Det är mycket som händer nu. Våren har kommit, med allt vad det innebär. Vi har haft påsklov. Igår var vi nästan allihopa på ett födelsedagskalas. Vi firar påsk – vissa av oss åker och träffar släkt och vänner. Men vad är det viktigaste i våra liv? När vi navigerar mellan arbeten, studier, promenader, telefonsamtal och textmeddelanden och notiser, storstädningar, däckbyten, blöjbyten och skolor – vad är det allra, allra viktigaste i våra liv?
När Paulus inleder sitt stora kapitel om Jesu uppståndelse, Första Korintierbrevet 15, säger han så här i den tredje versen:
1 Korinthierbrevet 15:3–4 (SFB-15)
3Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, 4 att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna
Även om Paulus inte alls lägger upp det på det sättet tror jag ändå att han skulle hålla med om att det här är det viktigaste av livets alla kategorier. Det här är viktigare än arbeten, skolor och livspussel. Det här påverkar allt. Att Jesus dog för våra synder, efter skrifterna; enligt den plan som Gud slagit fast sedan innan världens grund var lagd. Att Jesus blev begravd och att han uppstod – återigen enligt skrifterna; enligt den plan Gud slagit fast sedan innan världens grund var lagd.
Det var ingen tillfällighet att Jesus dog. Det var planerat redan innan en enda atom hade börjat existera. Det var inte heller någon tillfällighet att han uppstod.
När Paulus kom till Aten och talade på Aeropagen inför Atens alla filosofer sade han,
Apostlagärningarna 17:30–31 (B2000)
30En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. 31Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda.”
Gud har bestämt en dag när Jesus ska döma världen med rättfärdighet. När Gud lät Jesus uppstå gjorde han det som en bekräftelse för alla människor på att hans plan ligger orubbligt fast. Att den dagen kommer och det finns inget vi kan göra för att ändra på det. Det enda vi kan göra är att förbereda oss på den dagen genom att omvända oss.
Anledningen att jag tar upp allt det här är inte bara att vi firar påsk idag, utan för att vi också är inne i en genomgång av Efesierbrevet. I förra predikan tittade vi på vers 9-10 i första kapitlet och jag började att tala om Guds plan. Att det finns en plan – att livet inte bara är ”en dåres pladder” som Macbeth säger, utan att det finns ett mål och en riktning. Vi fortsatte med att titta på ordet ”mysterium”, hemlighet, som vi har i vers 9 och såg att det är något som varit fördolt för oss, men som Gud uppenbarat. Vi avslutade med att se mer specfikt vad Guds plan handlar om, nämligen att återföra allt under Kristus. Det är något som pekar tillbaka mot skapelsens paradis, innan människan fallit i synd. Paradiset ska upprättas. Kungen ska ta sin rätta plats.
Idag ska vi titta på verserna 11-12. Här fortsätter Paulus resonemanget, och vi får se mer i detalj vad planen är, nämligen ett upprättat folk som får ett arv, vi får se hur Guds plan verkställs in i minsta detalj och vad planen syftar till. Jag tänkte mig fyra punkter: (1) vad planen är, (2) hur planen verkställs, (3) vad planen syftar till, och sedan vill jag lyfta fram ur texten något av (4) vad det här innebär för oss, nämligen hopp
I. VAD PLANEN ÄR – ETT UPPRÄTTAT FOLK
Gud har alltså en plan. Planen är att återföra allt under Kristi herravälde, att återupprätta skapelsens paradis och omintetgöra syndens verkningar i världen. Paulus skriver i den första delen av den elfte versen,
Efesierbrevet 1:11 (SFB-15)
11I honom har vi också fått vårt arv
I Kristus
Den första delen i planen som Paulus visar oss är ett folk som är i Kristus. Det här har vi pratat om flera gånger tidigare i genomgången av Efesierbrevet, men Paulus upprepar det i nästan varje vers så det är värt att återkomma till. Det första steget mot ett återupprättat paradis där Kristus är alltings huvud är upprättandet av Kristi kropp på jorden, det vill säga, församlingen. Genom Jesu Kristi blod har Gud friköpt åt sig ett folk – ett folk där varje individ är en levande sten sammanfogad med andra levande stenar i ett heligt tempel. Eller lemmar i en kropp. Det är ett folk som är i Kristus. Det innebär dels att det är ett folk som är förenade med Kristus genom att vi tror på honom och förtröstar med våra liv på honom. Det är en mystisk förening som innebär att han blir vår ställföreträdare. När han dör, gör han det i vårt ställe. Han tar vår synd på sig. Det är som att synden har ekonomiska anspråk på oss. Vi står i skuld. Synden kräver död som betalning. Men Kristus går in i vårt ställe och betalar med sitt blod, sitt liv. Genom tron är vi förenade med honom som vår ställföreträdare.
