Vi fortsätter genomgången av Efesierbrevet, närmare bestämt dess fjärde kapitel. Vi är i ett sammanhang där aposteln Paulus börjar tillämpa all den lära han gett i de tre första kapitlen, och där hans första och främsta tillämpning handlar om församlingens enhet. Han säger att vi ska vandra värdigt vår kallelse och göra allt vi kan för att bevara Andens enhet. Nu har vi tillbringat tre månader med att titta dessa sju ettor som han räknar upp som grund för församlingens enhet: en kropp och en Ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop och en Gud som är vår Fader. Vecka efter vecka har vi sett en ny aspekt som gör oss till ett och som får oss att lägga alla skiljaktigheter åt sidan.
Men nu kommer vi in en ny tanke och det ser vi på det första ordet i den sjunde versen—ordet ”men”. Så Paulus säger sju gånger om att vi alla är ett; det är en närmast makalös betoning på hur vi som har olika bakgrunder och kommer från olika kulturer ändå är ett på grund av vad Kristus har gjort för oss. Han har rivit ner skiljemuren mellan oss och gjort oss till en kropp. Så vi är ett, sju gånger om. Men så fortsätter Paulus och säger ”men”. Vi är ett, men…
Det är ett viktigt ”men”. Därför att utan detta ”men” är det lätt att vi får en felaktig bild av vad enhet innebär. Biblisk enhet är inte samma som likriktning. Att vara ett i biblisk mening är inte samma sak som att vara uniforma, att alla ska vara samma. Tvärtom, Paulus visar oss att biblisk enhet är en kompletterande enhet där individer som är olika behåller sin olikhet och på det sättet kompletterar varandra.
Vi är vana vid massproduktion och kvalitetscertifieringar, där man ska få samma upplevelse vart man än kommer. Har man varit i ett IKEA-varuhus, har man varit i varenda IKEA-varuhus i hela världen. Varumärket måste upprätthållas och ge samma service, pris och kvalitet oavsett vilken plats man är på. Det här är en filosofi som också har letat sig in bland kristna församlingar. Man bygger församlingar som man bygger varumärken och är mån om att kunden eller besökaren ska få samma upplevelse oavsett när eller var man kommer i kontakt med varumärket. Och för all del, vi har ju precis tittat på sju avgörande faktorer som är återkommande i alla sanna församlingar. Men den sanna kristna enheten har väldigt lite med det här tänkesättet att göra.
Vi är alla ett, sju gånger om, men var och en av oss har fått nåd enligt den gåva som Kristus mätt ut. Det ord som är översatt med att Kristus ”fördelade” i den sjunde versen är det grekiska ordet μέτρον, som vi har lånat till våra svenska ord ”mäta” och ”meter”. Kristus har utmätt, han har skräddarsytt en särskild nåd i enlighet med en gåva till var och en av oss. Vi är alltså inte en likriktad massa som alla har gått igenom samma form. Vi påminner mycket mer som en kropp som hänger samman organiskt och där varje del är beroende av alla andra. Varje del har fått sin egen utmätta nåd. Här finns alltså en mångfald i enheten. Och detta ska vi titta vidare på framöver.
Problemet är bara, om man får uttrycka sig så, att så fort Paulus nämnt Kristus är det som att han flyger iväg i tanken. Så han börjar en ny tanke och talar om gåvor och mångfald, men så fort han nämnt Kristus gör han en avvikare, en anakolut, en digression. Det är som att namnet Kristus fyller hans hjärta med lovprisning och får honom att göra en liten utläggning som blir som en parentes i resonemanget. Därför kommer jag att återkomma till den här tanken om gåvor och mångfald i enheten i nästa predikan för att istället fokusera på verserna 8-10.
Vägen in i verserna 8-10 handlar om gåvor. Paulus säger att Kristus mätte upp gåvan. Frågan som Paulus verkar svara på är då: ”vad ger Kristus rätt ge gåvor?” Därför hänvisar han till Psalm 68 som talar om Gud i termer av en segrande kung som kommer i ett triumftåg med krigsbytet och fördelar gåvor till sitt folk.
