Två sätt att läsa Bibeln | Luk 24:13-32

Två sätt att läsa Bibeln | Luk 24:13-32

Lukasevangeliet 24:13–32 (SFB-98)

13 Samma dag var två av dem på väg till en by som heter Emmaus och ligger drygt en mil från Jerusalem. 14 De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. 15 Medan de samtalade och diskuterade närmade sig Jesus själv och vandrade med dem. 16 Men deras ögon var slutna så att de inte kände igen honom. 17 Han frågade dem: ”Vad är det ni går och samtalar med varandra om?”

Då stannade de och såg bedrövade ut. 18 Och den ene som hette Kleopas sade till honom: ”Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vet vad som hänt de här dagarna?” 19 Han frågade dem: ”Vad då?” De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret. Han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. 20 Våra överstepräster och rådsherrar utlämnade honom till en dödsdom och korsfäste honom. 21 Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.

Förutom allt detta är det nu den tredje dagen sedan det hände, 22 och dessutom har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De gick till graven tidigt på morgonen 23 men fann inte hans kropp. De kom och berättade att de hade sett en syn med änglar som sade att han lever. 24 Då gick några av de våra till graven, och de fann att det var som kvinnorna hade sagt. Men honom själv såg de inte.”

25 Då sade han till dem: ”Så tröga ni är i tanke och hjärta till att tro på allt som profeterna har sagt! 26 Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?” 27 Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna.

28 De närmade sig byn dit de var på väg, och han verkade vilja gå vidare. 29 Men de bad honom ivrigt: ”Stanna kvar hos oss! Det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” Då gick han in och stannade hos dem. 30 Och när han låg till bords med dem tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. 31 Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn.

32 De sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?” 

Ända sedan vi bildade församlingen för fem månader sedan  har vi i de korta predikningarna på kvällsgudstjänsterna utgått från olika gammaltestamentliga texter som pekar fram mot Kristus. Som kristna utgår vi från att Bibeln inte bara är Guds ord och sann utan att den också håller samman; att alla kapitel i alla böcker tillsammans tecknar en berättelse som får sin kulmen i att Gud själv föds människa för att försona Gud med sitt folk. Det innebär att vi läser texterna annorlunda än vad till exempel en forskare gör eller vad en jude gör. Vi utgår redan från början att texten handlar om Gud, eller som Luther säger, att Kristus är Skriftens stjärna och kärna. Kristus är Skriftens innehåll, dess substans, och Kristus är den som Skriften också pekar fram emot.

Anledningen att vi kan tro så är att Kristus trodde så. Det ser vi i den här intressanta händelsen som ägde rum precis efter uppståndelsen. Efter den monumentala händelsen på långfredagen då Kristus tillfångatogs, ställdes inför rätta och dömdes till döden genom korsfästning gick två desillusionerade lärjungar på väg mot en by som heter Emmaus. Texten säger att de var bedrövade.

Så dök Jesus upp, men de kände inte igen honom. Och han tog dem med på ett bibelstudium. Det står i vers 27 att, ”han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad det stod om honom i alla Skrifterna.”

Två sätt att läsa Bibeln

Det finns två sätt att läsa Bibeln. Det finns ett moraliserande sätt, ungefär som om Bibeln består av ett antal sedelärande berättelser, som fabler; och det finns ett evangeliecentrerat sätt.

Så å ena sidan kan du läsa Bibeln som om den handlar dig. Jag tar ett exempel som jag skulle tro att ni alla har hört mig ge förut, men jag håller mig till det för det är så tydligt. Lille David, som går upp och ska kämpa mot Goliat. Han kliver fram och skjuter iväg en sten som fäller Goliat. Vad är lärdomen? ”Som David sänkte Goliat måste du möta dina jättar.” Om Bibeln handlar om dig ska du alltså försöka efterlikna David och göra som han. Han är hjälten i berättelsen och nu är det upp till dig att bli hjälten i din egen berättelse.

Det här är det allra, allra vanligaste sättet som Bibeln förkunnas, i de fall den överhuvudtaget förkunnas, i våra kyrkor idag. Vi har ett system där allt handlar om oss själva och i den mån vi läser Bibeln läser vi den som om den handlar om oss.

Det andra sättet vi kan läsa Bibeln är med evangeliet i centrum, de goda nyheterna om att Gud övervunnit alla hinder och försonat sig själv med sitt folk. I ljuset av den övergripande berättelsen har vi David, som är en liten späd pojke som är en förkämpe, en representant för en hel armé som är paralyserad av rädsla för Goliat. Om David förlorar så är det ute med armén. Men om han vinner så tillräknas hans seger också till armén, som inte gjort något annat än stått still och varit livrädda. Om David segrar, segrar armén. Berättelsen handlar inte om oss – den handlar om Kristus. Han är vår förkämpe som vinner segern åt oss. Vår plats i berättelsen är hos de fega soldaterna som var paralyserade av skräck inför Goliats hån av Gud.

Lagen handlar om Kristus. Han har uppfyllt den. Templet handlar om Kristus – han är templet; han är platsen där vi kan komma in i det allra heligaste. Varje hjälte handlar om Kristus, han är hjälten bakom alla hjältar. Han är profeten bakom alla profeter, han är prästen bakom alla präster, han är kungen bakom alla kungar.

Det är vad Jesus berättar för de bedrövade lärjungarna på vägen till Emmaus.

Känner igen honom i måltiden

Om vi nu bara återvänder helt kort till texten så kan vi notera att han följde med dem till huset dit de var på väg. De hade fortfarande inte känt igen honom. Men när han bröt brödet öppnades deras ögon och de kände igen honom.

Aldrig illustreras evangeliet så tydligt som när vi firar Herrens måltid. Bröd och vin är vår föda. De ger oss liv. Men när vi äter måltiden tillsammans är det en förtätad symbolik som talar om att Kristus är brödet. Han ger liv. Och som brödet bröts, bröts också han. Han gav sitt liv så att var och en som tar emot det i tro får ta del i det. Så när han uppstår till evigt liv, uppstår också vi med honom. När vi äter brödet och dricker vinet kan vi känna hur det rinner ner i vår strupe; det är som om evangeliet rinner ner och ger oss liv.

Den belgiska trosbekännelsen från 1561 kallar Herrens måltid ett ”synligt tecken” som Gud har gett oss för att ”framställa evangeliets ord ännu klarare åt våra yttre sinnen.” Vi ser evangeliet porträtteras. Jag tror att man kan säga att Emmausvandrarna såg evangeliet porträtteras när Jesus bröt brödet och nu ska också vi få se och känna evangeliet porträtteras när också vi ska fira måltiden tillsammans.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.