Men att vi är i Kristus innebär också att vi är inbyggda i en lokal församlingsgemenskap, som är Kristi synliga kropp i vår del av världen. Vi är en del i Kristi kropp, en levande verklighet av kött och blod här och nu. Utifrån Bibelns horisont är det väldigt svårt att förstå, för att inte säga omöjligt, att någon kan kalla sig kristen utan att vara en aktiv del, en medlem, i en lokal församling – eftersom det är det minsta det innebär att vara i Kristus.
Arv
Efter att Paulus än en gång betonat att vi är i Kristus, i den här dubbla bemärkelsen, säger han att vi som är i Kristus har också fått vårt arv. Vad betyder det?
Den mest grundläggande innebörden är att vi fått Kristus som arv, det vill säga, att vi är kristna. Men det innebär i sin tur en mängd av välsignelser, som vi sett till exempel i vers tre som säger att vi i Kristus fått all andlig välsignelse i himlen. Det är så stort att det inte går att ta in.
Den som är i Kristus, den som är förenad med honom genom tron, får del i varje löfte Gud någonsin gett. Aposteln Petrus säger att Gud har skänkt oss ”allt som hör till liv och gudsfruktan” och ”stora och dyrbara löften” (2 Petr 1:3-4). Paulus säger i Andra Korintierbrevet att ”alla Guds löften har i [Kristus] fått sitt ja” (2 Kor 1:20).
Gud mättar varje sunt behov vi kan tänka oss. Han lovar oss frid, kärlek, nåd, vishet, evigt liv, glädje, styrka, vägledning, kraft, barmhärtighet, förlåtelse, rättfärdighet, barnaskap, sanning, gemenskap med honom själv, andlig urskillning, evigt paradis och härlighet, ja, allt gott och varje fullkomlig gåva får vi från Fadern. Paulus säger,
1 Korinthierbrevet 3:22–23 (SFB-98)
22[…]det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. 23Men själva tillhör ni Kristus, och Kristus tillhör Gud.
Han säger också att vi genom vår förening med Kristus får del i allt det goda som Kristus själv får del av. Vi har gjorts till Guds barn, ”Guds arvingar och Kristi medarvingar” (Rom 8:17).
Det här är så stort att det inte går att ta in. Vi har sett liknande saker många gånger förut. Ord som är så stora att de tycks flyga över huvudet på oss. Hur kan det vara möjligt? Att Gud älskar mig som han älskar sin Enfödde Son? Att jag i honom har allt gott jag någonsin kan föreställa mig och mer därtill? Det här är så goda nyheter att den mest inbitne ateist måste kunna erkänna att det verkligen vore fantastiskt om det vore sant.
II. HUR PLANEN VERKSTÄLLS – I MINSTA DETALJ
Men är det sant då? Hur kan man veta om det är sant? Kom ihåg texten jag läste inledningsvis, när Paulus sade till de grekiska filosoferna att Gud har gett oss uppståndelsen som en bekräftelse på att han har fastställt en dag då Jesus kommer att döma världen. Han har lagt fast sin plan och vill vi få en bekräftelse på om planen verkligen tycks hålla kan vi undersöka uppståndelsen. Här finns objektiva fakta att förhålla sig till.
Men jag tänkte inte säga mer om det nu. Om vi går tillbaka till vår text i Efesierbrevet låter det så här,
Efesierbrevet 1:11 (SFB-15)
11I honom har vi också fått vårt arv, förutbestämda till det av honom som utför allt efter sin viljas beslut
Han, det vill säga Gud, utför allt efter sin viljas beslut. Allt. Det finns inga undantag. Det finns inte en atom i universum som inte står under hans herravälde.
Här finns det hur mycket som helst att säga. Vi ska titta på några bibeltexter om en liten stund, men innan dess skulle jag vilja sätta på mig filosofhatten och påstå att det inte existerar någon slump, i alla fall inte i den bemärkelse vi brukar tala om slumpen i samband med universums uppkomst.