Så, i den här predikan förbereder vi oss på att titta på Paulus undervisning om de gåvor som Kristus ger församlingen och vi ställer frågan: vad ger Kristus rätt att ge gåvor och vad får det för konsekvenser för oss? Jag delar upp predikan i tre punkter: först (1) ska vi titta i vers 8 och citatet från Psalm 68, jag kallar punkten för ”Kristus som segrare”. Därefter (2) ska vi titta i vers 9 och fundera på vad det innebär att Kristus steg ner, jag kallar punkten för ”steg ner till dödsriket”, och till sist ska vi fundera på vad det innebär för oss i den tredje punkten som jag kallar för ”segerrik förtröstan”.
I. KRISTUS SOM SEGRARE (PS 68)
Paulus säger i vers 8,
Efesierbrevet 4:8 (SFB-15)
8Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor.
Det är alltså ett citat från Psalm 68, vers 19. Låt oss slå upp den. Det är en psalm skriven av David och den beskriver alltså Gud som en segerfurste. Den börjar att säga,
Psaltaren 68:2–4 (SFB-15)
2Gud reser sig, hans fiender skingras,
de som hatar honom flyr för hans ansikte.
3Som rök driver bort fördriver du dem,
som vax smälter för eld förgås de gudlösa inför Gud.
4Men de rättfärdiga gläder sig,
de jublar inför Gud och fröjdas av glädje.
Sedan uppmanar psalmen till lovprisning av Gud och fortsätter att beskriva hur han går ut som en stridsfurste i spetsen för sitt folk och vinner seger över alla fiender och samtidigt visar omsorg för sitt folk, och så går dessa två teman hand i hand genom hela psalmen. Hör verserna som Paulus citerar,
Psaltaren 68:18–19 (SFB-15)
18Guds vagnar är tiotusentals, tusen och åter tusen.
Herren är mitt ibland dem, i helighet som på Sinai.
19Du steg upp i höjden, du tog fångar,
du fick gåvor bland människorna, även de upproriska –
för att du, Herre vår Gud, skulle bo där.
Paulus citat är inte ett exakt citat av den hebreiska texten. Istället citerar han Septuaginta, som är den grekiska översättningen av den hebreiska texten, och där är några mindre skillnader. Nu är det så att det har skrivits enormt mycket om det här citatet och vad det kan betyda. Faktum är att alla kommentarer jag läst, oavsett om de är moderna eller 400 år gamla – alla betonar hur mycket som har skrivits om just det här. Så det finns mycket man kan fördjupa sig i. Men jag tänker att det övergripande budskapet här hänger inte på vilken översättning Paulus citerar. Det övergripande budskapet är att Gud framställs som en segrande kung som går i ett triumftåg och som visar omsorg om sitt folk.
Han går ut i den andra versen och för krig och han återvänder efter att ha besegrat fienden och delar ut krigsbytet till sitt folk. Han beskrivs som de israelitiska kungarna när de återvände segrande efter ett krig, inridande från Olivberget österifrån, genom Kidrondalen och sedan upp i höjden, det vill säga, upp för Sions berg och in i Jerusalem. Där stod folket längs vägen och bildade en segergata, fylld av hurrarop, dekorerad av palmblad och mantlar när kungen kom inridande. Längst fram går sångare och harpspelare tillsammans med jungfrur som dansar och spelar (Ps 68:26). Efter honom kom hans armé som bar på krigsbytet och som dessutom förde med sig krigsfångarna – den besegrade kungen och hans stormän som gick fängslade och förnedrade inför allas åsyn.
Det är en underbar dag. En dag då inte bara folkets förtryckare har besegrats och fängslats och inte bara en dag då soldaterna får förenas med sin fru och sina barn, utan också en dag då kungen delar ut gåvor. Den 68:e psalmen säger i den 12:e versen,
Psaltaren 68:12–13 (SFB-15)
12Herren låter ordet höras,
en här av kvinnor bär glädjebudet:
13”Härarnas kungar flyr,
de flyr och husmodern delar bytet!
