INLEDNING
Vi har tittat på två kriser som Martin Luther hade, 1505 och 1510 och nu ska vi titta på vad som hände 1515. Vi kommer inte att gå in på 1520 som var det år då han blev exkommunicerad genom den påvliga bullan Exsurge Domine, eller hans stora kris 1525 när han var förlovad med Katarina von Bora, båda historier vi får ta en annan gång.
KRIS #3 1515: TORNUPPLEVELSEN
Jag tror man kan säga att den stora krisen i Luthers liv, som formade hela hans liv och var en provokativ motivation för hela reformationen var krisen 1515, i vad vad som kallas Luthers tornupplevelse. Men innan vi kommer till den måste vi få över Luther från Erfurt till Wittenberg.
1507 hade han alltså blivit prästvigd i Erfurt. 1510 reste han till Rom. Strax efter att han återvände från Rom kallades han att flytta från augustinerklostret i Erfurt till klostret i Wittenberg.
Erfurt var en storstad med ett stort universitet och Wittenberg var bara en liten stad med ca 2000 invånare, och själva staden var bara en dryg kilometer i diameter. Namnet Wittenberg betyder förstås vitt berg och det låg på en sträcka av vit sand längs floden Elbe.
Något som var speciellt med Wittenberg var att staden i princip var grundad av kurfursten Fredrik III av Sachsen, som också kallades Fredrik den Vise. Han spelade en stor roll i reformationen, även om det inte var hans mening. Fredrik hade en dröm att göra Wittenberg till ett kulturellt och intellektuellt centrum som skulle konkurrera med universitetet i Heidelberg och de andra stora intellektuella centra som fanns i riket. Därför finkammade han både städer och landsbygd och bad alla kloster att nominera sina främsta tänkare så att han kunde rekrytera dem till kollegiet i det nya universitetet i Wittenberg.
På det sättet kunde han värva ett flertal lysande akademiker. Dels Luther som ända sedan han blivit prästvigd hade bedrivit studier för sin doktorsexamen i teologi. Nu är det alltså 1511 och Luther blev prästvigd 1507. Nu blev han alltså del av ett enastående lärarkollegium. Fredrik fick lov att låna Luther från Erfurt under några år och han tog också in Philip Melanchthon, Andreas Karlstadt och Nicholas von Amsdorf. Luther var ännu inte färdig med sin doktorsexamen, men blev lärare i bibelvetenskap i Wittenberg.
Förutom att grunda universitetet där ville Fredrik också samla den främsta reliksamlingen i hela riket. Han ville göra Wittenberg till Tysklands motsvarighet till Rom. Så under ett tiotal år sökte han land och rike för att samla olika reliker som han kunde husera i Wittenberg. Det skulle attrahera pilgrimer från hela Europa. Och han lyckades samla mer än 19000 reliker, vars sammanlagda avlatsvärde var 1 902 202 år och 7 månader av befrielse från skärselden. Bland relikerna fanns ett halmstrå från Jesu krubba, hårstrån från Jesu skägg, en bit från korset, en bit sten från förklaringsberget, till och med en kvist från Mose brinnande buske. Så det var en skaplig samling.
Något ytterligare som är värt att nämna om Fredrik är att han på grund av sitt stora politiska inflytande i Europa kunde han fungera som Luthers beskyddare under de mest kritiska åren. Det har sagts att om det inte vore för Fredriks inflytande skulle Luther med stor säkerhet ha tagits tillfånga och blivit bränd. Men även om Fredrik förblev lojal gentemot den romerska kyrkan förblev han också lojal mot Luther och tog ett personligt ansvar för att Luther inte blev orättvist behandlad. Så han tog Luther i försvar under många år, även om det lär ha varit så att Fredrik och Luther inte hade mer än tre personliga samtal under hela sin livstid.
Luther undervisade i två år och återvände sedan till Erfurt. Sedan återvände han till Wittenberg igen 1513 och gick igenom Psaltaren. Han påbörjade genomgången av Psaltaren 1513. Två år senare var han färdig och påbörjade han sin genomgång av Romarbrevet. Det är en del debatt exakt när det hände. De flesta sätter in Romarbrevet någon gång 1514-15, men för att det ska passa så fint med 5-årscykeln säger vi 1515.
