapar, så skapar han antingen utifrån ett behov att bli beundrad eller från ett behov att utnyttja skapelsen till sin egen självtillfredsställelse. Antingen behöver han dig för att han är tom utan dig eller också är du överflödig; en irriterande distraktion, för honom.
Vad skulle han erbjuda dig? Vilka är de goda nyheterna för dig? Ja, han kanske skulle låta oss leva under hans mäktiga regim. Kanske skulle han erbjuda oss beskydd. Kanske skulle han till och med erbjuda oss förlåtelse. Men han skulle aldrig kunna erbjuda närhet. Skulle vi kunna tala om nåd och barmhärtighet och en frälsning fritt och förutan? Tveksamt. För han har inte kärlek i sitt väsen. Han är evigt ensam, och om han inte ska vara beroende av sin skapelse så måste han vara nöjd och glad med att vara evigt ensam.
Hur skulle efterföljelsen av honom vara? Vi skulle vara upptagna av oss själva, precis om han. Vi skulle ständigt fråga oss själva hur vi har det, hur det går för oss, vilka känslor vi har, och så vidare. Vi skulle behöva sätta upp rigorösa religiösa system att följa för att veta hur det går för oss, men vi skulle aldrig kunna vara säkra på att vi gjort tillräckligt mycket. Vi skulle leva våra liv mot en ständig bakgrund av rädsla.
II. TREENIGHETENS EVANGELIUM
Så går vi in i den andra punkten och låter Athanasius kliva in på scenen.
Börja med Jesus
Han är helt förundrad över Arius förmätenhet. Han frågar ”hur kan du ha en aning om hur Gud är, på annat sätt än hur han själv uppenbarat sig?” ”Nej,” säger han, ”det är mer fromt och mer riktigt att förstå Gud utifrån Sonen och kalla honom ’Fader’ än att förstå honom utifrån hans verk och kalla honom ’oorsakad’.
Det rätta sättet att tänka om Gud är att börja med Jesus Kristus, Guds Son. Inte med någon abstrakt definition som du har hittat på, och särskilt inte genom en definition som relaterar till hans verk snarare än hans identitet. Det är inte fel att kalla Gud för ”skapare”, för han har skapat. Han är en skapare. Men det är inte hans identitet, det är inte vem han djupast sett är. Om du kallar honom för ”skapare” eller ”härskare” djupast sett så gör du honom beroende av hans skapelse. Om han är ”skaparen” måste han ha skapelsen för att vara den han är. Och då är han en stackare, som Artemis. Med all sin kosmiska kraft är han ömkansvärd.
Nej, säger Athanasius, vår definition av Gud måste utgå från Sonen, som är den som uppenbarar vem Gud är. Och när vi gör det finner vi något långt mer fundamentalt att säga om Gud än det faktum att han är skapare. Det finns något långt mer fundamentalt än hans suveränitet och stora makt. Det första vi kan säga om Gud, när vi ser Sonen, är att säga som bekännelsen säger, ”vi tror på Gud, allsmäktig Fader.” Det är det första vi säger. Jesus säger ”jag är vägen”, jag är vägen till Gud, ”ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Vi kommer inte känna Gud som den han är, Fadern, om vi inte kommer genom Sonen. Sonen är Sonen just för att han har en Fader. Så den Gud Jesus uppenbarar är först och främst inte en skapare eller en härskare, utan först och främst Fadern.
Athanasius ger oss en helt annorlunda utgångspunkt. Och då blir hela evangeliet annorlunda, som vi ska se.
Vad innebär det att Gud är Fader?
För vad innebär det att Gud är en Fader? Det innebär att innerst i sitt väsen ger han liv. Innan världens grund blev lagd var han livgivande, utgivande och älskande. Bibeln beskriver honom som en evig källa av liv (Jer 2:13). För att Fadern ska vara en Fader så måste han ge liv. Det är hans mest grundläggande kännetecken. Det innebär att kärlek inte är något som Fadern har, det är något han är. Han kan inte inte vara kärlek. Om han inte älskade skulle han inte vara Fader. Gå till Johannes 17:24,
Johannesevangeliet 17:24 (SFB-15)
24Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse.
Fadern älskade Sonen innan världens grund var lagd. Det är den Gud som Jesus uppenbarar. Innan han gör något annat, innan han skapar någonting, innan han härskar över någonting var han en Fader som älskade sin Son och som gladdes i sin Son genom Anden.