Ingen slump
Jag är säker på att det gäller dig också, att vi ibland stöter på människor som påstår att universum kommit till genom slumpen. Men det är ett ologiskt och absurt påstående.
Föreställ dig att jag tog fram ett mynt ur fickan. Ett helt vanligt, symmetriskt mynt, med en krona på ena sidan och en klave på andra sidan. Om jag kastar upp det i luften, vad är sannolikheten att det kommer upp krona eller klave? 100%. Vad är sannolikheten att kronan kommer upp? 50%.
Det är nästan omöjligt att räkna ut vilken sida som ska komma upp. Jag slår inte till det lika hårt med tummen varje gång. Jag fångar inte myntet på samma ställe varje gång. Jag träffar det olika varje gång så att det snurrar olika fort. Men alla dessa variabler, och många andra, kan jag reducera till två alternativ. Slumpen är något vi använder inom matematiken när vi ska beräkna sannolikhet. Vi ställs inför något vi uppfattar som oförutsägbart och då använder vi slumpen som ett matematiskt begrepp för att räkna på det oförutsägbara.
Men hur mycket kraft utövar slumpen? Är det slumpen som slår till myntet så att det flyger upp i luften? Är det slumpen som får myntet att snurra? Är det slumpen som fångar myntet? Det är klart att det inte är – det är ju jag. Slumpen i sig själv kan inte orsaka någonting eftersom slumpen inte är någonting. Slumpen är ett ord, det är ett matematiskt begrepp vi använder som en benämning på det oförutsägbara.
När vi talar om att universum uppkommit genom slumpen talar vi inte längre om slumpen som en matematisk benämning. Då talar vi om slumpen som ett väsen – vi tillskriver slumpen liv och kraft och förmåga. Men slumpen har inget väsen. Slumpen har ingen existens. Den har ingen kraft. För att något ska kunna orsaka något måste det först existera.
Att påstå att slumpen har orsakat universum är ett absurt påstående. Det är nonsens. Det är att säga att universum är orsakat av ingenting. Jag inser att det finns intelligenta människor som påstår det. Att universum orsakat sig självt. Men ingen logiskt tänkande människa skulle påstå det om det inte vore för att de till varje pris ville undvika slutsatsen som ett logiskt tänkande skulle leda till. Att universum skapat sig självt är absurt. Om något skulle orsaka sig självt skulle det behöva existera innan det existerar. Det skulle behöva existera och inte existera på samma gång, vilket redan Aristoteles hjälpte oss att se genom sin motsägelselag, det är logiskt nonsens. Inget kan skapa sig självt. Inget kan orsaka inget!
När vi funderar på skapelsen kan vi börja med att ställa frågan: ”tror du att någonting existerar nu? Tror du att du existerar nu? Finns det något här? Även om du tror att allt är en illusion, tror du att illusionen är här?” Varifrån kom det? Det här är vanlig, enkel logik: om något existerar nu så kan det inte ha funnits en tid när inget existerade. En av de mest grundläggande utgångspunkterna i all vetenskap och i all filosofi är ur inget kommer inget (ex nihilo nihil fit). Om det någonsin var en tid när inget fanns, så säger vanligt förnuft att då kan inte heller någonting finnas nu. Det som finns nu skulle inte finnas.
Eftersom något finns nu måste det alltså alltid ha funnits någonting. Något som i sig självt har kraft att existera – något som inte är orsakat av något annat – annars kan inget annat finnas.
Så låt oss inte tro mer om slumpen är vad vad slumpen faktiskt är. Annars har vi bara förklarat bort en gud och ersatt honom med en annan.
Vad säger Bibeln?
Bibeln säger förstås att Gud finns och att han har en plan och att han, som vi ser i vår vers, ”utför allt efter sin viljas beslut.” Men för att ge det lite mer innehåll vill jag säga tre saker.
1. Guds plan är den yttersta orsaken till allt som sker
För det första: Guds plan är den yttersta orsaken till allt som sker. Bibeln lämnar inte utrymme för några tillfälligheter. Det finns ett intressant påstående i 2 Mos 21:13. Det är en lagtext som handlar om vad man kan göra om man dödat något genom en olyckshändelse. Texten säger så här,
2 Moseboken 21:13 (B2000)
13Om det inte var hans mening utan det var Gud som lät det ske, kan han fly till en plats som jag skall anvisa dig.