Då kommer vi till tornupplevelsen. I sina förberedelser av undervisningen om Romarbrevet kom han till Romarbrevet 1:16. Han läste dessa ord:
16 Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också greken.
Sedan kommer vers 17 som slår an själva temat för hela Romarbrevet:
17 I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.
När Luther först läste den här texten och började läsa kommentarer av Lombard och andra bibelutläggare från medeltiden kämpade han med ett koncept i den sjuttonde versen som han tyckte var motbjudande, för att uttrycka det milt. Den här versen talar om den fråga som skrämde Luther mer än något annat, nämligen Guds rättfärdighet. Luther hatade tanken på Guds rättfärdighet.
Det var ju för att blidka sitt samvete han plågat sig så mycket i klostret just för att komma undan Guds rättfärdighet. Luther visste att om Gud skulle döma honom enligt sin fullkomlighet skulle Luther gå under. Han förstod också att oavsett hur han försökte och oavsett vad han gjorde skulle han aldrig kunna nå upp till Guds standard. Så frågan om Guds rättfärdighet stod som en mur mellan Luther och Gud.
Men medan han förberedde sina föreläsningar och studerade den här texten kom han till en helt ny förståelse av vad texten egentligen säger. Paulus säger,
17 I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.
Luther funderade: vad betyder det här egentligen? Att det finns en rättfärdighet av tro. ”Av tro till tro”, vad betyder det? Vad betyder det att ”den rättfärdighet ska leva av tro?” Det är ju den vers som slår an temat för hela brevet.
Han läste han en text av Augustinus som handlade om Andens bokstav (2 Kor 3:6). Det var alltså inte en utläggning av Romarbrevet, men det fanns ett kort avsnitt där Augustinus citerade Rom 1:17.
Augustinus skriver att den rättfärdighet från Gud som Paulus talar om i Rom 1 inte är den rättfärdighet genom vilken Gud själv är rättfärdig, utan snarare en rättfärdighet som Gud tillhandahåller människor som inte är rättfärdiga. Låt mig säga det igen: Augustinus säger att när Paulus i Rom 1 skriver om Guds rättfärdighet talar han inte om Guds inneboende rättfärdighet, den rättfärdighet genom vilken Gud själv är rättfärdig, utan Paulus talar om en annan sorts rättfärdighet—en rättfärdighet som Gud tillhandahåller, skänker, genom sin nåd, till de som inte har någon.
Här ser vi begynnelsen av Luthers utveckling av läran om tillräknandet (imputation) av Guds rättfärdighet, det vill säga Kristi rättfärdighet, till den troende, som effektueras, görs tillgänglig, genom tro. Vi ska se senare hur Paulus utvecklar den här tanken i Romarbrevet.
Det finns också en semantisk detalj som är viktig. Det är att det latinska ordet för rättfärdiggörelse är iustuficare. Det kommer från det romerska juridiska systemet. Det betyder, precis som det svenska ordet säger, ”att göra rättfärdig.” Iustus betyder rätt, rättvis, rättfärdig, och verbet i infinitiv, ficare betyder ”att göra”. Vi har det i ordet ”fabricera”. Så när man läser Bibeln i den latinska översättningen tänker man att rättfärdiggörelsen är att göra någon rättfärdig. Men Luther läste inte latinet nu, för nu fanns Erasmus sammanställning av den grekiska grundtexten, så Luther läste grekiskan. Där står det dikaios eller dikaiosyne, som inte alls betyder att ”göra rättfärdig”, utan snarare att räkna som rättfärdig, att förklara rättfärdig.
Tanken att Gud tillräknar rättfärdighet, att det inte är vi som är, eller har, en inneboende rättfärdighet, utan att Gud räknar som rättfärdiga, alla de som satt sin tro till Kristus eftersom när de satt sin tro till Kristus får de del av Kristi rättfärdighet. Kristi rättfärdighet tillräknas den troende, genom den troendes tro. Gud ger den i sin nåd, till den som inte har rättfärdighet i sig själva. Det är en iustitia alienum, en främmande rättfärdighet, en rättfärdighet som tillhör någon annan, en rättfärdighet som är extra nos, utanför oss.