Det här påverkar radikalt det evangelium vi förkunnar och den frälsning vi får. Om Gud är evigt ensam handlar frälsningen om att du blir en laglydig undersåte. Du blir en medborgare i hans rike. Men om evangeliet utgår från att Gud är en Fader som älskar sin Son genom sin Ande, då är allt oändligt mycket vackrare. Han uppväcker oss från död, som Paulus säger i början av Efesierbrevets andra kapitel, men inte bara till att bli laglydiga medborgare, inte bara till att bli förlåtna, utan till att bli söner till Gud själv. Det är långt mer än att bli förlåtna. Det är långt mer än att bli förklarade rättfärdiga. Vi är adopterade. Men vi är adopterade i en mycket specifik bemärkelse, nämligen genom att vi förenas med Sonen. Den evigt älskade Sonen tar oss upp i den eviga kärlek som Fadern alltid låtit flöda över honom. Genom tron på honom och föreningen med honom får vi del i det liv, samma liv, som han alltid åtnjutit. Vi kommer in i Faderns närhet genom Kristus och kan i Anden säga ”Abba! Fader!” Han delar allt med oss. Trösten som Sonen fått från den helige Ande delar han med oss så att Anden blir vår tröstare också. Vi kan be, som Calvin sa, ”genom Jesu mun”. Fadern älskar att höra från sina barn.
Det här återkommer flera gånger i Johannesevangeliet. I första kapitlet läser vi om när Ordet kom till oss och blev kött, det vill säga Guds evigt Enfödde Son föddes som människa. Men vad är det för frälsning han kom med? Joh 1:12, rätten att bli Guds barn. Från hans fullhet får vi ta emot, vers 16. Och titta i vers 18, detta Ord, denne Enfödde som själv är Gud har alltid funnits vid Faderns famn, eller ordagrant vid hans ”bröst”; en bild som präglas av en svindlande intimitet.
Allah skulle aldrig kunna erbjuda en sådan intimitet. Inte heller Arius Gud. Och verkligen inte Marduk eller Artemis. Men Bibelns Gud inte bara kan det utan gör det. I Johannes 17 ber Jesus till sin Fader att hans lärjungar ska vara med honom där han är, det vill säga vid Faderns bröst. Vi får till och med en liten illustration på det här vid den sista måltiden i Joh 13:23 att ”den lärjunge som Jesus älskade vad vid Jesu bröst. Precis som Sonen i evighet varit hos Fadern.
Det är i det här sammanhanget som Jesus säger till sin Fader att han har älskat dem, [det vill säga de som är förenade genom tron på Kristus,] på samma sätt som han har älskat Jesus (Joh 17:23). Jag har sagt det flera gånger tidigare, men jag kan aldrig komma ifrån det. Det är ofattbart. Att Fadern skulle älska oss på samma sätt som han älskar sin Evige Son.
Luther
Vänner, det här gör all skillnad. Jag kan inte hålla mig från att illustrera med Martin Luther. Han visste så väl att den här förståelse av Gud som Far ändrar allting. När han var munk var han helt inriktad på att Gud var stor och rättfärdig och hatar synden. Men han var inte så säker på varför Gud var så. Han fick det inte att gå ihop. Han berättar, ”jag älskade inte, nej jag hatade den rättfärdige Guden som straffar syndare. Och i hemlighet, om inte blasfemiskt, sannerligen under stor klagan, var jag arg på Gud.”
Det är helt rimligt. Om man inte känner Gud som en god och kärleksfull Fader, en Fader som tar oss nära, så kommer man att finna att man inte kan älska Gud. Det är en icke älskvärd gud, vilket Luther smärtsamt fick erfara. Så vad gjorde Luther? Vem älskade han istället? Vi måste älska någon. Han vände sig till den romerska kyrkans helgon. De var snälla. De var de enda han kunde vända sig till.
Allt det ändrade sig när han började se Guds faderskap. Senare i livet skrev han att han inte hade tillbett den rätta Guden. ”För,” sade han, ”det är inte tillräckligt att känna Gud som skaparen och domaren. Bara när Gud är känd som en kärleksfull Fader, är han känd på rätt sätt.”
Han fortsatte, ”för även om hela världen har noggrant försökt att förstå Guds natur, sinne och verksamhet [han hade inte haft någon framgång här överhuvudtaget] men, Gud själv har uppenbarat och visat de största djupen i hans faderliga hjärta; hans rena, outsägliga kärlek. Genom att sända sin Son för att föra oss tillbaka till sig själv visar sig Gud vara outsägligt kärleksfull och ytterst faderlig.”
Överflödande kärlek
Fadern älskade sin Son så mycket att kärleken flödade över, så att Sonen kunde bli den förstfödde av många söner. Det är därför den treenige kan och vill skapa. Detta är varför han skapar. Guds nåd är inte bara hans barmhärtighet mot dem som syndar. Hela hans skapelse är ett uttryck för hans nåd, som flödar från hans stora kärlek.
