Från fiendskap till närhet | Ef 2:11-14

Från fiendskap till närhet | Ef 2:11-14

Vi fortsätter genomgången av Efesierbrevet och vi fortsätter att titta på hur Guds väldiga kraft tar sig i uttryck. I mitten av det första kapitlet får vi höra hur Paulus ber för brevets mottagare, att de ska få en rätt kunskap om Gud och att deras hjärtans ögon ska få ljus så att det förstår ”hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft har varit verksam.”

Vi har sett hur hans väldiga kraft har varit verksam i att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Paulus säger att vi tidigare var döda i våra överträdelser och synder och var på väg att möta Guds vrede, men genom tron på Kristus får vi del av Jesu eget liv inför Fadern och vi blir upptagna till att vara hans söner. Allt på grund av Guds nåd och inte på något sätt genom något vi själva har förtjänat. Till och med vår tro på Gud är en gåva från honom.

Så var och en av oss som tror på Kristus har blivit andligt uppväckt från de döda. Det är ett av sätten Guds väldiga kraft varit verksam. Ett annat sätt som Paulus talar om här i resten av det andra kapitlet är hur Gud fogat samman församlingen. Där det tidigare bara fanns fiendskap och främlingskap mellan människor har Gud genom Kristus gjort slut på fiendskapen och gjort oss till en enda ny människa.

Förra veckan tittade vi lite på det stora förakt som fanns mellan judar och hedningar och vi såg en risk som också gäller oss idag, att den som fått mycket av Gud lätt börjar tro att det är man själv som gjort sig så bra och så börjar man se ner på och förakta andra. Gud hade utvalt Israel och välsignat dem på ett förunderligt sätt. Men han hade inte utvalt dem för sin egen skull, utan för att vara ett ljus för de andra folken. Men de blev självupptagna och högmodiga för att de var så annorlunda och det ledde till främlingskap och fiendskap. Samma risk gäller oss. Om Gud i sin godhet gett oss goda gåvor kan vi tendera att börja tro att vi på grund av dessa gåvor är bättre än andra, och vi glömmer att använda våra gåvor till välsignelse för andra.

Idag ska vi gå vidare litegrann i texten. Men vi kommer inte att komma särskilt långt framåt, för jag skulle vilja fördjupa mig lite i ett par saker som jag antingen hoppade över eller bara nämnde som hastigast förra veckan.

Texten visar en rörelse från fiendskapen och hopplösheten till närhet. Både närhet till Gud eftersom vi är andligt uppväckta, men också närhet till varandra. För att få ett grepp om hur det fungerar tror jag att vi behöver stanna upp och fördjupa oss lite. Det är nämligen så väldigt lätt för oss att vi missar vad Paulus faktiskt säger här. Vårt västerländska, moderna samhälle är den kultur i världshistorien som är i särklass mest individualistisk av alla kulturer som någonsin existerat. Och vi lever i Sverige som är själva ändhållplatsen för den västerländska modernitetens individualism. Jag vill bara påminna dig om att av alla människor i hela världshistorien som läst den här texten har vi sämst förutsättningar att förstå vad den handlar om. Vi är stöpta i ett paradigm som utgår från individen och vi är misstänksamma mot alla auktoriteter som vill bunta ihop oss som en grupp. Därför är det så lätt att den här texten flyger över huvudet på oss.

Nyckeln att förstå rörelsen från hopplöshet till närhet finns i detta som Paulus talar om i vers 12, ”förbunden och deras löfte.”

Så, jag delar upp predikan i tre delar. Först (1) ska vi påminna oss om hopplösheten utan förbund som Paulus talar om i vers 12. Sedan (2) vill jag ta fram något jag inte nämnde alls förra veckan, nämligen att Paulus ger oss en uppmaning, ett bud, att komma ihåg hur det var och varför det är viktigt, och sedan avslutningsvis (3) återkommer vi till förbundstanken och ser hur den för oss in i en förbundsgemenskap; inte bara i närhet till Gud utan också till varandra.

I. HOPPLÖSHETEN UTAN FÖRBUND

Låt oss återvända till vers 12 och den hopplöshet Paulus beskriver utan förbund,


Efesierbrevet 2:12 (SFB-15)
12På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Ni var utan hopp och utan Gud i världen.