Det är en scen fylld av outsäglig glädje och lättnad och frihet och tacksamhet. Kriget är över, förtryckaren är besegrad och fängslad och vi kan njuta av frihet och välstånd. Det är en scen som kung David fick uppleva många gånger. Och inspirerad av den helige Ande skriver han den här psalmen där han förkunnar att den segrande kungen är i själva verket Gud. Att alla segrande kungar bara är en skugga av verkligheten. Att det är Gud den Högste som driver fienderna på flykt. Att det är Gud som är mitt ibland dem, i vers 18, att det är han som stiger upp i höjden och tar fångar och att det är han som bär sitt folk dag efter dag (vers 20) för han är en frälsningens Gud och han är räddning från döden (vers 21).
Tillämpas på Kristus
Det är den här bilden Paulus tar fasta på när han talar om att Kristus har gett var och en i sin församling en särskild gåva i nåd. Det är rätt djärvt av honom att ta en text som otvetydigt handlar om Gud, en text där själva poängen att de segrande kungarna bara är en skugga av själva verkligheten som är Gud själv. Det är Gud och ingen annan som är segraren. Det är Gud och ingen annan som är frälsningens Gud och som är räddning från döden. Att föreställa sig att de mänskliga kungarna kunde göra det vore dels att missförstå vad psalmen säger och dels vore det rent blasfemiskt. Det är den här texten som Paulus tar och helt ogenerat säger att den handlar om Kristus.
Faktum är att det är först när vi ser att det är Kristus som psalmen handlar om som psalmens budskap faller på plats. Vi kan inte säga att Gud Fader stiger upp i höjden eftersom Gud alltid är överallt, och om vi kan säga att han redan är någonstans är det just uppe i höjden. Däremot kan vi se att Kristus stiger upp – både när han kommer inridande på en åsna på Palmsöndagen och sedan när han lyfts upp på korsets trä, och sedan när han stiger upp ur graven och sedan när han tas upp till himlen.
Så det är Jesus Kristus som är segraren. Det är Jesus Kristus som stiger upp i höjden och det är Jesus Kristus som besegrar våra fiender och förtryckare och det är Jesus Kristus som ger gåvor till sin församling och det är Jesus Kristus som är vår frälsning och vår väg ur döden. Han har rätt att ge församlingen gåvor därför att han har vunnit dem som segerbyte och är fri att ge fritt och förutan till alla dem som Fadern gett honom.
Vi ska alltså återkomma i nästa predikan till vilka gåvor det är han ger sin församling och i den tredje punkten ska vi ta upp tråden och fundera på vad det är Kristus har vunnit och vad det betyder för oss. Men innan vi kommer dit måste vi titta på nästa vers och ställa oss frågan: vad menar då Paulus när han säger att Kristus steg ner till jorden? Vi går till nästa punkt, som jag kallar ”steg ner till dödsriket”.
II. STEG NER TILL DÖDSRIKET
När vi tittar i Svenska Folkbibeln kan det verka vara en konstig fråga eftersom texten säger,
Efesierbrevet 4:9 (SFB-15)
9Det att han steg upp, vad innebär det om inte att han också steg ner till jorden?
Varför kallar jag då punkten för ”steg ner till dödsriket”? Varför ska vi ställa frågan vad det betyder att Kristus steg ner till jorden? Det står ju klart och tydligt att han steg ner till jorden, det måste väl handlar om hans inkarnation, att han föddes som människa?
Jordens nedre delar
Frågan är inte fullt så enkel, eftersom Svenska Folkbibeln helt enkelt struntar i att översätta ett grekiskt ord som finns med i texten. I Bibel 2000 står det att han steg ner i underjorden och Helge Åkesons mer ordagranna översättning säger att han steg ner i jordens nedre delar. Den engelska översättningen English Standard Version i sin tur säger att han steg ner in i ”the lower regions, the earth”. Ordagrant står det att han steg ner i jordens nedre delar. Vad betyder det?
Det är väldigt svårt att veta. Dels för att texten är svårtolkad rent grammatiskt och även svårtolkad teologiskt. Om man tittar på grammatiken har vi ett problem och tre möjliga lösningar. Problemet är att ordet ”jorden” står i genitivform. Men då finns det tre olika sorters genitiv som är grammatiskt möjliga.
Dels kan det vara ett komparativt genitiv. Då skulle det innebära att det är nedre delar i förhållande till jorden, det vill säga något som är under jorden, vilket i den judiska världsbilden skulle innebära Hades, dödsriket.
