Avslutande reflektioner och tillämpning: Post tenebras lux

Avslutande reflektioner och tillämpning: Post tenebras lux

INLEDNING

I år firar vi jubileumsår eftersom det är 500 år sedan Luther spikade upp sina 95 teser på porten till Wittenbergs slottskyrka. Men jag måste säga att, åtminstone såvitt jag sett, har det varit ett ganska märkligt år. Jag hade nog trott, även om jag inser att det var en naiv föreställning, men jag hade nog trott att kristna representanter och evangeliska församlingar skulle träda fram och uttrycka uppskattning för reformationen och kanske till och med framhålla reformationens värde.

OMVÄNDA OSS FRÅN REFORMATIONEN?

Men istället har det blivit en kör som talar om att reformationen var något dåligt, till och med något vi behöver omvända oss från. När påven var i Sverige för exakt ett år sedan på 499-årsjubileet var det någon sorts gemensam ekumenisk gudstjänst för romerska katoliker och lutheraner.

Påven sade: ”Som katoliker och lutheraner har vi påbörjat en gemensam resa mot försoning. Nu, i samband med högtidlighållandet av 1517 års reformation, har vi en ny möjlighet att acceptera en gemensam väg. Vi har möjligheten att reparera ett kritiskt skede i vår historia genom att gå bortom de kontroverser och meningsskiljaktigheter som ofta har hindrat oss från att förstå varandra.”

Detta säger han utan att röra sig en millimeter i de frågor vi talat om idag som är reformationens kärna, men också utan att röra sig en millimeter i de frågor i synen på kyrkan som gör det omöjligt att samarbeta på lika villkor, till exempel frågan om hans egen ofelbarhet och frågan om sitt eget ämbete som kyrkans överhuvud och Kristi ställföreträdare.

Sedan i januari i år publicerade anglikanska kyrkans ärkebiskopar i Canterbury och York ett uttalande där de beklagade vad de kallade för ”den bestående skada på kyrkans enhet som orsakats för femhundra år sedan”. De sade: ”att minnas reformationen borde föra oss tillbaka till vad reformatorerna ville sätta i centrum för varje persons liv, vilket är en enkel förtröstan på Jesus Kristus.” Det är ju fint. Men så fortsatte de: ”att minnas reformationen borde också leda oss att omvända oss från vår del i bestående splittringar. Sådan omvändelse måste kopplas till handling som syftar till att sträcka sig ut till andra kyrkor och stärka relationer till dem.”

I en värld där där man föraktar teologisk precision framstår det som patetiskt hårklyveri att göra skillnad på ”rättfärdiggörelse genom tro” som romerska kyrkan säger och ”rättfärdiggörelse genom tro allena”. Jag tror man kan sammanfatta världens syn på detta med Vatikanens korrespondent för jesuiternas tidskrift i Amerika, Gerard O’Connell, ”det verkar bara mer rimligt för de flesta människor att säga att båda sidorna gjorde fel. Misstag begicks, kan vi inte nu bara gå vidare?”

EFTER MÖRKER LJUS

Vad säger vi nu om detta? Ingen förnekar att reformationstiden, precis som alla andra tider, var full av synd. Ingen påstår att reformatorerna var utan fläckar. Men att säga att själva reformationen är något vi behöver omvända oss från, eller något vi behöver gå vidare från är antingen en dåraktig eller en listig förvirring sammanblandning av några av reformationens händelser med reformationens budskap. Det är klart att det fanns mörka stunder i det historiska skede som är förknippat med reformationen. Men reformationens budskap är inget annat än evangeliets klara ljus.

Det var precis så det kändes för de som hade vandrat alltför länge i självtillräcklighetens dystra mörker. I början av 1500-talet hade staden Geneve ett motto: ”Post Tenebras Spero Lucem”, efter mörkret hoppas jag på ljus. Och det kunde ju vara världens motto, eller hur? Efter mörkret hoppas jag att det kommer att vara ljust. Men efter reformationens budskap hade kommit ändrade man stadens motto. De präglade nya mynt där det stod ”Post Tenebras Lux” – efter mörker, ljus.

De var övertygade att i och med reformationen hade de funnit vad de hade hoppats på. Ljus! Det är vad som sker när Guds underbara ord går ut. I begynnelsen talade Gud sitt ord och det blev ljus. Och på grund av Guds Ord skiner ljuset i mörkret och mörkret kan inte övervinna det.