Du kanske inte menade att döda honom, men då var det Gud som lät det ske. Det var en del i Guds plan.
Ordspråksboken 16:33 (SFB-15)
33Lotten kastas i knät, men avgörandet kommer alltid från Herren.
Bibeln tycks inte vilja tala om slump överhuvudtaget. Avgörandet kommer alltid från Herren. Han sitter aldrig och tittar spänt på vad som ska hända. Han har redan bestämt vad som ska hända.
2. Guds plan innefattar både det onda och det goda
För det andra innefattar Guds plan både det onda och det goda. Det här är svårt för oss att svälja. Men det gör det inte mindre sant.
Romarbrevet 8:28 (SFB-15)
28Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.
Lägg märke till att texten säger ”allt”. Det handlar inte om att det mesta samverkar. Eller att allt det goda samverkar. Nej, allt samverkar till det bästa. Det goda och det onda. Det innebär att Gud inte låter ondskan vara meningslös. Det är inte Gud som är upphov till ondskan.
Samtidigt finns det några starka påståenden i Bibeln. Till exempel har vi Amos 3:6,
Amos 3:6 (SFB-15)
6Blåser man i basun i en stad utan att folket blir förskräckt?
Händer det en olycka i en stad utan att Herren har vållat den?
Eller Matteus 10:29, som vi ibland romantiserar över,
Matteusevangeliet 10:29 (SFB-98)
29Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja.
Översättningarna varierar en del och en del vill gärna mjuka upp budskapet. Men det här är inte en gullig vers. Den säger att den lille sparven faller till marken för att Gud vill det.
Jesaja 45:6–7 (SFB-15)
6[…]Jag är Herren, och det finns ingen annan.
7 Jag formar ljuset och skapar mörkret, jag ger lycka och skapar olycka. Jag, Herren, gör allt detta.
Den bibeltext som kanske bäst förklarar det här svåra förhållandet mellan ondskan och Guds suveräna plan är berättelsen om Josef i Första Moseboken. Han blev såld av sina bröder till slaveri i Egypten. Det innebar många år av lidande och flera motgångar i fängelse, men han fick också mer och mer förtroende i Egypten till en sådan grad att han till sist kunde rädda sin familj från att svälta ihjäl. Han samlade sina bröder och sade ”ni menade det för ont, men Gud menade det för gott.” Gud genomför sin plan in i minsta detalj, men har vävt in ondskan så att också människors och demoners onda gärningar i slutänden samverkar till det bästa.
3. Guds plan tar inte bort betydelsen i dina beslut
För det tredje. Även om Gud har bestämt allt som sker och även om han genomför sin plan in i minsta detalj så lever vi ändå inte i ett fatalistiskt universum. Här är den kristna tron unik! Vi tror på en allsmäktig Gud, men våra val spelar samtidigt en verklig roll. Vi är inte marionettdockor som bara gör vad vi är programmerade att göra. Precis som Gud har vävt in ondskan i sin plan utan att vara ondskans upphov så har han också vävt in våra beslut i sin plan.
I Apostlagärningarna 27 finns en intressant händelse. Paulus är fånge på ett skepp på väg upp för medelhavet. Så hamnar de i en svår storm. De fruktar och kämpar för sina liv. Den andra dagen kastade de lasten överbord. Den tredje dagen började de kasta skeppets utrustning överbord. Men då profeterade Paulus att alla ska klara sig. Ingen ska gå under.
Efter två veckor låg de och drev omkring på havet. Men så upptäckte de att de närmade sig land. Då var det några av sjömännen som försökte att fly från skeppet eftersom de var rädda att skeppet skulle gå på något skär och sjunka. Men då ropade Paulus att om de inte stannar i skeppet kommer de inte att bli räddade. Så det stannade på skeppet och alla blev räddade.
Hur går det ihop? Varför sade inte Paulus ”det spelar ingen roll vad ni gör, eftersom Gud har sagt att han kommer att rädda alla”? Nej, de var ändå tvungna att agera klokt och ansvarsfullt. Den kristna tron säger att hela historien är helt och hållet under Guds kontroll och ändå är våra val verkliga val med verkliga konsekvenser. Det är omöjligt för oss att förstå djupet i det här, men Bibeln är tydlig på båda. Vi ser både Guds suveränitet i varje detalj samtidigt som vi ser människans frihet. Men vi kan inte förklara hur det hänger ihop.