Det andra alternativet är att det är ett så kallat epexegetiskt eller ett appositionellt genitiv. Det innebär att det är en tilläggsförklaring och att man då borde översätta satsen med ett komma, som ESV har gjort. Då innebär det att jorden och de nedre delarna syftar till samma sak. Det är jorden, de nedre delarna.
Det tredje alternativet är ett possessivt genitiv. Att det är en del, nämligen den nedre delen av jorden, vilket i så fall skulle syfta till graven.
Alla dessa tre är möjliga rent grammatiskt, även om jag uppfattar att den första är lite mer långsökt. Dessutom har alla tre ett visst teologiskt stöd, där man kan se parallella bibeltexter som skulle kunna göra tolkningen rimlig, även om återigen den första blir en smula mer långsökt. Så vart tar vi vägen med det här problemet? Vad ska vi göra för att förstå vad Paulus menar?
Apostolicum: steg ner till dödsriket
Jo, vi gör vad alla ansvarsfulla bibelläsare gör: vi läser tillsammans med alla de heliga bakåt i historien och tittar på vad kyrkans bästa uttolkare har sagt om saken. Något som är intressant med den här versen är att det är en av de verserna som ofta har nämnts i diskussionerna om den apostoliska trosbekännelsen och den rad då vi bekänner att Kristus steg ner i dödsriket. Det är något vi bekänner i vår församling varannan vecka, alla de veckor då vi inte använder den nicaenska trosbekännelsen. Vi har använt den apostoliska bekännelsen i dag när vi har bekänt vår tro, den finns på sidan 6 i gudstjänstbladet. Men vad är det egentligen vi menar när vi säger att Kristus steg ner till dödsriket? Jag tror att om vi har en klar förståelse av det så kommer vi också att få en klar förståelse av Efesierbrevet 4:9 på samma gång.
Används i tre bemärkelser
Den apostoliska trosbekännelsen säger att Kristus steg ner till dödsriket. Vad menar vi med ”dödsriket”? Ordet som används är κατώτατα på grekiska och inferos på latin. Båda orden handlar om ”det lägsta”. Vad syftar det till? Också här finns tre alternativ.
Dels kan det handla om graven, det har vi i Psalm 16:10. Dels kan det handla om den plats dit de fördömda kommer. Det har vi i Jesu liknelse om den rike mannen och Lasaros i Luk 16:23. Och dels att det kan användas bildligt och handla om extrem nöd (distress) och förtvivlan (anguish). Det har vi i Psalm 116:3,
Psaltaren 116:3 (SFB-98)
3Dödens band omslöt mig,
dödsrikets ångest grep mig,
jag var i nöd och förtvivlan.
Den romerska kyrkan undervisar att Gamla testamentets fäder befann sig antingen i helvetet, eller i Limbus Patrum som är en plats i helvetets utkant och att Kristus i sitt själsliga och gudomliga tillstånd färdades dit för att proklamera sin seger för Satan och helvetets demoner och för att predika evangeliet för fäderna och därmed öppna helvetets portar för dem och befria dem.
Men det påpekade reformatorerna att det saknade stöd i Bibeln. Istället argumenterar de för att ordet ska förstås bildligt i den tredje bemärkelsen om extrem nöd och vånda. Jag tänkte försöka återge en del av deras resonemang.
Varken gudom eller kropp
Dels är det omöjligt för Kristi gudomliga natur att stiga ner någonstans eftersom han är allestädes närvarande. Och dels är det omöjligt att han steg ner i helvetet i sin kroppsliga natur eftersom hans kropp låg i graven tills han uppstod och gick ut.
Kristi själ
Då återstår alltså Kristi själ. Dels kan han inte ha stigit ner i helvetet själsligen eftersom Bibeln aldrig säger något sådant. Dels kan han inte ha gjort det eftersom han sa till Fadern, när han hängde på korset, ”i dina händer överlämnar jag min ande” (Luk 23:46) och han sa till rövaren att han skulle vara med Kristus i paradiset redan i dag (Luk 23:43). Vad paradiset än är, är inte samma sak som helvetet, och inte heller ligger det i helvetet.