Kärlek är inte en reaktion från denne treenige Gud. Guds kärlek är kreativ. Hans kärlek kommer först, för den kommer ur det överflöd som finns i honom.
Se kontrasten
Ser du kontrasten mellan Arius gud och den treenige Guden. Med Arius gud har vi en gud som är tom och behöver fyllas. Han tar och tar. Han skapar för att han vill härska. Men den i treenige ser vi en Gud som överflödar i kärlek och är ständigt utåtgående i glädje och generositet.
Bläddra till 1 Petrusbrevet 5. Låt oss titta på verserna 7 och 8 och känna på kontrasten. Vers 7,
1 Petrusbrevet 5:7 (SFB-15)
7Och kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er.
Här har vi den Gud som är kärlek. Här har vi den evige Fadern.
1 Petrusbrevet 5:8 (SFB-15)
8Var nyktra och vakna. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka.
Här har vi skillnaden mellan den tomma ensamguden som är ren makt och Fadern och älskar sin Son.
Teologen Karl Barth skrev så här,
Treenigheten hos Gud är hemligheten till hans skönhet. Om vi förnekar detta har vi omedelbart en Gud utan strålglans och utan glädje och utan humor; en Gud utan skönhet. Om vi förlorar kraften och värdigheten hos verklig (treenig) gudomlighet förlorar vi också hans skönhet. Men om vi håller till detta, att den ende Guden är Fader, Son och helig Ande kan vi inte undkomma det faktum, varken generellt eller specifikt, att Gud, bortsett från allt annat, är vacker.
Varför sände Gud sin Son?
Så, om vi ska sammanfatta: varför sände Gud sin Son till oss? Låt oss gå tillbaka till Johannesevangeliet 17:23,
Johannesevangeliet 17:23–26 (SFB-15)
23jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.
24 Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse. 25 Rättfärdige Far, världen har inte lärt känna dig. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. 26 Jag har gjort ditt namn känt för dem. Och jag ska göra det känt, för att kärleken som du älskat mig med ska vara i dem och jag i dem.
Fadern sänder sin Son för att göra sig själv känd, inte så att vi ska kunna veta rätt saker och kunna skriva rätt på teologitentan, utan så att den kärlek som Fadern av evighet haft mot Sonen ska kunna delas av andra; de som tror på honom.
Joh 1:18 säger att Sonen i evighet funnits vid Faderns famn. Vi kan knappt våga föreställa oss det, men Jesus säger att hans längtan är att de som tror på honom ska kunna vara med honom där. Det är därför Fadern sänt honom. För att vi som avvisat honom, vi som var döda i våra synder ska kunna föras tillbaka, inte bara som medborgare, inte bara som förlåtna och upprättade, utan föras tillbaka som söner att njuta av den överflödande kärlek som Sonen alltid njutit. Sonen förenar sig med oss genom den helige Ande så att vi kan dela det som är hans.
Det här är budskapet i Efesierbrevet 2:18. Den evigt älskade Sonen tar oss upp i den eviga kärlek som Fadern alltid låtit flöda över honom. Genom tron på honom och föreningen med honom får vi del i det liv, samma liv, som han alltid åtnjutit. Vi kommer in i Faderns närhet genom Kristus och kan i Anden säga ”Abba! Fader!” Han delar allt med oss.
AVSLUTNING
Ingen annan gud gör det här. Ingen annan kan göra det. Men det här är det kristna livet. Genom tron på Kristus blir du upptagen som son inför Fadern. Men inte vilken son som helst, utan du får del i det som tillhör Guds Enfödde Son. När Bibeln säger att du får evigt liv så är det hans liv du får.
Så den stora frågan är om du är förenad med Kristus genom tron på honom? Det kristna livet handlar om ett barns närhet till Gud och det är genom Kristus vi får detta tillträde. Tror du på Jesus Kristus som din Herre och frälsare? Har du övergett det liv där du vill vara din egen herre? Har du vänt dig bort från dina synder för att leva det nya liv du får i föreningen med Kristus?
Till dig som har det, till dig som är kristen vill jag bara påminna att det här som jag har talat om är det kristna livet: det handlar om ett barns tillträde till Fadern, genom Sonen och i Anden. Det börjar alltid med Jesus Kristus. Fokusera inte på den glädje du eventuellt har eller inte har i honom. Fokusera inte på dig själv. Se bortom dig själv till honom som ger dig glädjen. Se att han är förenad med dig. Han är din rättfärdighet. Han är din kraft. Han är din vishet. Han är din rikedom. Han är din hjälp och ditt hopp. Det är genom honom du får se in i Guds faderliga hjärta och se hur gränslöst han älskar dig.
0 kommentarer