III. VAD PLANEN SYFTAR TILL – GUDS ÄRA
Den tredje punkten handlar om vad planen syftar till. Jag ska försöka göra den kort. Vi har pratat om det tidigare, men låt oss bara påminna oss igen om att målet med våra liv inte handlar om oss. Det handlar om Gud. Vi är skapade till honom, för att tillbe honom, ära honom och njuta av honom. Vi finns till för att vara till hans ära och pris.
Det här är kolossalt främmande för vår kultur. Vi lever i den mest självcentrerade kultur som någonsin existerat. Vi lever i det mest självcentrerade och självtillräckliga samhälle som finns på jorden, under alla tider och i alla kategorier. Aldrig eller någonstans har människor varit så upptagna av sig själva som vi är här. Och här ställs vi inför en helt Guds-orienterad världsbild. Det väcker anstöt. Och det blir svårt för oss att ta in, att Gud aldrig kan anpassas till att bli en accessoar för att skapa trygghet i våra liv.
Allt handlar om Guds ära. Och det befriar oss från vår självupptagenhet så att vi kan ge oss själv till andra. Det inte bara lockar oss ut ur oss själva till att lovprisa och njuta av honom som vi är skapade för, det lockar oss också ut ur oss själva för att ge oss till andra; till våra bröder och systrar i församlingen för att underordna oss varandra, för att bära varandras bördor, för att älska varandra och överträffa varandra i ömsesidig aktning. Det här omorienterar hela våra liv. Vi finns inte för oss själva. Vi finns för Gud och för varandra. Vi tillhör inte oss själva. Vi tillhör Gud, och som Guds egendom ger vi oss i glädje till varandra.
Så: för det första har vi sett vad planen innebär, nämligen att Gud reser upp ett folk som är i Kristus, som är hans barn och Kristi medarvingar och till vilka Paulus säger ”allting är ert.” I Kristus har Guds alla löften fått sitt ”ja” och ”amen”. För det andra har vi tittat på hur Guds plan verkställs. Dels har vi sett att det inte finns någon slump och dels har vi sett att Gud väver in också det onda i den plan han verkställer in i minsta detalj. Och så var vi väldigt kort noterat att allt detta syftar till att vi ska bli till hans ära och pris – att vi inte finns till för oss själva utan att våra liv handlar om honom.
IV. VAD GUDS PLAN INNEBÄR FÖR OSS – HOPP
Nu vill jag avsluta med en lite mer praktiskt punkt och kommentera det här med att vi ska bli till hans ära och pris, vi som först har satt vårt hopp till Kristus.
Att Gud utför allt efter sin viljas beslut ger oss hopp. Det gör oss annorlunda mot de som inte har något hopp.
Vad är det kristna hoppet? Också det är en oerhört stor sak som har bäring på hela livet. Hoppet är något som evangeliet producerar och som formar hur vi ser på vår tillvaro och hur vi förhåller oss till vår stad och omvärld.
Vi kan se här i vers 12 att hoppet är något som karaktäriserar den som är kristen. Den som är kristen har sitt hopp i Kristus. Samtidigt ser vi ett par verser senare i vers 18 att Paulus börjar be för de människor som läser brevet.
Efesierbrevet 1:18 (SFB-98)
18Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga,
Uppe i vers 12 säger han att alla kristna hoppas på Kristus, och i vers 18 ber han att våra hjärtan ska upplysas så vi förstår vilket hopp han har kallat oss till. Är det inte märkligt, när han precis har sagt att de vet att de har ett hopp?
Han ber att hoppet ska bli levande för dem. Att de ska överväldigas och genomsyras och drabbas av det hopp de redan har.
I alla begravningar brukar jag ta chansen att tala om det kristna hoppet. Det är något oerhört viktigt för oss att förstå, därför att när det fungerar så präglar det hela livet, och ytterst sett kan vi inte leva utan det.
När vi talar om hopp på svenska är det ett bräckligt kärl för att förmedla vad Nya testamentet menar med ordet. Därför att ”hopp” på svenska innebär ovisshet – ”vet du att det är sant? Nej, men jag hoppas det.”
Det bibliska hoppet är en livsförvandlande visshet om något som inte ännu har hänt men som du vet ska hända. Det är vetskapen om något som kommer, en vetskap som förändrar hela ditt sätt att se på tillvaron just nu. Det är inte en ovisshet, nej, det är något som är helt säkert. Det är bara det att jag inte kan se det just nu.