Dels kan han inte ha stigit ner själsligen, för om han skulle ha gjort det så vore det för att åstadkomma någonting, om det så är att befria fäderna eller att proklamera segern för demonerna, som papisterna menar. Men när han hände på korset ropade han att det är fullbordat (Joh 19:30). Det innebär att inget mer återstår att göra. Det var på korset han åstadkom befrielse, både för de som gått före och för de som kom efter. Och det var på korset som han proklamerade segern för hela andevärlden.
1 Petr 3:19
Men vad ska vi då tänka om Första Petrusbrevet 3:19 där det står,
1 Petrusbrevet 3:18–20 (SFB-15)
18Så led också Kristus en gång för era synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe för att föra er till Gud. Han blev dödad till kroppen men levandegjord genom Anden. 19I Anden gick han sedan och förkunnade sin seger för andarna i fängelset,20för dem som förr hade vägrat lyssna när Gud väntade tåligt under Noas dagar medan arken byggdes. I den blev några få, åtta själar, frälsta genom vattnet.
Ja, det är en svår text. Men till exempel Zacharias Ursinus säger att när texten säger att Kristus gick och predikade i Anden så talar texten om Kristi gudomliga natur. Och han predikade för de andar som nu är i fängelset, det vill säga helvetet, men han gjorde det när de fortfarande var fria och vägrade lyssna. Det kan tilläggas att ordet ”sedan” som vi har i vers 19 i Svenska Folkbibeln inte finns i grekiskan. Texten låter oss alltså inte sätta in händelserna i en tidslinje.
De fick höra evangeliet, precis som alla andra och vägrade omvända sig och därför är de nu i fängelset. De fick inte en andra chans. Varför skulle de få det? Det går emot vad Bibeln undervisar i övrigt. Deras position är inte annorlunda mot några andra syndare i Bibeln. Det är inte heller vad Petrus säger. Han påminner sina läsare att de lever i en tid av dom. I följande kapitel kommer han att säga att tiden är inne för domen och den börjar med Guds hus. Han varnar dem för den kommande domen och säger att det bara finns ett sätt att bli räddad, nämligen på det sätt han beskriver i de följande verserna. Precis som Noa och hans familj blev frälsta i arken har också vi en ark, nämligen Jesus Kristus.
Det finns en parallell mellan de som var vägrade lyssna på Noas tid och de som vägrar lyssna i dag. Båda lever i en tid då Guds dom är nära. Kristus predikade i sin gudomliga natur för de som vägrade lyssna på Noas tid och Kristus predikar i sin gudomliga natur också för oss.
Innebörden av Kristi nedstigning
Så vad säger reformatorerna att vi menar när vi bekänner att Kristus steg ner till dödsriket? De säger att dödsriket måste förstås på samma sätt som det gör i Psalm 116:3 som jag läste tidigare, som en bild på extrem nöd och vånda. Att Kristus genomgick denna vånda i sin själ vet vi av en mängd texter, dels av Psalm 116:3 som ju talar om just Kristus. Vi vet det av Jesaja 53:10 som säger att det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. Vi vet det av Matt 26:38 där Jesus säger ”min själ är bedrövad, ända till döds.” Vi ser det när han svettas droppar av blod och när vi läser i Jesaja 53:6, att Herren lade all vår skuld på honom.
Ursinus sammanfattar hela det här resonemanget i tre argument.
För det första. Kristus skulle friköpa inte bara våra kroppar utan också våra själar. Därför var det nödvändigt för honom inte bara att lida i kroppen utan också i själen.
För det andra. För att friköpa oss var det nödvändigt för Kristus att från helvetets plåga och förtvivlan. Därför var han tvungen att genomlida dessa. Det gjorde han antingen före eller efter sin död. Att han inte gjorde det efter sin död håller även den romerska kyrkan med om. Alltså var det före hans död. Det var inte i kroppen han genomled dessa saker eftersom kroppens lidande var ett yttre lidande. Därför led han också i sin själ.
För det tredje. Det är rimligt att Kristi själsliga lidande, som var långt större än hans kroppsliga lidande, också är något som återkommer i vår trosbekännelse. Men det skulle inte finnas i trosbekännelsen om det inte är det som hans nedstigning i dödsriket handlar om. Alla trosbekännelsens tidigare rader handlar om hans yttre lidande. Därför måste nedstigningen till dödsriket handla om hans själsliga lidande.