Detta var Luthers stora upptäckt. Han skriver att när han förstod att den rättfärdighet som Paulus talar om i Romarbrevet var en främmande rättfärdighet som tillräknas den troende genom tron på Kristus— då föddes han på nytt av den helige Ande. Paradisets portar öppnades och han gick in. Han ser detta som sin omvändelse, som sin upptäckt av Guds frälsande nåd.
Efter all plåga han gått igenom och alla andra sätt han arbetat sig igenom för att vinna frid med Gud, var det nu som att han föddes på nytt. Och han fick frid med Gud, precis som Paulus förklarar i Rom 5, så att nu kan vi få en sorts förståelse av vad detta innebar existentiellt för Luther, som gjorde det möjligt för honom att stå fast emot den lavin av kritik och fientlighet som skulle komma. Från världen, från kyrkan och inledningsvis också från hans kolleger på universitetet. Han kunde stå fast eftersom han hade sett det själv. Han skulle aldrig byta bort det eller ens förhandla om det mot någonting annat.
Han sade att denna upptäckt förändrade allt. Han började läsa Psaltaren på ett nytt sätt. Han började se rättfärdiggörelse genom tro allena på praktiskt taget varenda sida i Bibeln.
Här kan vi säga, redan innan det fanns någon större kontrovers, var reformationens frön sådda in i Luthers personliga erfarenhet. Och detta var alltså 1515, två år innan teserna.
AVLATSKONTROVERSEN
Vad som hände sedan i 1517, som vi vanligtvis tänker är reformationens början då Luther spikade upp sina 95 teser på dörren till Wittenburgs slottskyrka, hade sina rötter i en kontrovers som hade att göra med försäljningen av avlat. Låt oss gå tillbaka till det.
I Rom pågick det stora saker. Under den här tiden var det två påvar som varit vid makten, som till och med romerska historiker försiktigt erkänner som två av de mest korrupta påvarna i kyrkans historia. Den första var Julius II som var känd som krigspåven. Han skickade ut soldater som försökte annektera land och lägga under påvligt herravälde, vilket blev en källa till oerhörd blodspillan. Han hade en ambitiös dröm. Han ville bygga en ny katedral för den romerska biskopen, med en kupol som skulle konkurrera ut alla andra. En enorm kyrka som skulle hysa benen från både Petrus och Paulus.
Så han började bygga. Men strax efter att grunden var lagd dog Julius II. Han efterträddes av Leo X, som en romersk historiker beskriver som ”en svår prövning för kyrkan”, eftersom han förutom sin personliga korruption också hade tömt kyrkans skattkammare till en sådan grad att kyrkan stod på randen till konkurs. Vilket innebar att byggprojektet lades på is.
Prins Albrekt och påven
Samtidigt, 1513, fanns det en prins av huset Hohenzollern, prins Albrekt som bodde i en tysk provins som hette Brandenburg. Han var 23 år gammal. Han hade en äldre bror som hade stora ambitioner för huset Hohenzollern. De ville utöka sin makt över hela Tyskland. Så hände det sig att 1513 blev tre biskopssäten lediga. Först ärkebiskopssätet av Magdeburg, sedan biskopssätet i Halberstadt och framför allt ärkebiskopssätet av Mainz. Den som var ärkebiskop i Mainz blev i praktiken påve i Tyskland. Det var den högsta positionen i kyrkostrukturen i hela det tysk-romerska kejsardömet.
Den idé som Albrekts bror hade fått var att Albrekt skulle erhålla alla dessa tre biskopssäten, att han skulle bli ärkebiskop av Magdeburg, biskop i Halberstadt och ärkebiskop i Mainz på samma gång. Hur skulle de uppnå det? De skulle köpa dessa ämbeten av påven. Vid den här tiden var det som kallas simoni utbrett. Simoni är den synd som fördöms i Nya testamentet i Apg 8 när trollkarlen Simon såg de mirakler apostlarna utförde och ville köpa den Helige Ande från Petrus, och Petrus svarade ”till fördärvet med dig och dina pengar”. Simoni praktiken att sälja och köpa olika ämbeten i kyrkan, och detta var alltså vedertaget i kyrkan på den här tiden.
