Lejonet av Juda | Upp 5:5

Vi har hört Uppenbarelseboken kapitel 4-5 läsas. Det är två av de mest storslagna kapitlen i hela Bibeln, och jag ska försöka tala om det som är outsägligt; det som det inte finns några ord eller kategorier för att beskriva. 

SAMMANHANGET

Den här texten finns i ett sammanhang där vi först sett ett magnifikt porträtt av Jesus i kapitel 1. Sedan har Jesus talat till sin kyrka i kapitel 2 och 3. Dessa olika församlingar genomgick krig mot synd och lidande. Vissa församlingar blomstrade och Jesus uppmuntrar dem att vara trofasta och uthålliga. Andra församlingar var förgiftade av självgodhet och hade börjat göra kompromisser i det kristna livet för att inte vara så annorlunda i förhållande till sin omvärld. Samtliga församlingar var i stort behov av uppmuntran att hålla fast vid evangeliet och fortsätta predika evangeliet, trots att det skulle innebära att de fick ge sina egna liv. 

Så hur motiverar Gud sitt folk att stå trofasta, trots lidande och förföljelse? Hur motiverar Gud sitt folk att vända sig bort från synden? Hur motiverar Gud sitt folk att fortsätta sprida evangeliet, även om det kostar deras egna liv? Han motiverar dem genom att ge en vision av sig själv. Han låter dem se sitt lidande i ljuset av vem han är. Han säger ”se det krig ni genomgår i ljuset av vem Kristus är. Och fortsätt att predika evangeliet i ljuset av Guds ära och härlighet.” 

Det är själva huvudpoängen i Uppenbarelseboken 4-5, både för dessa människor i det första århundradet och för alla oss här och nu: att betrakta allt i våra liv genom en storslagen bild av treenig Guds ära. Att våra ögon ska öppnas, och vi ska få ett nytt perspektiv på varje liten sak i våra liv, av den enda anledningen att Gud finns och att hans ära och härlighet är oändlig. 

Så nu går vi in i texten. Inför aposteln Johannes ögon öppnas en dörr i himlen och han bjuds att komma för att få en glimt av Gud – Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande. Denne treenige Gud porträtteras genom ett kalejdoskop av himmelska bilder, som får oss att tappa andan i stum förundran.

Först får vi se Fadern. Det är obeskrivligt. Johannes kämpar för att finna ord och kategorier, precis som profeterna Jesaja, Daniel och Hesekiel som också fått se glimtar av Gud sitta på sin tron. Men detta som Johannes får se är kulmen, klimax, av alla tronrumsscener vi har i Bibeln. Han staplar bilder och symboler på varandra för att förmedla en storhet som inte kan fångas i ord. Han får se hur Fadern är universums absoluta centrum. Allt kretsar kring honom. Han är omgiven av lovsång. Han är domare över allt och alla. Han är helig över allt. Han är bortom tid. Han är den högste och evigt upphöjde, oändlig i sin ära. 

Men sedan växlar bilden och vi får se Gud, Sonen. Texten talar om en bokrulle. Denna bokrulle som innehåller Guds förutbestämda plan för hela skapelsen; hela historien, hela försoningen och upprättelsen – Guds plan för den totala utplåningen av ondska och förgörelse av döden. Guds plan för syndens slutliga bortskaffande och utplåning av allt lidande och smärta och förföljelse. Detta är slutet för alla krig och sjukdomar och katastrofer. Här kommer Guds rike fullt ut till mänskligheten och återupprättar himlen och jorden, och det folk som ska ära honom och njuta av honom för evigt. Allt detta finns i bokrullen. 

Så vem är värdig att öppna den, det vill säga, vem är värdig och mäktig att verkställa det som står där? Vem kan verkställa Guds eviga rådslut? Vem kan bringa försoning och upprättelse? Vem kan döma ondskan och dess hantlangare och skapa fred och frihet i evighet? 

Hela himlens blir tyst. Denna tystnad vittnar om människans elände. Det finns ingen, ingen som är värdig. Änglarna är inte värdiga. Och hela mänskligheten har vänt sig bort från Gud och förlorat härligheten från honom. Så Johannes faller i våldsam gråt. Han är överväldigad av tanken på en framtid utan dessa saker. Ingen försoning, ingen upprättelse. Ingen dom, ingen uppgörelse med ondskan. Ingen seger över döden. Inget hopp. 

Men medan Johannes gråter kommer en av de äldste till honom och säger,

Uppenbarelseboken 5:5 (SFB-98)
5 […] ”Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen och dess sju sigill.”