Då kan man invända och säga att det inte stämmer med trosbekännelsens kronologi. Vi sa ju nyss att hans själsliga lidande kom innan hans död. Varför säger vi då att han nedsteg i dödsriket efter att vi har sagt att han begravdes? Då svarar Ursinus att det kommer sist, inte för att det skedde sist utan för att det är en förklaring av hela hans passion, det vill säga hans kroppsliga lidande, död och begravning. Han led inte bara i kroppen och dog och begravdes. Han bar i sin själ de mest extrema lidanden och den helvetiska förtvivlan som vi för evigt skulle erfara om det inte vore för att han tog den i vårt ställe. Dessutom är det den främsta och den svåraste delen i Kristi lidande, vilket helt korrekt placeras sist. Det finns alltså en stegring från hans kroppsliga lidande till hans själsliga lidande; från det lätta till det svåra; från det synliga till det osynliga.
Så, vi frågar enligt Heidelbergkatekesens 44:e fråga: varför bekänner vi att han steg ner till dödsriket? Svaret lyder:
För att jag i mina största prövningar skall vara försäkrad att min Herre Jesus Kristus har återlöst mig från dödsångesten och pinan, genom sin outsägliga vånda, smärta och fasa, vilka han också led i sin själ före och på korset.
//In my greatest sorrows and temptations I may be assured and comforted that my Lord Jesus Christ, by his unspeakable anguish, pain, terror, and agony, which he endured throughout all his sufferings but especially on the cross, has delivered me from the anguish and torment of hell.
Allt det lidande som väntade oss i helvetet bar han i vårt ställe, så att vi inte bara kan undgå detta eviga lidande utan dessutom får åtnjuta hans härlighet och glädje i all evighet.
Så vad kan vi då förstå när vi talar om Kristi nedstigning i Efesierbrevet 4:9? Precis som med hans uppstigning finns utrymme att se flera horisonter. Han steg ner från himlens härlighet och antog en tjänares gestalt. Han steg ner i dödsriket när han genomled helvetets själsliga lidande före och på korset. Och han lades ner i graven.
Om vi ska sammanfatta vad vi sett så här långt så tittade vi på Paulus bild av Kristus som segrare när han citerar den 68:e psalmen. Det är Jesus Kristus som stiger upp i höjden och det är Jesus Kristus som besegrar våra fiender och förtryckare och det är Jesus Kristus som ger gåvor till sin församling och det är Jesus Kristus som är vår frälsning och vår väg ur döden. Han har rätt att ge församlingen gåvor därför att han har vunnit dem som segerbyte och är fri att ge fritt och förutan till alla dem som Fadern gett honom.
Sedan i den andra punkten har vi funderat på vad det innebär att han steg ner och sett att det går att förstå i flera horisonter, både hans nedstigning när han föds som människa eller när han läggs död i graven, men kanske framförallt när han tar på sig allt det själsliga lidande som väntade oss i evig fördömelse och genomgår det i vårt ställe före och på korset.
Nu knyter Paulus samman båda dessa och målar hela evangeliets drama. Han säger att när vi säger att Kristus steg upp så innebär det också att han steg ner. Han kunde inte stiga upp och fira sin seger och dela ut gåvor om han inte först stigit ner och besegrat sina fiender genom att utge sig själv att lida och dö i sitt folks ställe.
III. SEGERRIK FÖRTRÖSTAN
Vad betyder då allt detta för oss? Ja, vänner, det här är det budskap som förändrar hela våra liv. Varför behöver vi frälsning överhuvudtaget? Svaret är att vi i vårt naturliga tillstånd befinner oss i slaveri. Det finns en fiende i världen. Vi kallar honom Satan, åklagaren, som låtsades vara människans vän men visade vara vår största fiende. Han besegrade människan och har hållit människan i fångenskap sen dess. Det är vad Hebreerbrevets författare säger i kapitel 2, vers 15. I vårt naturliga tillstånd är vi i mörkrets herravälde.
