På flykt från Gud | Jona 1:1-3

Idag börjar vi en ny predikoserie där jag kommer att gå igenom boken om profeten Jona, vers för vers. Jag måste erkänna att jag i min enfald trodde att det skulle bli ganska enkelt. Dels är boken kort, bara 48 verser lång, dels är historien ganska välkänd och okomplicerad och dels har jag predikat igenom den förut. Men oj, vad jag har fått äta upp det! Det här är en komplex och subtil bok och ett litterärt mästerverk. Där man från början tänker att händelserna och personerna verkar okomplicerade upptäcker man, när man kommer lite närmare, att det ligger flera lager av subtila anspelningar som skapar en väv som är vacker, men mycket komplex. Det borde jag ju har förstått, för så är det ju alltid när man läser Bibeln. Man blir liksom aldrig klar med en text – den bara fortsätter att ge, ju mer man lever med den, ju långsammare man läser den.

Jag har till och med haft svårt att sammanfatta vad boken egentligen handlar om, eftersom det är så många trådar som löper in i varandra. Men två övergripande teman är dels Guds utåtsträvande mission, där han korsar alla tänkbara gränser och barriärer och handlar på de mest oväntade sätt, och dels profeten Jona som syndare. Boken är full av Guds dom, och ännu mer av Guds nåd och vi får se hur profeten slits och pendlar fram och tillbaka mellan ett sorts avguderi och en identitet som är formad av evangeliet. Min bön och förhoppning är att när vi går igenom den här boken så ska vi se dels hur komplex synden är och hur lätt vi bedrar oss själva, men framförallt hur Gud inte bara föder oss på nytt, utan ger oss en helt ny identitet – en helt ny grund att stå på som människor.

I vår kultur talar vi om att ”finna sig själv.” Det är vad jag hoppas att vi ska få möjlighet att göra, i djupast tänkbara mening. Att under alla roller, intressen och masker finna en identitet som inte vacklar, en identitet som inte alls är beroende av människors bekräftelse, som är fri från att behöva hävda sig själv, utan som är helt trygg och grundad i att inget kan rycka oss ur Jesu Kristi kärlek. Och för att göra det kommer vi att prata mycket om synd och nåd.

Idag har vi bokens tre första verser framför oss; de verser som introducerar både handlingen och berättelsens huvudpersoner. Jag har delat upp de här tre verserna i fem predikopunkter.

(1) Vem var Jona? (2) Varför var Guds befallning så outhärdlig för honom? (3) Vad gjorde Jona? (4) Jonas djupaste problem – detta är egentligen bara en fortsättning på punkt nummer två – och avslutningsvis (5) vad Jona behöver.

I. VEM VAR JONA?

Så, vi börjar från början och ställer frågan: vem var Jona? Texten säger inte mycket, den ger oss bara ett namn. Jona betyder duva. Ben Amittaj betyder ”sanningens son”. Men jag tror inte vi ska göra för stor sak av det, det användes nog bara som ett egennamn. Jona, Amittajs son.

Tanken är nog att bibelläsaren redan vet vem den här personen är. Och han nämns faktiskt på ett annat ställe i Bibeln, nämligen i Andra Kungaboken 14:25. Där står det så här:

2 Kungaboken 14:23–27 (SFB-14)

23 I Juda kung Amasjas, Joashs sons, femtonde regeringsår blev Jerobeam, Joashs son, kung över Israel i Samaria och regerade i fyrtioett år. 24 Han gjorde det som var ont i Herrens ögon. Han vände sig inte från någon av de synder genom vilka Jerobeam, Nebats son, hade fått Israel att synda. 25 Han vann tillbaka Israels område från det ställe där vägen går till Hamat ända till Hedmarkshavet, enligt det ord som Herren, Israels Gud, hade talat genom sin tjänare profeten Jona, Amittajs son, från Gat-Hahefer.

26 Herren såg att Israel led svårt betryck. Det var ute med både stora och små, och ingen kom till Israels hjälp. 27 Herren hade inte sagt att han skulle utplåna Israels namn under himlen. Därför räddade han dem genom Jerobeam, Joashs son.