LEJONET

Han är det segrande lejonet som förutsagts redan i Bibelns första bok, i 1 Mos 49:10. Att denne Messias skulle komma av Davids rotskott är också förutsagt många gånger, bland annat genom profeten Jesaja som säger,

Jesaja 11:1 (B2000)
1 En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Jesaja 11:10 (B2000)
10 Den dagen skall folken söka sig till Jishajs rot, till honom som står som ett [baner] för alla folk, och platsen där han tronar skall bli ärad.

Nu är ”den dagen” här; den segrande Messias har kommit. 

Det går inte att överdriva hur stark denna kontrast är, mellan himlens tystnad då ingen kunde öppna bokrullen och denna stund då någon har trätt fram. 

Genom historien, från världens begynnelse har människor kommit och gått. Hög och låg, nobel och simpel – samtliga, även de mest godhjärtade, varmaste och starkaste har fallit offer för synden. Samtliga – generation efter generation – slavar under den andemakt som är verksam i olydnadens människor (Ef 2:2). I århundrade efter århundrade var varje man och varje kvinna underkastad dödens välde. 

Men sedan kom en man som inte liknar någon annan. Denne man föll inte offer under synden, utan hade makt över synden. Denne man var inte en slav under Satans herravälde; nej, denne man krossade den urgamla ormen. Denne man förblev inte en fånge under döden; denne man besegrade döden. Davids rotskott, Lejonet av Juda har kommit och han har segrat. 

Bilden av ett lejon symboliserar kunglig makt och auktoritet. Det finns ingen starkare än honom. Det finns ingen högre än honom. Han är oövervinnelig. Men titta hurhan har segrat. 

Johannes sträcker sig för att se detta segrande lejon, men istället får han se ”ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat.” (Upp5:6). Det segrande lejonet är det slaktade lammet. 

Han är, som Johannes Döparen sade ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh 1:29), som anspelar på 2 Mos 12 och berättelsen om när israeliterna på Guds uppmaning tog ett oskyldigt lamm och slaktade och strök dess blod på sina dörrposter. 

Guds folk räddades från Guds dom under lammets blod som banér. Jesaja profeterade många århundraden senare om ett lamm som skulle ledas till slakt. Han sade att Guds ende Son skulle krossas enligt Guds suveräna vilja. 

Så detta lejon segrar genom att slaktas som ett lamm. Han segrade genom korsfästelse. Han fördärvades, föraktades, förkastades, piskades, sårades och krossades i syndarens ställe – så att alla som tar skydd under hans blods banér är fullkomligt trygga. 

Han är det slaktade lammet som står mitt emellan tronen och de fyra varelserna och de äldste. Lägg märke till att han står i vers 6. Slaktade lamm står inte. Men detta lamm har genomlidit döden och detta lamm har besegrat döden. Detta lamm som bär dödens märken är den som är suverän över döden. Detta är det gladaste budskap som överhuvudtaget kan komma över mänskliga läppar: Guds slaktade lamm är ett lejon som regerar som suverän Herre över allt.

Så går då detta lejonlika lamm fram och tar bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen (Upp 5:7). Det första århundradets åhörare måste ha häpnat när de hörde detta. De hade en känsla för vad en kung var för någonting, och vad det innebar i själva tronrummet. Ingen, ingen, ingen går fram till en kung och tar hans bokrulle ur hans högra hand, ur maktens hand. Här har vi det mest majestätiska porträtt av Gud Fader man kan tänka sig, omgiven av höga himmelska väsen och evig lovsång och tillbedjan. Ingen i himlen eller på jorden eller under jorden är värdig att öppna bokrullen, och så kommer Jesus rakt fram till tronen och tar den ur Faderns högra hand. 

Han är värdig. Han är av samma väsen som Fadern. Han är ljus av ljus, sann Gud av sann Gud. Men han ödmjukade sig själv som ett lamm. Därför sjunger änglarna en ny sång, denna sång till Lammet,

Uppenbarelseboken 5:9 (SFB-14)
9 […] ”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk, länder och folk.

AVSLUTNING

Storheten i det här går inte att beskriva. Försök att föreställa dig att det var för vår skull. Lejonet av Juda, oändlig i makt, ära och auktoritet, gav sitt liv för att vi skulle få leva. Genom tron förenas vi med honom och han för oss genom döden under sitt blods banér och låter oss dela hans eviga liv i gemenskap med Fadern.

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.