Tänk dig, till exempel, att du är en soldat på ett slagfält. Din sida håller på att förlora – fienden är har omringat dig från alla håll. Men plötsligt hör du en signal som du vet precis vad den betyder: om bara en liten stund kommer förstärkningar som kommer att förändra hela slagets utgång. Det är en vetskap som förändrar dig.
Vad du tror om framtiden påverkar ditt sätt att se på din tillvaro just nu. Och det du sätter ditt yttersta hopp till påverkar hur du lever hela ditt liv.
Vi människor lever av hoppet. Vi är helt kontrollerade nu av vad vi tror om framtiden. Det kristna hoppet handlar om de yttersta tingen, inte om vad vi har för jobb eller vilka prylar vi har, och är alltså det hopp som formar oss allra djupast.
Vad är då det kristna hoppet?
Låt oss säga att Gud, universums Herre, skapare och ägare av alla stjärnor och galaxer ser på dig som sitt barn. Han ser på dig som han ser på sin Enfödde Son av evighet. När han ser på dig ser han sin rikedom. Han har gett sin egen Son för att köpa dig fri – vad tror du att du har att vänta när du möter honom?
Jag läser några verser ur Psalm 16
Psaltaren 16:8–11 (SFB-98)
8Jag har alltid haft Herren för ögonen, han är på min högra sida, jag skall inte vackla.
9Därför gläder sig mitt hjärta och jublar min ära, också min kropp får bo i trygghet.
10Ty du skall ej lämna min själ åt dödsriket, du skall ej låta din fromme se förgängelsen.
11Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet på din högra sida för evigt.
Inför hans ansikte mättas vi av glädje. Hos honom finns glädjens fullhet, evig ljuvlighet. Det är vad vi har att se fram emot. Här finns liv bortom döden, ett liv i evig ljuvlighet.
Det är lätt att förringa eller se ner på, särskilt för den som inte är kristen själv. Man säger att det kristna hoppet är en fin andlig snuttefilt att hålla tag i när vi möter sorgsamma dagar. Vad fint att du har en tro, liksom. Men det kristna hoppet är inget lyckopiller. Det är ingen tröstefilosofi. Det är en livsförvandlande övertygelse som har sin grund i en historisk händelse. Det bygger inte på känslor eller tillkämpad tro. Det kristna hoppet har sin grund i Jesu Kristi tomma grav – ett historiskt faktum.
På den tredje dagen efter korsfästelsen kom kvinnorna ut till graven och möttes av de omvälvande orden: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här. Han är uppstånden!”
Därför kan Paulus triumferande utropa: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Döden är uppslukad och segern vunnen!”
Det här är grunden för hela det kristna hoppet. Om Jesus Kristus inte uppstått från de döda så erkänner Paulus att den kristna tron är tom och meningslös. Han säger att om det kristna hoppet bara gällde det här livet då är vi de mest ömkansvärda människor.
Men, om Jesus Kristus har uppstått från de döda så innebär det att samma kraft som var verksam i honom på uppståndelsens morgon också är verksam i alla de som tror på honom.
Att tro på Kristus är att ha del i uppståndelsens seger, att ha del i ett himmelskt hopp som sträcker sig långt bortom vad vi kan se och uppfatta med våra jordiska sinnen. Det kristna hoppet är en livsförvandlande visshet ger återklang i evigheten. Och i vers 18 ber Paulus att de kristna ska se och förstå det, inte bara acceptera det i teorin.
AVSLUTNING
Och visst är det en lämplig bön. Vi ser så många stora saker i texten – långt större saker än vi kan fatta. Så låt oss be att Gud genom sin Ande låter oss fatta vad det handlar om. Att det får omorientera våra liv och locka oss ut ur oss själva och känna på den friska luften utanför. Låt oss glädjas att vi är i Kristus. Låt oss förtrösta på honom och prisa Gud för det arv som väntar. Låt oss hämta tröst och förankra vårt hopp i att det inte finns någon slump, utan att Gud utför allt efter sin viljas beslut. Låt oss hämta tröst och förbereda oss på den bekräftelse som Jesu uppståndelse innebär – en bekräftelse på att Guds plan verkställs i detta nu och att den dag han har bestämt närmar sig. Låt oss leva i ständig omvändelse och överlåtelse till Gud och till varandra.
0 kommentarer