Historisk bakgrund

Utifrån den här texten får vi veta flera viktiga saker om sammanhanget i Jona bok. Dels får vi veta att Jona var verksam under kung Jerobeam II som regerade över Nordriket Israel i 40 år i början av 700-talet f Kr. Han var alltså en profet som var verksam i ett Israel som var korrumperat, med en kung som gjorde vad som var ont i Herrens ögon, som var son till en kung som gjorde vad som var ont i Herrens ögon – ja, alla kungar i Nordriket gjorde vad som var ont i Herrens ögon ända tills Herren slutligt straffade dem genom att Assyrien intog landet och förde bort befolkningen i fångenskap och blandade upp dem med en massa andra kulturer och folk.

Men det var inte dags för dom än. Det står i texten att Gud inte hade sagt att han skulle utplåna Israels namn under himlen. Dessutom hade Gud lovat Jerobeams farfars far som hette Jehu att han skulle belöna Jehu i fyra generationer eftersom Jehu hade tagit tag och i alla fall tillfälligt kastat ut Israels tillbedjan av Baal. Sedan gjorde han ändå vad som var ont och tillbad guldkalvarna. Men han blev i alla fall belönad.

En annan sak som är intressant med Jehu för vår del i Jona bok är att Jehu tvingades att betala tribut till Assyrien som då hade börjat segla upp som en stormakt. Att betala tribut på det här sättet är en sorts maffiaskatt – betala oss annars kommer vi och tar allt ni har. Men efter Jehu lugnade Assyrien ner sig och kom inte tillbaka till full kraft igen förrän de där fyra generationerna hade gått.

Jerobeam II var alltså i tredje ledet efter Jehu. Och fast han också gjorde vad som var ont i Herrens ögon, och fast folket plågades svårt lät Gud ändå Jerobeam utvidga landets gränser och ta tillbaka en del land som de tidigare hade förlorat. Och vem vad hans man som talade Guds ord? Jo, det var profeten Jona, Amittajs son. Han var kungens man. Han var Israels man.

Barmhärtighetens tid – domen kommer snart

Så vi har en ond kung som tillber guldkalvar, men som Gud ändå lovat belöna för något som hans farfars far har gjort. Vi har ett folk som lider och som också tillber guldkalvar. Vi har Assyrien som ligger runt hörnet och vakar som en tiger. Och så har vi kungens profet som talar Guds ord så att riket kan utvidgas, troligtvis på grund av Guds löfte till Jehu. Det är en rätt skruvad situation.

Israel levde i ett fördärvat tillstånd, men samtidigt fick de åtnjuta Guds barmhärtighet. Och Jona, som man skulle ha kunnat tro att eftersom han var Guds profet borde väl ha gått till rätta med de avfälliga stammarna och deras korrupta ledare. Men han verkar ha glömt deras falska tillbedjan och deras ovilja att följa Guds bud. Det är inte svårt att förstå. För om man lever i en tid av Guds barmhärtighet, en tid då Gud håller tillbaka sin rättvisa dom – då är det lätt att man får en djupt felaktig bild av vem Gud är. Man börjar ta för givet att det är så här det egentligen ska vara och alla de där sakerna vi sysslar med som Gud egentligen sagt att de är vidriga, de är nog inte så farliga ändå. För titta, han välsignar oss ju till och med! Då måste väl allt ändå vara bra?

Man förväxlar Guds tålamod med hans välbehag. Det här är vad vi ser i så många församlingar idag. Man försöker överträffa varandra i att hitta på nya former av tillbedjan; man tar in ljusbärare och radband och bilder av olika slag. Man ropar stolt i sina gudstjänster: ”nu är det mellan dig och Gud. Gör vad du vill, hoppa och dansa om du vill, skäll som en hund om du vill.” Och så går alla sin egen väg. Evangeliet predikas inte; man kan inte ens säga att Bibeln predikas eftersom vi tvingar den att säga vad vi själva vill säga. Vi har till och med församlingsledare som ljuger, förtalar, splittrar och förleder sina församlingar för att sedan gå till bordet och fira Herrens måltid. Men de äter och dricker en dom över sig.

Kära vänner, det är viktigt att vi inte förväxlar Guds tålamod med hans välbehag. Mindre än 30 år efter att radarparet Jona och Jerobeam varit verksamma och utvidgat rikets gränser utplånades Nordriket som nation. Bibeln är helt tydlig med att det var Guds verk. Assyrerna var bara ett verktyg i hans hand.