Paulus talar om hedningarnas position innan de kom till tro på Kristus. Det är en tragisk och alltigenom hopplös bild som målas upp. Men nyckeln här handlar om ”förbunden med deras löfte.” Det är för att de inte har någon del i förbunden som de var utestängda från medborgarskapet i Israel och var utan hopp och utan Gud i världen. För om du inte ingår i Guds förbund finns inget hopp för dig. Då är du och kommer alltid att vara en främling som lever ett liv utan riktning eller mening och på väg mot evig fördömelse.

Vad är ett förbund?

Vad är ett förbund? Det är en juridisk överenskommelse som ligger till grund för en relation.* Det är ett kontrakt, men det är mer än ett kontrakt, eftersom kontraktet beskriver en relation som är av kött och blod.

Det närmaste vi känner till ett bibliskt förbund är ett äktenskapsförbund. I botten av äktenskapet ligger ett kontrakt, ett avtal. Där finns de löften som konstituerar äktenskapet. Det är ett avtal som beskriver två personers exklusiva relation till varandra. Vi lovar varandra trohet, vilket innebär att vi inte kommer att inleda någon liknande relation med någon annan. Och när vi ingår äktenskapsrelationen blir allt ditt mitt och allt mitt blir ditt. Vi blir ett, i en intimitet som inte har någon motsvarighet någonstans i vårt samhälle.

Så det är ett avtal som beskriver en relation. Den präglas av trohet, av exklusivitet och närhet. Det är en relation som i sitt väsen är annorlunda mot alla andra relationer. Den liknar inte alls den konsumentrelation jag har till min lokala matbutik. Där har jag inte gjort några löften. Jag går dit så länge det passar mig. Om det dyker upp en annan matbutik som har ett bättre erbjudande – som ligger närmare eller har bättre sortiment eller priser eller något annat jag vill ha – så byter jag. Där är jag konsument.

Det är viktigt att hålla de här två olika sorters relationerna i åtanke. För de är helt olika. Problemet är att vi från barnsben uppfostras till konsumenter, och vi har en tendens att ta med vårt konsumentbeteende också in i andra sammanhang där det inte alls hör hemma. I en konsumentrelation handlar det om vad jag kan få ut. Men i en förbundsrelation handlar inget om vad jag kan få ut. Där handlar det om vad jag har lovat. Där ger jag mig själv för en annan. När jag ger mig själv för en annan får jag en exklusiv närhet som en konsumentrelation aldrig kan komma i närheten av.

Närhet till Gud genom förbund

Poängen är att när Bibeln talar om att Gud har en relation till sitt folk, eller någon individ överhuvudtaget, så är det på ett eller annat sätt genom ett förbund. Gud förhåller sig till sitt folk genom förbund. Han kommer till Adam och ingår förbund med honom. Han erbjuder en exklusiv närhet. På något förunderligt sätt ger han sig själv – han investerar sitt namn och förbinder sig – till ett specifikt folk. Kom ihåg, den bästa bilden vi har att som hjälper oss att förstå förbundstanken är äktenskapet. Han skulle vara deras Gud och de skulle vara hans folk. Han ingår liknande förbund med Noa, med Abraham, med Mose och med David, som alla alltså tillhörde samma folk. Han förnyar förbundet och dess löften med Josua, Esra, Nehemja och andra.

Genom profeterna lovar han inte bara att han ska leda dem, välsigna dem och ta hand om dem – han lovar dem en framtid och ett hopp. Han säger att han ska sända sin Messias, sin smorde, och genom honom försona sitt folk med sig själv och sätta stopp för ondskan för evigt och upprätta paradiset igen.

Inget förbund – inget hopp

Baksidan av att Gud förhåller sig till sitt folk genom sitt förbund är förstås att för den som inte har del i förbundet inte heller har del i dess löften. För den personen finns ingen framtid och inget hopp. Det är livet utan Gud.

I vårt samhälle är en liten, liten minoritet kristen. De flesta i vårt samhälle förnekar Guds existens, men de lever ändå som om deras liv har en mening och en riktning. Men om man lyssnar på en del ateistiska filosofer kan man höra smärtsamma insikter. Bertrand Russell var en av 1900-talets stora kristendomskritiker. Han var mer positiv i början av sin karriär, men så småningom insåg han att allt som var civiliserat, allt som var vackert och som vi älskar till sist kommer att förgå. Allt kommer att brinna upp. Jorden kommer att förgå och allt kommer att dö. Ingen kommer att finnas kvar för att minnas mänsklighetens bedrifter. Därför, sade Russell, är själens enda legitima grund en grund av obeveklig förtvivlan (”the only valid foundation for the soul is a foundation of unyielding despair”). Det finns ingen mening. Det finns inget att leva för, mer än motsägelsefulla och tramsiga saker som vi intalar oss har värde. Det finns inget hopp. Det enda som vi kan bygga våra liv på är obeveklig förtvivlan.