Detta drog Albrekt nytta av. Men det var inte bara ett bibliskt problem att göra på det här sättet, det fanns också en kyrkolag som sade att man inte fick inneha flera biskopsämbeten på samma gång. Dessutom var Albrekt för ung för att vigas till biskop eftersom han bara var 23 år gammal. Men för påvens del var pengarna mer övertygande än både Bibeln och kyrkans lagar, och en förhandling ägde rum mellan Albrekt och påven. Vilket ledde till att Albrekt fick dessa tre biskopssäten, inklusive ärkebiskopssätet av Mainz. Det var en hård förhandling. Påven ville ha 12000 gulddukater, tusen för varje lärjunge, utöver den vanliga kostnaden på 12000 gulddukater. Albrekt erbjöd 7000, tusen för varje dödssynd, och till sist enades de om 10000 för de tio budorden.
Men för att denna kolossala affär skulle gå igenom behövde Albrekt låna pengar. Den stora banken på den tiden drevs av Fugger-familjen och de såg till att affären gick i lås. Men det innebar också att påven ingick en överenskommelse med Fugger-familjen så att Albrekts lån kunde betalas tillbaka. Och här börjar det stora programmet med avlatshandeln.
Avlatshandeln
Under flera århundraden hade den romerska kyrkan haft det här konceptet med avlat, som bara hade vuxit i sina olika tillämpningar. Att människor kunde reducera sin tid i skärselden, eller genom en plenaravlat–att omedelbart komma ur skärselden. Detta var knutet till botens sakrament som jag ska förklara lite senare, där alltså botgöringen fanns med som en komponent, olika saker man måste göra för att återupprättas till frälsande nåd. Vanliga former av botgöring var förhållandevis enkla saker som att be ett antal Ave Maria eller Vår Fader.
Men nu hade botgöringskonceptet vuxit till att också inkludera givandet av allmosor. Man ansåg alltså nu att givandet av allmosor kunde hjälpa en person att bli upprättad till ett tillstånd av frälsande nåd.
Men nu behövde kyrkan samla in pengar så att man kunde slutföra bygget av Peterskyrkan som Julius II hade påbörjat så lanserade påven Leo X idén med avlatsbrev. Tanken var att om en person skulle ge allmosor och få det att räknas såsom en botgörande gärning behövde de ge från hjärtat. Kyrkan förkastade tanken på att man skulle kunna köpa frälsningen. Men med avlatsbrevet kunde man ändå ge för att få frälsning, men det krävde att hjärtat var rätt inställt och så vidare.
Så för att affären skulle gå i lås behövde Albrekt låna pengar av banken. Men för att banken skulle låna ut pengar till Albrekt behövde påven gå in och göra en överenskommelse med banken som gjorde att Albrekt kunde tjäna pengar som han kunde betala tillbaka till banken. Och hur skulle Albrekt kunna tjäna pengar? Jo, påven använde sin påvliga auktoritet och utfärdade plenaravlat som var kopplad till bygget av Peterskyrkan. Den som köpte ett avlatsbrev fick tillgång till denna kolossala avlat och kunde rädda någon släkting rakt ut ur skärselden. Hälften av pengarna gick till påven och hälften gick till Albrekt så att han kunde betala banken. Win-win-win: Albrekt fick sin makt, påven fick sina pengar och banken fick sina pengar.
Johann Tetzel
En särskild kommission utsågs där dominikanmunken Johann Tetzel blev utsänd till de olika tyska provinserna med den påvliga bullan som förkunnade detta nya avlatsprogram.
Tetzel var en säljare utan skrupler. Och han var mycket framgångsrik. Försäljningen av avlat var fylld av pompa och ståt. Några veckor innan de påvliga legaterna skulle komma till en viss stad sände de en budbärare och meddelade vilken dag de skulle komma och vad som skulle hända, det vill säga att avlaten ges till alla som gav sin allmosa till det här projektet. De hade en gradering för hur mycket avlaten skulle kosta för en adelsman i jämförelse med en bonde och alla olika yrken hade sin egen nivå.