2 Kor 4:6

Låt oss titta i 2 Kor 4:6, och lägg märke till hur Paulus anspelar på skapelsen här, att Gud talar ljus in i mörkret:

2 Korinthierbrevet 4:6 (SFB-14)

6 Gud som sade: ”Ljus ska lysa ur mörkret”, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.

Här visar Paulus varför det borde innebära att ljus lyser i mörkret när Guds ord förkunnas. Det är för att när Gud talar sitt ord, sprids kunskapen om Guds härlighets och den härligheten strålar som allra klarast i Kristi ansikte. När Guds ord talas ser vi Guds härlighet stråla från Kristi ansikte. Och det lyser upp våra mörka hjärtan.

Guds härlighet är nästan alltid förknippad med strålande ljus. Tänk på eldstoden som ledde Israels folk i öknen. Tänk när Guds härlighet strålade runt herdarna den där natten utanför Betlehem. Tänk på hur, i det nya Jersusalem vi läser om i Uppenbarelseboken 22, det inte kommer att behövas lampors sken eller solens ljus, för Herren Gud ska lysa över dem. När Guds ord går ut manifesteras Guds härlighet och därför blir människors hjärtan upplysta. Genom Guds ord förhärligas Gud för den han är – som Israels Helige, som kungars Kung och Herrars Herre.

Och som den alltillräcklige frälsaren. Och det är vad som händer i reformationen. Guds ord framstod på nytt så att Gud blev förhärligad. Kunskapens ljus om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte blev känd.

MÖRKRET INNAN

För, låt oss fundera en stund på hur det var innan. Det var mörkt. Vi kan ta som exempel den unga prästen Thomas Bilney i Cambridge, England. Han hade läst teologi vid Cambridgeuniversitetet och han hade fått all träning som kyrkan krävde. Han hade blivit prästvigd. Men trots allt detta, inte förrän han kom över Erasmus grekiska Nya testamente som gjordes tillgängligt 1516, inte förrän då hade han läst eller ens hört talas om orden i 1 Tim 1:15, att ”Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare”. Han hade aldrig hört det förut. Han kunde recitera mässliturgier. Men Guds ord och evangeliet var ett budskap som var okänt för honom.

Luthers dödsskräck

Och det var av precis den anledningen som den unge Martin Luther skrek av fasa när ett blixtnedslag slog honom till marken när han var juridikstudent. Luther var vettskrämd för döden eftersom utan kunskap om Kristi tillräckliga och nådefulla frälsning, utan kunskap att genom tron allena kunde han iklädas Kristi rättfärdighet och räknas rättfärdig på samma sätt som Guds egen Son, utan kunskap om allt detta hade den unge Martin Luther ingen visshet om sin egen frälsning. Han visste inte vad som skulle hända med honom när han dog. Inte konstigt att han var skräckslagen.

REFORMATIONENS FRÄLSNINGSVISSHET

Om vi nu jämför Luthers dödsskräck med lite klassisk reformatorisk själavård från den engelske puritanen Richard Sibbes.

Sibbes sade att utan frälsningsvisshet är det omöjligt för kristna att leva de liv som Gud säger att vi ska leva. Sibbes säger: ”Gud vill att vi ska vara tacksamma och glada, med jublande hjärtan och stark tro.” Så fortsätter han ”vi kan inte vara något av detta om vi inte är säkra på att Gud och Kristus är våra för evigt.” Och lite senare:

Det finns många plikter som Gud fordrar som vi inte kan fullgöra om vi inte på goda grunder kan vara förvissade om vår frälsning. Vilka är dessa plikter? Gud bjuder oss att vara tacksamma i allt. Men hur kan jag vara det om jag inte vet att Gud är min och Kristus är min? Gud bjuder oss att glädjas […] Men kan en människa glädjas över att hans namn är skrivet i himlen utan att veta att det är skrivet där? Ack, hur kan jag vara en fröjdefull tjänare om jag tvekar i huruvida han är min Gud och Fader?

Guds ord förutsätter en hållning i oss att vi skulle vara fyllda av uppmuntran, starka i Herren och att vi skulle vara modiga och djärva för hans sak och stå emot hans och våra fiender. Men hur kan vi någonsin vara modiga och starka i att stå emot vårt eget fördärv och Satans frestelser? Hur kan vi vara uthålliga i förföljelsen om vi inte kan vara säkra på att Kristus är vår försvarare och Gud är vår Far?