Dessutom är vi slavar under synden. I vårt naturliga tillstånd tror vi att ett liv i synd är detsamma som ett liv i frihet, när det i själva verket är det värsta slaveri av alla. Titta bara på hur beroende vi är av olika preparat eller hur fast vi är i destruktiva mönster som förstör våra liv.
Dessutom har vi döden, som Paulus kallar för den sista fienden. Fruktan för döden är vad som håller oss i slaveri under hela våra liv. Vår fruktan för döden är ett av Satans verktyg för att hålla oss i slaveri. Vi gör vad som helst för att undvika den. Vi törs inte ens tänka på den.
Här har vi våra tre största fiender. Och de orsakar oerhört lidande i våra liv. De är hänsynslösa, urskillningslösa och skoningslösa. Men, vänner, dessa är bara tre av de fiender som Kristus har besegrat. Han säger att i världen får vi lida, men vi kan vara vid gott mod eftersom han har övervunnit världen (Joh 16:33) och Paulus säger i Kolosserbrevet 2:15 att Kristus har avväpnat härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset. På korset, i mörkret och lidandet, verkade allt vara förlorat och det verkade som att Satan och hans demoner hade vunnit striden. Men det är på korset, i den yttersta förnedringen och i det yttersta lidandet som segern vanns. Inte bara Satan övervanns och inte bara syndens fördömelse förintades utan i Kristi död besegrades också själva döden. Därför kan Paulus brista ut i total triumf och ropa ”du dör, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor 15:55)
Kristus är segraren som kommer i sitt triumftåg och i släptåg har han bundit både Satan och synden och döden. Han har besegrat dem med sitt eget blod och därför är han både frälsning och liv.
Vad innebär det då? Det innebär att när lidandet drabbar oss – när vi ropar ut i vanmakt över hur vi sitter fast i syndens slaveri; ”även om vår yttre människa bryts ner”; vår yttre människa är vår kropp; våra muskler, våra lungor, vårt hjärta, vår hjärna. Även om denna yttre människa bryts ner och vi lider av alla de konsekvenser det innebär. Även om någon piskar oss och sliter bort musklerna från sina fästen. Även om cancern äter upp oss inifrån. Även om vårt hjärta förlorar sin kraft och vi knappt orkar röra vår kropp – även om allt detta sker så förlorar vi inte modet.
Varför? För att vi vet att vårt lidande inte bara är tillfälligt och lätt i jämförelse med den härlighet som väntar i evighet. Nej, eftersom Kristus är den stora segraren så kommer också vårt lidande i ett helt annat ljus. Varje ögonblick av smärta, också den smärta som kommer av vår synd, varje ögonblick av kroppslig smärta; varje ögonblick av smärta som följer på lydnadens smala väg – allt detta är vägen till en särskild härlighet som Herren verkar fram för dig.
Paulus säger i Andra Korinthierbrevet 4:16,
2 Korinthierbrevet 4:16–18 (SFB-98, 15)
16Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. 17Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. 18Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Självklart kan vi inte se just nu vad det gör, men vi vet att vår nöd bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt.
AVSLUTNING
Så när vi sitter fast och vi märker att vi är nära att paralyseras av förtvivlan vet vi att Kristus som har övervunnit alla våra fiender också har sänt den helige Ande som ger oss tröst och kraft i varje stund. Därför, älskade vän, tappa inte modet! Sök Gud i din ensamhet och tillsammans med dina kristna bröder och systrar och låt dig själv kalibreras på nytt så att du ser att den härlighet han har i beredskap för oss är bortom allt vi kan föreställa oss. Att vad intet öga sett och intet öra hört och vad ingen människa kunnat ana är vad Gud har berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9).
Och vi kan ta upp kampen och säga att ”jag vet att Kristus för mig genom elden. Mitt liv i honom är mitt allt och jag vill följa honom till varje pris. Även om det så kostar mig mitt eget liv så tänker jag stå fast och tro på dig. Även om jag dör tänker jag förtrösta på din godhet. Jag tänker ta upp mina vapen och bekämpa synden i varje liten mörk vrå av mitt liv och jag ska följa dig till varje pris. På grund av Kristi seger ska jag i Andens kraft kämpa och jag ska vinna.”
0 kommentarer