Vi bekänner varje vecka i den apostoliska och den niceanska trosbekännelsen att Jesus Kristus ska komma tillbaka för att döma levande och döda. Och vi läser i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel att jordens kungar, och stormän och befälhavarna, de rika och mäktiga och alla slavar och fria gömde sig i bergens hålor och ropar till bergen att falla över dem för att gömma dem från Lammets vrede.

Här har vi anledningen till att det är så viktigt att ständigt reformeras. Att som församling ständigt återvända till källorna och låta oss korrigeras. Att noga söka i skrifterna för att förstå vad vi ska göra när vi firar gudstjänst. Att hålla fast vid den lära som vi fått av apostlarna och inte vika av från den.

II. VARFÖR VAR GUDS BEFALLNING OUTHÄRDLIG FÖR JONA?

Tillbaka till texten. Än så länge har jag bara kommenterat hans namn och gett lite historisk bakgrund. Det står alltså att Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Och Gud sade,

Jona 1:2–3 (SFB-14)

2 ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” 3 Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte.

Så Jona vill inte alls lyda Guds befallning. Jag vill så snabbt som möjligt komma till frågan varför? I nästa punkt ska vi återkomma till mer konkret vad Jona gjorde istället, men jag väcker redan nu frågan varför han flyr. Varför var Guds befallning så outhärdlig för honom?

Nineves ondska

En del i svaret är nog att det handlar om just Nineve. Det hade nog varit svårt för Jona att acceptera att gå till något hednisk folk, men att gå till Nineve är vore nog det allra svåraste för honom. Jag nämnde tidigare att Nineve hade seglat upp som en stormakt under Jehus tid lite mer än 30 år tidigare. De hade krävt tribut av Israel.

De fanns där i bakgrunden. De var det klart största hotet mot Israel. Dessutom var de betydligt brutalare än hur andra stormakter varit. De gjorde de erövrade folken till slavar, satte näsringar på dem och släpade bort dem som om de vore boskap. De var onda, mäktiga och brutala. Det vore självmord att gå dit. Till och med i den tidiga kyrkan talade man ofta om Nineve för en symbol för djävulen själv (Estelle 35).

Israel är Guds förbundsfolk

Dessutom var ju Israel Guds förbundsfolk, Guds arvedel, hans ”tresured possession”, hans segullah. Hans skatt, hans avsatta besparing, hans älskling. Han hade förbundit sig till Israel. Han hade sagt ”jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk.” Och dessutom hade han gett folket det här specifika landet. Mose sade till och med i 5 Mos 32:17 att de andra länderna är avgudarnas domäner, det är området för shedim, icke-gudar. Varför skulle Jona gå dit? Guds löfte är ju här!

På Israels bekostnad

Dessutom fanns en tredje aspekt, som troligtvis var djupt störande för Jona. Gud hade nämligen skickat ut en profet på ett liknande sätt tidigare och det hade fått en ände med förskräckelse.

När profeten Elias tjänst började närma sig sitt slut fick han tre uppdrag. Han skulle smörja Hasael till kung över Aram, och han skulle smörja Jehu till kung över Israel och han skulle smörja Elisha till att efterträda honom som profet (1 Kung 19:15-16). De två första sakerna gjorde han inte. Däremot smorde han Elisha, och sedan var det Elisha som fick gå till Hasael och berätta att han skulle bli kung över Aram. Jag läser från 2 Kung 8:7-13,

2 Kungaboken 8:7–13 (SFB-14)

7 Elisha kom till Damaskus medan den arameiske kungen Ben-Hadad låg sjuk. När man berättade för honom att gudsmannen hade kommit dit, 8 sade kungen till Hasael: ”Ta med dig gåvor och gå och möt gudsmannen och fråga Herren genom honom, om jag kommer att bli frisk från den här sjukdomen.”

9 Hasael gick emot honom och tog med sig gåvor, allt det bästa som fanns i Damaskus, så mycket som fyrtio kameler kunde bära. Han kom och trädde fram inför honom och sade: ”Din son Ben-Hadad, kung av Aram, har skickat mig till dig och låter fråga: Kommer jag att bli frisk från denna sjukdom?” 10 Elisha svarade honom: ”Gå och säg till honom: Du ska bli frisk igen. Men Herren har uppenbarat för mig att han ändå ska dö.”