Om det inte fanns någon Gud skulle Russell ha helt rätt. Det är samma sak som Paulus skriver i vers 12. ”Ni var utan hopp och utan Gud i världen.”

Det gäller för övrigt också dig som inte förtröstar med hela ditt liv på Kristus i denna förbundsrelation jag just beskrivit. Du är utan hopp i världen. Men det behöver inte vara så. Du kan omvända dig och tro. Du kan lämna ditt gamla liv där du lever för dig själv och ge dig själv till Kristus och leva för honom i gemenskapen av en lokal församling, som en del i hans folk. Då har också du fått gå från hopplöshet och fiendskap till närhet.

Vi går vidare till punkt nummer 2.

II. KOM IHÅG HUR DET VAR!

Titta på de första orden i vers 11,

Efesierbrevet 2:11 (SFB-15)
11Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och kallades oomskurna av dem som kallar sig omskurna, med den omskärelse som görs på kroppen av människohand.

Det här är viktigt och därför kunde jag inte stå ut med tanken på att gå vidare utan att lyfta fram det. Paulus ger ett bud, en befallning. Det är inte ett förslag; det är något vi ska göra. Det här är en viktig del i det kristna livet; att komma ihåg hur det var tidigare.

Det är viktigt, för när vi glömmer att komma ihåg hur hopplöst det var så blir vi ljumma. Då förlorar våra böner sin glöd. Då slutar vi att ropa till Gud för de människor som lever utan hopp. En viktig del att hålla vår egen glöd vid liv är att göra vad Paulus uppmanar oss: kom ihåg att vi var utan hopp! Kom ihåg vilka vi var! Innan Gud bröt in i våra liv och öppnade våra ögon och lade i våra hjärtan en längtan efter honom var vi förlorade; vi var på väg mot hans vrede och evig eld. Men, han gjorde oss levande! Han gav oss tron som gåva så att vi nu får leva hela våra liv med honom i centrum.

Jag vill nämna tre fördelar med att göra det här till en regelbunden andlig övning.

1. Skyddar från självberöm (Hes 16)

Den första fördelen: det skyddar oss från att hänfalla till självberöm och högmod, som vi talade om förra veckan. Om du varje dag påminner dig om hur det var innan så gör du det svårt för dig själv att berömma dig av det goda som Gud har gett dig. Du minns var det kommer ifrån och vad det är tänkt att användas till.

En text som jag ofta återkommer till och anspelar på, men som jag nog inte egentligen har tagit mig tid att gå igenom är Hesekiel 16. Där beskrivs Israel som en liten bebis som ligger utkastad och övergiven på ett fält för att dö. Men Gud tar hand om henne och uppfostrar henne och ingår så småningom förbund med henne och smyckar henne med strålande skönhet.

Hesekiel 16:6–22 (SFB-15)
6När jag gick förbi där du låg och såg dig sprattla i ditt blod, sade jag till dig där du låg i ditt blod: ”Du ska få leva!” Ja, jag sade till dig där du låg i ditt blod: ”Du ska få leva!” 7Jag förökade dig till många tusen, som växterna på marken. Du växte och blev stor och mycket vacker. Dina bröst blev fasta och ditt hår växte, men du var ännu naken och blottad.

8Jag gick förbi där du låg och såg på dig. Och se, din älskogstid var inne. Jag bredde min mantel över dig och täckte över din nakenhet. Jag gav dig mitt trohetslöfte och ingick förbund med dig, säger Herren Gud, och du blev min. 9Jag tvättade dig med vatten och sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. 10Jag klädde på dig brokigt vävda kläder, satte på dig skor av tahasskinn och en huvudbindel av fint linne och en slöja av siden. 11Jag prydde dig med smycken, satte armband på dina armar och en kedja om din hals. 12Jag satte en ring i din näsa och örhängen i dina öron och en vacker krona på ditt huvud. 13Så blev du prydd med guld och silver, och dina kläder var av finaste linne, av siden och broderat tyg. Fint mjöl, honung och olja fick du att äta. Du blev mycket, mycket vacker och nådde en drottnings värdighet. 14Ryktet om dig gick ut bland folken för din skönhets skull, för den var fullkomlig genom de härliga prydnader jag hade satt på dig, säger Herren Gud.