När sedan dagen kom då legaterna skulle anlända var det i en helig procession. Den påvliga bullan, det vill säga det dokument som påven författat och skrivit under, bars på en guldbroderad kudde. Det var som en cirkus. Och alla människor trängde ihop sig på stadens torg och ställde sig i kö för att göra sina betalningar för att få denna mäktiga plenaravlat för sina släktingar.
Vi vet inte om det är sant eller inte, men Tetzel tillskrevs citatet, ”när myntets klang i kistan hörs, till himlen själen genast förs.” Och oavsett om han verkligen sade så låg det helt i linje med vad han förkunnade.
Värt att notera här var att Tetzel var utsänd av påven och, framförallt Albrekt, och han hade fått detaljerade instruktioner av Albrekt, ett dokument i 94 punkter. Så det här bruket var inte Tetzels påfund. Han var bara rätt man för jobbet, som helt utan skrupler kunde verkställa denna cirkus. Han var beryktad för sin folkliga vältalighet med vilken han sålde in sin vara genom att påstå saker som att han med sin avlat frälst flera själar än Petrus med sin predikan, och att den av honom köpta avlatens kraft verkade lika mycket som Kristi kors.
95 TESER
Detta ägde rum precis på andra sidan gränsen från var Luther befann sig. Men det var så populärt och folk var så exalterade över detta att människor från Luthers församling reste över gränsen för att köpa avlat av Tetzel. De kom tillbaka till Wittenberg med fina dokument och viftade med dem i ansiktet på sina vänner och säga att de hade sina synder förlåtna. Luther blev förfärad, som deras pastor, eftersom han visste att somliga av dessa var skurkar och hedningar. Så det var utifrån en pastoral oro som han ville diskutera saken i lärarkollegiet på universitet. För att ha en akademisk diskussion anslog man de teser man ville diskutera. Han skrev dem i ett vetenskapligt kollokvium, det vill säga, på akademiskt språk. Därför skrev Luther dem på latin. Han skrev sina 95 teser – de var 95 till antalet eftersom Johann Tetzel hade fått en instruktion i 94 paragrafer av Albrekt – och han anslog dem på kyrkporten som brukligt var och inbjöd resten av kollegiet att vara med och diskutera detta bruk att sälja avlat.
Men så var det några företagsamma studenter som såg vad Luther hade satt upp, och de var förundrade över vad han skrev. Så utan Luthers vetskap eller tillåtelse tog de hans teser och översatte dem till tyska och tack vare den nyligen uppfunna tryckpressen kunde de duplicera dokumentet och inom 14 dagar hade Luthers teser spridits över hela Tyskland. Det var en löpeld.
Den välkända 1900-talsteologen Karl Barth skrev om denna löpeld och sade att Luther inte hade någon avsikt att göra detta till en stor offentlig sak, han ville bara diskutera det med sina kolleger, men Barth sade att det var som en blind man som klättrade upp för trapporna i kyrktornet. Han tappade balansen och sträckte sig ut i mörkret och fattade tag i repet till kyrkklockan, så helt plötsligt började kyrkklockan ringa och väckte hela byn. Det blev resultatet av teserna.
Det skakade inte bara om Tyskland, utan nyheten färdades fort till Tetzel och Albrekt, som rapporterade till påven i Rom, som bara avfärdade det som en fyllemunk i Tyskland som försöker ställa till med rabalder. Han sade att allt kommer att ha lagt sig imorgon när han sovit av sig ruset. Men hela saken bara fortsatte att eskalera tills Luther fördes till det kejserliga fördraget i Worms 1521, där han uppmanades att göra avbön. Och han yttrade så småningom de berömda orden:
Om jag inte är övertygad av Bibelns bevis eller av en ren orsak (för jag litar inte till varken påven eller myndigheter ensamt, eftersom det är väl känt att de ofta misstagit och motsagt sig själva), jag är bunden av Bibelns ord och mitt löfte till dem och mitt samvete är knutet till Guds ord. Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen.
Och resten är, som man säger, historia. Efter pausen ska vi titta på bakgrunden till hela det romersk-katolska systemet av rättfärdiggörelse för att förstå hur det drevs till sin spets i avlatskontroversen. Jag tror att det bästa sättet att förstå den evangeliska synen på rättfärdiggörelse är att göra det mot den historiska bakgrunden av den romersk-katolska.
0 kommentarer