11 Gudsmannen stirrade framför sig och såg på honom tills han blev besvärad. Sedan började han gråta. 12 Då sade Hasael: ”Varför gråter min herre?” Han svarade: ”Därför att jag vet hur mycket ont du kommer att göra Israels barn. Du kommer att sätta eld på deras befästa platser, döda deras unga män med svärd, krossa deras spädbarn och skära upp deras havande kvinnor.” 13 Hasael sade: ”Vad är din tjänare, den hunden, att han skulle kunna göra så stora ting?” Elisha svarade: ”Herren har uppenbarat för mig att du ska bli kung över Aram.”

Precis så blev det, enligt 2 Kung 13:22. Inte undra på att det var smärtsamt för Elisha att bära fram ett sådant budskap. Gå till den person som kommer att bli kung och som kommer att ”sätta eld på deras befästa platser, döda deras unga män med svärd, krossa deras spädbarn och skära upp deras havande kvinnor.” Elishas eget folk skulle lida på det här sättet.

På samma sätt som Elisha avskydde att gå till en hednisk blivande kung och berätta detta, är det rimligt att Jona – som med all säkerhet kände till den här händelsen – tänkte att det där aldrig skulle få upprepas. Det är inte säkert att Jona önskade att Nineve skulle dö och utplånas från jordens yta. Men vi kan vara helt säkra på att han inte ville att de skulle få leva på Israels bekostnad.

III. VAD GJORDE JONA?

Så vad gjorde Jona då? (Vi ska återkomma till varför-frågan alldeles strax.) Gud kallar honom att,

Jona 1:2–3 (SFB-14)

2 ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” 3 Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte.

Flydde

Jona flydde, bort från Herrens ansikte. Nineve låg alltså vid nuvarande Mosul i norra Irak. Det ligger åt nordost. Istället gick han till hamnstaden Jafo och tog en båt mot Tarshish, som låg i Spanien, åt nordväst. Så långt bort man kan komma. Det är alltså inte fråga om att Jona bara negligerar, bara struntar i att göra som Gud sagt – han gör raka motsatsen. Han gör allt han kan för att inte kunna uppfylla Guds befallning.

Här kan vi bara stanna till lite kort och lägga märke till en sak. Jag har ju försökt att beskriva att den historiska situationen är rätt unken, om man säger så. En kung som gör vad som är ont och tillber guldkalvar. En profet som inte talar sanning med honom och tillrättavisar honom, utan som fokuserar på deras gemensamma intresse att expandera landets gränser.

De är helt inriktade på sig själva och sina egna intressen. Att Gud faktiskt sagt att de skulle vara till välsignelse för de andra folken verkar inte alls vara en tanke för dem. Jag tror man kan generalisera och säga att det också är så i kristna församlingar där man tar Guds godhet för given. Man tänker mer och mer på sig själv. Det finns ingen strävan utåt. Man kanske ger pengar, för det har man lärt sig, men inget får egentligen kosta något, till exempel i att sända ut sina mest älskade medlemmar för att vara till välsignelse någon annanstans. Däremot finns det ingen gräns för hur mycket man kan kosta på för sin egen del.

Men om det däremot är levande för en att man är en syndare som är frälst av nåd, att jag inte alls kan ta Guds godhet för given, utan att det är ett under att han alls vill ha med mig att göra. Att jag har fått mycket förlåtet – då finns det en naturlig vilja att ge tillbaka allt vad jag har. Då finns det utrymme för Guds utåtriktade mission. Om Gud har gett allt detta goda till mig, då kan han ge det till vem som helst.

En fruktansvärd sak

Tillbaka till texten. Jona flyr. Han flyr från Gud. Det betyder ju inte att han tänker att han ska hitta en plats där Gud inte finns eller där Gud inte kan se honom. Han vet att Gud är allestädes närvarande. Det står att han flyr från Guds ansikte. Han flyr från Guds relationella närvaro. Han flyr från relationen med Gud. Det finns massor av bibeltexter vi skulle kunna läsa för att få en större förståelse av vad det här innebär, men jag tror det räcker med att säga att om man drivs bort från Guds ansikte är det ute med en. Om vi återkommer till den tragiska berättelsen om Elisha och Hasael står det ju i 2 Kung 13:22,

2 Kungaboken 13:22–23 (SFB-98)

²²Hasael, kungen i Aram, hade förtryckt Israel så länge Joahas levde. ²³Men Herren visade dem nåd och förbarmade sig över dem och vände sig till dem på grund av det förbund som han hade slutit med Abraham, Isak och Jakob. Ty han ville inte fördärva dem och han hade ännu inte kastat bort dem från sitt ansikte.