15Men du förlitade dig på din skönhet och använde din ryktbarhet till omoral. Du slösade din otukt på var och en som gick förbi. De fick allt. 16Dina kläder tog du och gjorde av dem brokiga offerhöjder, där du bedrev hor. Något sådant har aldrig före­kommit och ska inte heller mer ske. 17Du tog dina härliga smycken av mitt guld och silver, som jag hade gett dig och gjorde av dem mansbilder som du bedrev hor med. 18Du tog dina brokigt vävda kläder och klädde dem i dessa, och min olja och min rökelse satte du fram för dem. 19Mitt bröd som jag hade gett dig – det fina mjölet, oljan och honungen som jag gav dig att äta – det satte du fram för dem till en ljuvlig doft. Så var det, säger Herren Gud.

20Du tog dina söner och döttrar, som du hade fött åt mig, och offrade dem till mat åt bilderna.
Var det inte nog att du bedrev hor? 21Du slaktade mina barn och offrade dem åt dessa bilder. 22Och medan du höll på med sådana vidriga ting och bedrev hor, tänkte du inte på din ungdoms dagar, då du låg naken och blottad och sprattlade i ditt blod.

Om de hade kommit ihåg var de kom ifrån och vem som hade gett dem allt det goda så skulle det här kapitlet sett väldigt annorlunda ut. Men nu är det en av de mest vulgära texterna i Bibeln och den beskriver en fruktansvärd tragedi. Låt oss göra det till en god vana att komma ihåg att allt det goda vi har har vi fått av Gud och att anledningen till att vi har fått det är att vi ska använda det till hans ära. Att vara till välsignelse för varandra och vara ett ljus för de som fortfarande är främlingar för honom.

Den första fördelen med att komma ihåg är att det gör oss ödmjuka och skyddar oss från självberöm.

2. Vi älskar mer (Luk 7:36)

Den andra fördelen med att komma ihåg varifrån vi kom och vad vi var innan är att det hjälper oss att älska mer. Det hjälper oss att älska Kristus mer och ur detta överflöd också älska varandra mer.

I Lukasevangeliets 7:e kapitel finns det berättat vad som hände när Jesus gick på fest hemma hos farisén Simon. De låg vid bordet kom det in en kvinna, en ”synderska”, i huset som hade hört att Jesus fanns där. Hon grät av glädje och tårarna rann ner på Jesu smutsiga fötter och gjorde ränder i smutsen och hon torkade av dem med sitt hår. Sedan tog hon en dyrbar olja, säkert något värdefullt hon hade ärvt från sin mor, och hällde ut och smorde Jesu fötter med.

Farisén tyckte att det hela var väldigt opassande och sa för sig själv att om den där mannen verkligen hade varit profet så hade han vetat vilken sorts kvinna det där är.

Jesus svarade med en liknelse. Han sa,

Lukasevangeliet 7:41–42 (SFB-15)
41”Två personer stod i skuld till en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. 42När de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vem av dem kommer nu att älska honom mest?”

Simon svarade rätt – det var den som var skyldig mest – och Jesus svarade: det är därför den här synderskan är rörd till tårar och inte du. För den som fått lite förlåtet älskar lite.

Jesus menar förstås inte att farisén Simon inte behövde få mycket förlåtet. Han kallar självrättfärdiga fariséer för Satans avkomma. Vad han menar är att om vi kommer ihåg hur illa ställt det var med oss, hur överväldigande vår synd var och hur hopplösa vi var där vi låg och sprattlade, så skulle det lyfta våra hjärtan. Vi skulle älska honom mer. Men om vi känner att vi egentligen inte fått så mycket förlåtet så älskar vi lite. Vi blir ljumma.

3. Upphöjer Gud (Hes 20)

Den tredje fördelen med att komma ihåg vad vi var innan Gud i sin nåd förbarmade sig över oss rimmar ganska illa med vårt samhälles självupphöjande feelgood-kultur. Men det upphöjer Gud. Om du varit kristen ett tag så känner du väl till den blandade känslan av glädje och skam när du tänker tillbaka på ditt liv och saker som du har gjort men som Gud har förlåtit. Tänk att han fortsätter att förlåta! När du kommer ihåg vem du var innan han förbarmade sig över dig så framstår hans godhet och ära i allt klarar ljus.