Men det är precis den här vissheten om att vi har tillträde till alla evangeliets löften som Richard Sibbes framhöll som den kristnes privilegium och hemligheten till den kristna glädjen och kraften, precis den vissheten, den orubbliga övertygelsen som den romerska kyrkan fördömde som synd. De kallade det för övermodets synd. För hur kan man veta? Rättfärdiggörelsen hänger ju på Guds nåd och mina egna gärningar. Hur kan man veta vad som är tillräckligt? Att vara säker på att Kristus är min är ju samma sak som att påstå att jag är fullkomligt rättfärdig i mig själv.

Det var precis det här som var åtalspunkten mot Jeanne d’Arc i rättegången mot henne 1431. Där förkunnade domarna: ”denna kvinna syndar när hon säger att hon är förvissad om att tas emot i paradiset, som om hon redan vore en medarvinge till härlighet. För under denna jordiska resa kan ingen pilgrim veta om han är värdig härlighet eller straff. Det kan bara den suveräne domaren avgöra.”

Det här är helt ett helt rimligt påstående inom den romerska teologin. Om vi bara kan komma in i himlen, förvisso genom att Guds nåd gör det möjligt, men genom att bli personligen värdiga himlen genom våra egna meriter – om det är enda sättet att komma in i himlen kan ingen vara säker. Jag kan bara vara lika säker på himlen som jag är på att jag själv är fri från synd.

Kyrkans bojor

Så kravet på att personligen förtjäna himlen satte hela kyrkan i bojor. Folk var livrädda för Guds dom. Vi kan fortfarande se det i målningar som föreställer domens dag i romerska katedraler. De sjunger om ”vredens dag” (Dies Irae) varje romersk mässa för de döda. De sjunger,

Vredens dag – den dag som ska upplösa världen i brinnande kol. Vad ska en stackare som jag säga då? Vilken välgörare kan jag bönfalla

Vilken välgörare kan jag bönfalla, när blott de rättfärdiga är trygga. O Kung i fruktansvärt majestät, släpp mig inte på den dagen. Mina böner är inte värdiga, men gör du, gode Gud. Ha förbarmande så att jag inte brinner i evig eld.

Så sjöng de då och så sjunger de än idag. Man kunde aldrig veta—skulle Gud finna mig värdig eller skulle han kasta mig i evig eld? Det var av den här anledningen Luther darrade av skräck inför tanken på döden. Det var av den här anledningen han sade att han hatar Gud. Han kunde inte vara som Richard Sibbes sade att en kristne skulle vara; tacksam, fröjdefull och stark i tro. Med en sådan teologi är det omöjligt om man har minsta självinsikt.

Förvandlingen

Men sedan. Men sen upptäckte han i Guds ord att syndare, genom tro, fritt och förutan förklaras rättfärdiga och iklädda Kristi rättfärdighet. Och det innebar att helt plötsligt var han inte längre beroende av sina egna meriter och sin egen rättfärdighet. Allt vilade på Kristus, på Kristi fullkomliga och mer än tillräckliga rättfärdighet. Och det innebar att han inte längre behövde se med fasa fram till domens dag. Nu såg han fram till vad han kallade ”den lyckliga sista dagen. Dagen som tillhör Jesus, min vän.”

Det är ljus in i mörkret. Från fasa inför vredens dag till den lyckliga sista dagen. Förvissning och glädje inför en helig Gud. Skillnaden mellan rättfärdig genom tro och rättfärdig genom tro allena innebar en obeskrivlig tröst, där hela livet sågs ur ett annat ljus.

Heidelbergkatekesen #52

Lyssna på vad Heidelbergkatekesen säger i fråga nummer 52. Och försök att föreställ dig hur absolut otänkbart detta är i en värld som präglas av målningar i kyrkor föreställande Jesus som på den sista kommer med vrede och dom. Frågan lyder:

Hur tröstar dig Kristi återkomst »till att döma levande och döda«?

Frågan är alltså ”vad är det för tröst för dig, att Kristus ska komma tillbaka och döma levande och döda?” Svaret är,

Att jag i alla bedrövelser och förföljelser med upprätt huvud är redo (för) just den domaren från himlen, vilken först har framställt sig själv för mig inför Guds domstol och borttagit all förbannelse från mig. Han skall således kasta alla sina och mina fiender i den eviga fördömelsen, men skall taga mig och alla utvalda in till sig i den himmelska glädjen och härligheten.

Ingen talade på det sättet tidigare. Att tänka att jag nu ser fram emot Kristi återkomst på grund av att hans tillräckliga försoning har tagit bort all min synd, så att jag kan ropa till honom med visshet och se fram emot hans återkomst med glädje.