På den tiden hade Gud förbundit sig till ett folk och en specifik plats och ett specifikt folk. Att bli bortdriven från den platsen och det folket är att bli bortdriven från Guds nådefulla närvaro, från möjligheten att ha en relation med honom. På samma sätt har Gud också förbundit sig med sin församling idag. Det är delvis därför det är så besvärligt att tala om en kristen tro utan att vara medlem i en församling. Det är framförallt genom sin församling som Gud bestämt att möta sitt folk. Det är så många bibelord i Nya testamentet som blir omöjliga att följa om man inte är medlem i en specifik gemenskap.

Men nu flyr Jona, frivilligt från Guds ansikte. Han flyr från själva meningen med sitt liv. Han lämnar allt han håller kärt. Han lämnar sitt liv och sin framtid. Han lämnar möjligheten att ha en relation till Gud. Han vet att hos Gud finns glädjens fullhet (Ps 16), men han tänker inte ha med Gud att göra längre. Han vägrar leva på det sätt som Gud vill. Han vill leva sitt eget liv på sitt eget sätt, och han går hellre till helvetet än att ändra på sig. Det är ett kolossalt och medvetet uppror. Det är något fruktansvärt.

Jonas beslutsamhet

Lägg märke till hans beslutsamhet. Det sker i fem steg, fem avgörande tillfällen där han skulle kunna avbryta sin plan och vända tillbaka hem och till Guds närhet igen. (1) Han bröt upp för att fly. (2) Han gick till Jafo. (3) Han fann ett skepp. (4) Han betalade priset, det vill säga, hela sitt liv. Och (5) han gick ombord.

Lägg också märke till hur lätt det verkar gå. Om du inte vill ha med Gud att göra, om du vill gå den breda vägen, är det oerhört enkelt, och du kommer alltid att märka att det är som att alla detaljer lätt faller på plats. Han råkade finna ett skepp till Tarshish. Det är inte utan orsak som Herren Jesus talar om den breda vägen som leder till fördärvet och att den väg är smal som leder till livet.

IV. JONAS DJUPASTE PROBLEM

Låt oss nu återvända till frågan om varför det var så svårt för Jona att följa Guds befallning. Vi har tittat på några bidragande orsaker – att de var onda, mäktiga och brutala. Det vore självmord att gå dit. Att Israel är Guds segullah, hans arvedel. Att om Nineve blir välsignade skulle det kunna ske på Israels bekostnad, precis om med Hasael och Elisha.

Men Jonah väljer att fly från Guds ansikte. Det är i alla fall inte så att han är rädd att förlora sitt liv. Han säger till och med senare i berättelsen att det vore bättre för honom att dö. Det är lite som att gå och ställa sig i Berlin i Nazityskland, mitt under brinnande världskrig, och ropa att de ska omvända sig från sin ondska. Men trots det verkar Jona inte alls vara rädd för vad assyrerna kan komma att göra med honom. Så vad är då hans problem? 

Var rädd att de skulle omvända sig

Han berättar det i fjärde kapitlets andra vers, som vi ska titta på i mer detalj när vi kommer dit. Men han säger att han inte var rädd för att de inte skulle lyssna på hans predikan och omvända sig, nej, han var rädd för att de skulle omvända sig, för då förstod han att Gud skulle förlåta dem. Det var det han var rädd för. Han offrar hellre sitt eget liv och lider död och helvete än att se assyrerna få Guds förlåtelse.

Syndens komplexitet

Här börjar vi få en känsla för syndens komplexitet. I boken om profeten Jona är det profeten Jona som är antagonisten. Det är han som är bad guy. Det är predikanten som är syndaren. Det lär oss att synden inte handlar främst om att bryta mot regler. Det går mycket djupare än så. Syndens väsen handlar snarare om att skapa en identitet som inte har med Gud att göra. Att skapa en identitet som försöker leva livet utan Gud.