Bläddra till Hesekiel 20:42,

Hesekiel 20:42–44 (SFB-15)
42Ni ska inse att jag är Herren, när jag låter er komma in i Israels land, det land som jag med upplyft hand lovade att ge åt era fäder. 43Där ska ni tänka tillbaka på era vägar och på alla de gärningar som ni orenade er med. Ni ska avsky er själva för allt det onda som ni har gjort. 44Ni ska inse att jag är Herren, när jag handlar så med er för mitt namns skull och inte efter era onda vägar och era skamliga gärningar, ni av Israels hus, säger Herren Gud.”

Dessa saker går hand i hand: det smärtsamma minnet om vem jag tidigare var och glädjen att upphöja Gud som gör allting för sitt namns skull. Det gör oss till ett folk som är orienterat kring Gud och vem han är, som aldrig får nog av att höra om hans oändlighet och fullkomlighet i makt, ära, vishet, rättfärdighet, helighet och godhet. Det gör oss till ett folk som bara vill berömma oss av Jesu Kristi kors, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna leva tillsammans. Och det gör oss till ett folk som av hela sitt hjärta älskar Jesus Kristus som älskade oss och gav sig själv för oss.

Låt oss därför komma ihåg hur det var tidigare: på den tiden var vi utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte. Vi var utan hopp och utan Gud i världen.

III. FÖRBUNDSGEMENSKAP: NÄRA GUD OCH VARANDRA

Men, och nu går vi in i den tredje punkten,

Efesierbrevet 2:13 (SFB-15)
13Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod. 14Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.

Vi har alltså tidigare sett hur Gud gjort oss levande tillsammans med Kristus. Och här får vi se hur han för oss tillsammans. Vi som tidigare var fiender har blivit ett. Det är lika stor och ofattbart som att vi har gjorts levande. Vi får komma nära honom, och när vi kommer nära honom kommer vi också nära varandra. Ur fiendskap och splittring formar Gud en ny mänsklighet.

Lloyd-Jones i Aberavon

En av 1900-talets stora predikanter var Dr David Martyn Lloyd-Jones. Han var en välutbildad och mycket framgångsrik läkare, som hade en lysande karriär utstakad framför sig. Men han valde bort den karriären och valde istället att bli pastor i en liten fiskarstad i Wales. Det innebar säkert att han bara fick en tiondel i lön och det innebar att han gav upp prestige och sofistikerat umgänge i vackra salar för att undervisa enkla och obildade fiskare. Det var i ett samhälle som är mycket mer orienterat kring olika klasser än vårt samhälle är och det var många som kommenterade hur udda han var. Men han återkom ofta till att han har mycket mer gemensamt med de här människorna och att han kunde ägna både tre och fyra timmar åt att samtala om Gud med fiskare som inte ens var läskunniga. Trots att det var så mycket som skilde dem åt kulturellt upplevde han en långt djupare gemenskap med dessa människor än han någonsin gjorde bland de högutbildade och sofistikerade i London.

Varför? På grund av vad Paulus skriver i vers 13 och 14. Kristus är vår frid. Han har gjort de två till ett. Han har skapat ett nytt folk, en gemenskap som går djupare än alla andra kulturella band. Det spelar ingen roll om vi kommer från olika sidor på jordklotet och inte har någonting kulturellt gemensamt. Vi har olika språk och olika uppfattningar om mat och kläder och vad det innebär att komma i tid, om hur mycket fysisk kontakt man kan ha och vilka känslor man får visa offentligt. Vi gillar olika sorters konst och musik och idrott och har olika politiska idéer. Vi har olika sorters utbildning och arbeten som den andra inte förstår. Men vi älskar Jesus. Och genom Jesu blod har vi kommit nära varandra och har mer gemensamt än vi har med våra biologiska bröder och systrar som inte är kristna.

Gemenskapen mellan kristna i en sann biblisk församling är obeskrivlig. Den är ett Guds verk; ett uttryck för hans väldiga kraft. Vi ska fortsätta att titta på det här nästa gång, men innan jag slutar vill jag ge två karaktärsdrag hos den här gemenskapen som Gud format, nämligen bredd och djup. De här kategorierna kommer att återkomma då och då ända tills vi nått slutet av kapitel tre, men jag vill bara nämna något kort om dem nu.