Detta är evangeliet. Det är ljusgivande, mörkerbesegrande goda nyheter. Det här är reformationens teologi. Gud blir förhärligad som fullkomligt rättfärdig och den som förklarar syndare rättfärdiga. Och i ljuset av detta återupptäckta evangelium, i ljuset av att Guds nåd och härlighet upptäckts på nytt, fann kristna tröst. Och de fann glädje. De blev på nytt ett folk som kännetecknades av glädje.

Martin Luther skriver ”som munk kunde jag inte älska, nej, jag hatade den rättfärdige Guden.” Utan att ha återupptäckt evangeliet om rättfärdiggörelse genom tro allena kunde han aldrig ha förstått vilken djupt glädjerik teologi som började flöda.

WSC #1

För lyssna bara hur det började låta när man börjat få ordning på vad det här innebar och kunde börja utforska djupen i vad det här betyder.

Fråga: vad är människans högsta ändamål? Svar:

Människans högsta ändamål är att förhärliga Gud och njuta av honom för evigt.

Känner du skillnaden? Genom all denna teologi som reformationen kämpade för handlade det om att Gud ska bli förhärligad. Och Gud blir förhärligad när hans barn är glada i honom. Den reformerade kyrkan började finna glädje i att darra inför en oändligt vacker och obeskrivligt helig Gud. Den reformerade kyrkan började finna glädje i att omvända sig från sin synd. Att fälla tårar över synden som var bittra i sorgen att ha förbrutit sig mot denne helige Gud, men lika bittra som de varit var de också söta av Guds nåderika förlåtelse och försoning.

Och de började sjunga med glädje, av hjärtats lust. De sjöng på sitt modersmål, och inte bara prästerna, nej hela kyrkan sjöng. De sjöng att vår Gud är oss en väldig borg, att det är på honom vi bygger vårt hopp. Att mörkrets furste stiger ned, hotande och vred, men likväl fruktar vi inte. De sjöng lovprisning till Gud och deras frälsare.

Genom rättfärdiggörelse av nåd allena, genom tro allena på Kristus allena blir Gud förhärligad som oändligt nådefull och god, samtidigt som suveränt helig. Därför kunde människor finna tröst och glädje och tillfredsställelse i honom, genom sin förening med Kristus.

I Kristi rättfärdighet kunde nu de troende, istället för att ropa i fasa, komma inför helig Gud och med ett barns djärva självklarhet kalla honom ”Abba”, min fader. Helt förvissade om att denna Gud är mäktig att frälsa och bevara dem genom allt.

Ljuset av Guds härlighet i reformationen, i att Guds ord nu förkunnades rent och klart var som solens strålar en klar vårmorgon. Det skingrade självtillräcklighetens religiösa mörker och det började porla en vårflod allteftersom människor började komma till liv i ljuset. Och liv började blomstra. Samhällen började bli förvandlade när reformatorerna och deras arvtagare, på grund av sina nya bibliska övertygelser – i synnerhet på grund av Guds oerhörda och förunderliga nåd mot syndare som inget gott förtjänat – på grund av dessa nya övertygelser frigjordes de att bli nådens ambassadörer och börja bekämpa slaveri, djurplågeri, prostitution, fattigdom och så vidare.

Det står i Jesaja 9:2, en välkänd vers, att, ”det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.” Det är en text som handlar om att Gud ska komma till jorden. Det kan verka helt galet att tillämpa den här versen och tala om reformationen, men det är vad som sker när Guds evangelium förkunnas. Vi får se ljuset av kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte. Det är inget mindre.

VAD INNEBÄR DET FÖR OSS?

Så för 500 år sedan sken ljuset in i mörkret. Men vad innebär det för oss idag? Mörkret tränger sig på från alla håll. Dels bör vi se att den romerska kyrkan inte har reformerats, trots allt fint prat om ekumenik. Rom förkastar fortfarande evangeliet om rättfärdiggörelse genom tro allena. Och de kan göra det eftersom Bibeln inte är den högsta auktoriteten som påvar och koncilier måste underordna sig. Och eftersom Bibeln är så åsidosatt uppmuntras inte de troende att själva läsa Bibeln vilket innebär att miljoner och miljoner av människor hålls borta från ljuset i Guds ord.