Vi moderna människor uppmanas att gå in i oss själva och fråga oss själva vilka vi är. Utifrån vad vi hittar försöker vi att skapa en identitet. Vi försöker att skapa oss själva.

Det är extremt problematiskt och det finns väldigt mycket att säga om det här. Jag tror att jag ska sätta ihop ett föredrag eller två så att jag får ordentligt med tid för att bara prata om det här, för det är ett så stort och viktigt resonemang.

För tio-femton år sedan läste jag Søren Kirkegaards lilla bok Sjukdomen till döds, och jag märker att det verkligen har format och varit till hjälp för mitt sätt att tänka på synd. Där beskriver han bland annat syndens väsen – han definierar synd. Och han säger att synd är att ”inför Gud, inte vilja vara sig själv. Eller att i förtvivlan vilja vara sig själv [utan Gud].” Jag får lov att återkomma till det här, men det handlar om att försöka skapa en identitet som lever livet utan Gud.

En framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land

Jona var en framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land. Det var hans identitet. Det var hans liv utan Gud. Hela hans person, hans värde är uppknutet i hur det går för Israel. Om nu Israels fiender får Guds förlåtelse och inte blir slagna av Gud så kommer de förr eller senare att inta landet. För Jona vore det värre än döden. Om landet inte längre är framgångsrikt så vore det som att man helt plötsligt ryckte bort Jonas sista livplanka. Då skulle det vara ute med honom – då skulle han inte ha sin identitet kvar, och för att undvika det väljer han hellre döden.

V. VAD JONA BEHÖVER

Vad är det då Jona behöver? Ja, vi kan i alla fall direkt se vad han inte behöver. Han behöver inte städa upp sitt liv och lära sig att hålla alla regler. Han håller redan alla regler. Så vitt vi kan se lever han ett klanderfritt liv när det gäller att hålla regler, men han är förlorad ändå. Sjukdomen är på en annan nivå.

För det första behöver han förstå att han är en syndare. Att livet utan Gud inte fungerar. Att han aldrig kommer att komma till en punkt där han kan peka på sina egna meriter och berömma sig och tänka ”nu kan allt bli bra”.

Men mer än det behöver han se Guds nåd. Att han är älskad, inte tack vare allt han har gjort, utan trots allt han gjort. Att Guds vilja att visa barmhärtighet och godhet mot honom inte kommer från Jona, utan från Gud. Jona behöver se att den som har fått mycket förlåtet älskar mycket. Att han inte har någonting att berömma sig av i sig själv, utan att allt han har, har han fått för att Gud är oändligt god.

Jona behöver en ny identitet, där han på djupet av sin varelse förstår att han själv har blivit friköpt och priset är betalt. Att han inte tillhör sig själv. Att det är lika orimligt att Gud skulle ta sig an honom som det är att Gud skulle ta sig an en assyrier. Det är först då han kan släppa sin rasism och sin nationalism och sin uppblåsta identitet som en framgångsrik ledare i ett framgångsrikt land.

Det kan inte Jona veta, men allt detta är möjligt därför att Gud i sin kärlek sände en bättre Jona. Han sände sin egen son som var fri från synd. Jona flydde från Guds ansikte för att hans fiender inte skulle få möjlighet att få förlåtelse. Men Jesus Kristus, som hade levt ett fullkomligt liv – det fanns inget fel hos honom – tog hela Guds dom, all Guds vrede över synden på sig själv, för att hans fiender – det vill säga du och jag och profeten Jona – skulle kunna få förlåtelse.

Jesus Kristus blev helt avskuren från Faderns ansikte. När han ropade ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” var det ingen som svarade. Allt tog han på sig, för att du och jag skulle kunna få liv. Så att du och jag kan få en ny identitet som inte har med våra egna prestationer att göra, utan som har med hans fullkomliga prestationer att göra.

AVSLUTNING

Så låt oss be och lära oss att den som har fått mycket förlåtet älskar mycket. Vi känner nog igen oss mycket i Jona och hans vilja att skapa en egen identitet vid sidan av Gud, men låt oss än en gång kasta oss på Kristus som är vår tros upphovsman och fullkomnare och som sätter oss fria från våra drifter att frälsa oss själva. Låt oss än en gång påminna oss om att vi är köpta med det högsta tänkbara pris, och priset är betalt.