Gemenskapens bredd

När jag talar om gemenskapens bredd menar jag det Paulus talar om när han säger att skiljemuren och fiendskapen är borta. Nu handlar det inte längre om ett folk och en kultur, utan vi alla kommer nära på grund av vår tro på Jesus. Trots våra kulturella olikheter och mängder av olika preferenser så förenas vi i vår kärlek till Kristus.

Det är svindlande lätt för oss att börja söka oss till dem som är lika oss och börja forma grupperingar som bygger på kulturella likheter. Grupperingar av människor i samma livssituation, med liknande arbeten, med liknande fritidsintressen och sådant. Men då förlorar vi en viktig del i vårt syfte som församling. Vår gemenskaps bredd är ett uttryck för Guds väldiga kraft och blir till Guds ära.

Vad kan vi göra för att uppmuntra en gemenskap som präglas av den här bibliska bredden? Jo, vi kan arbeta för att våra samtal handlar om det vi djupast har gemensamt, nämligen vår tro på Kristus. Det kan hända att det går emot vår naturliga reflex. Om man sätter två musiker vid ett bord är det lätt att de börjar prata om musik. Men, om de istället börjar prata om det som de delar allra djupast, nämligen sin tro på Kristus, så kan en niobarnsmamma från andra sidan jorden inte bara vara med utan också fördjupa samtalet och bli till välsignelse.

Gemenskapens djup

När jag talar om gemenskapens djup är det utifrån att Paulus säger att vi har kommit nära och att de två har gjorts till ett. Det här är en intressant kategori och här måste vi återkomma till den bibliska tanken om förbund. Därför att precis som vi som var långt borta får komma nära Gud i en förbundsgemenskap där vi ger oss själva till honom och han ger sig själv till oss, kommer också vi som är Guds folk nära varandra genom en förbundsgemenskap.

En biblisk församlings gemenskap är en förbundsgemenskap. Det har lika lite att göra med en konsumentrelation som ett äktenskap har.

Det innebär att vi fortfarande är bröder och systrar oavsett hur vi för tillfället känner. En kristen gemenskap är inte en gemenskap som sker på mina villkor. Det är en gemenskap jag har gett mig själv till och som jag vill göra allt jag kan för att vara till välsignelse för.

När någon döps till Kristus eller blir medlem i församlingen är det hela församlingens angelägenhet, eftersom den personen döps in i församlingens gemenskap. Då är det hela församlingen som tillsammans bekräftar den personen som kristen, det vill säga som en broder eller en syster. Och hela församlingen är med och tar ansvar för den personens andliga växt. Och när vi firar Herrens måltid tillsammans så är det församlingens sätt att förnya förbundet och bekräfta varandra som bröder och systrar.

I en nytestamentlig församling vet man precis vem som är med och vem som inte är det, eftersom man har ingått ett förbund tillsammans. Vi har lovat varandra att älska varandra och underordna oss varandra och uppmuntra varandra. Och ur detta växer en närhet som annars aldrig skulle ha kunnat vara möjlig. Det finns god gemenskap när man arbetar tillsammans eller leker tillsammans och gör något som båda tycker om. Men den kommer aldrig i närheten av en nytestamentlig församlingsgemenskap där vi har gett oss till varandra och kommit nära varandra genom Jesu Kristi blod – genom att han har gett sig själv för oss och gett oss ett nytt liv som vi tillsammans får dela inför Fadern.

AVSLUTNING

Vänner, det finns enormt mycket mer man skulle kunna säga om det här, men vi får återkomma till det allteftersom vi fortsätter framåt i Efesierbrevet.

Låt oss komma ihåg hur det var tidigare! Vi var utan Kristus, utan del i förbunden med deras löfte. Vi var utan hopp och utan Gud i världen. Låt oss inte glömma det. Det skyddar oss från allt självberöm, det hjälper oss att älska Jesus ännu mer för vad han har gjort för oss och det upphöjer Gud som är god och barmhärtig trots vår fiendskap.

Låt oss glädjas för hur han har fört oss från fiendskap och hopplöshet till närhet; både till Gud och till varandra. Och låt oss be att han fortsätter att visa sin väldiga kraft i vår församling genom att bevara oss enade, som en enda människa på grund av Jesu Kristi blod.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.