En utmaning

Men man behöver inte gå till romerska kyrkan för att möta människor som kallar sig kristna, men som aldrig läser Bibeln. Gå till vilken svensk församling som helst som kallar sig evangelisk så är risken stor att du kommer att träffa på en pastor som knappast läser Bibeln och ännu mindre predikar Bibeln. Och som följd ser vi att församlingarnas teologi blir alltmer människoorienterad, tills Gud har reducerats till en sorts konsult eller en coach som står på sidlinjen och artigt ger goda råd när du ber om det. Så tränger sig mörkret in från ett annat håll och vi blir återigen beroende av oss själva, eftersom vi i praktiken format Gud till vår avbild.

Och som jag försökte visa inledningsvis, att en överväldigande del av vad Calvin sade att reformationen handlade om är frågor vi totalt retirerat från. I den främsta frågan som Calvin kallade kyrkans själ, om var vi kan finna frälsningens källa predikar vi en billig nåd och en tro som inte gör någon som helst verkan i våra liv. När det gäller vår tillbedjan, våra gudstjänster, är det helt och hållet praktiska saker som avgör vad vi sysslar med. Frågan handlar om vad som attraherar folk, såväl församlingsfolk som utomstående, snarare än hur Gud har sagt i sitt ord att vi ska tillbe honom. I det som Calvin kallade reformationens kropp, hur vi organiserar kyrkan och hur vi utväljer pastorer och församlingsledare tycks vi helt och hållet sluta att fundera på vad Bibeln säger för att istället göra som vilket företag som helst.

Så det finns verkligen reformatoriska utmaningar inte minst i den evangeliska kyrkan idag. Men för att ta oss an dem på ett klokt sätt måste vi förstå att problemet är teologiskt. Folk föredrar instinktivt teologi som gör Gud liten. Och en sådan teologi utrotar vår tillfredsställelse och glädje. Det finns ingen vila eller förundran inför en liten gud som egentligen mest av allt påminner om mig själv. Som har samma ideal som jag har och egentligen ger mig rätt i allt jag själv tycker.

Så precis som för 500 år sedan behövs idag modiga män och kvinnor som bara vill berömma sig av Kristus och inte sig själva. Som ser att Kristi försoning är helt tillräcklig och inte behöver någon hjälp från mig. Som i glädje och tacksamhet inte håller någonting tillbaka i sin efterföljelse för hans äras skull. Som vill läsa Guds ord och låta sitt hjärta upplysas och ordna hela sitt liv utifrån vad vi ser där.

Det finns inget bättre ljus än evangeliets ljus. Att priset är betalt. Att allt är fullbordat. Det är det ljus som förvandlar syndare till ett heligt folk.

En tröst: efter mörker ljus

Under denna utmaning att än en gång föra ut evangeliets ljus, Guds ords ljus finns en underbar tröst: efter mörker kommer ljus. Så är det i Bibeln. Kväll, sedan morgon. Det var de hedniska romarna som sa att en dag går från midnatt till midnatt. Från mörker till mörker.

Men i Bibeln går det från den mörka delen av dygnet till den ljusa delen av dygnet. Det som började i mörker i Första Mosebok kommer att sluta med att natten inte finns mer i Uppenbarelseboken 22. Och det betyder att när vi ser oss omkring idag och känner hur sekularismen tränger sig på in i våra församlingar betyder inte det att vi oundvikligen är på väg tillbaka in i mörker.

Det finns inget oundvikligt i att evangeliet ska trängas ut. Mörkret har stoppats förut. Det stoppades för 500 år sedan. Och det kan stoppas igen. Därför att samma himmelska ljus har samma ostoppbara kraft idag som det hade för 500 år sedan. Mörkret kan övervinnas igen, och kommer så småningom att övervinnas för evigt.

AVSLUTNING

Därför att den Gud som sade ”låt ljuset lysa i mörkret” kommer att segra. Människor kommer alltid att försöka göra sig själva till gudar, och frälsa sig själva, men de kommer att brinna. Tillsammans med all ondska. Och natten ska inte finnas mer. Då kommer vi att samlas runt Lammet, som är vårt ljus, och vi kommer inte att gratulera oss själva för våra goda gärningar eller för hur vi har samarbetat med Guds nåd. All vår sång kommer att vara: ”värdigt är Guds lamm! För genom ditt blod gjorde du allt. Du friköpte ett folk till dig själv.”

Och till den dagen kommer ljusets barn, de som fått sina hjärtan upplysta av evangeliets ljus att sjunga med orden från Ps 115:1,

Inte oss, Herre, inte oss utan ditt namn ska du ge ära, för din nåds och din sannings skull.

Eller från Uppenbarelseboken 5:13,

Honom som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och makten i evigheters evighet!

Amen

0 kommentarer

Lägg till kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.